För mycket

En kollega sa häromdagen att han är tacksam för sociala media som har hjälpt honom att lära känna andra människor. Till viss del höll jag med (eftersom jag håller på med det) men påpekade ändå att jag knappast skulle vilja hävda att man känner en människa bara för att man har läst vad dom har bloggat, twittrat (ja, jag twittrar lite) eller Facebookat.
Dels för att det vi säger är endast en liten del av vad vi menar
Dels för att vi mycket selektivt väljer vad och hur vi skriver det vi skriver.
Dels för att det mesta av att känna en person inte handlar om information eller åsikter.
Dels för att jag till exempel just nu är djupt berörd, bestört och bedrövad och inte alls kommer att skriva om hur det känns eller vad jag tycker och tänker eller varför...därför att det har jag ingen lust med att basunera ut så här anonymt och "socialt". Att vistas på sociala media är för min del inte att vara i en relation med någon utan mer som att prata ut till tomma intet där (ibland) en del människor råkade höra vad man sa fastän man inte visste att dom fanns.

Det är helt enkelt alldeles för mycket nu som ligger i vägen för att kunna skriva reflektioner värda namnet på den här bloggen. Därför tar jag en liten paus för att samla mina tankar innan jag skriver på nytt igen. Så välkommen att kika in då och då men som sagt, jag tar en liten paus nu för att kunna fundera kring större frågor än vad Internet kan hantera.

Att tänka till

Som bloggen heter så är det viktigt att vi tänker till för att bättre förstå (och således leva) vår tro. Problemet är ofta att det är svårt att veta var man ska börja och ännu svårare att hålla någon slags röd tråd i tankarna. Hela tiden bombarderas vi av information som är både viktig och oroande...som samtidigt kapar alla tankar vi hade på gång för närvarande.
För en del är detta säkert inget problem, Twitterfieringen av våra liv, men för min del är det mycket irriterande. För min del behövs det mycket tid och framförallt sammanhängande tid för att fundera och tänka kring det mesta som är av värde att tänka på. Till exempel:
- Varför är Sverige så sekulärt?
- Varför accepterar vi så mycket som vi inte accepterade förr? På vilka grunder?
- Varför är metodistkyrkan (och säkerligen flera kyrkor) så otroligt splittrade?
- Var finns den intelligenta debatten och diskussionen om vad som är kristna värderingar i frågor som spänner över allt mellan barns rätt att födas till äktenskapet till vapenexport till x,y,z?
- Varför är tolerans numera detsamma som likgiltighet?
- Varför är folk inte längre intresserade av att tjäna Gud eller ens tro på honom?
- Varför är det fult att säga "jag vet" men inte "jag tror" om man är kristen?

Allt som oftast får dom som pratar högst höras, eller den som pratar vackrast. Debatten blir omedelbart polariserad. Alla får osynliga etiketter. Samma argument används om och om igen. Ingen blir omvänd. Till och med själva tanken att kunna bli övertygad och omvänd p.g.a. goda och sanna argument är suspekt. Sanning finns men ingen vet vad den är. Gud finns men ingen vågar säga vem han är eller hur han är. Alla håller med att "vi ska följa Jesus" men alla går åt olika håll.

Jag frågar mig själv allt som oftast, hur kan man hitta en väg mellan de två polerna? Hur kan dödläget lösas så att vi undviker maktkamper och politiska aktioner eller lobbyister där vi förgör varandra och slutar som döende samfund? Hur kan vi bli fria och verkligt tända av Gud att enade gå ut i världen i passion och glädje och kärlek, med "hårda" huvuden och "mjuka" hjärtan?

Som sagt, det tar tid att fundera kring vissa saker men det är nog nödvändigt. I alla fall för mig.

Vikten av ord

Det händer mycket nu och som pastor i Metodistkyrkan är det mycket nytt. Framtiden är oviss, vilket den i och för sig alltid är.

Jag skulle vilja skriva något om vikten av ord. Min fru och jag var i Edinburgh över helgen på en liten weekend semester. Kan varmt rekommenderas. Vi hade bokat en dagsutflykt på söndagen men hade spanat in en nattvardsandakt i den stora katedralen på kvällen. Vi såg fram emot att få fira nattvard tillsammans med helt okända människor och också i den historiska linje som det innebär när man firar nattvard tillsammans med de tusentals genom historien som har gjort likadant på samma plats.

Prästinnan började med att läsa ur Bibeln på en härlig skotsk dialekt. Det riktigt sjöng om orden. "Guds dårskap är visare än människan vishet". Sedan en sång ingen kunde. Sedan en apell om "Candlemass", dvs. högtiden när Jesus bars fram i templet. Det var där det spårade ut. Det var där som vikten av en personlig övertygelse och klarhet i vad evangeliet egentligen säger blev väldigt tydlig. Det var där som avsaknaden av en förståelse och/eller kunskap av Gamla Testamentet (GT) blev tydlig.

Plötsligt var Gud bortom all kännedom. Plötsligt blev Gud densamme som Jehovah eller Allah eller Brahma eller Tao eller X. Det som är bortom allt som kan sägas eller förstås...det blev "Gud".

Visst, jag förstår och känner igen tankegångarna som finns i många mystiker och kanske framförallt inom den Ortodoxa tron, där man egentligen bara kan säga vad Gud inte är. Men ändå.

Är det inte så att Gud har talat om för oss vem han är?
Är det inte så att Gud har visat sig för oss?
Är det inte så att vi inte behöver försöka hitta Gud (ofta kallat religion) därför att Gud har hittat oss?

Tappar man bort GT tappar man också bort vem Gud är. Då blir Gud som Kraften i Stjärnornas krig.
Tappar man bort GT blir det ohyggligt svårt att förstå vem Jesus var och är för Han förstod sig själv i ljuset av GT. Dessutom var det ju han som skrev GT...eller tror vi att treenigheten började i Betlehem eller Nicea?
Tappar man bort orden som beskriver vem Gud är i s.k. kritiska begrepp där man tror att de som skrev ner Bibeln var så färgade av sin samtid och subjektivitet att de inte egentligen skrev ner vad Gud ville utan vad de trodde.
Tappar man bort orden som Gud gav dom blir det alldeles självklart att vi tappar bort allt av värde i vår tro. Vi är inte så fantastiska att vi vet vägen till Gud eller vem Gud är eller vad han vill om vi inte lyssnar på vad han har sagt och gjort.
Kort sagt, det blir inget. Bara en massa ord. Ingen kraft. Inget liv. Ingen Gud.

Det är av yttersta vikt att vi vårdar våra ord om Gud. Det är så lätt att göra Gud till vår egna tolkning av "de mystiska" och "det som är större". Det kan ofta låta väldigt fint eller poetiskt eller till och med heligt när vi talar om Gud. Duktiga talare och tänkare får framgång...men är det Guds ord, bokstavligt lästa och dess betydelse förstådda?