Tänk till...för att tro

Kan du be?

2011-12-16T13:43:00.000+01:00

Jag läste nyss om en man som frågade en gammal vis munk hur länge munken bad typ varje dag. Svaret blev "-två minuter, men det tar mig 15 minuter att komma dit."

Jag förstår precis vad han menade och jag tror att många av oss innerst inne känner igen oss ganska väl i det svaret. Vi ber och vi ber men hur ofta upplever vi egentligen att vi ber till Gud allsmäktig och att han hör oss? Är det inte förvånande lätt att vi halkar in och ber precis så som Jesus sa att vi inte skulle be, dvs. vi rabblar en massa ord?

Hur många gånger på gudstjänster och i hemmen ber vi "Fader Vår", som står precis efter Jesus BUD att inte rabbla en massa ord, och just rabblar Fader Vår? Det är lätt hänt och vår samtid, som formar oss och som påverkar oss, hejar på. Vi tänker ofta resultat. Vi tänker ofta "cause and effect", dvs. orsak-effekt. Vi tänker bönesvar. Vi tänker prestation.

Ja, vad det än är har vi, du och jag, säkert väldigt lätt att hamna i ett rabblande när vi ber...för vi som lärljungarna undrar ofta hur man ber. Hur ber man?
Jag tror att bön är så avgörande att jag skäms för hur lättsamt jag hanterar den ibland. John Wesley sa att Gud gör ingenting utan som svar på bön. Är det verkligen sant? Tror du det? Jag är tveksam men jag är inte säker på att Wesley hade fel. Bibeln verkar peka på att bönens roll är högst central...och då framförallt inte bön hur som helst utom riktig bön.

Vad är då riktig bön?
Jag tänker på några olika saker, rent konkret. Bön tar tid. Bön är att vara tyst. Bön är att anta att Gud finns, hör och bryr sig. Bön är allvarligt. Bön är fundamental för ett gudomlikt liv. Bön är teo-logisk och teo-centrisk. Bön är ett sätt att leva i "dependancy", vilket betyder ungefär "i beroende". Bön är att böja sig. Bön är att vara radikalt öppen och ärlig. Bön är kommunicera med Gud. Bön är personligt men också kollektivt. Bön är alltid från en/mig men inte ensam. Bön är att be "Fader Vår" som om den vore ens egna ord. Bön hindras av min synd. Gud "hör" inte alla böner. Bön är helighet "en route".

Det här med Maria och jungfrufödseln

2011-12-12T16:54:00.000+01:00

Ateisternas frågor får vänta. Nu i advents och jultid finns det mycket viktigare saker att prata om. Jag har under senare tid tänkt på det här med Maria och Jesus och kanske just själva jungfrufödseln. Den är kontroversiell och lite sådär pinsamt omodern. Många vill förpassa hela grejen till mytologins världs (=har inte hänt) även om den debatten var som hetast för några år sedan.
Man menar att det var liksom gängse norm på den tiden att skriva jungfrufödsel när någon otrolig människa hade fötts. Ibland omnämns romerska kejsare som "jungfrufödda" för att liksom införliva dom med tanken på deras gudomlighet. Lukas och Matteus ska alltså ha gjort ungefär samma sak fast med Jesus. Dom "skrev upp" hans födelse och gjorde den spektakulär för att liksom understryka hur fantastisk Jesus var. Lite fusk. Lite ljug. Lite "poesi". Lite "myt".

Jag förstår faktiskt inte dom som har problem med jungfrufödseln. Vad är liksom problemet? Varför ska vi betvivla att den har hänt? Vad är argumenten? Är en jungfrufödsel mer trolig då än nu...och vilken kunskap skulle vi ha som dom inte hade då som skulle göra en jungfrufödsel lättare att tro på?

1. Vi kan då rakt inte säga att "den är så overklig och så osannolik att det är mer sannolikt att Maria ljög"...för då utropar vi oss till Gud allsmäktig som bestämmer vad som är rimligt att tro på eller inte. Tro på Gud, ja, Gud själv för den delen, är inte rimlig eller sannolik.
2. Det finns dom som säger att Lukas (och Matteus) så gärna ville använda profetian från Jesaja att dom liksom knixade till det så att alla judar skulle bli övertygade och omvända sig till kristendomen. Men hur bra gick det? Var någonstans kan vi läsa att judarna flockade sig till den kristna tron i sådana mängder som en sådan uppfyllelse av en sådan mirakulös profetia hade slagit in? Visst, tusentals judar kom till tro på Jesus ganska tidigt men inte var det på grund av jungfrufödseln, eller?
3. Att säga att Jesus fick en jungfrufödsel av några författare bara för att Jesus skulle få ett coolt rykte är i mina ögon väldigt svagt som argument. För det första skulle det göra Maria till en första klassens lögnare som inte hade några problem med att dokument förknippade med sin son skulle ljuga på just den punkten. Hon som var där vid korset och som såg den uppståndne Jesus skulle alltså helt coolt ha varit ok med att Jesus födelse var en fejk?
I samma veva måste vi också baka in att Lukas och Matteus inte är pålitliga författare utan hittar på när det behövs. Hur bra känns det? Är det verkligen sund textgranskning och teologi? Har Lukas, i alla sina detaljer, visat sig vara en lögnare? Hur kunde Lukas och Mattues evangelium överleva samtidens kritik om det innehöll fantastiska sagor som aldrig hade hänt?

Vad händer om vi tar bort jungfrufödseln ändå, oavsett skäl?
Vi får en Jesus som inte är Gud utan människa (och då en lurendrejare och lögnare och ond).
Vi får en lögnare i Maria, eller iallafall Lukas och Matteus eller ängeln Gabriel.
Vi får 2000 år av kyrkohistoria fejkad.

I mina ögon är det alldeles för magstarkt att upphäva jungfrufödseln, som många gör. Oavsett hur sannolikt det är så förefaller det mig inte speciellt kontroversiellt att Jesus föddes av Maria och den Helige Ande. Det finns betydligt konstigare saker att tro på i kristendomen, t.ex. att Gud tycker om oss, som jag tror på.

PS. Varför var Jesus så glad i namnet "Människosonen" om sig själv? Är det inte uppenbart för någon som är född av man och kvinna? Är det inte "rimligare" att tro att Jesus ville understryka att trots sin ovanliga tillkomst (dvs. avlad av Helig Ande) så var han också människa?

Vad är målet?

2011-12-07T15:46:00.000+01:00

Jag har tänkt på det här med mål ända sedan jag läste en recension av en mobiltelefon. Telefonen fick betyget "världens bästa mobiltelefon - 9/10". Hur tänkte dom då? Vad krävs för att få en tia?

Jag tror det är samma inom kyrkans värld. Vad är målet för våra verksamheter? Vad siktar vi på? Mycket av den förvirring och politiska maktstruktur-tävling som finns skulle kunna förbigås om man hade målen utstakade och klara. Nu finns det såklart ett mål som alla är överens om eftersom det är så uppenbart och så omöjligt att förneka, det där med att göra alla folk till lärjungar...men det förskjuter bara problemet för ingen kan fingera vad en lärjunge är.

Vem kan förklara för svenska frikyrkor vad och hur en lärjunge ser ut? På vilket sätt är en lärjunge annorlunda? Handlar det om beteende eller övertygelse eller investeringar eller språk eller klädsel eller musikstil eller ??
Det låter fint att alla församlingar får bestämma det själva men i verkligheten betyder det att alla beskrivningar är ok...och det kan väl ändå inte stämma? Någon måste väl ändå bestämma vad en lärjunge är? Eller?

Ett populärt sätt att lösa denna omderna gåta är att säga att man vill hjälpa folk att "följa Jesus". Själva följandet/lärljungaskapet är upp till var och en. Man kan gå åt vilket håll som helst men det är ok bara man följer sitt hjärta. Typ.
Ett annat sätt skulle kunna vAra att komma överens om vad det innebär att följa Jesus, vilka konsekvenser och följer det får och sedan fostra det. Denna lösning bottnar ju i att det finns en historisk kyrka som av uppenbara skäl har uppstått ur en grupp människor som har upplevt liknande saker i mötet med Jesus och efterföljandes. Kristendomen har aldrig inneburit att frälsta män och kvinnor plötsligt blir mer promiskiösa eller lata eller slösaktiga. Det finns en tid och en historia att se på när vi funderar vad som händer med människor som möter Jesus. Kanske kan den lära oss något?

To wait or not to wait

2011-12-02T13:49:00.000+01:00

Jag tror att väntan är nära förknippad med perspektiv. Att vänta är för en modern människa nästan otänkbart. Om inga elektroniska leksaker får användas är den moderna människan i helvetet. Minst. De värsta rubrikerna kommer när SJ är försenade några timmar ute på landet utan 3G. Panik!
Själv är jag inte heller särskilt bra på att vänta. Jag har blivit van vid att allt ska gå smidigt till, gärna efter min tidtabell och helst även efter mina önskemål. Hur länge klarar jag av att vänta tålmodigt utan att ta upp Androiden? Inte så länge kan jag erkänna.

För tillfället går jag i väntans tider och då menar jag inte julafton. Jag väntar på ett mycket stort besked om min och min familjs framtid. Det innebär mycket väntan och det är svårt. Väldigt svårt. Men jag inser nu att det här med att vänta är väldigt nyttigt. Att vänta på något i denna världen efter något som hör denna världen till ger mig tillfälle att komma ihåg att hela mitt liv är egentligen en enda lång väntan på att få möta Gud. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka när som helst och således var de väldigt fria i sitt liv som troende och väldigt modiga. De var liksom inte läge att börja käbbla om småsaker när Jesus strax skulle komma tillbaka. Perspektivet var på Jesus/Gud.
Mitt perspektiv blir ofta lidande när fokus ligger på väntetider. Jag fokuserar på mig själv och andra blir ofta föremål för mina mindre trevliga eller särskilt uppbyggande tankar. Tänk er en bilist som aldrig kör ut i en rondell så förstår ni.

Som kristen måste mitt perspektiv alltid istället vara ett väntans perspektiv. Längre. Bortom mig själv. Utan schema eller tidsplan. Ett tidlöst perspektiv.
Den uppenbara risken är att det betyder by default att jag inte är den som bestämmer. Det är det jag väntar på som bestämmer och som upptar, eller borde uppta, hela min uppmärksamhet. Hur lätt är det i dessa Alfons Åberg tider? Inte så...

Jag väntar ju på Gud...och medan jag väntar på honom är jag äkta man, pappa, präst och vän. Det finns mycket att göra under tiden men att leva som kristen är att leva i ett annat land och bara vara på besök här. Jag är här men ändå inte. Jag är tålmodigt upptagen med att leva ut bönen "Låt ditt Rike komma" och jag väntar tills Gud gör det han har tänkt göra...genom mig och genom alla som hör till honom. Det är inte så flummigt som det låter. Det är att göra som Jesus...han var väldigt aktiv och upptagen men han väntade hela tiden på Jerusalem, på Faderns vilja, på att vi skulle förstå det rätta perspektivet. Wait for it.

Svar på ateisternas fråga 3...och 4 andra saker.

2011-11-28T16:30:00.000+01:00

Så här lyder fråga 3 från ateisterna: 3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

Svar: Här finns det ett ganska kort och bra svar:

För det första visade sig knappast Gud rutinmässigt. Dock är mirakel och uppenbarelser av Gud (på ett övernaturligt sätt) en grundpelare i Bibeln och kristen tro. På ett sätt är det helt enkelt omöjligt för oss att veta varför Gud inte gör något idag som han gjorde då. Vi kan däremot spekulera baserat på vad Bibeln och Jesus säger om detta.

Jesus, som på alla vis var den starkaste och mest påtagliga uppenbarelsen av Gud (bl.a. genom sina många fantastiska underverk under kort tid i en begränsat geografiskt område), sa en gång att hans mirakel hade som syfte att peka på honom. Trodde dom inte på vad han sa och gjorde så kanske folket skulle tro på honom eftersom han gjorde mirakel.

Människan har dock visat sig extraordinärt usel på att se Gud eller följa Gud eller älska Gud bara för att Gud har uppenbarat sig mirakulöst genom historien. Den kanske mest dramatiska uppenbarelsen, i eld och rök och röst fallandes från himlen så att berget Sinai började brinna, gjorde ett mäktigt första intryck men det dröjde inte länge förrän folket dansande runt en guldkalv eftersom de tyckte att det dröjde lite för länge när Moses gick upp på berget och talade med Gud.

Av det kan vi tänka oss att Gud helt enkelt inte har så många möjligheter kvar att få oss att förstå att han finns eller vem han är. Jesus var och är liksom den bästa och lättaste han kunde "göra" för oss och om vi inte tror på honom så finns det liksom inga alternativ kvar. Det är också relevant att komma ihåg att Gud inte är speciellt intresserad av att vi bara tror att han finns (det gör demonerna också) utan är istället väldigt intresserad av att vi tror att han finns och har en personlig relation till honom genom tro av nåd...och det är visioner i skyn svåra att ordna.

...och så fyra andra saker. Jag tror det är viktigt att vi ibland stannar upp och erkänner för oss själva att även om vi är bra på mycket och vill tycka om mycket så är det vår uppgift att använda vår tid och engagemang på vissa saker. För min del har det blivit fyra stycken områden. Jag återkommer alltid till dom och jag känner starkast för dom. Jag tror jag ska försöka satsa på att bli bättre och visare och heligare genom att fokusera på just dessa fyra områden. De är:

1. Heliggörelse eller helgelse - detta är den kristna trons mål...att bli som Jesus. Hur blir man det? Vad betyder det? Är det möjligt?

2. Apologetik - att förstå och ge svar på min tro. Alltid defensivt. Alltid med kärlek. Alltid ödmjukt.

3. Ondskan - hur kan en god och allsmäktig och allvetande Gud existera när det finns så mycket ondska i världen. På ett sätt en del av punkt 3 men ändå inte. Det är så stort och övergripande att det krävs en egen punkt.

4. Epistemologi - mitt intresse för hur vi kan veta något över huvudtaget...baserat på Jesus ord om att han är sanning och vilka konsekvenser det får för hur vi vet något och vad vi kan veta. Också ämnet för min (förhoppningsvis) kommande doktorsavhandling.

Dessa punkter skrev jag egentligen mest för att jag ska bli påmind om dom själv. Det är viktigt i vår värld av sociala media att fokusera sig och välja bort andra saker som möjligtvis är bra men inte nödvändiga. Alla har en uppgift och plats att fylla. Jag tror att dessa är mina.

Hearts and minds

2011-11-14T15:35:00.000+01:00

Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.

Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.

Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.

Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.

I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.

Vilket är precis vad det gör.

Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"

Svar 2 på ateisternas frågor

2011-11-14T15:03:00.000+01:00

Frågan handlar om det är rimligt att påstå/tro, som Bibeln gör, att ett fel eller en synd kan bli förlåtet genom att skulden magiskt överförs till en oskyldig person...att således straffa en oskyldig person för någons annans skuld/fel.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld?

Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.

2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln.
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.

3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu:
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.

Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud.

Ateisternas frågor till pastorn-svar på fråga 1

2011-10-26T20:58:00.001+02:00

Här är fråga 1: Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals? På svenska blir frågan ungefär: Varför kallas Gud för full av nåd när han i Gamla Testamentet under erövringen av Israel beordrar specifika massakrar av män och kvinnor och även barn och djur?

Svar: Om vi bortgår från att frågan verkar anta att det är grymmare att döda ett djur än en man eller kvinna är det viktigt att vi först och främst definierar frågan och dess termer samt att vi verifierar om det är sant. Eftersom frågan inte är specifik blir det ett mer generellt svar.
Det är sant att Gud beodrade sitt förbundsfolk att döda en stad eller en region ibland. Det är viktigt att komma ihåg följande:
1. Det var inga oskyldiga människor som skulle dödas. Det var ett mycket moraliskt förfallet folk som skulle erövra Israel och göra saken kort med dom ifall dom fick leva. Deras synd hade nått sitt mått.
2. Landet var Guds att ge till vem som helst och folket som bodde där hade fått sin chans att leva rätt. DEt var genom Israel som Gud skulle ge världen frälsning och även Jesus. Det var viktigt att dom fick en möjlighet att överleva.
3. Gud är full av nåd men han är inte Jultomten. Han ger nåd men han ger också dom. Allt folk får nåd men nåd utskrattad och/eller förnedrad straffas. Folket som Gud ville att Israeliterna skulle förgöra hade fått nåd i hundratals år att ändra sig och leva rätt. Israeliterna fick genom sin speciella roll som förbundsfolket ingen räkmacka. Dom fick genomlida och tjäna som ett exempel på Guds nåd men även Guds dom. Deras lidande fick inget slut eftersom de inte slutade upp med sina idiotiska upptåg.
4. Det är ingen slump att frågan bara nämner Gamla Testamentet för de flesta tror att Gud vad ond och arg där men ändrade sig (eller blev en annan Gud) i Nya Testamentet. Jag undrar hur dessa tänker kring Uppenbarelseboken.

Dessa var några generella svar eftersom frågan inte var särskilt detaljerad. Vi ska inte anta att vi vet allt om hur situationen var i Gamla Testamentet eller i en viss situation. Om vi läser sammanhanget så ser vi att Gud kallas full av nåd för det är så han har upplevts genom historien. Det är en Gud full av nåd som ger syndare en chans att vända sig till Gud. Det är samma Gud som inte tillåter att något hindrar eller stjälper hans folk och leder dom i fördärvet...precis som fäder och mödrar gör på jorden. Skulle Gud göra mindre?

Handsome

2011-10-17T15:30:00.002+02:00

Vår värld är besatt av att inte duga. Den förstår att allt inte står rätt till och erbjuder allt möjligt för att ställa livet till rätta, den ena kuren mer bisarr än den andra. Dessutom vet gemene man om att dessa kurer, trick och metoder inte fungerar utan skapar falska känslor och falska bilder av skönhet och "att räcka till" känslor. Detta fungerar uppenbart inte. Vad gör man? Man försöker kanske nästa kur ändå eller kanske har nästa löpsedel rätt.

Tänk vad Gud tänkte rätt när han skapade äktenskapet där man för en gångs skull får upppleva att man duger, att man är "Handsome" oavsett hur man själv känner och definitivt oavsett vad världen säger.
Detta inlägg handlar om att det helt enkelt är skönt att höra att det åtminstone finns en person i världen som tycker att man är Handsome och duger. Gud visste att vi människor utanför Eden skulle känna oss övergivna, bortkastade och odugliga. Jag tror en anledning till att han skapade äktenskapet är alltså att ge oss en bild av hur han ser på oss oavsett hur vi ser på oss...att när vi stiger upp en grådaskig oktobermorgon och har bara övervikt, tandlossning, hårförtunning eller något annat som världen lurar i oss inte duger så finns det åtminstone alltid en dom tycker att vi duger och t.o.m. är vackra. Precis som Gud.

Hur kan det gå till? Jo, vår spouse känner oss och älskar oss oavsett vårt yttre. Det yttre kommer och går och ve den som älskar endast ett yttre. Det är en del av det vi älskar men det vi älskar är mycket mer och större. Det yttre åker snålskjuts på det inre och ett vackert inre gör även ett sådär yttre vackert...och därför är vi alltid vackra för dom som känner oss och som vet att i vårt inre vill vi likna det vackraste som finns...Jesus. Det är så Efesierbrevet 5 kan bli förståeligt.

Det finns dock en skillnad på Gud och våra fruar och män....Gud är den som gör vårt inre vackert och det är han som gör att vårt inre speglar och förändrar vårt yttre. Som en kvinna varsamt lägger sin gamla makes lockar tillrätta så lägger Gud våra synder och misstag till rätta...om vi låter honom och sitter still. För Jesus skull.

Jag ber att alla dom som har upplevt detta men inte nu längre, eller kanske aldrig, hör Gud som kallar på dom. Påminner dom. Upplyfter dom. Älskar dom. För det är klart att vi inte duger. Djävulen har rätt, hans anklagelser stämmer. Hans lögn är också hans sanning. Ingen duger. Förutom en. Jesus. I honom lyfts våra synder bort (vi upplever och kallar dom oftast för ensamhet, tillkortakommande, traumatiska misstag, missmod). I honom lyfts våra skavanker bort. I honom duger vi. I honom är vi vackra. I honom. Djävulens miss är att han trodde att han dög i sig själv. Den lögnen sprider han friskt och vitt och brett. Många lyssnar på honom för hans reklamkampanj har coola leksaker. Alla märker i sin egen tid att det inte funkar, att oavsett vad man gör så duger man inte för det finns alltid nåt med oss som är fel.
Där är det tänkt att äktenskapet ska påminna oss om Guds kärlek och omsorg. Skillnaden är såklart ovillkorlig kärlek plus att han gör om oss. Vänder om oss. Heliggör oss till sin likhet, inte världens eller vår egen. Endast Gud duger. Endast i honom duger vi och tills dess vi förstår det snurrar vi runt och lyssnar på falska "du duger som du är" profeter.

Fel, vi duger som Jesus är och han är väldigt intresserad av att dela med sig av sig själv.

Ateisternas frågor till pastorn - del 1

2011-10-14T10:25:00.000+02:00

Ett försök att undanröja några hinder för tro. Vi som tror vet varför vi tror och borde därför kunna svara. All sanning kommer från Gud och således finns det svar på alla missförstånd när det gäller tro och Gud.
Här är frågorna (på engelska). Svaren blir på svenska:

1. Why is God called loving or merciful when, in the Old Testament's stories of the Israelite conquest, he specifically orders his chosen people to massacre their enemies, showing no mercy to men, women, even children and animals?

2. Does it make sense to claim, as the Bible does, that wrongdoing can be forgiven by magically transferring the blame from a guilty person to an innocent one, then punishing the innocent person?

3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

4. Why do vast numbers of Christians still believe in the imminent end of the world when the New Testament states clearly thatthe apocalypse was supposed to happen 2,000 years ago, during the lifetime of Jesus' contemporaries?

5. Why do Christians believe in the soul when neurology has found clear evidence that the sense of identity and personality can be altered by physical changes to the brain?

6. If it was always God's plan to provide salvation through Jesus, why didn't he send Jesus from the very beginning, instead of confusing and misleading generations of people by setting up a religion called Judaism which he knew in advance would prove to be inadequate?

7. Since the Bible states that God does not desire that anyone perish, but also states that the majority of humankind is going to hell, doesn't this show that God's plan of salvation is a failure even by his own standard? If this outcome is a success, what would count as a failure?

8. Why didn't God create human beings such that they freely desire to do good, thus removing the need to create a Hell at all? (If you believe this is impossible, isn't this the state that will exist in Heaven?)

9. Is it fair or rational for God to hide himself so that he can only be known by faith, then insist that every single human being find him by picking the right one out of thousands of conflicting and incompatible religions?

10. If you had the power to help all people who are suffering or in need, at no cost or effort to yourself, would you do it? If so, why hasn't God done this already?

Marginalen-va tråkigt!

2011-10-12T16:49:00.000+02:00

Det finns nästan inget som är så trevligt som att bli omtyckt, få beröm, vara respektabel. Väl ansedd. Lyssnad på. Trevlig. Följa reglerna. Det är inte för inte som t.o.m. Göran Hägglund är photoshoppad även i verkligheten. Han är respektabel...om än helt fel ute...och när Juholt dribblar står hans närmaste och säger att allt är väl, klockan är fem i tolv.

Kyrkan är likadan, framförallt vi i statskyrkans skugga. Vi vill vara som storebror. Väl omtyckta. Respektabla. Vara med vid stora händelser. Ha vackra viktiga dräkter. Känna att vi är viktiga. Folk ska tycka bra om oss...även om vi endast tillåts vara respektabla på samhällets villkor.
Det är mer än att bara inte stöta sig med samhället eller människor. Det är att vara en del av etablissemanget. Följa reglerna. Vara lydig. Följa John.

Varför känner vi detta behov av att vara respektabla? Vem har sagt att vi måste följa samhällets regler och oskrivna lagar? Vi är ju medborgare i Guds rike, för Guds skull! Vem bryr sig om vad samhället tycker och tänker?

Vi har alla en plats i detta rike och vi har alla strategiskt placerats ut i världens rike av Gud. Vi finns på en plats. Vi finna bland vissa människor. Vi har vissa gåvor och talanger. Jag tror att vi måste sluta upp med att försöka vara respektabla. Vi måste tillbaka till samhällets marginal (bokstavligt men också bildligt) och på nytt förtjäna rätten att bli hörda och sedda. Inte för att vi är så trevliga utan för att vi är så gudomligt goda och kärleksfulla och rättfärdiga. Bara en idiot tror att man kan vara dessa tre saker i egen kraft.
Därför tycker jag om Nåd.
Nåd är ingen snuttefilt. Nåd är en eld.
Nåd är en nyfångad kungsmakrill på 1,8 kilo. Inte en fiskpinne.
Nåd är en Chevrolet Camaro V8. Inte en Toyota 1,1.
Nåd är en rebell. Inte ett statsråd på UD.
Nåd är livs levande. Inte inlåst.
Nåd är i marginalen. Inte på Stora Scenen.

Var är marginalen? Hittar vi ens dit?

En helt vanlig dag...

2011-10-05T21:19:00.000+02:00

Detta var en helt vanlig dag. Inga revolutionerande tankar. Inga nya insikter. Inga intressanta samtal. Lite bönmöte, lite lunch, lite predikoprep., lite hämta barn på gymnastik, lite middag, lite surf.

Det är faktiskt helt ok att ha en vanlig dag där inget händer ibland.

Hopp...finns det?

2011-10-03T16:03:00.000+02:00

Jag funderade lite på det här med hopp och kom att tänka på att det är märkligt hur saker och ting utvecklar sig. I en tid när (svensk) kristen tro fokuserade på synd och syndakataloger växte sig en ny teologi fram, en teologi som grundade sig på tanken om människans inneboende godhet och Guds oändliga kärlek. Bort med synd, för att citera en kollega, och in med en förlåtande Gud. En Gud som älskar alla som dom är. En Gud som tycker om oss.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.

Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.

Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.

Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?

Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus. Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.

Att ha fel

2011-09-30T13:55:00.000+02:00

Varför är vi så otroligt dåliga på konflikter och det där med rätt och fel? När har Sverige eller du och jag tagit ställning till att något faktiskt är helt galet fel?

Det finns många saker där samhället fortfarande hävdar att vissa saker är rätt eller fel. Man har sällan haft så dålig grund till varför man tycker att något är rätt eller fel men likväl finns det en hel del där de flesta är överens. Populära ämnen i våra dagar är allt som har med kvinnor att göra, typ kvinnovåld (fel), kvinnors jämlikhet till män (rätt), trafficking (fel), abort (rätt), insemination för lesbiska (rätt), kvinnors dåliga lön (fel), kvinnors rätt att köpa och visa upp dyra handväskor (rätt).

I mina ögon är det intressant i sig att det här med "gender" har blivit så stort i Sverige. Jag tycker det verkar som om det råder så stort kaos och så stor förvirring att det förvånar mig inte att någon tyckte vi skulle införa ett tredje kön i Sverige, Hen. När den kanske mest grundläggande och fundamentala biten med att vara människa försvinner är allt möjligt...även en recension av filmen Bilar 2 där recensenten började sin recension med orden "Ja, vi vet ju att kön är en social konstruktion...". Hur käpprätt galet är det inte när man har kommit så långt att Sveriges största och mest inflytelserika tidning recenserar en barnfilm med en utläggning om "genderkonstruktioner"?

Men för att återgå till min tanke om rätt och fel. Jag läser fru Camnerins abstrakt i hennes arbete om försoningen i kristen tro...och förfasas över den radikala feltänkande som finns där. MEN då visar det sig att det som suspekt är inte att hon menar t.ex. att korset är problematiskt i kristen tro/försoningslära utan istället att jag säger att hon har fel. Varför är det så? Varför är det snudd på lag att gängse norm är en falsk tolerans och s.k. öppenhet för allt? Hur kan t.ex. en kyrka ledas av tre människor som delar diametralt olika syn och tro på försoningen? Det är ju inte möjligt att två motsatser är rätt, eller hur?

Men ingen vill säga till den andre att "du har fel". Man är feg eller man vill inte såra någon eller man vet kanske inte riktigt varför man tycker att någon har fel. Dessutom är våra liv så påverkade av vår samtid att vi tror på fullt allvar att objektiv sanning inte finns, att alla sanningar är ok, att var och en blir salig på sin tro, att man inte kan veta något utan bara tro något inom kristendomen, osv..

Men vem har bestämt det?

Jag tar det för givet att en avgörande sak i våra liv och i vår tro är att vi måste veta vad som är rätt och fel, vad som är etiskt och moraliskt rätt och fel. Vad som är rätt och fel tro. Skälet till detta är att Jesus tyckte så, Paulus tyckte så, Petrus tyckte så, Johannes tyckte så och hela Bibeln tycker så. Gud säger att x är fel och y är rätt, då är det så. Punkt. Nej, vi kan inte i oss själva säga vad som är rätt eller fel men det är ju därför Gud gav oss Bibeln och vårt förstånd och vår läskunnighet.

En norrman som hade ett TV program där han levde "ett med naturen" avslöjades nyligen att ha bott på hotell under sin tid i vildmarken när kameran var avstängd. När han avslöjades sa han "det är svårt att veta vad som är rätt och fel och det är svårt att ta reda på". Snack. Det är bara att slå upp i Bibeln och läsa...om nu ditt samvete är helt avstängt så till den grad att lögn inte känns fel.

Det finns rätt och fel och det är inte svårt att veta vilket i de flesta fall. Det som är svårt att böja sig för Gud och erkänna att Han vet men inte jag.

från marginalen

2011-09-21T16:38:00.002+02:00

Det är en intressant gåta att tillhöra Jesus, universums mittpunkt och omfång, men ändå befinna sig i samhällets marginal. Ungefär som att sitta i skolbänken och höra hur "all makt i himlen och på jorden har givits åt mig [Jesus]" men dyka upp som predikant på sin första gudstjänst och 12 stycken pensionärer sitter i bänkarna.

Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.

En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).

På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.

Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.

Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.

Jesus hade fel

2011-09-08T21:51:00.000+02:00

...trodde jag när jag läste Bibeln härom dagen. Så kan det väl inte stå och så kan han ju inte mena?? Hur lätt det är att min bild av Jesus blir formgivande för hur Jesus faktiskt är. Det finns ett botemedel.

The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...

Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.

Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.

Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.

The Methodist Way - Bibelns folk

The evolution of truth

2011-09-05T16:38:00.000+02:00

Det har varit konferens. Vi har funderat på hur våra församlingar inom kyrkan kan växa och frodas, utvecklas och förändra världen.

En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.

Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.

Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.

För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?

Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).

Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.

Efter ett långt uppehåll

2011-08-15T23:44:00.000+02:00

Sommaren är snart slut. Otroligt vad tiden kan gå när man har en ny son i familjen. Vart tog all tid vägen för skrivande och bloggande?

Tankarna har dock snurrat (om än lite långsammare) kring det här med kyrka, pastor och att leva i ett så post-kristet land som vårt. Varför funkar det inte? Varför går så få till kyrkan? Vad är det för fel? Jag läser Bibeln och slås av en slående kontrast....det är så lite som behövs för att få det att funka där. För vår del är det så mycket som vi gör för att få det att funka. Hos dom kom folket även om Peter predikade att dom hade dödat livet självt. Hos oss kommer ingen även om vi predikar att alla är frälsta, Gud älskar dig som du är och KÄRLEKEN och NÅDEN är slogans.
Länge har det protestantiska projektet funderat på hur man ska vara kyrka och vad det innebär att vara kyrka i världen. I vår del av världen har det länge varit en trend att revisionister och Bultmann-fans har levt rövare i tro och kyrka för att (ofta men inte alltid) försöka hjälpa människor att hitta den riktiga och livs-givande Jesus. Om vi bortser från dom som med ren illvilja vill förändra kristen tro för att dom inte vill anpassa sig eller för att dom tycker att den är idiotisk så är den springande frågan för alla, "Var finns Jesus och hur får vi del av hans liv?".

Så jakten går. Från klassisk förståelse till post-kristen förståelse. Från hela Bibeln och dess felfria och Gudomliga auktoritet till klipp-och-klistra Bibel där urgamla heresier återuppväcks för att om möjligt kunna upptäcka vad tidigare generationer har gömt/glömt/missat. Med lykta letar många bland förkastade teorier och teologier...för Jesus-livet kan inte finnas i den enkla och raka förståelsen av Bibelordet, bröd och vin, dop och bön. Man har testat och funnit att den tro man har fått inte fungerar utan enbart lovar...utlovar ett liv som omöjligen kan finnas i gamla dammiga ord, liturgier eller böcker. Hur kan Jesus-livet, Andens liv, finnas tillgängligt i ord och riter när inte jag (läs: vem som helst) har upplevt det? Det är Tron det är fel på...inte oss.

Så har Sverige under decennier levt med en kristendom som till största del har letat efter Jesus-livet på andra ställen, nya ställen, det ena mer exotiskt än det andra. Exemplen kan mångfaldigas där man byter ut eller förändrar eller tar bort det man har tagit emot enbart för att man inte hittar det man söker och vill ha, Jesus-livet...och samtidigt med dalande medlemssiffror så har det med all säkerhet gått upp en del ljus (som oftast har släckts snabbt) att det kanske inte är så att Jesus-livet finns i s.k. "relevanta" eller "alternativa" versioner av Tron och om det är så att Jesus-livet inte finns i den historiska tro man hade tagit emot men inte heller i den tro man har konstruerat själv...var finns den då?

Förvirringen blir total och många är nog frestade att ge upp. I Svenska kyrkan har en studie nyligen funnit att endast 15% av medlemmarna tror på Jesus. Folket flyr kyrkan och kyrkan ligger i ruiner och ingen vet längre var Jesus-livet finns att få (fastän många högt och tydligt påstår sig veta). En ny kyrka har fötts men i princip är det ingen skilllnad. Den är inte svaret och har inte heller ambitionen att ha ett svar på frågan. Frågan har remitterats till församlingarna där man, just nu, funderar över just denna fråga. "Hur ska vi nu i höst vinna människor för Jesus? Hur ska vi finna och hur ska vi förmedla Jesus-livet till ett folk som inte bryr sig?". Hur ska man just denna höst undvika att misslyckas med sitt uppdrag? Hur ska man just detta verksamhetsår landa på + i medlemsstatistiken? Hur ska man just detta år vinna världen?

Att påstå att jag vet svaret vore högfärdigt om det vore så att jag hade kommit på det själv. Då hade ju jag varit en av dom som högljutt hade påstått mig veta det andra har missat. Men en sak vet jag och det är att jag är övertygad om att Jesus-livet finns varken i den tro jag skapar eller den tro du skapar. Min tro är inte min tro. Jesus-livet finns i den tro du och jag har tagit emot. I den enkla och uppenbara Bibeltexten. I nattvarden. I bönen. I Trobekännelserna. I den tro som förenar oss med Ortodoxa och Katoliker och som ödmjukt säger att vi inte kan skapa en ny tro (eller kyrka för den delen). Vi kan bara ta emot, ta in och ge vidare utan att redigera eller revidera, come Hell or high water, för att använda ett bra uttryck.

En biskop pratar politikiska

2011-06-15T13:55:00.000+02:00

Svenska kyrkan har släppt en undersökning som ger ett väldigt bra underlag för hur dess medlemmar ser på sin kyrka och tro. 15% tror på Jesus. Biskop Eva Brunne menar att det inte är en krisrapport utan säger:
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."

Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.

Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd

Vem behöver ett samfund?

2011-06-12T22:34:00.000+02:00

Spelar samfund någon roll?

På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.

För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.

Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.

Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.

Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.

Mycket intressanta obervationer

2011-06-09T20:26:00.000+02:00

Mycket läsvart Nytt och Noterat: Ödesdigra "felsägningar"

Athanasius

2011-06-07T23:51:00.000+02:00

hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.

I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?

Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...

Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.

Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?

Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...

Mitt imellan

2011-05-02T22:55:00.000+02:00

allt som händer känns det svårt att fokusera på att skriva ner tankar av värde. Nu handlar mest allt om att bollas mellan två stora frågor (plus en massa små) och att hitta en bra balans. Bloggen får vila lite nu. Finns annat att göra. Njut av våren tills vi möts igen, på andra sidan Kina-resan när min familj har blivit 4 istället för 3.

Kors, Helvete, Grav

2011-04-23T13:44:00.000+02:00

Ja, inte är det konstigt att handeln har funnit det svårt att kommersialisera påsken. Det är svårt att hitta något som passar in och det är absolut inte lika mysigt som ett nyfött barn i ett stall.

Varför måste Jesus dö?
Vad gjorde han i Helvetet?
Vad betyder en tom grav?

Ibland tror vi att vi vet svaren när det enda vi vet är en liten, liten del av svaren. Luther, denne krångliga man, trodde att Jesus dog och uppstod för att besegra Djävulen. En del tror att Jesus dog för att betala för mina synder. Andra tror att Jesus dog för att ta på sig Guds vrede så vi skulle slippa. Vissa tror att Jesus dog för att ge oss ett exempel och visa Guds kärlek.

En sak vet jag och det är att endast en Gud som tar ondskan och mänskligt lidande på allvar är intressant för mig. Muhammed, Buddha, Brahman, Joseph Smith, Christer Sturmark får ursäkta men min Gud tog mig och mitt liv på allvar och dog för mig och mitt nya liv. Vilken Gud!

Vicarious atonement

2011-04-11T23:37:00.000+02:00

Mycket händer just nu men två saker har fastnat lite extra i mig.
För det första, Jesus ord till Rådet i Lukas 22 "Om jag säger det, tror ni det inte, och om jag frågar er, svarar ni inte." Det får mig att tänka på en berättelse (till stor del säkert en legend) om en av de första biskoparna, Ignatius av Antiokia. när han hade arresterats och stod framför den romerska guvernören för sina sista ord innan han skulle brännas på bål. Guvernören var inte helt avig till kristendomen och bad biskopen att övertyga folkmassan och honom själv om kristendomens rimlighet. Lyckades han skulle han bli fri. Han svarade "-Nej, jag har inget att säga folkmassan för den lyssnar ändå inte. Men om du ger mig en dag kan jag förklara min tro för dig." Guvernören blev besviken och kanske lite förnärmad och avslog biskopens begäran. Dödsdomen genomfördes genom att biskopen brändes på bål.

Varför nekade biskopen att "vittna om sin tro" för en hel stadion fylld med människor? För min del låter det som ett ypperligt tillfälle...men likt Jesus finns det tillfällen när det inte spelar någon roll oavsett vad man säger. Utgången är redan klar. Logiken och förnuftet har bytts ut mot passion och blind känsla. Vad spelar det för roll att vittna till döva öron?
Risken är att vi tar alla slags tillfällen i akt i vårt land där så många är så sekulära, men är det smart? Kan inte risken bli att vi tar till olika knep eller oratoriska metoder för att visa hur bra eller förnuftig eller sann eller "förbättrande" kristen tro är...och så predikar ett evangelium utan kraft (1 Kor 2:4-5 Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft?)

---

För det andra, det här med försoningen. Vad var det Jesus gjorde på korset egentligen? Vad hände? Exakt vad var det som var fullbordat när han sa "-Det är fullbordat"? Varför måste Jesus dö?
Inom teologin om försoningen använder vi ofta ett begrepp som på engelska heter "Vicarious Atonement" vilket lite träigt blir Ställföreträdande Försoning. På svenska handlar det om att Jesus dog i ditt och mitt ställe. Men hur funkar det egentligen? Kan en man (Jesus) dö för mina synder? Hur funkar själva överförandet av mina synder och min skuld till en annan, oskyldig, man?
Jag minns en lektion i USA där vi fick frågan ställd så här:
"En kvinna springer mittgången ner i en stor Romersk-Katolsk katedral i Mexico. Katedralen var tom, dammig och ödslig...kvinnans höga klackar ekade tydligt. Hon var en vacker kvinna, klädd i typisk advokatutstyrsel och var ingen som man förknippade med känslomässiga utbrott på offentlig plats. Men här kom hon springandes fram till altaret, gråtandes och förtvivlad. Hon faller på knä framför altaret och det stora krucifixet. Ur djupet av sitt hjärta låter hon sin fråga och förtvivlan stiga upp till mannen på korset. '-Hur kan din död för 2000 år sedan hjälpa mig med mina synder idag!'"

Frågan är hyperaktuell för även om ingen kommer springandes ner våra mittgångar så ska vi inte inbilla oss att människor inte syndar längre eller att synden inte straffar sig själv eller att synd numera är helt ok. Som filmen 23 med Jim Carrey påpekar i slutet med sitt citat från 4:e Mosebok 32:23 "...your sin will find you out". Vad har vi att säga människor som undrar varför deras liv inte fungerar? Hur förklarar vi vad Bibeln säger till människor som hellre läser Se&Hör än Bibeln? Hur förstår vi korset och en 2000 år gammal berättelse om en man som dog i vårt ställe och hur hjälper det oss med våra synder idag och den ångest och förtvivlan dom lämnar efter sig?

Risken är att vi kyrkfolk är så vana vid påskbudskapet att vi glömmer hur allvarligt det här är. Allt är inte så självklart och så enkelt när man tänker till...framförallt inte under påsk. Därför ska jag ägna lite extra tid till att begrunda korset i år. För min egen del men också för min familj, min församling och mina medmänniskor. Det kan bli bra...

Blandat

2011-03-28T22:57:00.000+02:00

Idag känns det som om den smala vägen är väldigt smal och den breda vägen väldigt bred. Man blir lite trött.

Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".

eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.

eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).

Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.

Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...

...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!

Skäl nummer 1

2011-03-23T16:22:00.000+01:00

till att jag med all sannolikhet väljer att inte gå med i GF-kyrkan (eller vad den kommer att heta) handlar om det viktigaste för mig när det gäller att välja kyrka eller samfund...är detta ett samfund för mig?

I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.

Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.

För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.

När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?

För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.

Equmeniakyrkan...

2011-03-17T22:12:00.002+01:00

Jag tror att vårt samhälle idag är alltför beroende och påverkat av one-liners, jinglar, logotyper, reklambyråer...massmedial hype. Se bara alla amerikaner som hamstrar jodtabletter eftersom herr Parker blev ju biten av en radioaktiv spindel och blev Spindelmannen...då är alltså all radioaktivitet farligt.

Om det är så här i verkligheten så tror jag att namnförslaget "Equmeniakyrkan" är en flopp. Allvarligt talat, att säga att "Vi hade velat ha ett namn som säger vad kyrkan står för men det har vi inte hittat" är i mina ögon en massmedial blunder. Hur kan en kyrka heta en förvriden (grammatiskt) önskan om mer ekumenik? Är den nya kyrkan så fokuserad på inomkyrkliga frågor att ekumenik är det avgörande motivet och motivationen? Det är inte bristen på namn som är problemet, problemet är att det nya samfundet (som i mina ögon är ett samfund och inte en kyrka) inte står för något.

Det låter kanske hårt men jag tror det är en ofrånkomlig slutsats när kyrkan blir så individualiserad/"församlingifierad". Hur kan Equmeniakyrkan stå för någonting över huvudtaget när varje församling är fri att stå för vad den vill i (nästan) alla väsentliga och icke-väsentliga frågor? Equmeniakyrkans årskonferens/kyrkokonferens kan ju inte ta ställning som sedan är bindande för församlingarna och således är alla beslut på central nivå möjligtvis vägledande...men då står man ju inte för något utan säger att man har ett förslag som man får tycka som man vill om.

Jag hoppas att det nya samfundet, som kanske ska heta Equmeniakyrkan, blir en framgång och en trogen del av Kristi kyrka på jorden...namnet till trots (för inte är Metodistkyrkan ett kanonnamn när allt kommer kring).

Roligt

2011-03-13T21:25:00.002+01:00

Det är mycket allvar inom kyrkan men det finns också mycket som är roligt. Det är lätt att glömma bort det mitt i allt och jag tror det är viktigt att vi inte gör det. För min del handlar det om att ta Jesus på orden när han säger t.ex. att vi inte ska oroa oss eller att allt vad vi behöver ska Gud ge oss om vi söker Hans rike först.

Det borde göra oss (mig) lättsammare och friare än vad som ibland kan vara fallet. Om det nu verkligen är så så borde vi kristna vara de mest lättsamma och friaste människorna av alla. Vi förstår korset men lever i uppståndelsen.

Ett bra sätt för mig att träna på detta är självdistans och ironi. Lite skämt och skoj. Ibland har jag till och med funderat på att börja en gudstjänst eller en predikan med ett (passande) skämt. Har inte vågat än.

You would never hear this in Church:
-Hey! It's MY turn to sit on the front pew!
-I was so excited, I never noticed your sermon went over time 25 minutes.
-Personally, I find witnessing much more enjoyable than golf.
-I've decided to give our church the $500.00 a month I used to send to TV evangelists.
-I volunteer to be the permanent teacher for the Junior High Sunday School class.
-Forget the denominational minimum salary: let's pay our pastor so she/he can live like we do.
-I love it when we sing hymns I've never heard before!
-Since we're all here, let's start the worship service early!
-Pastor, we'd like to send you to this Bible seminar in the Bahamas.

Tillbaka på bloggen!

2011-03-09T20:42:00.000+01:00

Efter ett kortare uppehåll tror jag det är dags att börja skriva igen. Det finns en hel del att fundera över, men också att glädjas över eller njuta av. Till exempel fingrade jag idag på en Samsung Galaxy Tab, en 7-tums surfplatta med Android. För de flesta är detta helt ointressant, men det är både coolt och häftigt (och kanske till och med nödvändigt???) att det finns sådana grejer idag. T.ex. tog det ca. 3 minuter att ladda ner Skype, logga in och ringa min frus mobil samtidigt som jag kikade på New York Times hemsida samtidigt som den laddade ner mina mejl...eller varför inte det coola med att kunna läsa hela världens tidningar och bloggar och annat med automatiska prenumerationer via 3G nätet och dessutom kunna ringa vanliga samtal!

Nåja, jag har funderat lite över annat också på senare tid. Det blir en del att fundera över när man ser ut över Sverige och kyrkligheten i landet, för att inte tala om min alldeles egna kyrklighet. Hur kunde det egentligen bli så här?

Jag tänkte publicera mina topp 5 skäl varför jag inte tror på GF kyrkan och således väljer att inte flytta över min ordination dit, men först några tankar kring vår kyrklighet i Sverige. Varför går så få i kyrkan och varför är det så få av dom som går i kyrkan som växer på djupet och blir lärjungar istället för bänkvärmare?

Jag läser en bok som heter "The monkey and the fish" som trots sin titel är en suverän bok om ledarskap, pastorsskap och kyrka i den nya värld vi lever i. Poängen är i korthet att världen har förändrats radikalt och kyrkan har inte gjort det. Se bara på mina två kyrkor i staden där jag bor. Jättestora. Stabila. Rika. Fullt av verksamheter.
Men allt rullar på som det har gjort i decennier. Kyrkan är fortfarande en byggnad dit man går på gudstjänst och håller på med verksamhet. Jag undrar, mycket tveksamt, om det är möjligt att hålla på så i Sverige idag någon längre tid. Personligen tror jag inte det utan skälet till att det funkar är att kyrkan har varit så stor och så inflytelserik att det helt enkelt tar tid för den att inse att tiden och samhället har sprungit ifrån den. Från Statskyrka till hedendom är det ganska långt. Det tar tid även om Sturmark och andra försöker så gott dom kan att skynda på det hela.

För att vända trenden gör ofta kyrkor i vårt land lite Willow Creek eller lite Emergent Church eller lite Missional Church eller lite Organic Church eller vad det nu är för månadens smak som amerikanarna har hittat på. Man stretar emot fast på sina villkor och jag har undrat över om det inte är riktigt Bibliskt och Inkarnaistiskt (nytt ord!) att gå in i samhället och redeem (återköpa) det. Skalan blir mindre och personligare, men det behövs att våga lita på sin tro (och först se till att man har en tro som håller) att man kan engagera människor i deras liv och på deras planhalva.

Detta är förstås jättesvårt. Det tar tid. Det tar kraft och målmedvetenhet. Det tar visionärt tänkande. Det tar helgelse. Det är mer än ett nytt språk, det är samma gamla tro fast i en ny tid. Att bli en sekt och beklaga sig över samhället och människors synd kanske funkar för några, men för andra tror jag att det är läge att efter moget övervägande och djupdykningar inom teologi, filosofi och modern samhällsanalys gå ut i världen. I liten skala men med en övertygelse och kärlek som inte finns någon annanstans.
Det är jobbigt för många, det här, för det involverar en s.k. konservativ teologi. Annars funkar det inte. Att ha en "liberal" teologi och samtidigt vara en evangelisk motkraft i samhällets hjärta fungerar inte för skillnaden är så obskyr. Samtidigt så blir en "konservativ" teologi ofta ett svärd som slår och fördriver istället för en inbjudan. Det är nya tider nu. Det funkar inte med att hänvisa till auktoritet (typ Bibeln) eller erfarenheter (typ vittnesbörd) eller förnuft (resonera). Det funkar med att leva och visa ett nytt liv i Guds kraft, för att tala gammaldagska.

Mer kommer, men här finns en ledtråd till ett skäl varför jag väljer att inte gå med i GF-kyrkan.

För mycket

2011-02-24T00:36:00.000+01:00

En kollega sa häromdagen att han är tacksam för sociala media som har hjälpt honom att lära känna andra människor. Till viss del höll jag med (eftersom jag håller på med det) men påpekade ändå att jag knappast skulle vilja hävda att man känner en människa bara för att man har läst vad dom har bloggat, twittrat (ja, jag twittrar lite) eller Facebookat.
Dels för att det vi säger är endast en liten del av vad vi menar
Dels för att vi mycket selektivt väljer vad och hur vi skriver det vi skriver.
Dels för att det mesta av att känna en person inte handlar om information eller åsikter.
Dels för att jag till exempel just nu är djupt berörd, bestört och bedrövad och inte alls kommer att skriva om hur det känns eller vad jag tycker och tänker eller varför...därför att det har jag ingen lust med att basunera ut så här anonymt och "socialt". Att vistas på sociala media är för min del inte att vara i en relation med någon utan mer som att prata ut till tomma intet där (ibland) en del människor råkade höra vad man sa fastän man inte visste att dom fanns.

Det är helt enkelt alldeles för mycket nu som ligger i vägen för att kunna skriva reflektioner värda namnet på den här bloggen. Därför tar jag en liten paus för att samla mina tankar innan jag skriver på nytt igen. Så välkommen att kika in då och då men som sagt, jag tar en liten paus nu för att kunna fundera kring större frågor än vad Internet kan hantera.

Att tänka till

2011-02-12T23:37:00.000+01:00

Som bloggen heter så är det viktigt att vi tänker till för att bättre förstå (och således leva) vår tro. Problemet är ofta att det är svårt att veta var man ska börja och ännu svårare att hålla någon slags röd tråd i tankarna. Hela tiden bombarderas vi av information som är både viktig och oroande...som samtidigt kapar alla tankar vi hade på gång för närvarande.
För en del är detta säkert inget problem, Twitterfieringen av våra liv, men för min del är det mycket irriterande. För min del behövs det mycket tid och framförallt sammanhängande tid för att fundera och tänka kring det mesta som är av värde att tänka på. Till exempel:
- Varför är Sverige så sekulärt?
- Varför accepterar vi så mycket som vi inte accepterade förr? På vilka grunder?
- Varför är metodistkyrkan (och säkerligen flera kyrkor) så otroligt splittrade?
- Var finns den intelligenta debatten och diskussionen om vad som är kristna värderingar i frågor som spänner över allt mellan barns rätt att födas till äktenskapet till vapenexport till x,y,z?
- Varför är tolerans numera detsamma som likgiltighet?
- Varför är folk inte längre intresserade av att tjäna Gud eller ens tro på honom?
- Varför är det fult att säga "jag vet" men inte "jag tror" om man är kristen?

Allt som oftast får dom som pratar högst höras, eller den som pratar vackrast. Debatten blir omedelbart polariserad. Alla får osynliga etiketter. Samma argument används om och om igen. Ingen blir omvänd. Till och med själva tanken att kunna bli övertygad och omvänd p.g.a. goda och sanna argument är suspekt. Sanning finns men ingen vet vad den är. Gud finns men ingen vågar säga vem han är eller hur han är. Alla håller med att "vi ska följa Jesus" men alla går åt olika håll.

Jag frågar mig själv allt som oftast, hur kan man hitta en väg mellan de två polerna? Hur kan dödläget lösas så att vi undviker maktkamper och politiska aktioner eller lobbyister där vi förgör varandra och slutar som döende samfund? Hur kan vi bli fria och verkligt tända av Gud att enade gå ut i världen i passion och glädje och kärlek, med "hårda" huvuden och "mjuka" hjärtan?

Som sagt, det tar tid att fundera kring vissa saker men det är nog nödvändigt. I alla fall för mig.

Vikten av ord

2011-02-02T14:37:00.000+01:00

Det händer mycket nu och som pastor i Metodistkyrkan är det mycket nytt. Framtiden är oviss, vilket den i och för sig alltid är.

Jag skulle vilja skriva något om vikten av ord. Min fru och jag var i Edinburgh över helgen på en liten weekend semester. Kan varmt rekommenderas. Vi hade bokat en dagsutflykt på söndagen men hade spanat in en nattvardsandakt i den stora katedralen på kvällen. Vi såg fram emot att få fira nattvard tillsammans med helt okända människor och också i den historiska linje som det innebär när man firar nattvard tillsammans med de tusentals genom historien som har gjort likadant på samma plats.

Prästinnan började med att läsa ur Bibeln på en härlig skotsk dialekt. Det riktigt sjöng om orden. "Guds dårskap är visare än människan vishet". Sedan en sång ingen kunde. Sedan en apell om "Candlemass", dvs. högtiden när Jesus bars fram i templet. Det var där det spårade ut. Det var där som vikten av en personlig övertygelse och klarhet i vad evangeliet egentligen säger blev väldigt tydlig. Det var där som avsaknaden av en förståelse och/eller kunskap av Gamla Testamentet (GT) blev tydlig.

Plötsligt var Gud bortom all kännedom. Plötsligt blev Gud densamme som Jehovah eller Allah eller Brahma eller Tao eller X. Det som är bortom allt som kan sägas eller förstås...det blev "Gud".

Visst, jag förstår och känner igen tankegångarna som finns i många mystiker och kanske framförallt inom den Ortodoxa tron, där man egentligen bara kan säga vad Gud inte är. Men ändå.

Är det inte så att Gud har talat om för oss vem han är?
Är det inte så att Gud har visat sig för oss?
Är det inte så att vi inte behöver försöka hitta Gud (ofta kallat religion) därför att Gud har hittat oss?

Tappar man bort GT tappar man också bort vem Gud är. Då blir Gud som Kraften i Stjärnornas krig.
Tappar man bort GT blir det ohyggligt svårt att förstå vem Jesus var och är för Han förstod sig själv i ljuset av GT. Dessutom var det ju han som skrev GT...eller tror vi att treenigheten började i Betlehem eller Nicea?
Tappar man bort orden som beskriver vem Gud är i s.k. kritiska begrepp där man tror att de som skrev ner Bibeln var så färgade av sin samtid och subjektivitet att de inte egentligen skrev ner vad Gud ville utan vad de trodde.
Tappar man bort orden som Gud gav dom blir det alldeles självklart att vi tappar bort allt av värde i vår tro. Vi är inte så fantastiska att vi vet vägen till Gud eller vem Gud är eller vad han vill om vi inte lyssnar på vad han har sagt och gjort.
Kort sagt, det blir inget. Bara en massa ord. Ingen kraft. Inget liv. Ingen Gud.

Det är av yttersta vikt att vi vårdar våra ord om Gud. Det är så lätt att göra Gud till vår egna tolkning av "de mystiska" och "det som är större". Det kan ofta låta väldigt fint eller poetiskt eller till och med heligt när vi talar om Gud. Duktiga talare och tänkare får framgång...men är det Guds ord, bokstavligt lästa och dess betydelse förstådda?

Vinterkonferens och Tomas Boström har fel

2011-01-19T15:21:00.000+01:00

Ja, jag är medveten om att det i det här landet brukar uppfattas som högst olämpligt att säga att någon har fel. Jantelagen kräver att man mildrar uttryck till typ "jag tror att T.B. har fel" eller "T.B. har rätt på sitt sätt".

Att säga att man har rätt är fel, ironiskt nog. Man lurar sig själv och hela samhället till att tro att detta är ödmjukt, det här med att aldrig säga att någon har fel. Det är väl klart som korvspad att människor har fel då och då. Själv har jag lång erfarenhet av att ha fel.
Jag minns fortfarande när jag satt i skolbänken på seminariet i USA och kallades för "uppvärmd hedning" tillsammans med mina kurskamrater. Läraren undrade varför vi ber fler att be ju svårare kris det är (och helst i olika länder eller kontinenter och gärna kända personer). Trodde vi att Gud hör bön bättre om det är fler som ber?...och där satt vi och gjorde som han beskrev fastän vi förstod att det inte var särskilt genomtänkt. Klart att Gud inte hör bön bättre om fler ber. Det tror hedningarna men inte Bibelns folk.

Så jodå, jag har ofta fel. Det är därför jag alltid säger att en kristen inte kan säga "jag tror" utan att säga "jag tror också". En kristen tror aldrig på sin egna ihopskruvade tro som om den kom från IKEA. En kristen tror på det som han eller hon har fått nedtecknat, nedskrivet och "nedlevt" från Jesu tid tills idag. Det finns faktiskt något som är fel tro och rätt tro, tro det eller ej. Man blir inte salig var och en på sitt sätt och kommer aldrig att bli.

På Vinterkonferensen satt jag med i ett intressant seminarie. Vi pratade om "Teologi för 2000-talet" och frågan kom upp hur vi förstår våra teologiska begrepp och hur vi pratar om dom med varandra men också med vår värld. Förstår vi vad vi pratar om och förstår dom vad vi säger. En tradition som inte är min uttryckte det så att alla måste vara fria att tolka (och tro) som man vill. Jag påpekade att det inte går eftersom vi inte är fullkomliga att veta sanningen i oss själva. Har man glömt bort arvssynden och själva grunden i att Jesus kom. Vi kan inte frälsa oss själva eller ens förstå att vi behöver frälsning! Vi är inte Gud att skapa vår egen tro som är sann och riktigt. Är vi så arroganta att vi tror att vi var och en kan skapa den sanna tron??
En annan man sa då att "man måste sluta leta efter facit och att...jag har min tro och den funkar för mig!". Åh, det låter så fint. Så ödmjukt. Så uppriktigt. Men jag tror att det är helt fel och farligt nära arrogans. Hur vet en sådan människa att tron man har är sann! Hur kan man med gott samvete dela med sig av en sådan tro till andra utan att vara säker på att den är sann? Vaddå "funkar"?

Ja, då undrar du säkert vem som ska tala om för oss vad den sanna tron är. Kanske tror du att jag tycker att "min" tro är den som alla måste ha, men då har du missat hela min poäng. Det är precis det jag inte säger. Jag säger att man måste ha den tro som traditionens flodbankar tillåter att kallas kristen tro. Bibeln kan tolkas hur som helst om man är oförsiktig men om tron ses som en flod så måste den ha flodbankar annars blir den ett träsk. Där är vi kanske redan i våra splittrade kyrkor.

I detta sammanhang reagerar jag på Tomas Boströms senaste inlägg under rubrik "analys och appell" i Sändaren gällande det metodistiska arvet (inför GF kyrkans bildande). Som metodist är jag satt i ett sammanhang, en historia, och för att berätta om vad det sammanhanget/arvet är måste jag vara det trogen. Det anser jag inte att Tomas Boström är i sin krönika. Han tolkar så fritt att hans tolkning hamnar utanför flodbankarna.
För det första skriver han att "Gud kommer till oss, till vår mänsklighet utsatthet och våra tillkortakommanden. Detta kallar den metodistiska traditionen för ”Rättfärdiggörelsens väg”. Gud går den åt oss." - Detta kan man förstå som om att människan inte har en plats eller en uppgift att gå Gud till mötes. Det är en radikal omskrivning av liknelsen om den förlorade sonen. Vi har en väg att gå och Gud går oss till mötes.

Denna omskrivning kan lättast förklaras med hans radikalt annorlunda syn på den förekommande nåden som Tomas menar är en förlåtande nåd. Så vitt jag kan se eller känner igen är den förekommande nåden något som metodister förstår vara Guds ande som möjliggör ett vändande (eller omvändade) av oss till Gud. I oss själva är vi förlorade och bortåtvända utan möjlighet att vända oss rätt. Guds nåd är så stor att han även är den som gör det möjligt för oss att vända oss, inte redan där förlåta oss. Vi måste välja att ta emot Guds förlåtelse annars är den ett tvång och inte en gåva...och Gud som är kärlek kan inte tvinga.

Vidare uttrycker Tomas sitt tvivel att Wesley bröderna trodde att poängen med allt Jesus gjorde och var är att vi ska bli som Jesus och skriver att poängen var att vi skulle återskapas till det Gud skapade oss till. Är månne ingen skillnad.

Den helgelselära som Tomas skriver om är inte vad Wesley skrev eller tänkte. Helgelse för metodism skrivs bäst "Kristen fullkomlighet". Som pastor har både han och jag svarat "ja" på frågorna "Are you going on to perfection" och "Do you expect to be made perfect in love in this life" och "Do you earnestly strive for it" (Fast på svenska så klart). Likväl som frälsningen är en punkt i tillvaron som ofta föregås av en tid både efter och innan där man inte är frälst så är helgelsen i metodistisk mening en punkt i tid och rum där man blir fullkomligt helgad/renad/räddad och där den inre människan blir fri från sin splittring och är endast Guds kärlek.
Alla tror på växt i det kristna livet, metodismen tror på ett fullkomnande av kärleken och heligheten i det kristna livet på denna sidan himlen. Detta tar sig uttryck i att man följer de två bud Jesus gav oss utan reserveringar.

Till sist vill jag bara säga att som vanligt så skriver Tomas också mycket som är både bra, sant, rätt och vackert. Men ibland blir det fel ändå.

Ironi och identitet

2011-01-11T23:51:00.000+01:00

Vart hör man hemma?

I en värld som fragmenteras är gemenskap ett nyckelord för kyrkan, och då tänker jag främst på GF kyrkan. Ofta sägs det vara en av det viktigaste den kan erbjuda samhället. Då är det ironiskt att jag som metodistpastor nu upplever att min gemenskap kommer att försvinna och bytas ut mot en helt främmande och okänd samling människor där gamla nätverk, gemenskaper och välkända strukturer försvinner in i en massivt främlingsland.

Det är ironiskt att en värld som präglas mycket av oro och ovisshet tvingar fram en kyrka som skapar oro och ovisshet hos så många, inklusive mig.

Det är ironiskt att identitet blir så svårt nu när det ska bli en ny identitet, vilket borde vara trevligt när den gamla identiteten inte fungerar så bra.

Det är ironiskt att det talas om nytänk och förnyelse och "det bästa" när jag tycker att det som vi har egentligen är riktigt bra. Ja, alltså inte hur kyrkolandskapet ser ut där tron blir individualiserad-subjektiviserad-relativiserad och där den dessutom tappar mer eller mindre allt reellt inflytande i "det offentliga rummet". Men att den tro och kyrka vi har egentligen inte är problemet.

Det är fel på att vi måste växa. Det är fel på att kyrkor som växer antas göra allt rätt. Det är fel på att framgångsrika pastorer blir förebilder för "hur det går till". Det är fel på att se framgång som detsamma som rätt.
Missförstå mig inte nu. Självklart tycker jag att det är viktigt att kyrkan växer. Utan omvändelse och tro (hur den klassiska förståelsen av dessa begrepp ser ut rent praktiskt idag är en annan mycket intressant fråga) är det rent ut sagt kört. Gud vill att alla ska komma till tro och det verkar som hans Kyrka är hans huvudinstrument för detta.

Men att växa kan aldrig bli vårt mål!

Jag förstår GF ledarnas tanke om att göra något nytt för att nå nya människor som huvudmål. Det nya ska göra det som det gamla var/är för trött eller för tungrott eller för irrelevant för att klara av. Människors frälsning ligger dom varmt om hjärtat och en nystart kan vara ett bra sätt att få igång det gamla.

Det som är värt att tänka på är om en församling kan göra allting rätt och inte växa.
Det som är värt att tänkt på är om vi kan göra någon skillnad alls utan att vara fullständigt uppslukade av Gud.
Det som är värt att tänka på är om vi kan ha samma teologi och samma kyrka som vi har nu men ha nya människor...som helhjärtat siktar på innerlig perfektion av det inre livet och låter det yttre livet spegla denna verklighet. (Ett skäl till att detta är smart är att "all" energi som läggs på ny teologi och kyrka kan bytas ut mot jakten på ett helt hjärta och villiga händer). Kanske är det dags att sluta leta syndabockar eller strukturer eller teologier.

Om identiteten först och främst är Jesus så slutar ironin. Det som har börjat med ruiner. Det fortsätter med Innerlig och Fullkomlig Helgelse. Det slutar vart som helst.

Går det?

2011-01-10T23:39:00.000+01:00

Mitt i allt som händer på en konferens finns en fråga som jag undrar över: Går det att vända trenden i svensk kyrklighet? Är liksom själva grejen med kyrkan, Guds kallelse till oss kristna, ständig och pågående men att vi som är kristna kör lite "hit and miss" när det gäller hur vi gör det vi ska?

Att det finns en metod för kyrka idag som är Guds idé men att vi missar den? Är det helt säkert att vi gör rätt genom att hitta nya former för en ny kyrka, GF eller whatever?

Självklart är det det...är det lätt att säga. Allt annat vore att vara lat eller likgiltig för människor och Guds kallelse. Kärlek kan väl inte låta bli att bry sig om Gud och människor (dvs. vara kyrka)?

Jag är väldigt glad över att det finns så många människor i vårt land som verkligen vill bygga en ny kyrka...som man av olika anledningar vill få till. Inte för att få nya medlemmar "för annars så dör vi" utan för att nå nya människor med evangelium. (Är inte helt säker på skillnaden där). Många vill verkligen av helt riktiga skäl att människor utanför kyrkan ska finna Jesus och en tro för hela livet. Bli förändrade. Frälsta. Dessa människor inser också problemet med en samtid och ett samhälle som är så otroligt icke-kyrkligt att det traditionella kyrkarbetet är väldigt tungrott. Om ingen vet vad synd är känns hela grejen med "omvänd er och tro" ganska konstig. Inte för oss, men för andra. Omvända sig från vaddå? Att ge upp Bibeln och säga att alla redan är frälsta går inte om man vill vara Jesus trogen men hur ska vi förmedla det som Jesus gjorde (och som folk ville ha!)? Om ingen är syndare behöver väl ingen frälsning, heller...eller?

Med allt ifrån att lägga stenar i vatten till att börja konferensen med lite "stand-up" är försök att hitta vägar till människor som inte är här. Det som slår mig är att allt på alla konferenser som alla gör ser ungefär likadant ut. Amerikanare eller Skottar eller Engelsmän eller Svenskar så ser det ut ungefär samma. Det är möten med människor som sitter/står/sjunger/klappar i händerna/lyfter händerna. Det är "motivational speakers" eller så är det någon annan som har ett koncept eller en idé eller så. Ofta är det fräscha uppslag på att nå ut till olika grupper i samhället med olika bra idéer. Men upplägget är ungefär samma...och så säkert även med GF som vill följa devisen "Följ mig!" som Jesus sa. Med Johannes 3:16 och Matteus 28 så är det klappat och klart för att det inte kommer att vara något nytt som kommer. Inga överraskningar här.

Jag tror det hela hänger på hur mycket Gud det är i människorna som gör allt detta "vanliga" kyrkliga. I korthet, den Heliga Ande. I ännu mer korthet, helgelse. Sitter man i ruinerna så bör man inte resa sig och bygga upp allt som har rasat innan Gud säger till dig att göra det. Det handlar inte främst om en ny kyrka eller nya fräscha påhitt för att nå ut. Dom behövs och som vi märker så fungerar det väldigt bra här och där, men det som behövs på riktigt är en djupt Biblisk teologi som fokuserar på mer än "förlåtelse för synder" och innehåller hela det Bibliska tänket om nya människor/ny skapelse osv.. Människor som förstår och lever ut att Gud blev människa i Jesus för att människor skulle bli som Gud.

Ibland blir det så enkelt att man bara behöver svara på en fråga: hur mycket Gud vill man ha?

Då blir det inte lika intressant med om det går att bygga en ny kyrka eller inte...eller hur vi kan nå nya människor...eller hur vi kan bli mer relevanta...eller vilka härliga outreach vi kan ha. Då blir fokus Christ in you, the hope of glory!

En avgud och en "Back to the future"

2011-01-05T00:08:00.001+01:00

Välkommen!
Ett nytt år ligger framför oss och artificiellt försöker vi se framtiden an. Hur kommer det att bli? Hur var det? Kommer jag att skärpa mig i år eller slöa fram? Finns det något som gör att jag bryr mig eller inte? Är jag hoppfull eller misströstar jag?

För många inom GF kyrkorna handlar våren om en ny kyrkas födelse eller död. För många är detta väldigt viktigt. För andra är det helt ointressant. Många jobbar i alla fall väldigt hårt och väldigt mycket på just detta projekt. Det skrivs och tänks och själv vascillerar jag mellan att inte bry mig till att verkligen bry mig.

T.ex.
kyrkoledare - inte intressant fråga
kyrkonamn - inte intressant fråga
äktenskap och medlemskap - villospår fråga

Det jag bryr mig om är främst tre saker: människors totala frälsning, trons försvar och lidandet/ondskan i världen. Det gäller att välja lätta frågor...och då har jag inte räknat in frågan jag en dag skulle vilja forska i, epistemologi.
För att i korthet gå in på frågan kring människors frälsning. Jag tror det är dags att damma av vår Metodistiska doktrin par excellance...helgelsen. Helgelse för 2000 talet tänker jag mig. Hur kan man förmedla, för att inte tala om att själv förstå, helgelse till ett folk som inte längre förstår grundläggande ord som "synd", "nåd", "Gud" eller "frälsning"? Jag ska försöka göra detta till min personliga resa i år. Länge har jag färdats på denna väg, Helighetens väg. Ända sedan jag blev introducerad till "Full salvation" eller fullkomlig helgelse/Kristen perfektion tidigt 2000-tal har jag funderat och försökt detta med att leva och förstå vad Gud menade när han sa att vi skulle vara fullkomliga/heliga som Han är helig.

Jag tror att detta, korrekt förstått, är nyckeln till tro och evangelisation i vår tid. Det handlar om genuin tro som verkligen gör skillnad i livet. Som är äkta. Som gör syndare till helgon även om titlarna inte känns igen.
Som inte är inlagd i religiösa termer. Som inte förringar kristen tro till det där med att det räcker att vara döpt eller att säga en liten bön på ett läger när man är 13. Som inte gör kristen tro till något man inte de facto alltså inte riktigt vet. Som inte gör kristen tro till en show där professionella gör jobbet och ritualer och annat man inte vill ha.

Människor förstår och känner igen "äkta vara" i vardagslivet så varför inte arbeta fram en teologi som inte är en teologi i vanlig bemärkelse utan en teologi i äkta bemärkelse? Som utgår från Bibelns tidigaste början, som lever i ebb och flod genom hela Bibeln, som exploderar i den tidiga kyrkan, som lever i hög som låg, utbildad som slav? Detta är "Back to the future", tillbaka för att gå framåt.
Varför inte erbjuda vår värld ett liv som är så radikalt annorlunda att det måste peka på Gud men som inte ser ut som något religiöst?

Så...när det gäller kyrka (GF eller annan) så tror jag inte att det går att göra något nytt. Vi måste helt enkelt börja om. Från början. Inte som urkyrkan gjorde. Inte som medeltidskyrkan gjorde. Inte som Wesley gjorde. Utan som vi gör idag med ett fullkomligt liv levt i den fullkomlige. Det är back to basics som gäller och det kan man göra parallellt med en "vanlig" kyrka typ GF om man vill. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men jag tror att det i framtiden i Sverige, i skuggan av ruinerna från fornstora kyrkodagar, handlar om att vi inser att vi har fallit från höjden och befinner oss i dalen där endast Gud, endast Gud, kan hjälpa oss. Vågar vi lita så mycket på Gud?

Just det! Avguden heter "Växt" och är som ett monster i garderoben. Vi tänker så mycket på att vi måste eller bör växa att det förtar vår passion och vår lust för vad vi helst skulle vilja göra "bära eller brista" när det gäller växt. Jag tror det är en avgud. Växt ger Gud och ska vi se till Bibeln är det ganska tydligt att det går bra för Guds folk när dom gör och lever som Han vill. Och tvärtom.

/Andreas
Som ett litet PS vill jag bara säga att vår/min jul var mycket lyckad även om det blev lite mycket. Hade svårt att se Jesus i allt det fina och trevliga. Kanske är det bara jag som har svårt med detta. Kanske finns Jesus där ändå. Trevlig och gott och roligt var det ändå, följt av ett stillsamt nyår med min fantastiska familj. Nu är det dags att fokusera och engagera sig "In pursuit of God".

Gud Jul och Gud Nytt År

2010-12-24T01:14:00.002+01:00

Tar lite paus från djupa tankar (yeah, right) och bloggandet (better believe it) över helgerna. Hoppas att ni har en god jul och en fridfull helg. Om Gud kunde vila kan även vi. Njut av varandra och ha det bra.

Det finns inte mycket kvar

2010-12-20T21:36:00.000+01:00

av Julen när man tar bort allt som inte hör till. Den påminner lite om när man åker till ICA för att handla lite mjölk och kommer hem med 589:- av ostbågar, läsk, choklad och fina ostar men ingen mjölk. Man missar det väsentliga för allt annat gott som ligger i vägen.
Med detta inte sagt att allt det goda är dumt eller fel. Tvärtom, det är gott med mjölk till choklad eller ostbågar. Men det är lätt att missa det man var ute efter.

Ta en vanligt hederlig svensk julkrubba. Om man tar bort allt som inte hör till det väsentliga så blir det bara Josef, Maria och Jesus kvar plus en del djur (vilket är teologiskt intressant i sig). Josef för utan honom hade Maria nog blivit stenad. Maria för utan henne hade Jesus inte blivit född. Jesus själv givetvis. Han är huvudperson precis som alla nyfödda barn är.
Har ni tänkt på hur irriterad Josef måste ha varit? Gud hade haft nio månader på sig att skicka dom till Betlehem, om nu Josef kände till profetian. Hade han förberett en plats i Nasaret ändå? Hur tänkte han kring Gabriels budskap men att han (och Maria) bodde i Nasaret? När så Maria var ûbergravid så kom skattskrivningen. Höggravid Maria på en åsna ett antal kilometer. Jag undrar om inte Josef, som nervös förstagångs förälder var lite småsur på Guds tajming. Var detta verkligen Guds plan? Hade det inte varit bättre lite tidigare? När sedan alla hotell var fulla måste han ha undrat över Guds tänk. Var detta verkligen Gud allsmäktiges plan för sin sons födelse? Hade det varit Josefs egna barn hade han nog knappast planerat det på detta sätt, eller?

Så där är dom, i ett kallt och fuktigt stall som stinker. Josef är säkert både nervös och lite irriterad. Ska Guds son födas i ett stall? Är det rimligt att Gud föds över huvudtaget och dessutom utan en riktigt säng eller hjälp vid födseln? En krubba är väl knappast sanitärt...När Jesus så är född kommer ingen änglakör. Ingen fanfar. Ingen Gabriel som sa "-Bra gjort!". Bara tystnad och ensamhet. Obekvämlighet. Trötthet. Hungrighet.

Jag tror att minuterna innan hedarna kom var fylld med den glädje som förstagångs föräldrar känner men också rädsla över framtiden och förvåning över att allt var som vanligt. När så hedarna kom var det liksom vad de kunde vänta sig. Lite uppmärksamhet. Messias hade kommit. Enkla herdar och mer djur. Jag tror att Josef måste ha skrattat och sagt för sig själv "-Herdar och lamm...typiskt Gud". I ett sådant sammanhang är det svårt att missa det viktigaste. Jesus.

NHL

2010-12-20T21:08:00.000+01:00

En gammal dam var ute och gick häromdagen. Jag såg henne från min lastbil som jag försiktigt körde i snö och ismodden. Hon hade stavar i händerna och gick väldigt långsamt. Försiktigt. Ville inte bli patient 151 den dagen på ortopeden. När hon gick förbi såg jag vad det stod på hennes ryggsäck. NHL. O, the irony. Is och NHL, fast försiktig gammal dam.

Så blir det lätt med ord. Dom har en betydelse men om den betydelsen misshandlas tillräckligt länge tappar ordet sin ursprungliga betydelse. Ett annat typiskt exempel är det engelska ordet "fine". Det betyder aldrig "bra" oavsett situation. "Fi-i-ne" betyder något helt annat.

Jag läser en bok, eller snarare ett inbundet häfte, som en kollega har skrivit om kyrkans ord om Gud. Han hävdar (om än försiktigt) att vi befinner oss i ett paradigmskifte och att det är ett linguistiskt skifte. Språket förändras. Ord faller i glömska, andra ord poppar upp. I vissa kretsar, påstår jag, snurrar några galningar runt och påstår att ord inte har någon betydelse förutom det som vi känner för att subjektivt använda eller tycka om. Men om vi återvänder till verkligheten så är häftet en i mina ögon korrekt och nödvändig analys av läget. Precis som en icke-invigd skulle förstå engelskans "fine" som att betyda "bra" (vilket alltså är ordboks-korrekt men betydelse-i-verkligheten-fel) så förstår människor i Sverige idag inte mycket när vi säger "nåd" eller "frälsning" eller "Gud". Förvisso gör det att vi måste vara säkra på att vi vet vad de betyder, men på samma gång måste vi alltså även hitta nya vägar att få andra att förstå vad vi menar att orden menar.
Jag är väldigt skeptisk till förslaget som författaren till häftet lyfter upp att vi kanske borde ta bort den ursprungliga och historiska betydelsen av Kyrkans ord och liksom bekämpa ett tvåfrontskrig...dels hitta nya betydelser på gamla ord och dessutom försöka få människor att förstå dessa nya betydelser. Det blir för mycket och för fel. Allt vi kan satsa på är nog att vara på det klara med att vi förstår Kyrkans ord själva innan vi ger oss på att hitta nya sätt att förmedla dess betydelse.

Innan vi tar på oss Kyrkans "tröjor" och ger oss ut på isen är det bra om vi förstår att spelet är snabbt och hårt och att det hjälper föga bara för att vi har rätt ord på tröjan.

Wikileaks, Jönköping, Brandkår, Helgelse och vad det är för likhet mellan snö och nåd

2010-12-07T22:48:00.000+01:00

Det är tider av öppenhet och så kallade läckor. Många är oroliga, en del förvånade, de flesta lätt roade av att så många tror att världens affärer sköts av helgon som endast tänker och gör goda gärningar. En teori som återfinns överallt, ifrån skolor till förskolor till kriminalvård, är att människor är goda och väljer det goda och gör det goda om dom bara är utbildade och världsvana nog...vilket knappast är en Biblisk syn på människan (som är en god skapelse förstörd och styrd av synd). En kristen borde inte bli överraskad över Wikileaks och herr Assange låtsaskorståg.

Inte heller borde vi bli överraskade över att GF kyrkans framtid ser mer och mer oviss ut. I dagarna träffades ett 50-tal Missionskyrkors företrädare i Jönköping för att diskutera Remissen och hur illa man tyckte om den. En röd tråd i diskussionen var nog säkert den mer episkopala tonen som antyddes i Remissen. Sakrament. Tillsyn. Jobbiga ord för en Missionare eller Baptist. I grund och botten är dessa tre kyrkor VÄLDIGT olika och nu kommer det fram. Det är många som har sagt det från början men nu när det finns svart på vitt börjar folk inse att det är väldigt mycket som väldigt många tycker är väldigt viktigt som måste försvinna för att nåt nytt ska komma. Jag tror inte att detta är en bra väg att gå. Det hade varit bättre att låta kyrkorna dö för att återuppstå, för att bygga en ny kyrka är inte möjligt när inte församlingarna vill det (läs många stora Missionskyrkor). Så nu måste det släckas bränder innan allt brinner upp. Min bön är att dom som tycker GF är väldigt bra för kraft och ork att göra ett gott jobb och lyckas med att övertyga sådana som jag...men hellre göra ett gott bygge och låta handling övertala.

För övrigt vill jag fortsätta att hävda att a) Sverige är unikt för aldrig har ett land varit hedniskt, blivit missionerat och evangeliserat, blivit hedniskt igen. Vi är som Ansgar...fast med den unika och oerhört svåra positionen att vi har en lång tradition av kyrka och religion bakom oss. Lite "tried and found wanted". Som att sälja en bil som alla har prövat och sedan lämnat tillbaka. Hur säljer man den bilen igen till samma kund? OCH b) att det absolut bästa "vapnet" för att evangelisera Sverige igen är fullkomlig helgelse eller kristen perfektion. Inte lite allmän helgelse som likställs med att växa i tron, utan en helgelse som talar om en tidpunkt i tiden då man fullständigt ger upp sig själv och låter hela jaget bytas ut mot helig Ande. En radikal upplevelse lika mycket som frälsningen. Det går som en röd tråd genom kristenheten (som jag känner till) och även genom vanliga människors funderingar. Hur mycket Gud kan jag få? Vad kan Gud egentligen förändra eller göra? Går det att leva ett liv utan att synda? Är synd negativt? Syndar svensken fortfarande?

Och så till sist. Nåd. Ett klassiskt kristet ord. En storfavorit. Vad betyder "nåd" egentligen, förutom att bli benådad? Nåd är mjukt, som snö. Nåd är skoninglös och drabbar alla, som snö. Nåd faller på alla rik som fattig, som snö. Snö gör även det fula fint, som snö. Nåd kommer från Himlen, som snö. Nåd är ren, som snö. Nåd måste tas emot för att komma in, som (att äta) snö. Nåd är bra, som snö. Nåd är omtåligt, som snö. Nåd är personligt unik för varje person, som snöflingorna.

Bland ruiner och frälsningsfrågor

2010-12-01T00:13:00.001+01:00

Finns det plats för en och annan fundering.

Jag var nyss på hembesök och reste i tiden, ungefär 75 år. Stora tunga ekmöbler. Ingen TV. Knappt en radio. Kokplatta och vedspis. Damen i fråga har bott där i hela sitt liv. Själv. Hon är över 90 år.

Vad händer när man reser i tiden till en plats där Facebook är lika främmande som månen? Där nästan allt som den moderna världen bryr sig om liksom inte ens finns? Jo, med risk för att låta lite "klyschig" så finner man där en människa, en människa med tankar, idéer, frågor, upplevelser, minnen, förhoppningar, drömmar, problem (men som är vanligt i den generationen, "-Jag ska inte klaga".).

Jag satt och i all enkelhet bara reflekterade över situationen där vi idag är så fartblinda och så upptagna med "hur ska vi nå ut med vårt budskap" eller "hur ska vi bygga en ny kyrka" eller "hur kan Gud bli centrum i mitt liv?". Jag läser mer och fler bloggar och artiklar om hur människan inte riktigt vet hur hon ska bete sig i denna värld av människorvärdeförnedrande Facebook stuff. Samtidigt läser jag kristna bloggare som inte riktigt vet hur Gud kan bli "all in all" i vardagen. Tänk efter själv, hur närvarande är Gud i ditt vardagsliv? När du kör bil eller åker tåg eller är på jobbet?

Det finns ingen fin poäng här. Inget som knyter ihop lösa tankar från en svunnen tid till vårt hypermoderna samhälle. Bara en kort reflektion över att bakom allt och under ytan finns det alltid vanliga människor...som idag ofta inte har en aning om vart dom är på väg, varför dom gör vad dom gör, varför dom fungerar som dom gör och störst av allt, spelar något nån roll egentligen om Gud är död (vilket han in effect is om han inte är i våra liv för vår del)?

Den gamla damen visste vart hon var på väg och varför men var det tack vare att allt bröte inte var ivägen?

Exakt!

2010-11-27T22:16:00.007+01:00

Succé! och en fenomenal predikan som inte är min

2010-11-26T23:17:00.000+01:00

Det handlar om att hjälpa folk på vägen. Idag på tåget hem fick jag ett bönesvar och hade ett väldigt givande samtal med en unga kvinna i nästan 2 timmar. Jag hade bett om en möjlighet att hjälpa någon att hitta Gud och så kom detta tillfälle.
Visst, jag var trött och ville väl hellre sova men jag tror faktiskt jag fick kraft från ovan. Det blev ett väldigt bra samtal som berörde allt ifrån evolution till politik till USA till Gud till Jonsered. Men min poäng är att det gäller att vara beredd när tillfälle ges och det gäller att inte vara stereotypiskt kristen men samtidigt oerhört påläst, genomtänkt och genuint kristen.

Det kändes väldigt bra att få hjälpa en människa några steg närmare Gud.
C.S. Lewis predikade inte så mycket (han var ingen predikant) men följande stycke (Läs gärna själva predikan här https://docs.google.com/viewer?url=http://www.verber.com/mark/xian/weight-of-glory.pdf) är från hans predikan "The weight of Glory" och räknas som klassisk inom 1900-talets kristen skrift (vet inte varför layouten blev så knäpp):

It is a serious thing to live in a society of possible gods and

goddesses, to remember that the dullest and most uninteresting person you talk to
may one day be a creature which, if you saw it now, you would be strongly
tempted to worship, or else a horror and a corruption such as you now meet, if at all,
only in a nightmare. All day long we are, in some degree, helping each other to one
or other of these destinations. It is in the light of these overwhelming possibilities, it
is with the awe and the circumspection proper to them, that we should conduct all
our dealings with one another, all friendships, all loves, all play, all politics.

There are no ordinary people. You have never talked to a mere mortal. Nations,
cultures, arts, civilization—these are mortal, and their life is to ours as the life of
a gnat. But it is immortals whom we joke with, work with, marry, snub, and
exploit—immortal horrors or everlasting splendours. This does not mean that we
are to be perpetually solemn. We must play. But our merriment must be of that
kind (and it is, in fact, the merriest kind) which exists between people who have,
from the outset, taken each other seriously—no flippancy, no superiority, no
presumption. And our charity must be a real and costly love, with deep feeling for
the sins in spite of which we love the sinner—no mere tolerance or indulgence
which parodies love as flippancy parodies merriment.

Next to the Blessed Sacrament itself, your neighbour is the holiest object presented to your senses. If he is your Christian neighbour he is holy in almost the same way, for in him also Christ vere
latitat—the glorifier and the glorified,Glory Himself, is truly hidden.

On a random note...

2010-11-25T23:01:00.000+01:00

så läste jag idag (i en tidning jag egentligen aldrig läser) om hur olika föräldrar ser på sina barn och kläder. Ska det vara nytt, nytt, nytt eller är det ok att barn får ärva kläder. Märkligt nog handlade de mest förnuftiga resonemangen att det var viktigt att barnen fick nya kläder för att "barnen är det viktigaste vi har" och det vill väl alla att barnen ska "se fina ut".

För mig blev parallellen klockren till tro och liv. Ska vi se fina ut och köpa nytt eller ska vi ärva det och se ut lite hur som helst? Ska vi lägga ner energi på utsidan eller insidan? Vilken sida bryr sig Gud om?

Ja, så kan det gå när man äter Thai-mat och är på restaurang där gratis "tidningar" finns att läsa.

Domsöndag

2010-11-20T16:08:00.001+01:00

Hur predikar man på en Domsöndag och om vad?

Är det någon som vet?

2010-11-18T00:15:00.000+01:00

Hur människor kan bli funna/vunna för Jesus i Sverige idag?

En sak är säker och det är att om alla kommer till Himlen så kan vi i kyrkan lika gärna packa ihop och gå hem. Dessutom går det inte att alla kommer till Himlen om Gud är kärlek, för kärlek kan inte tvinga sig på någon. Alltså kommer några till Helvetet. Det går inte att undkomma även om det inte är något man direkt jublar över. Ingen vid sina sinnes fulla bruk tycker om Helvetet även om vi var och en vid olika tillfällen kan känna att Ondskans hantlangare borde skickas dit omedelbart. Ändå är det väldigt många som avfärdar allt tal om evighetens två destinationer (Framförallt den varmare). På vilka grunder, frågar jag mig.
Det är en svår sanning att smälta och en tuff sanning att predika. Jag säger som författaren till Psalm 139 som efter en harang mot de som lever orättfärdigt, "rannsaka mitt hjärta o Gud". Man ska inte kasta sten i glashus.

Nåväl, vi vet inte hur många (en är för mycket) och vi vet inte exakt vilka. Men eftersom en enda är en för mycket och Jesus dog för alla så är det Kyrkans uppdrag att genom Faderns plan, Andens kraft och Jesus uppståndelse rädda så många som möjligt. Problemet är ju att det inte går så bra. Det som är vanligt idag, att man snickrar ihop sin egna religion eller teologi är ganska uppenbart inte en bra idé, såtillvida man inte är Gud och sålunda vet vilken väg/sanning som verkligen räddar en från verkligheten om evig avskiljning från Gud.

Så folk går förbi och går förlorade varje dag. Känner vi inte paniken växa inom oss undrar jag hur det står till med vår tro. Har vi blivit så vana vid det? Är vi avtrubbade? Är det som med alla svältande barn i Afrika som då och då kommer på bild och får en kändisgala för att sedan falla i glömska?
Samtidigt ser jag inte Jesus i panik i Bibeln. Han hade självklart kunna stanna längre eller springa runt till fler städer eller länder, eller hur? Men han hade ingen panik utan en plan. Den har fungerat rätt bra med tanke på att ca. 2/3 av jordens befolkning räknas som kristna idag. Men hur fungerar den i Sverige just nu?

Kort sagt, varför blir så otroligt få räddade i Sverige idag? Vore det inte bättre att ta oss en riktig funderare på det innan vi lyfter fram våra Schyttar och Ågardhs eller den där lysande församlingen nånstans som mirakulöst döper och räddar nya människor på löpande band. Det kan hända att jag har fel och att människor verkligen blir räddade och pånyttfödda till liv i efterföljelse överallt i Sverige idag. I mängder. Jag ser och hör inte att det är så men jag hoppas jag har fel. Så jag ställer frågan till cyberresenärerna lika väl som till mig själv. Varför blir så få räddade i Sverige idag och vad kan vi göra åt det?

Operation

2010-11-11T23:41:00.000+01:00

Har blivit akut opererad för inflammerad blindtarm. Blindtarm gör väldigt ont, opereras på väldigt kort tid, är egentligen ingen stor grej och är glad att jag kom hem utan att behöva betala ett rött öre och med en kanon fin vård i bagaget.

Fick en tanke eller två på sjukhuset om evangelisation och den svenska situationen. Återkommer om jag kommer ihåg.

En starkare passion

2010-11-06T23:54:00.000+01:00

En av de mest inflytelserika citaten för mig kommer från St. Thomas Aquinas, en av Kyrkans allra främsta teologer genom tiderna. Enkelt översatt är citatet följande: För att övervinna en syndig passion (eller en icke-Gud passion) är det bästa (eller enda) sättet att erbjuda en starkare rättfärdig passion.
Ett exempel: om en gift man underhåller en osund passion för kvinnor utanför äktenskapet är det bästa sättet att få mannen att sluta upp med dessa kvinnor och sin passion till dom att visa och hjälpa mannen att se sitt äktenskap med nya ögon så att det blir mer intressant/passionerande än andra kvinnor.
Ett annat exempel: Om människor lever i synd är det bättre att visa och förkunna en Gud som är långt mer attraktiv än synden. Först då, när människor är mer intresserade av Gud än synd, är det möjligt för dom att visa på vad Paulus och Petrus och Jesus och alla andra så tydligt säger leder till död. Men man börjar alltså inte med att visa att synden leder till död (förutom kanske i vissa speciella fall) utan att visa att Gud är bättre än synden.

Detta är om än lite svårförklarat en perfekt bild (som dessutom är Biblisk(!)) på hur vi kan gå till väga med att nå vår omvärld med evangelium. Om inte vi är fullständigt och härligt berusade av Gud är det osannolikt att vår omvärld blir intresserad av Gud. De kan möjligtvis bli intresserade av våra kyrkor, men det är inte riktigt poängen med vad vi gör, eller hur?
Vi måste visa världen med våra liv att Gud är bättre än synden och detta inte enbart med att hävda att vi har ett inre "lugn". Det har vi men det är så kapat uttryck att vi endast kan visa det och inte säga det. Hur är det t.ex. med vårt inre lugn när vi blir kritiserade eller motarbetade eller vårdslöst omkörda på motorvägen? Det som bäst främjar och hjälper oss kristna som förstår detta nödvändiga är nödvändigt och absolut väsentligt. Allt annat är av sekundärt värde och det är här, på denna punkt, som jag tycker det är så viktigt att hålla fast vid den teologi som hjälper oss förstå detta, Helgelsen...ett annat kapat uttryck som idag betyder "tillväxt" men som egentligen betyder heliggörande.

Det är därför teologi, doktriner, är så väsentliga. De är inte påhittade tvångströjor uppdiktade av gamla vita män för hundratals år sedan. Teologi är nyckeln till denna passion där Jesus bor i oss och som övervinner all annan passion. Teologi är vår karta på den smala stig som leder till Jesus och där Jesus kan göra med oss vad han gjorde med lärjungarna...dessa klantar som älskade världen ut ur synden och in i Gud.

Kan dom kan vi.

Tänkvärt citat

2010-11-02T21:57:00.000+01:00

Läser "The Jesus Manifesto" just nu, en populär bok från USA kring den senaste kyrkotrenden, "Organic" church. Kanske passar även "Missional" church men det är tveksamt.
Bokens hela poäng är att vi har tappat bort Jesus på vägen och numera gör allt möjligt annat, även om vi inte medvetet gör eller tänker så.

Författarna beskriver väl hur läget är idag i kyrkan (passar bra in även här) och använder sedan Paulus inledning från Kolosserbrevet som ett utmärkt sätt att attackera problemet. Istället för att dra de kristna i Kolossai inför teologisk domstol med alla deras heretiska tros- och levnadssätt (vilka var många och grova) så gör han en annan grej. Han upphöjer Jesus och berättar vem Jesus är på ett sätt som lätt placerar stycket i ett av NTs topp 5 stycken av fantastiska beskrivningar av Jesus. SEDAN gör han en lätt hänvisning till att Kolosserkyrkan inte trodde/levde upp till den Jesus. Han gjorde Jesus till en spegel där de själva kunde spegla sina liv och sin tro för att på egen hand märka skillnaden...inte för att trycka ner dom utan för att upphöja Jesus och göra honom så eftertraktad och åtråvärd (inte erotiskt, givetvis) att när de såg sig själva var det på en och samma gång skam och skuld inför sina liv och sin tro MEN långt viktigare en kärlek och längtan efter den sanna Jesus i deras liv.

I detta tänk kommer ett citat av författarna som jag tycker är guld värt:

"In times of crisis the church doesn't need rules established, laws passed, or wolves shot. She needs a seismic revelation of her Lord - the fullness of the Godhead in a bodily form."

I en tid som vår när kyrkan ligger i ruiner och många undrar hur det någonsin ska kunna bli nåt av alla stenar som ligger strödda runt omkring dom så är nog detta svaret.
"Hurdå?" frågar du kanske. Det enda jag vet just nu är att det inte kommer att ske på ett musklick eller på en 90-sekunders drive-in.

En bön för söndagen som jag inte har skrivit men gärna ber

2010-10-30T23:44:00.000+02:00

Jesus,
clinging to Your Word is like holding tightly to a bright lantern on a darkened path.
I can't see what's ahead but the light shines bright enough for me to proceed step by step.
I am strengthened, encouraged, convicted and challenged by the Holy Bible as I faithfully read and meditate upon the inspired words written by believers throughout the generations.
I join with the Psalmist who proclaims, "Oh how I love Your Law.
I meditate on it all day long.
I have kept my feet from every evil path so that I might obey Your Word."
Amen.

Att älska alla och att be förlåtelse

2010-10-27T22:43:00.000+02:00

Det som gör kristendomen, och förhoppningsvis kristna, annorlunda är att vi ska enligt Bibeln bli nya människor när vi blir frälsta. Bättre människor. Människor som älskar alla.

Det var det som vann Romarriket för Gud och som gjorde att det idag finns långt över 2 miljarder kristna i världen. Vår tro och vår Bibeln och vår Kyrka handlar om mycket men i grund och botten handlar det om kärlek och liv från Gud till oss människor. Denna kärlek finns endast hos Gud och är en gåva till oss människor. Ett praktiskt exempel är att kristna ska älska ateister och be för dom. Det är ibland svårt. Ibland lyckas vi förtränga Gud i våra liv och låter vårt jordiska jag komma fram.

Det är inte detsamma som att ateister (eller vem som helst) alltid tycker om oss eller blir glada när vi diskuterar med dom. Tvärtom, människor blev ganska arga på Jesus och dödade honom, så popularitet är en mycket tveksam måttstock för hur kristen man är. Men allt en kristen gör ska och bör genomsyras av en kärlek som inte är av denna världen. Jag blev påmind om detta idag och det är en läxa jag gärna tar till mig.

Gud vill hjälpa mig att förstå att han älskar alla och dog för alla och eftersom Hans kärlek bor i mig (enligt vad jag tror och läser i Bibeln) så ska jag också förvandlas till att älska alla. När jag misslyckas blir jag påmind om att jag fortfarande har en bit på väg att bli som Gud vill...men samtidigt är jag väldigt tacksam att Gud har så stort tålamod med mig.

Den lätte går vi inte på

2010-10-26T23:20:00.001+02:00

Som oproportioneligt framträdande talare i Sverige skriver Christer Sturmark och Humanisterna/Ateisternas styrelse ett svar till Malin Jonasson och gör en rad påpekande i SvD, de flesta ganska normala. Visst har det framkommit i både Sturmarks och andra "humanisters" uttalanden att de har ganska nedvärderande syn på troendes intellekt och rationella tankeförmåga, men det är egentligen inget att haka upp sig på.

Sverige har ofta framställts som ett av världens mest sekulariserade länder, där Mälardalen har figurerat som världens mest sekulära område. Även om vi antar att vi inte är number 1 så är vi med all säkerhet inte särskilt kristna i Sverige. En dråplig "analys" kan inhämtas på Svd.se och den senaste Berglin seriestrippen.
Men alltså, i ett av världens mest sekulära länder kan det oerhört högljudda men lilla "samfundet" Humanisterna räkna ca. 6000 medlemmar. 6000! Är det allt??? Nog för att jag kan uppleva det tungt som frikyrkopastor ibland när jag läser vår medlemsstatistik men för en som Sturmark borde 6000 medlemmar vara en katastrof. Vad mer behöver dom för att lyckas värva fler medlemmar? Man har ju redan nästan totalt media-medhåll, många politiskt korrekta "kyrko"-medhåll men även politiska partier-medhåll. Till och med en gammal ABBA medlem!

Jag tror att det är "ödets" ironi att dessa humanister, som liksom vill säga att dom vet lite bättre än de ca. 5 miljarder på jorden som är troende, inte riktigt har förstått att en vanlig genomsnitt svensk har avslöjat dom. Han eller hon har tänkt hela vägen. Följt resonemanget. Använt logiken och förnuftet. Och valt nåt annat.
De inser att Sturmark säger att alla får göra som dom vill bara dom gör som han/dom säger. Alla får tro som dom vill...privat, men vi Humanister får tro helt offentligt. Andras religiösa tro får inte påverka eller influera det "offentliga rummet"...men vi får och ska influera det rummet. Alla får leva och tro som dom vill men endast enligt våra versioner av mänskliga rättigheter (t.ex. i abort frågan, sexualitets frågan, äktenskaps frågan, m.fl.).

Visst, mycket har skett i Jesu namn som är vedervärdigt men vi troende har iallafall en Gud som säger att "-DET VAR FEL!" och manar, visar och hjälper till bättring. Mycket mer elände har skett i människans namn men där finns det alltid någon som säger "-Det var nog ganska ok ändå" och allt löper på under nytt namn, ny kostymer, ny logga...typ filmen "Lord of War" som påpekar att världens största vapenexportörer är de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd...

Det är därför inte konstigt att ingen konverterar till ateismen. 6000 medlemmar är löjligt, men fullt logiskt, lågt och kan enklast förklaras med att Sturmarks "humanism/ateism" är varken logisk eller förnuftig eller human. Den har logiska hål stora som skyskrapor. Den är hycklande och arrogant. Den är uteslutande. Den är farligt lik Tariq Aziz när han under Gulfkriget version 2 sa "- det finns inga amerikaner i Bagdad" när man kunde se amerikanska tanks i bakgrunden...mao fina ord ("välkomna", "respekterade", "vi beklagar") och ett presentabelt yttre skal men är egentligen inget annat än tom och vilseledande propaganda.

I slutändan handlar det om detta:
Varje år säger tusentals vanliga svenska att dom har upplevt och mött Jesus, blivit troende och har fått nya liv. Dessa nya människors liv är förändrade. Annorlunda. Bättre. Gladare. Fylligare. Lugnare. Fridfullare.
Varje år säger en handfull människor att dom har kommit på att det inte finns något att uppleva förutom det dom redan upplever. Dom påverkas inte. Dom förändras inte. Dom har samma liv.
Vilken vilket liv lockar dig?

Artikeln finns att läsa här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/privat-tro-ska-bemotas-med-respekt_5563095.svd
och en kommentar på Dagens hemsida finns här:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=231922

En väldigt bra bild...

2010-10-24T19:50:00.000+02:00

För att lätta upp...

2010-10-19T23:22:00.001+02:00

behöver vi skratta åt roligt saker. Som den här:

och den här:

Q. What do they call pastors in Germany?
A. German Shepherds.

och den här:

Q. Where is the first tennis match mentioned in the Bible?
A. When Joseph served in Pharaoh’s court

Ett rikare personligt fromhetsliv och ett unikt läge

2010-10-18T15:08:00.000+02:00

Är en fras jag hittade in inledningen till "Utdrag ur Kyrkohandbok" anno 1941 för Metodistkyrkan i Sverige. När vi befinner oss i ruinerna av vad som en gång var kan det verka lite banalt att vända sig till det personliga fromhetslivet. Det kan tyckas att man har större fiskar att steka än så, för att använda ett härligt amerikanskt uttryck.
Nu är det dessutom en ny kyrka på färd. Allt ifrån trixande med visionen till ett mer grundligt genomgående av 500 församlingssvar på den där remissen tar mycket plats. Hos de drivande kan man ana en glöd och passion att nu göra något för att få fart på (fri)kyrkoSverige igen. Det är över 100 år sedan vi hade den där väckelsen i det här landet som gjorde att vi finns idag. Idag har vi ingen väckelse att tala om men ändock ser vi stora resurser och duktiga människor hänge oerhört mycket tid och kraft på att bygga nåt nytt. Hur något nytt ska byggas när alla församlingar är självständiga är lite svårt att se (om alla gör som dom vill hur kan man då bygga något nytt? Blir det inte en massa självständiga församlingar bara?). Men man vill nåt mer än vad som finns idag. En del vill.

Men jag tror så här.
1. Vi är i en ny situation i Sverige idag. (Fri)kyrkan befinner sig i en en ruin av sitt gamla jag och vet inte varför. Detta är lättast att se i Metodistkyrkan. På ett sätt är vi i frontlinjen av sekulariseringen. Vi är först med att falla. Eftersom vi (tillsammans med Gud) är kyrkan så är det vi som har fallit...och då är vårt "personliga fromhetsliv" en väldigt bra plats att börja kika. I ett ord tror jag vi måste tillbaka till den ursprungliga förståelsen, men framförallt LIVET, av den fullkomliga helgelsen. Metodistkyrkan talar om Kristen Perfektion...
2. För det andra befinner sig Sverige som sådant i ett stadie som i mycket påminner om när Ansgar kom hit. Det är kristaller och spikmattor och spågummor och materialism och vetenskapstro som frodas. Hednatro, om man vill använda ett gammalt ord. Det är dags att missionera som om vi var de första som hade tron och skulle "kristna" Sverige. Det unika är att aldrig i världshistorien har ett land tappat sin kristna tro så radikalt som vi eller så snabbt...vilket ger att vi har ett post-Kristet land som ska kristnas. Det har med sig sina egna utmaningar som endast har sin jämförelse i Gamla Testamentets Israel. Svenska firar jul och påsk, man har ledigt på Pingst och hela kulturen och dess historia är genomsyrad av Bibeln och Tron. Svordomar och utrop handlar om Gud och Djävulen. Riksdagen samlas i Storkyrkan till gudstjänst...osv., osv., osv..

Så som jag brukar säga. Personlig kristen perfektion. Djup andlig reflektion över post-kristen mission. Maria, inte Marta.

Varför vill ingen bli frälst längre?

2010-10-11T22:21:00.000+02:00

Ja, det är frågan. Jag har jobbat i ganska många år på två olika kontinenter med försäljning av olika slag, allt ifrån telefonförsäljning av vykort och försäkring (Förlåt om jag störde dig någon gång under middagen!) till butiksförsäljning och offerter av stora datorsystem. En sak vet jag, jag kan sälja.

Så egentligen borde jag kunna sälja även kristen tro, eller hur? Jag har kunskap om produkten. Jag kan dess fördelar och nackdelar. Den är gratis. Den har fantastiska effekter...osv. Frälsning borde sälja sig självt, eller hur? Folk borde strömma till kyrkorna för att bli frälsta. Det är ju världens grej! Få evigt liv. Ett nytt liv utan syndens fördärv och förnedring. Bli vän med Gud. Ja, ni vet allt det där fina.

Varför är det så svårt att "sälja" frälsning?

Jag blev utskälld och utmanad av rektorn på min högskola i USA där jag läste teologi en gång i just denna fråga. Han undrade om jag verkligen påstod att han "sålde" tro och frälsning när han reste runt och evangeliserade. Jag svarade "nej" men jag hävdade att man inte kan prata om Gud eller frälsning eller sånt i termer som kommer från marknaden, typ "sälja", "fördelar", "värde" och sånt. Gud är ingen "vara eller grej" att få, frälsning är ingen transaktion (även om många förstår det främst så).

Så nu har Metodistkyrkan i Sverige fått grönt ljus av sina vänner i metodistfamiljen att lämna samfundet och bilda eget. Flytta ut. Stå på "egna" ben. Många glada röster hörs. Ryggdunkar. Smaljs. Det var väl i och för sig ganska väntat för inte har de som har jobbat för det här i Sverige under många år och som har då självklart har connections med de som sitter i andra årskonferenser undlåtit sig att försäkra sig om att det skulle gå vägen även i detta skede?

Jag glädjs med dom som tycker att detta är bra. Jag hoppas att de som ser fram emot ett nytt samfund och allt vad det innebär ska få se goda resultat. Jag önskar att detta nya samfund ska hjälpa människor att återigen inse att frälsningen är vad dom egentligen vill ha...och inte en resa till Phuket (eller ja just det, nu är det ju Kanarieöarna som är mest populära igen...) eller en 3D LED TV från Samsung (som iofs ser görfräck ut...).

Men jag tror inte att det är något för mig. Jag tror inte jag tror på det nya. Månne har jag fel och behöver ändra mig, men det har hänt förut...;).

En vision för framtiden

2010-10-04T23:06:00.000+02:00

Framtiden, detta land som har den oönskade tendensen att bli nutid hela tiden. Att planera för framtiden är som att planera för en försenad framtid, som alltså inte riktigt är här än så länge. Framtiden är ungefär som SJ, inte riktigt här, typ nutiden försenad.

Men bortom allt filosofiskt prat om tid och framtid så finns det en tanke. Tanken är den att det är väldigt svårt att planera för framtiden. Men det gör vi ändå för inte kan man liksom vakna varje dag helt oförberedd? Man måste ändå planera lite...eller hur? Alla som har eller som nu jobbar i en församling känner igen detta när augusti kommer krypande...då drar hösten program igång och allt ska planeras.

Så jag tänker så här: kanske vore det inte så dumt att bland dessa ruiner, vare sig de är realiserade/nutida Metodistiska ruiner eller framtida (dvs. snart nutida) Missions/Baptistkyrkoruiner, sitta ner och reflektera över vad det är som har hänt. Hur kunde det bli så här? Vi är som Denethor i Hornborgen som inför mörkrets till synes ofantliga övertag muttrar orden "How did it come to this?". Hur kunde "the glory fade?".
Frågan är relevant även för oss. Hur kunde det gå så här? Jag tror inte ett smack på teorin om "Tidens tand" eller hur Sveriges föreningsliv har minskat generellt. Vi är ingen förening! Hur kunde en sådan rykande het väckelse slockna nästan helt?

Det är frestande att försöka luska ut vems fel det är, och det finns visst fog för det. Men det är viktigare att gå vidare när vi har hittat felet (det är jag som är felet, och kanske även du). Receptet på problemet ligger i grund och botten i ordet Helgelse, ett ord som flitigt används men få förstår. Enkelt uttryckt betyder det att om jag är jag så händer inget men om Jesus är mitt "jag" så händer allt.

Jesus sa en gång att utan honom så kan vi inte göra någonting. Är det så det är eller gör vi lite själva och lite Jesus? Har vi honom litegrann och lyckas därför litegrann? Lite oss och lite Jesus blir lite kyrka och lite "framgång". Mycket Jesus måste betyda mycket mer "framgångsrik" kyrka.

Så då tycker jag att vi börjar där...med att göra allt som krävs för att få så mycket av Jesus istället för oss själva i oss själva...och slutar upp med att göra allt annat.

Autentisk tro

2010-10-01T17:47:00.000+02:00

Det enda som världen, dvs. andra människor, bryr sig om när det gäller kristen tro är om vår tro är autentisk. Äkta. Real. Som små barn så ser dom direkt om vi är genuint äkta eller inte i vår tro. I oräkneliga exempel varje dag ser folk våra handlingar, äkta som framtvingade eller rutinmässiga. Vad ser dom?

Vår tro, dvs. våra ord, har föga intresse för folk om dom inte stämmer överens med våra liv...eller t.ex. om våra liv inte stämmer överens med Bibelns ord/Ord så är det samma sak.

Därför måste vi börja där. Det fina ordet för det här är Helgelse, heliggörandet av alla kristna till Jesus-ikoner. Till den grad ett nytt kyrkobygge eller ett nytt samfundsnamn eller vad som helst som hjälper oss i detta är det bra. Till den grad allt sådant inte hjälper...är det värdelöst.

Att misslyckas är inte att missa lycka

2010-09-29T15:07:00.001+02:00

Det är så lätt att tänka om kyrkan som vi tänker om allt annat och det är så svårt att liksom "räkna med Gud" även fast vi vet att vi borde. Gud blir ofta ett tillägg när vi talar kyrka och församling, som om han liksom fanns någonstans och kunde zappa en församling eller ett samfund med lite väckelse. Ingen tror att Gud är som jultomten men ändå tänker vi ofta så. Vi har problem och "snälla Gud, kan du inte lösa dom?". Eller ännu värre, att "om vi gör x så kommer det goda resultatet y att hända därför att vi gör Guds vilja".

Gud är ingen säljare.

Gud är ingen ordermottagare

Gud är ingen trollkarl

När ska vi lära oss att det inte handlar om oss och våra problem med våra samfund, oss själva, eller vad som helst? Det handlar om Gud.

I vårt samfund passar ordet "misslyckande" väldigt bra in. På olika sätt och på olika platser och tider. Men för en kristen är inte världens definitioner användbara för när vi miss-lyckas innebär det inte att vi missar vår lycka. Kommer ni ihåg Peter? Han som i allra svåraste stund övergav Jesus? Han som blev gudomligt upprättad och bemyndigad att leda lärjungarna?

Om det i hans avgrundsdjupa "misslyckande" fanns lycka så är vi likadana. I vårt stora misslyckande kan vi finna Jesus som ställer samma fråga till "misslyckade" oss som han gjorde till "misslyckade" Peter:

"-Älskar du mig?".

Det måste börja där och det är inget vi kan fabricera eller organisera fram. Antingen så gör vi det eller så gör vi det inte och tills vi inser att vi innerst inne egentligen har gjort mycket annat än det så händer ingenting. Vilket ger att när vi förstår, tror men framför allt lever i den övertygelsen och kärleken så händer grejer. Lite andlöst men då rakt inte utan Anden. Tvärtom.

Att höra hemma - och Bibelns svåraste vers

2010-09-29T10:00:00.000+02:00

I en artikel i Dagens nätupplaga kan man idag läsa att en pastor menar i en ny bok att det inte går att vara en "privat kristen", dvs. kristen utan att vara med i, och gå till, en kyrka/församling. Traditionellt talat är detta normalt och lättsmält.
Men där finns även en annan artikel där en kvinna skriver tvärtom och menar att kyrkan mer eller mindre var i vägen för hennes tro och att individualismen inte är något ont utan tvärtom något gott. För att citera, "jag tror inte att kyrkan är nödvändig"...eller när hon får frågan om inte Bibeln talar om församlingen som Guds idé, "det var ju då det".

Wow.

Här har vi alltså en människa som tror på Gud och som verkar vara ganska aktiv med sin tro men som alltså också aktivt har valt att inte gå med i en församling. Som läser och lyssnar på nätet. Plockar det som hon vill ha eller tycker sig behöver.
Jag känner en hel del människor som är likadana. De har inte gett upp sin tro men har gett upp på kyrkan och församlingen. Jag tror inte att alla delar artikelkvinnans positiva syn på individualismen, men ändå...de sitter inte i kyrkbänkarna.

Varför?

När jag skulle svara på frågan om man kan vara kristen utan att vara med i en församling på Dagens hemsida så tvekade jag. Teologiskt är svaret "nej". Men är alla som inte är med i kyrkan då men har fått sina liv transformed av Jesus genom tro inte kristna? Det svaret måste ju också bli "nej".
Jag tror att frågan är fel ställd. För min del handlar det om två saker.
1. Dels är det inte valfritt om man vill träffas tillsammans eller inte i en slags församling, det är ett bud från författaren av Hebréerbrevet.
2. Församlingen bör inte ses som ett påbud, dock, utan som ett sjukhus där jag kan bli frisk...som en tandläkare som kan ta bort det som gör ont...som en egen strand på Hawaii där jag kan finna ro...som en panglyckad julafton där man kan finna gemenskap...som en biktstol där man kan få förlåtelse och omvändelse och kärlek...som ett stöd i svåra stunder...som en gympahall där man får lära sig att vara människa...som en kyrka där Anden kan forma oss till sin avbild vilken är treenig=gemenskap i kärlek med varandra.

Det handlar om mer än om att tillhöra en församling eller inte. Individualismen är kanske inte helt och hållet av ondo men detta har den emot sig. Big time.
Den förstår inte Bibelns svåraste vers. Vet ni vilken det är? Nej, den handlar inte om homosexualitet eller äktenskap eller abort eller pengar eller mission eller kvinnliga präster eller kyrkan eller SD i riksdagen.

Kan ni gissa?

Versen är 1 Korintierbrevet 6:19 (och även första delen av 6:20) och lyder så här:

Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt...

Att vara kristen är att inte tillhöra sig själv utan en annan. Gud. Som Paulus säger:

Nu är ni slavar under rättfärdigheten, sedan ni har befriats från synden.

- För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild. - Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse. Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten.

Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden.

Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

DET, är vad det handlar om och det funkar inte om man tror att man är sin egen boss.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=227951

Take the blue pill

2010-09-27T22:13:00.000+02:00

Är alltså min uppmaning, till mig själv och till alla. Spring inte runt och vela, då sabbar vi det hela. Se verkligheten.

Tror att ett synsätt där varje lokal församling är sin egen som bara "råkar" tillhöra ett samfund är grunden till att man ofta inte ser verkligheten om att kristenheten i Sverige är på väg att försvinna ut ur till och med periferin. Man åker på en konferens och får höra lita andra perspektiv men så kommer man hem igen och allt är tryggt och bra. Vad gör egentligen en konferens när hösten ligger på och kyrkbänkarna iallafall är halvfulla?

Kanske beror mina tankar kring "ruiner" och liknande på att "mina" kyrkbänkar är väldigt tomma. Men jag kontrar med att min kyrka/församling är ett bra tvärtsnitt på hur svensk kyrklighet ser ut. Trogna och härliga helgon med hög medelålder och ett hjärta för Jesus. Visst, en del är trötta. Visst, många kommer inte alls ofta. Eller ibland. Men det går sakta men säkert utför.

Så ta det blåa pillret. Inse att om vi inte tar oss tid att fundera kring detta i lugn och ro så händer ingenting, vilket är en katastrof. Man kan inte vara neutral i tron, antingen halkar man bakåt eller så sträcker man sig framåt. Vilket Jesus sa är att göra som Maria. Inte Marta.

Livet efter GF

2010-09-27T20:56:00.001+02:00

är betydligt mer intressant och viktigare än livet innan GF. GF-kyrkan är ingen lösning.

Visionen, En kyrka för hela livet som genom mötet med Jesus Kristus förvandlar dig och världen, är väl trevlig. Men vad säger den egentligen? Vilken del av livet skulle inte få plats i kyrkan, denna institution som börjar med dop och slutar med begravning? Där vi firar en död man på ett kors och sorg och glädje blandas frenetiskt.

Att förvandlas av mötet med Jesus är bra, för endast ett möte med Jesus förvandlar på riktigt och blir vi förvandlade blir även vår omvärld förvandlad.

Men detta är ju inget nytt. Detta är det som vi borde ha gjort för längesedan men uppenbarligen har misslyckats med. Hellre än att prata om GF vill jag prata om hur vi kan lyckas med att göra det vi redan vet att vi borde.

Jag har inget emot alla de som jobbar med GF och kämpar hårt. Men för min egen del kan jag uppleva att det ofta är lättare att gömma sig i teori och tanke än att ta tag i verklighetens vardagsliv och böneliv. Kanske är det därför jag inte är med och jobbar på GF...jag är mer intresserad av människans klassiska problem...hur kan vi göra det vi borde...än att titta på organisatoriska "lösningar"?

Ännu mer patetiskt blir det när vi redan har svaret på frågan, vilket är den Heliga Anden och Hans heliggörande verk i oss, och att vi fortfarande inte lyckas.

"Tur" att Gud är tålmodig och rik på barmhärtighet.

Ett kort inlägg innan

2010-09-20T23:23:00.000+02:00

det blir för sent. Min gode vän L.Svensson var hos oss i Alingsås i söndags och talade GF. Fick lite frågor, gav lite svar. Arbetet med Remissen går vidare och känns kanske inte jätteaktuellt...vilket den ju borde göra.

Sverige demonstrerar mot rasism och SD. Det är bra. Andra beklagar sig över att utsatta människor får det värre nu. Det är också bra...att protestera mot alltså. Andra oroar sig för varför människor inte kommer till kyrkan fastän vi försöker allt vi kan.

En stilla fråga är ju varför folk inte längre vill bli frälsta. Jag kom att tänka på det när jag läste min första Marklund bok (vilket jag till förvåning inte tyckte om) där hon skrev att i Spanien firade Svenska kyrkan "kanelbullens dag"...lite i förbigående. Är det så att människor kanske vill bli frälsta men inte hittar nån som kan förklara hur det går till eller vad man måste göra för att bli frälst? Att kyrkan firar "Kanelbullens" dag?

Det vore ju ett drömscenario, ungefär som när Reinfeldt säger att folk som röstade på SD inte egentligen tyckte som dom. Bekvämt. Tänk om alla som inte går i kyrkan eller tror på Gud egentligen gör det ändå...

Jag tror inte det funkar så. Jag hoppas innerligt att folk idag fortfarande vill bli frälsta men jag tror faktiskt inte att dom vill det. Iallafall inte så som dom uppfattar att frälsningen är. Är vårt problem dålig marknadsföring, vi kyrkor? Är vi inte tillräckligt på Facebook?

Problemet är större än så och jag tror faktiskt att GF folket vill göra förändring till det bättre här. Man (en del eller många) vill faktiskt att människor ska få höra om Jesus och uppleva frälsning innan dom går in genom den "breda porten" och vill få till detta på ett sätt som fungerar idag 2010. Andra vill designa den nya kyrkan till något som passar dom nu när det äntligen blir fritt att skriva in sin egna version av kristen tro. Det blir lätt polariserat. Men hur ska man lösa problemet med att människor inte vill bli frälsta? Kan en ny kyrka hjälpa till med det?

För att till sist återanknyta till mitt nyfunna tema så tror jag att i detta läge som jag tror att vi alla befinner oss i så är det inte läge för något annat än att sluta försöka snickra ihop ännu ett försök till förändring och förnyelse och istället komma till insikten om att vi befinner oss i ett post-kristet samhälle som ger oss större utmaningar än när Ansgar kom hit. Då visste dom inte vad Kristendom var, nu är det liksom lite "tried and found wanted" som gäller. Hur kan vi visa folk att allt det vi tror på fortfarande gäller och funkar när "alla" indikationer pekar på att folk har gått vidare och hittat nya partners? I en ruin är det viktigt att inte hasta iväg och upprepa samma misstag som leda till ruineringen. Det tar tid. Men återuppbyggnaden kan också bli "glorious" och innebära inte bara återuppbyggnad utan också vackrare.

The joy of walking in the ruins

2010-09-13T23:21:00.002+02:00

Nej, inlägget är inte på engelska även om det vore lättare för mig. Rubriken däremot behövde vara på engelska för svenskan har inget ord som passar lika bra som "joy" för att beskriva vad jag tänker. "Joy" låter mer som det det beskriver än "glädje", tycker jag.

Men först ett litet skämt:

A Sunday School teacher had just concluded her lesson and wanted to make sure she had made her point. She said, “Can anyone tell me what you must do before you can obtain forgiveness of sin?”
There was a short pause and then, from the back of the room, a small boy spoke up. "Sin," he said Snap!

Visst låter det bedrövligt och jobbigt att tjata om ruiner och sådant. Lite negativt. Besvärligt. Tungt. Visst, även om verkligheten kanske ser ut så så behöver man väl inte prata om det hela tiden...

Jag tänker då följande...för jag känner samma frestelse att sluta prata negativt och vara lite positiv.
Det är ingen idé att börja bläddra i alla papper och häften som hävdar att allt är väl. Som Jeremia säger i 6:14, "de säger att allt står väl till, med det gör det inte".
Så ruinen är ett faktum om man är Metodist, eller kristen i Sverige rent allmänt. Visst, vissa delar av "staden"/kyrkan står bättre än andra, men helheten är en ruin. Men då tänkte jag så här:

En kyrka som förstår detta har bara en väg att gå. När omgivningen är överväldigande och svår och alla möjliga utvägar är mänskligt omöjliga...så är Gud den enda möjligheten. Jag tänker på judarna som återvände efter fångenskapen i Babylon. Det var då Fariséerna kom på kartan, för att säkerställa att man aldrig mer skulle bryta lagen och råka illa ut. Man vände sig helhjärtat och med allt man hade till det Gud hade givit dom och gjorde sitt yttersta för att vandra bland ruinerna men på Guds villkor och med Gud!

Nu ska vi inte göra om deras misstag om att bli lagfanatiker. Men deras tanke var god. Vi som lever post-påsk och pingst bör ta samma väg som dom men med helt andra medel. Vi har en helt annan situation att ta ställning till och vi har helt andra förutsättningar. I korthet så måste vi stanna upp innan det är för sent och inse att vi allt för länge har missat nåt. Har vi missat Gud mitt i allt?

Det vet jag inte, men jag vet att en ruin kan, som få andra platser, få mig att sluta se mig omkring efter en lösning och böja mina knän tills Gud reser mig upp...och jag är hellre på knä och väntar på Gud än jag springer omkring och försöker på egen hand, ruin eller inte.

Att leva bland ruinerna - del 1b

2010-09-09T23:47:00.000+02:00

Endast en dömd kan uppskatta nåd.
Endast en kvinna på väg att bli vräkt kan uppskatta ett uppskov.
Endast en döende man kan uppskatta en lyckad operation.

Endast en kyrka som förstår att den ligger i ruiner är radikalt beroende av Gud.

Tänk dig följande reklamkampanj:

Vårt medlemsantal har minskat i 80 år.

Känner du också att du har misslyckats i livet?

Välkommen till Metodistkyrkan
Det enda vi har är allt du behöver - Jesus räcker

...typ

Att leva bland ruinerna - del 1

2010-09-06T16:10:00.000+02:00

Nehemja är vår guide. Se efter själva.

Att vandra bland ruiner är både sorgset och tungt. Det blir mycket "minnernas allé" och man ser tillbaka till fornstora dagar. Man sörjer. Man ger upp, känner tyngden av misslyckandet. Det man trodde var omöjligt hade hänt och nu ligger allt man hade byggt upp, och som andra före oss hade byggt upp, i ruiner.

I 142 år har det funnits en Metodistisk årskonferens i Sverige. Detta är det sista konferensåret. Vad annat än en ruin är det? Från ett livskraftigt samfund på 17000 medlemmar till ett svagt och inbördesstridande samfund på under 4000. Hur många metodister firar gudstjänst en vanlig söndag? 200? 300?

Så Nehemja inspekterar muren runt Jerusalem på natten. Han vet att hans planer är omöjliga för folk att ta till sig. Det är helt kört...tror dom. Så Nehemja går ensam bland stenarna. I över 6 månader har han tänkt och bett och sörjt och fastat och bekänt sin egen och folkets synder. Nu är han där och tar på stenarna.

Tänker han på dess forna storhet? Tänker han på "Hur kunde detta ske?" Tänker han att det är ingen idé? Tänker han att det är dags att bygga en ny stad någon annanstans eftersom detta Jerusalem hela tiden anfalls och attackeras? Varför utstå allt elände bara för en stads skull? Det är lika bra att göra om och tänka om...det är nya tider.

Eller tänker han att Gud sa att han är med mig och nu när vi har blivit rätt med Gud genom vår bekännelse, sorg och bön är hans välsignelse med oss?

Om inte Metodistkyrkan är en ruin i dagens kristna landskap i Sverige finns det inga ruiner. Vi är en ruin och det ändrar sig inte bara för att man sminkar och putsar till den lite. Som fienden sa till Nehemja, "Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"

Kan vi, kära metodister, ge liv åt grushögen som är kvar av vårt kära samfund. Svaret är givetvis "nej"... men Gud kan. Om vi bekänner, sörjer, ber och fastar en lång stund...om vi vandrar där vi är och inser detta...då kan Gud även ge liv åt Metodistkyrkan eller kanske framförallt oss, stenarna. Oavsett vad vi tillhör för samfund.

Dom som lider...

2010-09-03T15:10:00.001+02:00

...vet att Jesus är det enda som håller, gäller och funkar.

Att hitta rätt...bland ruinerna

2010-09-01T15:16:00.001+02:00

Jag har hittat rätt. Jag har hittat en lägesbeskrivning som jag har blivit övertygad om är korrekt. Alltså bryter jag mot trenden att sväva i ovisshet och hoppas på det bästa. Jag känner mig lite som Josia när han fick reda på att dom hade hittat Lagboken.

Vi, dvs. även jag, befinner oss bland ruinerna. Ruinerna av vad som var ett levande och heligt samfund. Ruinerna av livskraftiga och Jesus-fanatikiska församlingar. Ruinerna av ett land präglat av kristna värderingar. Tror till och med jag vågar säga bland ruinerna av vad jag personligen ska vara. Det kallas ofta för Arvssynd och för Lutheraner är detta inget problem, att vara syndare och helig på samma gång, men för en metodist är det ett problem för vi säger att Gud kan göra rent och heligt där synd nu finns. Helgelse. Vi ska faktiskt likna Jesus mer idag än igår. "Are you moving on to perfection?"...

Han som satte ihop lägesrapporten heter R.R. Reno och är teolog i USA. Bibelboken som ligger nära till hands är Nehemja.

Vad skönt det är att veta var vi är. Ännu bättre att veta att Gud är även här.

Att vara Metodist är att:
-vara Misslyckandets folk
-vara bekant med bekymmer
-ha försökt alla "trick" som vi kan komma på utan att lyckas
-leva i trasighetens paradox...att leva med en helande Gud samtidigt som vi är trasiga
-vara i marginalen
-vara obetydlig
-ropa utan att någon hör
-vara ensam
-vara besviken
-leva med en fantastiskt förvandlande teologi som har förvandlat fantastiskt lite.
-att vara en svag, sjuk eller oense länk i den stridande kyrkan

Om detta är sant...borde inte vi Metodister vara allra bäst utrustade för att kunna relatera till dagens svenskar?

eftersom att vara metodist också betyder att:
-leva med en djup och genomtänkt förståelse av Gud
-leva i linje med den historiska kyrkans vittnesbörd
-tro på en Gud som är heligkärlek och som personligen vill införliva alla i den kärleken
-leva på hoppet
-vara uthärdig i bön och tro
-lita på en Gud som inte syns eller märks särskilt mycket

Vi är bland ruinerna...men vi är inte döda. Jesus, livet och kärleken själv, är även här.

Jesus Kristus som Herren...kunskapen om Guds härlighet...denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa,

förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.

Det värsta som kan hända

2010-08-27T23:47:00.001+02:00

...är (tydligen) att veta något säkert. Ju längre jag bor i Sverige ju mer förstår jag att det verkar finnas en outtalad trygghet i att människor aldrig uttalar sig med absolut säkerhet om viktiga saker. På något sätt verkar det vara mycket bättre att sväva i ovisshet. Det är populärt. Det är dagens visdom.

Att påstå sig veta något är fundamentalistiskt eller dogmatiskt eller instängt. Ordet "kanske" har istället högsta status och det verkar nästan som om människor tror att bara dom är osäkra och håller alla möjligheter för möjliga så kommer resultatet, dvs. det som faktiskt kommer att hända, att antingen inte hända alls eller iallafall hända positivt.
Ta frågan om frälsning, t.ex.. Istället för att säga det Jesus säger (vilket är detsamma som att säga att man bara kommer till Gud Fader genom honom) så säger man ingenting...eller att man inte vet...eller att det kan vara så men kan även vara si.

Just nu till exempel vet jag att som pastor, teolog och medmänniska är det alltid den bästa vägen att se människan bakom teologin eller tro. Endast då kan man leva sin tro ärligt och låta Jesus göra sitt.

Ja, och så att det är dags att skriva lite lättare nu. Kanske är det dags för Apa-skämtet...

Första söndagen på hundra år

2010-08-22T21:56:00.000+02:00

...lite väl att ta in men ändå. Idag var det första söndagen jag predikade sedan den 14:e juli och innan dess långt bort i juni. Det var riktigt roligt. Visst, det borde det vara men okonstlat roligt och härligt är inte fel när man är präst.

Predikade om "oväntad Jesus" och hur vi måste vara förväntasfulla när vi kommer till kyrkan, eller lever livet, på att ett möte med Jesus kan hända. Inget får stå ivägen för det mötet. Inte Bibeln, prästen, gudstjänsten eller något annat. Visst, de sakerna är redskap och vägar till Jesus, men som föreståndaren i texten visade så kan även alla redskap vara hinder och förblinda oss för Jesus otroligt ljusstarka närvaro...som ger vila och glädje.

Visst vill vi ha vila. Förvänta dig Jesus.

A funny

2010-08-17T23:02:00.000+02:00

Den katolska kvinnan påpekade ödmjukt till sin evangeliska väninna: "Ni protestanter är så noga med, och duktiga på, att be Jesus komma in i era hjärtan. Vi katoliker ber istället att vi får komma in i Jesus hjärta".

Snap.

Gör det nåt om (bl.a.) Metodistkyrkan dör ut?

2010-08-16T23:59:00.000+02:00

Nu är det snart höst. Samlingssöndag och planering inför olika händelser. Jodå, det blir nog julotta i år igen. Välkommen...
Det var en härlig sommar med mycket roligt, nöje, tänkvärt, nytta, avslappnande och annat viktigt. Men som sagt, nu är det dags att komma igång.

Jag följer via min mestadels finfina telefon en massa bloggar där människor skriver vad dom tänker. Ofta är det om kyrka, ofta inspireras jag mest av ortodoxa eller katolska bloggar. Ibland blixtrar även en protestant till. Iallafall är det en protestant som skriver överlägset mest. Bland alla dessa tankar dök det ner ett mejl där några metodister beskriver sina känslor inför den nya kyrkan och sitt missnöje med både process och framtid. Samtidigt blir en god vän processledare för detta samfund och ska peppa oss andra med god ledning och visionärt tänkande. Allt detta i Sveriges kanske minsta samfund...

Jag påminns plötsligt om något som jag ofta har hört inom mina år som återkommen metodist men som jag inte riktigt fick ihop förrän nu. Jag tänker på den numera populära sanningen att alla kommer till himlen oavsett tro eller liv. En kommentar var "ja, min bror trodde inte på Gud men jag kan inte tänka mig att han inte är i himlen så han är där" eller "jag kan inte förstå att alla inte kan komma till himlen så jag kan inte predika om det [att människor inte gör det]" eller "alla är redan frälsta" eller "Helvetet är nog tomt".
Om det nu är så att alla kommer till himlen, som många verkar tro, så blir det genast ganska uppenbart att en annan fråga blir aktuell: vad gör det om Metodistkyrkan försvinner? Svar: ingenting. Gud är god och kan säkert ordna jobb åt alla oss som är beroende av en lön från kyrkan. Möjligtvis ser vi till Staten istället och börjar stämpla. Människor kan hitta "Gemenskap" (ett nyckelord i dagens samfund) på hundra andra ställen. Stillhet finns att få i närmaste tomma statskyrka. Frid är svårare att hitta men en uppsjö av experter och terapeuter står beredvilliga. Kärlek är så komplicerat (allt är ok men ändå inte) att det verkar lättare att leva singel med olika medel för tillfredsställelse till hands (vilket en majoritet redan gör ).

Jag kanske är för hård. Kanske gör MK i Sverige ett jättearbete både socialt och medmänskligt. Kanske skulle många människor uppleva saknad och sorg över organisationens bortgång. Men i det långa loppet, i the big picture, skulle det inte spela någon egentlig roll. Om alla kommer till himlen. Då vore det bättre om vi satte in en annons i GP, Metro och DN och berättade att alla kommer till himlen så lev livet och gör det goda. Tänk positivt. Tro på dig själv. (Valfri klyscha här). Vad är lite olycka här mot evig lycka där?

Men tänk om det inte är sant. Tänk om alla inte kommer till himlen. Då spelar det en oerhörd skillnad om ett samfund finns eller inte. Eller rättare sagt, om det finns en röst och plats för sanningen eller inte. En enda gång har jag hört ett resonemang bakom påståendet att alla kommer till himlen och det var väldigt svagt. Detta verkar i mina öron vara fullständigt horribelt. Hur kan vi vara så säkra på att alla kommer till himlen om vi inte vet varför och på vilka grunder vi vet detta? Är det säkert att alla kommer till himlen eller är det en förhoppning? Hur vet vi detta? Vem har sagt det?

I slutändan handlar allt vi gör inom kyrkan om en enda sak - Salvation. Räddning. Frälsning. Från profeterna och genom hela kyrkohistorien med alla kyrkor och samfund har alla fundamentalt missat poängen i över 4000 år (hittills) och haft fel om det är sant att alla kommer till himlen. Det är liksom själva grejen...att dom inte gör det och att Korset står som ett utropstecken för alla som vill se och höra erbjudandet om Räddning.
Om vi ger upp sanningen om helvetes verklighet och allvar är vi inte bättre än människor på en sjunkande båt som vägrar slänga livbojar till drunknande människor baserat på våra idéer om att det är omöjligt att drunkna i vatten.

Ingen vill skriva eller predika eller prata om Helvetet. Men det mest kärleksfulla man kan göra till en buss full med människor som är på väg mot ett stup till toner av lady Gaga är inte att säga att allt är ok utan tvärtom att varna för stupet. Som jag tror Chesterton sa, "it is better to be scared than feeling safe if there are wild lions around". Det är dessutom Bibliskt...att när människor glömmer Gud och festar som om världen är ett evigt party kommer alltid Gudsrösten med ett speciellt budskap: "you fool, tomorrow you die." Bättre lite obehaglig sanning här än evig pina där.

Game on

2010-08-15T22:04:00.002+02:00

Semester slut. Game on.

Semester

2010-07-27T22:33:00.001+02:00

Just det. Bloggandet återkommer när semestern är slut.

Frankrike, medlemskap och vapen

2010-07-14T14:01:00.001+02:00

I dagarna har även Frankrike slutit sig till de länder där det (snart) är förbjudet för kvinnor att bära heltäckande muslimsk dräkt, s.k. burqa. Jag har egentligen inget intresse i frågan men undrade lite stillsamt på vilka grunder en riksdag/regering kunde göra det olagligt att klä sig på ett visst sätt. I Frankrike får man böter om man bär en sådan dräkt (119 euro) och en man som tvingar sin fru att bära en burqa riskerar 30,000 euro i böter och ett års fängelse. Jag såg några skäl som ligger bakom lagförslaget och det handlade om att kommunisterna tyckte att en burqa var detsamma som en likkista. Center-moderaterna uttryckte sig som så att det handlar om att "frigöra" kvinnan och att ett demokratiskt samhälle är "open faced".
Så nu har en sekulär stat beslutat att en religiös sed är förbjuden, även om den utövas frivilligt. En kvinna som väljer burqa gör ingen något illa, uppmanar inte till någonting...möjligtvis till återhållsamhet i våra sexfixerade samhällen och lever sin religion på ett påtagligt sätt. Kan detta även hända kristna? Jo, en anställd flygvärdinna på British Airways fick nyss veta att det inte är tillåtet att bära ett kors kring halsen under arbetstid. Inte samma sak, men nu när Europadomstolen håller på med frågan om kurcifix och offentliga platser kan man börja undra vart det bär hän.

Häromdagen pratade jag med en kollega om Bibeln.Ha sa att han trodde på allt som står i Bibeln men att han var inte troende. Kan man göra så? Är det kanske dags att hitta andra ord och uttryck för vad det innebär att följa Jesus än "troende"? Associerar människor fel när vi pratar med dom om vad som krävs för att bli en kristen? Som jag alltid säger så ger jag inte två ören för människor som vill förändra eller "förnya" kristendomen (som om människor 2000 år efter Jesus skulle veta bättre än Paulus, Johannes och de andra) men däremot är jag mycket intresserad av hur kristen tro kan få nya uttryck och vägar in till folk. Måste man vara "troende" för att vara kristen?

Kristendomen befinner sig i krig. Många, kanske de flesta, tycker detta är ett pinsamt och förlegat sätt att uttrycka sig på men det förändrar inte verkligheten. Om Bibeln säger någonting om verkligheten så är det att det finns en motståndare till Gud som vill förgöra människor. Han har många namn och de flesta kan man höra om man går på en allsvensk fotbollsmatch. Om man tvivlar på att han finns räcker det med att läsa Socialstyrelsens rapport om självmordsfrekvensen i Sverige eller slå på Rapport/Aktuellt eller varför inte läsa om vad som händer i andra länder i typ Afrika eller Sydamerika. Vilka vapen finns tillgängliga (om vi nu förstår att vi ligger i krig, som Jesus själv sa)? Som jag ser det så finns det två sorter, offensiva och defensiva. Jag tror att dom som har förstått att vi ligger i krig, att vi har en fiende och att insatserna är ohyggligt höga (själars evighet) ofta blandar ihop dom.
Som offensivt vapen tror jag att vi måste använda ett helt igenom heligt liv som är styrt och genomsyrat av Guds kärlek genom Heliga Ande. Inget annat fungerar och i våra dagar är detta nästan utrotat, ergo kyrkans och kristendomens marginalisering. Vårt defensiva vapen, som ofta missförstås som ett offensivt vapen, är apologetik, dvs. vad vår tro är, vad den säger och varför den säger det. Trons försvar.
Nu för tiden hör man ofta att kristna talar om för världen (och andra kristna) allt som är fel och vad rätt tro är. Nåväl, det finns rätt och fel tro. Det fungerar inte att tro fel även om man har ett gott uppsåt. Man kommer inte till Stockholm från Göteborg genom att gå söderut oavsett hur god tanken var. Men rätt tro är bara ett redskap till rätt liv. Det var med livet radikalt och unikt förvandlat av Gud som gjorde att Romarriket blev kristet. Alltså måste vi börja leva rätt enligt den rätta tron och sedan ge svar på varför och hur detta livet kommer sig genom att förklara och försvara tron.

Detta är väldigt svårt men jag tror det är nödvändigt. Annars lever vi som vi vill och inte som Gud vill. Annars anfaller vi våra patienter. Annars förgör vi varandra. Annars riskerar vi att bli en kyrka med gott om pengar men utan människor...fast det är vi ju redan.
Kanske är samfundens tid ute och gräsrots-/hemgruppskyrkornas tid kommen...

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=218895

Varför politik är och alltid kommer att vara tvåa

2010-07-09T16:30:00.000+02:00

För en kristen är politik alltid högst tvåa. Politik är egentligen bara försök att förbättra vår värld, vilket ju är väldigt bra. Men som kristna är vårt uppdrag inte att först och främst förbättra världen. Rent konkret kan vi i längden inte förbättra världen om vi inte gör det viktigaste vi har att göra.

Vilket är att förkunna, i ord och liv, förnyelse och förändring genom Jesus död och uppståndelse. Det är bättre att "förmedla" Jesus så att människor blir förändrade till Guds avbild därför att det är bättre att människor inte begår brott än att utbilda fler poliser.

Livet på jorden är viktigt. Vi är placerade av Gud på jorden för att njuta av Guds skapelse och för att träna oss att älska och dela gemenskap inför himlen. Det är där vi hör hemma. Det är vad som står i våra pass under "medborgare". Men som genomresande innebär det att vi försöker lämna jorden bättre än vad vi fann den....vilket politik kan hjälpa till med.

Men vi är inte Almedalens folk. Vi är Golgata folk. Vi är höjdens folk.

Skarpt läge

2010-07-07T11:45:00.000+02:00

Mitt i sommarens möjligheter att bilda sig en uppfattning om nuets och "vägen vidare" teologi så mötte jag igår en man som, hör och häpna, var intresserad och öppen för kristendomen. Finns dom!?! Mitt under en fika så kom det fram, i en fråga om "är alla frikyrkor är protestantiska?"...och fortsatte sedan med mycket viktigare saker.

Hela tiden bad jag frenetiskt till Gud. Vad skulle jag säga? Vem var denna människa och hur kunde jag bäst möta honom? Vuxendop, syndabekännelse och medlemskap kändes ohyggligt långt borta. Helig Ande, hjälp mig! Nu är jag dessutom pastor och en sådan, om någon, ska ju vara beredd på att leda en själ till korset och den tomma graven, och ändå måste jag erkänna att jag kände mig lite vilsen och tafatt. Inte bra alls. Inte så att jag gjorde bort mig totalt men jag var inte riktigt beredd.
Vad skulle du göra om du märkte att en människa kom från ingenstans och visade intresse för kristendomen? Jo, jag lyssnade. Jo, jag berättade lite om mig själv. Jo, jag gick från kyrka till Jesus. Jo, jag besvarade frågor. Men ändå, lite tafatt.

Jag tror att det är viktigt att så snabbt som möjligt, vilket inte behöver vara stressat för den sakens skull, anamma en teologi om läget (ruiner), sätta sig i skolbänken igen (mer om detta senare), hitta sin gåva i Anden och gå igång på den (teologi/apologetik för mig), samt att vara uppmärksam och påläst om människans nutida situation och framförallt Kristendomens svar på lidande (för en värld i synd kommer obönhörligen att lida). Det finns enstaka människor där ute som trots allt har nåtts av Guds Ande och svarat med ett öppet hjärta. Dom är inte många, men det gäller att inte villa bort sig utan att vara redo för Guds Ande att verka genom oss.

Att läsa Wesley...

2010-07-06T11:09:00.002+02:00

...är alltid en utmaning. Ofta känner man sig som en hedning som har trott att man är frälst. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag läste hans predikan om helvetet och fick tända alla lampor...fastän det var ljust ute.
Ofta är det rakt på sak, svart eller vitt, himmel eller helvete. Samtidigt är John nästan alltid pastoral. Omtänksam. Varmhjärtad. Vill väl.

Man får en tydlig lägesrapport när man läser honom. En sann och framförallt klart Biblisk bild av situationen, av verkligheten.
Nu senaste har jag också upplevt en annan sak när jag har läst ett antal predikningar...som är oroväckande på ett annat sätt. John får mig att känna som om jag har missat något väsentligt med tron. I flyktiga ögonblick kan jag förnimma vad han menar, men det är svårt att greppa. Det är nåt med sann kristendom, den varianten som gör att Gud blir glad och himlens port öppnas...och vad den är och hur den ser ut. Igår läste jag hans preikan "The wedding garment" (om Jesu liknelse om mannen som slängdes ut från festen pga fel klädsel), som skrevs i slutet av hans liv.
Där skrev han att ortodox tro, dvs. tro på rätt saker, är livsviktigt för fel tro leder fel (så här långt var jag med)...MEN ortodox tro är inte den "klädnad" som krävs för att få närvara vid den himmelska festen. Det handlar om "the holiness without which no man will see the Lord"...och att Djävulen tror också att Gud skapade världen, att Mose gav israeliterna lagen, på mirakel, på intåget i Kanaans land, på att Jesus var Guds son, dog och uppstod, men sitter givetvis inte med på festen han heller.

Rätt tro, vilket i våra tider försvinner mer och mer för att ersättas av tillrättalagda och egotrippade varianter, är vara ett redskap, en väg för att nå målet...och målet är alltså nåt annat än rätt tro.
Det är detta mål som Wesley fann och som ånyo gäckar mig...och det har med kärlek att göra. En kärlek genom men också bortom konservativ/ortodox/Wesleyansk tro, månne?

Vem är R.R. Reno?

2010-07-03T22:44:00.001+02:00

Jo, han är en teolog i USA som har skrivit mycket och tänkt mycket kring kyrkan och det postmoderna/kristna samhället. Mer om honom lite senare.

När sommarvärmen ligger på, det är ledig lördag och det är varmt i vattnet är det inte många tankar som orkar ta sig samman och bilda en begripbar kedja. Men det finns en och annan usling som försöker...och jag har kommit fram till en grej. En grej som har med kyrka och tro att göra.

Det sägs att vi är på väg. Det sägs att den nya kyrkan och hela det kristna livet är att vara på väg och att våga möta vägen vidare. I samma verklighet är det också så att nästan ingen i samhället bryr sig om vad vi gör och alla är rörande överens om att det är för dom i samhället vi är till för (vilket i sig kanske inte är helt rätt). Men ändå.
Om vi antar några grundläggande saker först.
1. Gud, som är allsmäktig och god vill frälsa världen för världen/människorna kan inte frälsa sig själva utan syndar ihjäl sig.
2. Kyrkan består till vis del av människor som har blivit räddade/frälsta/omvända/upprättade.
3. Kyrkan växer inte utan minskar (drastiskt) i antal.
4. Fler och fler människor, ofta nästan alla i ett samhälle, blir alltså inte räddade och går således en dyster framtid till mötes.

Om vi är på väg så är vi nog överens om att i enlighet med bilden av att vara på väg så är vi vilse. Vi vet inte vart vi är på väg och alltså är våra "lockrop" till andra att hänga på föga övertygande. Vem vill hänga på ett dystert gäng som inte vet vart dom är på väg eller varför?

Om vi dessutom lägger till att omvärlden inte är neutral till kyrkan och hennes budskap utan ivrigt har attackerat allt ifrån Bibelns trovärdighet och sanningsvärde och genom Darwin till Sartre till Hegel till Kant till Nieztsche(?) till Derrida tilll Heidegger har gjort det oerhört svårt att evangelisera och vinna människor har vi en svår nöt att knäcka. Vi har mycket pengar, centrala och fina tillgångar, lokaler, duktiga pastorer, men vi gör inte folk till lärjungar.

R.R. Reno säger att läget är kritiskt. Kyrkan ligger i ruiner i västeuropa, framförallt i norden. Allt annat är en illusion från statskyrkans "fornstora" dagar av medlemstvång genom barndop. Enstaka stenar kanske glimrar men det är ibland stenar vi går. Det finns en väg att gå men först måste vi veta var vi är.

Det finns mycket mer att säga men för min del är det en uppfriskande och bra början... nämligen att vet var man är...bland ruinerna.

Kyrka - hmmm... - det här är ju en fredad zon.

2010-06-30T12:48:00.000+02:00

Så lät det på ett besök jag gjorde hos en granne till kyrkan idag. Jag gjorde sådär som vi ska göra. Nå ut till våra grannar...gå ut och göra världen till lärjungar. Men "nejtack, det här är en fredad zon och vi har ju tystnadsplikt och så...".

Så har det blivit i Sverige idag. Kyrkan kommer och knackar på och frågar artigt om vi kan stå till tjänst, och möts med att nej, det här är en fredad zon och kyrkan skulle alltså inkräkta. Är kyrkan inkräktare? Är vi inte längre den fredade zonen i samhället?

Vår granne är kanske inte den mest kyrkovänliga institution i samhället, men ändå? Vilka utmaningar vi har! Spelplanen är inte plan, som vi säger i USA. Vi kämpar i uppförsbacke, folk har en negativ och inte en neutral inställning till kyrkan...eller är det så att folk i allmänhet har en positiv bild av kyrkan?
Jag tror det beror på vad man lägger i begreppet "kyrka" men intressant nog är det som vi tycker är det "goda budskapet" om frälsning aldrig med på listan över vad folk tycker vi gör bra. Folk gillar vårt sociala ansvar och vår allmänna positiva kraft i samhället för att förbättra. Men aldrig har jag läst att folk gillar vårt budskap om omvändelse och frälsning. Har du?
Men kyrkan är inte ett politiskt parti. Den är inte ens en demokrati. Helt riktigt är den en inkräktare i samhället, men en god sådan. C.S. Lewis sa att Jesus invaderade jorden och vi är rebeller som kämpar i väntan på krigets avslut. Så nog är vi inkräktare men i positiv bemärkelse. Hur får vi folk att fatta det, att vi har medicinen och att alla är sjuka?

Vad håller vi på med...

2010-06-28T15:58:00.001+02:00

...i vår kyrka? ...i vår tro? ...i vårt samhälle?

Varför ägnar vi oss åt det vi gör och varför är det så få som tycker att vi håller på med något nyttigt? Nej, jag flummar inte runt i ett slags neurotiskt behov av att vara viktigt och hörd, att vara den som alla lyssnar på och som har strålkastarljuset på sig. Jag tänker mer allmänt. Varför är vi i grund och botten engagerade i kyrkan?

Vad är det som är vår drivkraft? Vårt mål? Vår väg?

Att vara kristen är att ha världens absolut svåraste arbetsbeskrivning.
Tänk dig själv. Du är en kille som har träffat Johannes på en restaurang. Han var där och åt med några vänner och du hör honom prata om en kille som hette Jesus. Vagt kommer du ihåg namnet från morgonens "Eko nyheter" och lyssnar lite till. Efter maten vågar du dig fram, vilket i sig är otroligt eftersom du egentligen tycker om att vara en i mängden. "Lagom" är ditt motto. Men Johannes lyssnar och berättar att du kan möta den här Jesus själv. Fastän han numera inte finns på jorden utan lite kryptiskt finns i "himlen" säger Johannes.

Låter lite som en begagnad åsnehandlare eller den där jättebilliga kärran som bara råkade vara slutsåld när du rusade till affären. Jaha, tänker du, kan man kan få möta Jesus? Jodå, säger Johannes som också säger att Jesus är Gud, och som vandrade runt på jorden i 30 år...fast du kan inte möta honom idag på samma sätt som man möter vem som helst...det beror på hur du definierar ordet "möta"...

Johannes var en pastor men också en vanlig kristen. Hans arbetsuppdrag var att göra hela världen till lärjungar. Alla. Det är en arbetsbeskrivning som heter duga. Han hade det mycket lättare än vi men också mycket svårare. Han levde i en kultur som var hyperreligiös men väldigt ointresserad av kristendomen. Den skulle helst förföljas och utrotas. Dessutom var lärjungaskap och personlig tro omöjligt i det samhälle han levde i. Där handlade det mest om att göra lite olika ritualer och hoppas på det bästa. Ödet var nyckfullt.

Varför lyckades lärjungarna men inte vi? Är det möjligt att vi har missat något, eller är det som det så ofta sägs att "tidens trend" är sådan att kristen tro är ute och passé? Personligen tror jag bara att det är sådant vi säger. Tidens trend/tecken är det alltid när det går dåligt men när det är väckelse är "Gud på gång!". Jo, jag tackar.
Men kanske har allt ifrån ångmaskinen till Facebook gjort oss överflödiga? Kanske har Ockham, Sartre, Descartes, Kant, Locke, Hume, Russell, Hegel, Derrida m.fl. gjort att det är omöjligt för oss att fortsätta inom högutbildade och välmående kulturer?
En stilla fråga är varför vi protestanter håller på med alla slags "relevant" byggen medans Katolska och Ortodoxa kyrkan växer, överallt.

Så, nu är det en ny kyrka på gång. Ett samfund växer fram och förväntningarna är höga. Ingen vill fortsätta spela i uppförsbacke. Begåvade människor träder fram och tar sig an utmaningen. Jag hoppas att dom lyckas. Men jag tvekar. Varför? Därför att jag tror att det blir ett ultraliberalt bygge utan både Jesus och sanning? Nej, det tror jag inte. Jag tror bara att det inte går att göra en ny kyrka av det som redan finns. Men bara för att jag inte tror på det behöver inte betyda att det inte är bra. Jag hoppas att det blir bra. Men jag tror att det måste till något mer radikalt. Något nytt, som antligen innebär något gammalt. Något uråldrigt.

Dvala och en kamera

2010-06-26T22:55:00.000+02:00

Det är lugnt nu. Känns oerhört lyxigt med ledigt i två dagar. Får nog jobba lite imorgon för att komma ikapp, men är det inte så att de flesta har ledigt två dagar varje helg? Jag får kompromissa lite.

Köpte en kamera till min fru i veckan. Från USA, för annars blir det dyrt. Det blev en Canon 500DSLR med ett fint objektiv och lite bös. Hon är väldigt duktig och intresserad av foto så det ska bli roligt att se vad det blir. Nu har vi också hittat ett billigt och bra ställe som fixar foto på canvas. Det blir rätt bra.

Hade lunch med en familj idag på Askimsbadet. Väldigt trevligt. Fick en tankeställare när vi pratade om kyrka och Gud. Han är från Australien och hade synpunkter på olika församlingar i Göteborg, kända för oss alla. Hans kommentar var att det var så låg kvalitet på predikningarna rent Bibelmässigt och teologimässigt. Som de flesta arbetsinvandrare (typ Volvofolk, SKFfolk och sånt) så var han väldigt målmedveten och säker på vad han vill och visste och behövde. Inget pjosk. Så han undrade varför kyrkorna verkade skämmas för sitt budskap och gömma det bland vacker musik. I ärlighetens namn gjorde den varma solen, den goda maten, och en ledig dag att jag inte tänkte så mycket djupare på det just då (vilket i sig är ovanligt). Men nu undrar jag lite mer. Är det så att vi inte vill/kan/orkar/tror på ett djupare Bibelbudskap som inte är så tillrättalagt och "relevant" eller ett djupare teologisk innehåll som vi tror skrämmer folk med sitt allvar.
Mer och mer är jag övertygad om att det viktigaste man kan göra i Guds rike är att göra det man gör helhjärtat och utan hänsyn, i positiv bemärkelse, till vad man borde göra i folks ögon. Typ skillnaden på kung Saul och David. Saul oroade sig för vad folket skulle säga och tycka, ville vara relevant och nå ut. David brydde sig bara om en sak, Gud, och struntade i hur det såg ut. Bägge två hade brister men David var den vars ätt såg Jesus.

Helhjärtat och utan en tanke på relevans. Att älska Gud hämningslöst och leva som den han har skapat mig att vara. Ord som är lättare än handling men ändå pekar på rätt väg.

Ett enastående inlägg från...

2010-06-24T00:03:00.001+02:00

...en ortodox präst på sin blogg. Läs det här (på engelska).
http://fatherstephen.wordpress.com/2010/06/22/reading-tradition/

Att prästa

2010-06-23T16:56:00.000+02:00

Nyligen fick jag frågan av en försäljare för Viasat om jag relaxar lite och tittar på TV när jag har "slutat prästa". Prästa? Vad innebär det?

Det beror väl på, kan man lugnt säga. Är det att predika eller att göra hemsbesök eller att ha ett andligt samtal eller att be eller att läsa Bibeln eller att spela tennis eller att...?

Frågan fick mig som vanligt att tänka lite längre på vad det är jag håller på med, varför jag gör det och hur jag gör det. Frågan om varför är den lättaste, jag gör det därför att Gud vill det. Inte på ett påtvingat sätt utan därför att jag önskar att Guds vilja ska vara min. I vår moderna tid är kanske versen "you are not your own, you were bought at a price" näst intill omöjlig att förstå. Men jag tror att det är så...att vi har inte rätten till oss själva längre. Det har Gud. Vi är "rättfärdighetens slavar" säger Paulus. Ingen vill vara en slav men alla är ju slavar ändå. Till sina känslor eller till mode eller till omvärldens tyckande eller till sina egna åsikter och värderingar eller till Gud. Endast Gud ger oss sann frihet, de andra tynger ner oss och ramar in oss.

Frågan om vad jag håller på med, vad jag gör när jag "prästar", är lite svårare. Speciellt nu när det är sommar och det ordinarie schemat är ganska lugnt. Men främst är det nog att fördjupa min relation med Gud, hålla kontakten med min församling, i bön och i att söka Guds vilja för församlingens framtid, möta människor mitt i livet.

Den sista frågan, om hur jag "prästar", är lätt att förknippa med ovanstående fråga. Hur är jag präst? Jag har mer och mer börjat undra om det inte är att leva fullständigt blåst...ja, alltså av Anden blåst/ledd till att göra och till att möta och till att x. Som människa är det lätt att göra det man tycker verkar bra. Som människa är det lätt att tro att man gör/säger/tänker rätt. Som en ny människa som låter Anden blåsa mig dit Han vill...ja, då är det lite annorlunda. Då kan det bli hur som helst, från mitt perspektiv, men faktiskt blir det som Han vill istället. Då kan jag prästa oavsett vad jag gör.

Att prästa är alltså att vara blåst.

Game on

2010-06-14T14:11:00.000+02:00

En av erfarenheterna med att ha två, eller tre, jobb är att det handlar om att ställa om. Nu har jag varit på semester i Italien i sex underbara dagar. Fantastiska dagar med pool, Toscana, Katedraler, Krucifix, Pasta och mycket annat. I morse körde jag lastbil och hämtade hörnsoffor, i förrgår låg jag i en svalkande pool i ett varmt Toscana med utsikt över turistfällan San Gimignano. Omställning. Game on.

"Game on" har blivit lite av ett begrepp inom vår familj. När vi kommer hem från stugan efter en helg eller ledighet så brukar vi säga "Game on" när vi kommer till staden. Där väntar jobb och ansvar och problem och utmaningar. Där väntar på ett sätt verkligheten, fast en verklighet som är annorlunda.
"Game on" är något man säger i USA efter pausen när matchen går igång igen. Nu är semestern slut och vardagen sätter in. Samtidigt så är livet som pastor aldrig något man stänger av. "Att inte ta jobbet med sig hem" är säkert en sund inställning och det går kanske även för pastorer. En tid. Men tankarna och relationerna med människor upphör liksom inte klockan 18:01. Människors problem och lidande tar inte paus. Guds omsorg tar inte paus.
Samtidigt är det dumt att ta på sig hela världens problem på sina axlar. Men jag tänker ibland på vad min gamla rektor sa: "Sure, the world is going to Hell in a handbasket (Am. ordspråk), but who will first take the handbasket to Calvary?". Jag ska inte ta på mig hela världen problem men jag ska bära mina medmänniskor till Korset.

Nåväl, jag har många andra tankar att skriva om när det gäller resan till Italien och den andliga resa det innebar. Jag har också tänkt mycket på kristenhetens framtid i Sverige sett från min församlings- och/eller samfunds-perspektiv. Det måste jag smälta lite innan jag skriver om det.
Ett är säkert. Jag saknar den självklarhet mina Katolska kollegor känner och lever i som representanter för Guds rike mitt i världen, i kontrast med min svenska, Lutherskt-färgade, marginaliserande kyrka som försöker tala om för en ointresserad värld att vi har nåt att komma med (men som inte, uppenbarligen, ger någon vidare mätbar skillnad i vardagslivet). Vägen vidare är indeed den stora frågan men först måste vi veta var vi är. Är vi måhända bland ruinerna av en icke-folkligt förankrad statskyrka där egot har blivit Gud och när tvånget med kyrkan har försvunnit så förvinner även allt annat?

Vi piggar upp oss med en bild eller två på Italien...

Vad man lär sig i böcker...och en resa.

2010-06-03T22:33:00.000+02:00

Jag ska åka till Italien nästa vecka med hela familjen, brosans familj och mina föräldrar. En vecka med pool och Toscana. Inte fel.

Det kan behövas när tankarna är fulla av det som handlar om tro och kyrka och framtiden och nutiden. Jag ser mer och mer hur vi inom kyrkan liknar den värld vi vill rädda, och nu menar jag främst inte i moral och etik. Nej, jag menar till exempel att världen är väldigt individualiserad och nu kommer det nya samfundet att bestå av församlingar som gör och tror som dom vill. Eller att världen är Twitterfierad och MTV-fierad till den grad att nya videokameror som säljs idag kommer utrustade med en funktion som spelar in det man filmar i fyra sekunders avsnitt för det är genomsnittstiden i en film eller på TV idag. Människor ska separeras och sedan kortas ner till fyra sekunders gemenskap. Ett kyrkexempel: det som utgör "Trons grund" i remissen är samma text som utarbetades under fem(!) dagars brainstorming av sju(!) personer. Kyrkan (eller Rom) byggdes inte på en dag, förvisso, utan tydligen fem.

Jag vet och känner igen ivern människor som ligger bakom detta extrem-ytliga tänkande. Man vill ändra fort för det fungerar inte som det är. Men kyrkan och tron och livet med Jesus är inget man river av på en dag, eller fem. Ett typexempel finns i den bok jag läser nu "A heretic's guide to eternity". Spännande titel om hur man tänker ny kyrka för vår tid. Problemet är att författaren är så ivrig att ändra på kyrkan och tron för att få den att fungera idag att han helt missar det tänk som ligger bakom de problem han ser. Han ser sig själv som den förste som har tänkt på de frågor han ställer och ger således banala och självcentrerade svar på frågor som kyrkan har brottats med i hundratals år. Han är en individ utan kunskap om de som har funnits innan honom. Han ser sig själv ha lösningen och lösningen är anpassad att passa in på Twitters 140 tecken...verkar det som.

Varför hakar folk upp sig på att vi lever i en postmodern värld? Varför envisas man med att tro att Internet, multinationella företag, iPhones och 24-timmars nyhetsbevakning skulle ändra ett enda smack på vad en människa är eller behöver? Idag mer än någonsin behöver människor en kyrka som är kyrka utan att tänka på att den ska anpassas till människors upplevda behov. Det är ju just det som är det fantastiska med kyrkan och Jesus och Bibeln...att människor inte vet vad dom behöver eller iallafall letar efter det på alla möjliga ställen utan hos Gud. Läs Johannes 3:16 och verserna efter den versen så märker du vad Gud tänker om detta.

Om vi i kyrkan är precis som omvärlden är och gör precis som omvärlden är det knappast konstigt att världen inte bryr sig om kyrkan, eller? Jag hör hela tiden att "det finns inget vi och dom" eller att man ska "sänka alla trösklar" eller att man "duger som man är". Om det är så, kan vi förklara för människor varför dom ska överlämna sina liv till Jesus och bli lärjungar? Skapar vi då inte det vi har...människor som kommer till kyrkan när det passar och är nåt häftigt som händer?

Jag tror att vägen vidare innebär att kyrkan vågar vara Kyrka. Vågar hålla fast vid att människor behöver förlåtelse och upprättelse/bli rätt med Gud. Finna frid med Gud. Finna mening med livet, vilket endast finns hos Gud och i hans tjänst. Finna gemenskap och trygghet i att vara skapad och bli adopterad in i Guds familj. Jag tror att vägen vidare innebär att människor blir drabbade av Guds HeligaKärlek så till den grad att dom inte gör, tänker, säger, agerar som världen gör utan lever liv som är så radikalt fulla av kärlek och helighet att omvärlden tvingas lägga märke till det eftersom dom aldrig har sett det förr. Så vanns Romarriket en gång coh så vinns världen än idag.

Efter pausen...en massa ord

2010-05-30T20:59:00.000+02:00

kommer så till sist ett inlägg. Senast jag skrev var det alldeles efter årskonferensen. Livet har, som vanligt, gått vidare och nu är det afton på Treenighetssöndagen.

Det finns många tankar som snurrar runt i huvudet, dels om den nya kyrkan (mindre angeläget), dels den nuvarande kyrkan (mer angeläget) och dels hur jag bäst kan tjäna Gud idag i Sverige (väldigt angeläget). Ibland känns det som man inte hinner med. Det skrivs så mycket och nu när man har tagit en paus i bloggandet så känns det som om man måste liksom kommentera och "vara med" i den vevan. Varför vet jag inte. Det är ju inte som om man inte har tänkt eller följt med. Men på något sätt upplever jag att det ibland känns lite krystat att blogga om allt som folk skriver och tänker och skriver.

För det första så är bloggandet ganska märkligt. Man skriver som om man är i en dialog men märker snart att det är en monolog. Fast det är ju ändå en slags dialog eftersom folk (ni) läser det man har sagt/skrivit. Alltså en dialog utan gensvar eller ett möte. Det påminner mig bäst om ett utomlandsamtal med patetisk uppkoppling där vart femte ord går fram.
För det andra så har alla rätt i en monolog, även jag...vilket i längden blir lite tröttsamt. Detta i sin tur påverkar reaktionen jag får i mötet med människor i verkligheten som läser min blogg på nätet. Jag är liksom inte alls där när dom kommenterar mitt inlägg. Dessutom påbörjas en diskussion eller ett samtal där ingen egentligen vet vilken position man egentligen har. Det är ingen nyhet att det viktigaste i kommunikation är allt annat än det som sägs...nästan. Det är hur det sägs, kroppsspråk, plats, tillfälle, omgivning. Vissa saker säger man liksom inte när som helst...men på en blogg kan det läsas när som helst. Confusion ensues.

Av mina ordinationslöften har jag hittills lärt mig följande tre saker.
  För det första, det som måste vara min strävan och som är världens enda hopp är min fullkomliga helgelse. Inget annat duger. Inget annat hjälper. Och nu menar jag inte urvattnad allmän helgelse om att "växa som människa" eller så. Jag talar om Biblisk helgelse att genom död, uppoffrande och radikal efterföljelse bli lika helig och lika kärleksfull som Jesus/Gud. Devisen som har funnits i nästan kyrkans alla tider "Jesus [Gud] blev människa för att människan skulle kunna bli som Gud" är målet. Uppenbarligen kan detta bara ske genom Guds Ande i mig. Är jag redo och villig?
   För det andra har jag lärt mig att löftena är en möjlighet att leva i förlåtelse. Vilken fruktansvärd förlust för världen när kyrkan glömmer/inte vill förkunna omvändelse och förlåtelse för synder. Löftena påminner mig om att Gud kräver perfektion och helighet men att han är barmhärtig och förlåter mig när jag syndar/missar.
  För det tredje och sista påminner mig löftena om att vara ödmjuk. Om man sänker ribban och trösklarna så att alla är heliga är alla med än gång också oheliga. Om jag bestämmer vad som är rätt eller fel, sant eller falskt i mitt liv så är jag arrogant. Om jag ställs inför en fullkomlig och perfekt Gud blir jag ödmjuk. Det är inte detsamma, däremot, som om att en människa inte kan veta sanningen eller vad som är rätt och fel, bara att det inte är människan som är ursprunget till sanningen eller moralen.

Och med det avslutar vi premiären för post-konferens bloggandet.

Lite bilder från ordinationsgudstjänsten

2010-05-17T17:10:00.000+02:00

Biskopen och jag.

Gänget.

Ordinationen

Jesaja 53 - ordinationsvers

Distriktsföreståndare Åke Svensson, sponsor och äldste P-O Byrskog, Jag, DF Lasse Svensson, RTO ordförande Ulla Sköldh Jonsson

A pause

2010-05-17T09:52:00.002+02:00

Job är en bok full med tal, teologi, konflikt och lidande. Ungefär som en årskonferens. Efter 39 kapitel säger Job att hans ord är slut och Gud kan få börja. Det var det bästa Job sa.

Likaså kommer jag att vara tyst på den här bloggen ett tag för att låta Gud få tala. Konferensen var mäktig och stor för min del med ordination. Många beslut fattades, en del viktiga och en del populistiska. Men om jag pladdrar på med mina åsikter och tankar hör jag inte Gud. Så nu tar jag en paus för att lyssna lite. Vänta lite. Fundera lite. Reflektera lite.

Vi skrivs och läses om en stund.

Kort om ordination

2010-05-15T23:46:00.001+02:00

Nu är jag ordinerad i den världsvida kyrkan, United Methodist Church. Jätteroligt, obekvämt och att känna sig liten. En bra bild av vandringen med Jesus. Det är roligt. Det är inte alltid bekvämt. Det är viktigt att komma ihåg att man är ganska liten och Jesus är ganska stor...

Mer tankar om årskonferens, motioner, framtiden kommer när jag har kommit ikapp historien om vad som hände idag.

Årskonferens

2010-05-13T21:36:00.000+02:00

Ännu en årskonferens.

Efter en något nervös (undrar varför) inledning rullar det på. Det roliga och spännande är att alla pastorer röstade för att jag skulle intas i gemenskapen som äldste, vilket på vanlig svenska betyder att ingen hade någon invändning mot att jag skulle ordineras till äldste/pastor. Så nu är det bestämt. Återstår den historiska prövningen och officiell ordinationsgudstjänst. Det är stort. Det är på livstid. Det är inför Gud, biskop, pastorer, familj, 1500 i församlingen...

Angående konferensen finns det som vanligt frågor som ligger under ytan och väntar på att få "bubbla" ut. I år är det remissen angående den nya kyrkan och frågan om (homo)sexualitet. På "a" har vi fått remissen och jag har läst igenom den några gånger lite lätt. Som väntat är den tunn. Som väntat är den slät. Som väntat finns inget att egentligen stöta sig på, vilket uppenbarligen var meningen när den gjordes så tunn. Nu får den nya kyrkan, om den blir av, ta tag i alla svåra frågor.
På fråga "b" är det lite "up in the air". Motionen har beretts av utskottet och förslaget är att den godkänns med viss modifikation. Nu ska diskriminering pga sexuell läggning motarbetas. Vi ska inte pilla på våra Sociala principer men vi ska arbeta för att ta fram ett underlag angående vår syn på sexualitet samt ett material för undervisning, allt tills nästa årskonferens.
Min stilla fråga är, är det diskriminering att neka någon medlemskap eller vigsel eller så pga deras sexuella läggning? Svaret är nog ja. Men är det diskriminering att neka någon medlemskap eller vigsel om det strider mot ett samfunds regler/tro/Helig Skrift/övertygelse? Om man som pastor är övertygad om att man i sådana fall tvingas gå emot sin tro och välsigna det som man har vigt sitt liv åt att bekämpa och uppmana att fly från/bli frälst från...nämnligen synden?

Jag tror inte det kan kallas diskriminering att neka medlemskap eller vigsel (t.ex.) p.g.a. ens sexuella läggning därför att diskriminering är "orättvis behandling av en grupp". Bibeln säger ju att alla är syndare så då kan det inte handla om diskriminering eftersom hela mänskligheten i så fall diskrimineras av Gud...vilket är lite löjligt att tänka. Nej, alla syndare erbjuds frälsning och efterföljelse. Det är ett erbjudande som alla får. Att neka homosexuella t.ex. medlemskap handlar inte egentligen om deras sexuella läggning. Det handlar om deras val att inte lämna ett liv i synd. Vår kyrkoordning säger att när man blir medlem innebär det att man avsäger sig ondskans makt och sin synd. Detta gäller allt som Bibeln säger är synd, inklusive homosexuell livsstil. Hur kan jag då gå emot vad jag uppfattar som en korrekt tolkning (i kyrkoordningen) av Bibeln?

Morgondagen får utvisa...Bön behövs samt en kärlekens ande.

En katolik i predikstolen!

2010-05-11T22:23:00.001+02:00

Under parollen "Vid korset möts hjälp och förlåt" hade vi ikväll en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan hos oss. En representant från Katolska kyrkan läste en bön och hade en kort läsning. Det var väldigt bra samtidigt som jag reflekterade över att det var kanske första gången en katolik har stått i församlingens predikstol.

För en del kanske detta är helt galet men för mig är det fullt naturligt att vi som kristna medmänniskor bär varandras bördor, även om dom finns inom Katolska kyrkan. Vi är korsets folk och som sådana borde vi vara väl bekanta med lidande, synd och sorg. Så är det för många i Katolska kyrkan just nu, offer som förövare. Där borde alltså vi också vara, mitt i lidandet, för att hjälpa till att bära det kors som tynger dessa människor nu. Jag var väldigt stolt över "mina" kära metodister som kom och tacksam för den Heliga Anden som gjorde andakten till en mycket fin stund.

Jag tror också att detta är en bra bild över hur vi älskar våra fiender (inte för att Katolska kyrkan är vår fiende). Hur hanterar vi människor som inte är som vi och som vi tycker har fel, små/stora/katastrofala? För det är ju så att det är inte politik vi håller på med. Det funkar liksom inte att bara vara eniga om att vara oeniga och gå vidare eftersom livet i slutändan har två utgångar. Så hur gör vi med dom som inte tycker som vi? Jag tror att korset visar oss hur vi ska göra.

Vid korset fanns de som spottade på Jesus, hädade Jesus, hånade Jesus, hånlog åt Jesus, knöt näven mot Jesus, skrattade åt Jesus, plågade Jesus. Där fanns de som skulle förfölja lärjungarna. Där fanns de falska och högmodiga religiösa ledarna. Där fanns hatet och där fanns det absoluta förnekandet av nödvändigheten att vända sig från sig själv och till Jesus. Efterföljelse var deras absoluta motpol.
Där fanns också de som älskade Jesus, som litade på Jesus, som grät över Jesus lidande, som var trogna vänner, som hade uppoffrat allt åt Jesus, som trodde på Jesus.
Där fanns de trasiga, de stolta, de tomma, de fulla, de heliga, de oheliga, osv.. Alla var där. Vi var där genom dom. Vilka var vi? Vilka är vi?

Jesus älskade dom alla men vi märker också något annat. Jesus älskade även de som inte besvarade hans kärlek och en relation blev aldrig upprättad. Kärlek kan aldrig tvingas på någon. Förlåtelse måste tas emot. Spottar man på Gud eller spikar spikar i hans händer eller så kan det knappast kallas kärlek...

Alltså tror jag att vi ska älska alla obehindrat och fullkomligt med en kärlek som kommer från Gud. Precis som Jesus gjorde. Den kärleken får människor att lägga märke till hur oerhört ovanligt det är. Som dom gjorde med Jesus. Ibland omvänder sig människor från sig själva och till Jesus/Kärleken. Ibland inte. Det är den Heliga Andens uppgift att ordna ["när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom"]. Vår uppgift är att älska alla med ett helt hjärta och helt osjälviskt, inte för vad vi kan få ut av det eller för att människor förtjänar det. Nej, utan därför att Jesus först älskade oss just så.

Kanske är det svåraste för oss att älska människan men inte handlingen/tanken/gärningen...för inte tror vi att Jesus inte älskade de som slog i spikarna genom hans händer och dessutom att han godkände/accepterade deras handling? Jesus älskade dom men kärleken förblev obesvarad. Spikarna slogs i och Jesus dog. Jag undrar om det inte är så det ligger till...att vi ska älska människan men inte alltid handlingarna/tankarna och våga lita på kärlekens kraft, en övernaturlig kärlek från Gud, vinner människan till Gud istället för att det syndiga/själviska vinner människan till (fill in the blank).

Jaja, nu bär det av till årskonferens där mycket ska sägas och tänkas men förhoppningsvis bedjas och lyssnas desto mer. Kanske blir jag även ordinerad till äldste om allt går väl. Spännande! Stort! Små nervöst.

Ännu en tanke

2010-05-03T23:54:00.000+02:00

En kväll av sprudlande kreativitet..."en liten stund med Jesus, osv."

Jesus sa att den Heliga Ande skulle komma och att:
"när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom:
om synd, ty de tror inte på mig,
om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre,
om dom, ty denna världens furste är dömd."

Vad dessa verser än betyder så är en sak klar. Det är Anden som överbevisar, eller "convicts", världen/människorna om dess synd. Inte vi.

Detta är ett problem, för världen ser då inte ut att vara överbevisad om sin synd, eller hur? Hur många känner ni som erkänner att de är syndare, orättfärdiga och i väntan på domen? Var verkar den Heliga Ande?
Så vi vill hjälpa till. Tala om för människor det vi vet att Anden borde göra, men tydligen inte gör. Vi vill väl. Vi vill erbjuda frälsning men först måste ju folk vilja bli frälsta.
"Grattis, du har vunnit en gratis hjärttransplantation på världen finaste klinik i Schweiz!
- Men jag är inte sjuk!
- Jodå, du är dödligt sjuk.
- Men det känns inte så.
- Tro mig!"
Inte så konstigt att folk inte vill bli frälsta om dom inte vet att dom är i dödlig fara. Så vi talar om för dom hur farligt dom lever och hur nära evigheten är och hur hemsk en evighet utan frälsning är. Men gör vi fel? Föregår vi Anden? Gör vi Gud en björntjänst?

Visst, frågan är "hur" Anden överbevisar människor om deras synd, orättfärdighet och dom. Kanske är det genom Jesus fortsatta inkarnation, Kyrkan. Jag är inte säker, men det är värt att fundera på och be över.

Är livet mer än kyrka, tro och verksamhet?

2010-05-03T23:10:00.000+02:00

Var lite ledig i helgen. På lördagen. Reste bort ett litet tag och tänkte på helt andra saker än kyrka. På vägen hem kom tankarna på vad som måste göras, borde göras och kanske skulle göras. Vilka saker som man måste ta tag i. Vilka man måste ringa. Vilka förberedelser som måste göras nu för att vara klara då.

Idag tänkte jag hur viktigt det är att vi skiljer på Gud och kyrka, Gud och församling, Gud och samfund.Våra vänner i Katolska kyrkan och Grek/Rysk/m.m. Ortodoxa kyrkan har detta klart för sig...genom att göra kyrkan till hela livet. Vi protestanter gör ofta kyrka till en del i livet och lätt som en plätt gör vi även Gud till en del i livet, även om vi inte vill. Det är förödande lätt att vara kristen när man är i kyrkan eller i kyrkans tjänst...men mindre på semestern eller på den lediga dagen i språk, tänk och handling.

Det är här helgelsen kommer in i bilden för mig. Jag känner människor som lever i "kyrkan" hela tiden utan att tyngas ner. Hur? Jo, för de lever i Gud hela tiden, inte i kyrkan. Att leva i Gud och vara medborgare i Guds rike (och inte bara ha pass där) är en längtan jag har. Att liksom Robert Duval i filmen "The Apostle" rusa fram till en bilolycka och tala med de skadade människorna om frälsning eller att be så fort någon uttalar sin nöd istället för att säga något. Jag är inte där än men jag längtar dit. Jag tror det är bra och på nåt viss "fullkomligt" att leva så...i Guds rike med utstickare och utflykter till jordens rike.

Den bästa bilden jag kan ge är att jag är ju alltid svensk även om jag tycker om USA, och när jag bodde där så var jag som människa alltid som den svensk jag är även om jag pratade engelska. Mina uttryck och mitt liv i USA var som en svensk man. Ungefär så...att leva och vara en medborgare i Guds rike (som inte är av denna världen) men ändå leva och tycka om denna världen.

Ett förtydligande, en insikt och en tanke

2010-05-02T23:08:00.000+02:00

Jag skrev nyss på min blogg följande: "Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face"." För att ingen ska missförstå mig, vilket är bloggosfärens förbannelse (det här med missförstånd och omöjligheten att läsa in tonläge, ansiktsuttryck, osv..), så inkluderar detta självklart även mig själv. Den som känner mig vet att jag inte håller för omöjligt att jag har fel och brister jag med. Tvärtom. Men för dig som inte känner mig kan det vara på sin plats att skriva detta.

Så en insikt: det är fel att ha rätt, framförallt i religiösa sammanhang. Alla vet att man inte blir salig var och en på sitt sätt men samtidigt så är det så man menar. Det är en konflikträdsla som ligger till grund för att ingen tillåts säga "jag har rätt och du har fel". Dessutom tror jag att det handlar om att den diskussion som följer på ett sådant påstående har försvunnit. Varför har x rätt och påstår att y har fel? På vilka grunder? Är det "valid" eller inte? Även inom religion kan två motsatser inte vara sanna samtidigt.

För egen del har jag många gånger fått höra att jag har fel och behöver ändra min tro, mitt synsätt och perspektiv. Gemensamt för alla de tillfällen då jag har ändrat mig är att jag respekterar personen i fråga, jag har fått veta varför jag har fel och varför han/hon har rätt, vilket alltid har varit Bibeln och dess historiska och textkritiska tolkning. Jag har fått veta varför jag borde ändra mig. Jag har fått tillfälle att ställa frågor, som har fått svar. Jag har getts tillfälle att begrunda och fundera. Jag har bemötts med ett hårt "huvud" men ett varmt "hjärta"...och jag har ändrat mig. Bilden jag ser framför mig är jag och några andra som är vilse i skogen och försöker hitta vägen ut. Plötsligt kommer en man/kvinna med en karta och säger: "Jag har hittat en karta. Jag vet vägen ut härifrån!" Svarar jag "-hur vågar du påstå att du har rätt? Vilken är din auktoritet? Det är bara din tolkning!" - eller - "Har du hittat en karta? Kanon! Visa vägen!"

Till sist, en tanke: Ordet "förbli". Vilket underbart ord som inte kan förklaras men kännas. Vi vill förbli vid havet en varm sensommarkväll, framför en brasa en vintrig januaridag, i vår älskades famn, osv.. Det är ett vackert ord och ett poetiskt ord. Dagens predikan handlade om att förbli i Jesus och bära frukt. Att förbli i Hans ord och hans kärlek. Låta Andens näring växa våra frukter (glädje, givmildhet, kärlek, osv.). Genom att förbli i Jesus. Det är så enkelt. Det är så viktigt. Det är vackert. Det kan behövs speciellt när veckorna framöver ser ut som dom gör.

Detta är jag med på!

2010-04-26T23:57:00.001+02:00

För att komma med lite konkreta förslag på vad jag tycker att vi som kristna och kyrka borde stå "för" istället för att bara vara "emot" bifogar jag här en länk som jag håller med till fullo. Detta är vägen vidare...detta och det som har hänt sedan dess (t.ex. the Manila Manifesto som man kan läsa här, http://www.lausanne.org/sv/all-documents/manila-manifesto.html, och mycket mer).

http://www.lausanne.org/sv/covenant

Är jag en s.k. liberal?

2010-04-25T20:37:00.000+02:00

Idag under min predikan, lustigt nog, kom jag på mig själv med att jag lät som s.k. liberala präster låter...det där om att Gud älskar oss som vi är och att allt är ok.

Ännu mer intressant blir det när jag höll på att predika om vägskyltar på vägen Jesus och hur vi kan komma på villovägar som inte leder till Gud/Himlen och alltså behöver vägskyltar så vi går den rätta vägen. Detta är ju oftast mer s.k. konservativt.

Ärligt talat vet jag inte vad jag är.

Jag kommer att hålla en gemensam bönandakt med Katolska kyrkan i Alingsås snart med tanke på pedofilskandalen. Vi måste visa våra kristna vänner stöd och support, vilket självklart också betyder att vi måste visa förståelse, kärlek och support för alla inblandade parter. Två av kristendomens vackraste dogmer är förlåtelse och upprättelse och detta är ett tillfälle där båda behövs.
Så jag är väldigt pro-Katolska kyrkan. Dessutom har jag (t.ex.) många frågetecken i Israel frågan och hur den nuvarande regimen (som knappast är judisk) behandlar sina medmänniskor. Har man glömt varför man spenderade 70 år i Babylon? Detta gör mig suspekt med de s.k. fundamentalistiska falangerna i kristendomen.

Samtidigt predikar jag bl.a. fel/rätt tro och leverne, omvändelse från synd, den personliga frälsningen och den "dubbla utgången"...vilket gör mig suspekt ibland s.k. liberala falanger.

Vart hör jag hemma?

Det finns inga perfekta samfund men utan tillhörighet är man förlorad. Så frågan är var man väljer att tjäna Gud. Vad kan man "stå ut med"? Frågan är egentligen "Vad är ett kristet liv?" men även "Vad är kristen tro?"...vilket lurigt nog är Bibelns två största frågor: "What must I do to be saved?" och "Who do you say that I am [Jesus]"?. Vad är skillnaden på ett rätt kristet liv och tro gentemot ett fel? För en sak är säker, för Jesus och lärjungarna och Bibelförfattarna var skillnaden glasklar.

Vissa idag (som då) säger att alla blir frälsta och kommer till Himlen, andra att inte alla är frälsta per automatik och alltså inte kommer till Himlen. Vilket är sant? Vissa säger att homo-äktenskap är synd, vissa inte. Vilket är sant? Vissa säger att Jesus är en av Guds gestalter, andra att Gud är treenig i tre eviga gudomliga personer (Fader, Son, Ande). Vilket är sant?

Jag tror att vi i grund och botten är för rädda för konflikter...vilket det är ganska idiotiskt eftersom det tillhör en fallen värld, dvs. den värld vi lever i, den värld som dödade dess skapare. Konflikter är en naturlig del av det jordiska riket och således måste vi hantera dom. I vårt läge, inom kyrkan med ett nytt samfund på horisonten, måste vi våga leva i Jesus kärlek men samtidigt våga kalla "ett äpple" för ett äpple.

Att hantera kritik, att höra att man har fel, är inte lätt. Att dessutom höra att man har så fel att man upphör att tro eller leva enligt kristen tro och livsstil är ännu värre. Är man pastor är det kanske nästan omöjligt...men jag tror det är av yttersta vikt idag...idag när vi tänker och säger sådana saker ändå men aldrig "face to face". Vi säger det på bloggar. Vi tänker det för oss själva. Vi säger det till dom som vi vet håller med oss.

Sådan är inte Gud. Sådan är inte kärleken. Jesus kom till världen, dog och uppstod för att tala om för oss att vi hade (och har) fel. Att vår syn på världen, frälsningen, Gud, varandra var fel. Inkarnationen är på ett sätt en enda stor demonstration, en konflikt, med hur djävulen styr med världen och med hur vi människor går våra egna vägar och gör vad vi själva vill (sista versen i Domarboken).
De som hörde Jesus och gick iväg var de som var för stolta och "stiffnecked (tänk på den bilden litegrann. Vad är det som inte böjs om nacken är hård?)". Som kunde bäst själva. Som inte tålde kritik.
De som hörde Jesus kritik ("omvänd er!") men höll fast vid Jesus vågade inför världen, kompisar och sig själva böja sina huvuden och erkänna att dom inte visste vägen, sanningen eller livet. Dom kunde Jesus nå. Dom kunde Jesus frälsa.

Vad var skillnaden? Jo, dom som stod ut med att böja sina knän/hjärtan/hjärnor inför Jesus märkte att det var en god Gud som hade kritiserat dom. En kärleksfull och barmhärtig Gud. En Gud som ville dom väl. En Gud som förstod, och hjälpte dom att själva förstå, att synden hade dom i ett järngrepp och att synden i sin "natur" förstör. Därför sa Jesus, "the Truth shall set you free". Indeed.

Mittpunkten

2010-04-22T23:55:00.001+02:00

“Though He slay me, yet will I trust in Him” - Job 13:15

En mörk dag

2010-04-21T00:46:00.000+02:00

Att adoptera ett barn från utlandet är en riskfylld resa. Ibland går det inte så bra. Idag gick det inte så bra. Hur känns det när en dröm dör? Låter det nåt? Kan en dröm återuppstå?

Det finns alternativ till det adoptionslandet som nu inte är ett alternativ på grund av en svensk byråkrats beslut, ett beslut som är helt korrekt enligt alla paragrafer men helt fel medmänskligt.

Idag är det en bra dag att Gud är trofast, god och nära.