The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

tisdag 20 juni 2023

En kommentar til artikeln fra "Skeivtkristetnettverk" om at "kristne verdier krenker skeive/mennesker" - Är kränkning en synd?

För några dagar sedan kom det en artikel som hade många författare, däribland Metodistkyrkan i Norges rektor på seminariet. Det som fick mig att reagera var uttrycket, eller meningen, där det stod att "det är en paradoks at kristne verdier krenker skeive [mennesker]". Jag har svårt att förstå hur vi fortfarande kan vara kvar på denna nivån för antingen har författarna inte lyssnat eller så missförstår dom med vilje. Det är en mening utan ett enda rätt.

Låt oss se vad Jesus gjorde och försöka förstå om han kränkte någon, och om så var fallet, ifall det var "en paradoks" eller ett problem eller sanningen eller nödvändigt.

  • Jesus kallade en grupp människor, eller alla i en folkgrupp, för "Djävulens barn". 
  • Jesus kallade religiösa ledare för "hyggorms yngel".
  • Jesus kallade en kvinna för "hund".
  • Jesus kallade alla människor för syndare.
  • Jesus kallade alla i hans hem-synagoga för otroende.
  • Gud kallade Jesajas folk för syndare
  • Gud kallade Moses folk för styvnackade avgudadyrkare.
  • ...the list goes on.
Utifrån en vanlig definition av "å krenke" (En krenkelse er en ytring som oppleves som et nedrig eller sjofelt angrep på ens personlige integritet, selvforståelse og virkelighetsforståelse. Wikipedia) så ser vi tydligt att Jesus måste ha kränkt dessa människor. Enligt författarna är detta alltså högst problematiskt, eller en paradoks (något omöjligt att tänka sig). Logiken blir otvetydigt den att, som den metodistiska biskopen i USA Karen Oliveto sa, "-Även Jesus måste bekänna sin synd 'bigotry'/kränkelser", vilket innebär en katastrofal och direkt obiblisk nedmontering av Jesus som syndfri. Antingen är kränkning fel ord eller begrepp att använda eller så är det fel facit att använda eller så är kränkning inte så farligt som det låter eller så kan kanske kräkning leda till själanöd. Kanske är det nödvändigt att bli kränkt för att så kunna bli frälst?

Detta är problem nummer 1, att logiken i resonemanget innebär att man måste också säga att Jesus kränkte människor med allt vad det innebär av synd och påföljande tolkningsgymnastik och dårskap. Det går bara inte.

Problem nummer 2 är att man med sitt uttalande menar att den kristna kyrkan har, i 2000 år, kränkt och således syndat mot människor genom att utifrån sitt trosgrundlag påpeka människors synd och behov av omvändelse och frälsning, att kyrkan egentligen är en kränkande institution som borde läggas ner...för hur kan den få fortsätt om den kränker människor till höger och vänster? Detta handlar inte bara om vår tids favorittema, sex, men allt annat kyrkan har sagt som gör att människor känner sig kränkta. Det går heller inte att tänka sig, normalt sett.

Problem nummer 3 är just detta med att människor måste känna sig kränkta för att en kränkning ska ha ägt rum. En objektiv förståelse av kränkning finns inte...och således kan person A känna sig kränkt men inte person B, av samma person C. Detta innebär, om vi följer författarnas resonemang, att kristna aldrig kan veta hur man ska uttala sig eller bete sig eller beskriva Guds frälsning till människor...för det kan ju kränka någon någongång. Kyrkan och kristna måste alltså sluta upp med all evangelisering och det går heller inte att tänka sig.

Problem nummer 4 är den kolossala ironin att dom som använder dessa uttryck och formuleringar och teologier (som vi ser exempelfierat i artikeln) nu har blivit vår tids Fariséer som hindrar människors frälsning. Följ detta resonemanget så får nu se:
På Jesus tid fanns det en grupp människor som hette Fariséer. Dom var religiösa ledare. Jesus var väldigt arg på dom därför att dom på olika sätt hindrade människor från att komma till Gud och bli "frälsta", om vi kan kalla det för det. Extra lagar och tillägg och mänskliga traditioner gjorde det omöjligt för människor att nå fram till Gud...och Jesus såg detta som ett otroligt allvarligt problem. 

Dagens liberala/progressiva teologer och religiösa ledare gör motsatsen till vad Fariséerna gjorde men resultatet blir detsamma. Dessa dagens Fariséer säger numera att "allt är ok" och att våra personliga känslor ska styra budskapet och sanningen från Guds ord och allt tal om omvändelse till frälsning från våra synder är onödigt och utdaterat. Vi måste inte kränkas och allt tal om synd eller omvändelse eller att vi inte "duger som vi är" kränker våra känslor och självuppfattning och identitet. Det är syndigt och således bort med det...men då också bort med möjligheten till omvändelse och syndernas förlåtelse. Ergo, människor kan inte nå Gud.


Låt det vara sagt en gång för alla. 
Vi som håller oss till Bibelens klara budskap, och till den lika tydliga kristna traditionens tolkningar kring detta tema (mänsklig sexualitet), har ingenting emot personer som har en icke-heterofil sexuell läggning. Alla människor har lika värde. 
Alla handlingar har det inte. Hur kan detta vara svårt att förstå?
Det vi står för är att Gud har tydligt och klart sagt att vissa sexuella handlingar är syndiga/mot Guds plan och vilja/inte möjligt att fortsätta med för dom som vill följa Jesus eller komma till Himlen. Detta gäller till exempel sex utanför äktenskapet som är mellan man och kvinna. Det gäller också andra sexuella uttryck som t.ex. bruk av pornografi, utomäktenskapligt sex eller lustfyllda tankar om andra. Är det kränkande, och således syndigt, att kalla en utomäktenskaplig affär för synd? Personen följde bara sitt hjärta. Varför inte?


Jag undrar om det inte är direkt nödvändigt att bli kränkt för att kunna bli frälst, att inse att man inte är sin egen kung och har alla rätt. Att Gud är högre och sitter på tronen och att man inte gör det själv. Att man hade fel. Att man såg sitt värde eller sin identitet i avgudar. 
Ingen syndare har någonsin tyckt att det var roligt eller trevligt men hur annars blev vi klara över vårt springande behov av Guds nåd om inte för att våra synder och våra fel dömde oss och kränkte vår suveränitet? 
Karen Olivetto hade fel, Jesus behövde inte bekänna sin synd av kränkningar. Dom var inte synder, något mot Guds vilja, men vägen till frälsning, något Olivetto förnekar behövs.

Det betyder inte att alla sätt att evangelisera är lika goda. Vissa är väldigt dåliga, men vi kan inte på något vis sätta "kränkning" som ett litmus test eller en hemsk synd, att ingens känslor eller egenuppfattning aldrig får ifrågasättas eller utmanas. Gör vi det måste vi inkludera Jesus och menar någon på fullt allvar, förutom en förvirrad biskop, att Jesus syndade med att kränka andra?

Vi och våra känslor och handlingar är inte Alpha och Omega. Vår identitet och självförståelse är inte fullkommen sanning och ofelbara. Har vi glömt att vi är syndare i behov av Guds nåd? Är det inte så att först när vi har mött Guds sanning och blivit "kränkta" av den som vi inser vår syndiga position och behov av Gud, som i sin tur leder oss till frälsning, till Gud? 

Vi måste följa Jesus så gott vi kan och i Hans kärlek och i Hans sanning berätta för andra om Honom och inte överge makten till ett diktatoriskt fängelse byggt av våra egna känslor och tankar och dess orimliga och barnsliga krav på fullständig auktoritet.


f.d. kränkt syndare som fick höra den tuffa (kränkande?) sanningen om min synd och möjligheten för förlåtelse och upprättning genom omvändelse och tro och som nu lever i rättfärdigheten som kommer från Gud.





tisdag 13 juni 2023

Teologiverkstaden del 3 - är Gud alltid med oss?

Svaret är nej, det är han inte.



Men ack, så vanligt det är att höra att det är så. Alla metodister säger ibland "Det bästa av allt (är att) Gud är med oss!", något som vår grundare sa på sin dödsbädd. Andra säger det på andra sätt men underförstått är att Gud alltid är med oss och aldrig lämnar oss.

Men så står det inte i Bibeln, där Gud de facto lämnade sitt folk gång på gång. Märk väl, inte för att han inte är trofast men för att dom lämnade Honom...och däri ligger skillnaden som dom flesta inte tänker på. 
Man är van att hålla fast vid Bibelord som t.ex. "Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, varken X eller Y, eller ..." som Paulus säger i Romarbrevet 9. Men det betyder inte att Gud alltid är med oss. 

Ta den unge rike mannen som mötte Jesus. Han hade levt ett gott och andligt liv men saknade, enligt Jesus, en sak. Ge allt du äger till dom fattiga och följ mig. Det gjorde inte den rike mannen och "gick därifrån bedrövad".  Svårt att se att "Gud var med honom", eller hur? Han lämnade ju Jesus efter sig...och Jesus sprang inte efter och försökte få honom på andra tankar. Gud var inte med den unge, rike mannen.

Jag har länge undrat över varför så få människor har så svårt att tänka sig att Gud inte alltid är med oss, särskilt i kyrkans värld. Det är ju inte ens logiskt att tänka sig att Gud skulle vara med oss om vi syndar grovt och medvetet, t.ex.. 
Jag tror ett svar handlar om att många har svårt att få ihop Guds helighet, särskilt i Gamla Testamentet, med Jesus mänsklighet i Nya Testamentet. Guds helighet kan inte blanda sig med vår ohelighet och samtidigt gick Jesus mitt ibland oss. Hur går det ihop? Står det inte att Gud inte ens kan se på vår syndighet? (Hab 1:13). Angående Habakkuk så tror jag det är mer poesi än fakta författaren ger uttryck för här. Uppenbarligen har Gud sett våra synder sedan tidernas begynnelse och uppenbarligen lämnar han inte oss människor vid första "bästa" synd. 

Gud lämnade Templet i Jerusalem (Ezekiel 10) därför att Israeliterna inte valde bort avgudarna.
I Johannes 1 står det att "Guds egna" inte tog emot honom och således är dömda.
I 1 Korinterbrev 6 står det att vår kropp numera är "Andens tempel" och att vi inte tillhör oss själva utan Gud. 

Är det då så långsökt att tänka sig att Gud kan lämna oss och inte alltid vara med oss, om vi följer avgudar (för övrigt det sista budet i Bibelen)?
Gud är inte alltid med oss därför att vi väljer andra gudar och är det något vi kan lära av Bibeln så är det att Gud har 0 tolerans med avgudar. Det är ju det första budet!

Finns det några tecken på att Gud inte är med oss? Hur vet man om Gud är med oss/mig eller inte?

Jag tror det handlar mycket om avgudar och att göra plats i våra liv för det som inte är av Gud. Annars är det svårt att urskilja "tecken" på att Gud inte är med oss. Var går gränsen, liksom, för hur mycket synd och elände och otro och vantro och hädelse innan Gud drar?

Jag vet inte var den gränsen går men jag vet att Gud i sin godhet måste ha berättat det för oss. Det är orimligt att tänka sig att Gud har gjort sig allt det besvär han har gjort genom världshistorien för att uppenbara sig själv för oss utan att också göra det möjligt för oss att uppleva och veta om Han är med oss...eller inte. 

En generell regel tror jag är att undgå att se på världslig framgång som ett tecken på att "Gud är med". En stor församling har inte Gud med sig automatiskt bara för att den är stor. Detsamma gäller också tvärtom, alla små församlingar är inte med Gud automatiskt. 

En annan generell regel, tror jag, är om en kyrka eller församling helt uppenbart har valt bort Gud och Hans ord. Ett exempel är Visby domkyrka, som jag besökte härom veckan. När du går in i den kyrkan hänger där två "sten"tavlor. På dom, som ska likna Moses stentavlor", kan man läsa direkta hädelser och avgudadyrkan ("Fader jord och moder sol älskade med varandra och skapade universum med dess atomer..."). I ett annat andaktsrum i ena hörnet har man dekorerat ett altare med en Pride-flagga och en "One world, one religion" flagga (tror jag det var). Ett altare i en kyrka är en symbol för Guds närvaro, taget från det allra heligaste rummet i Templet. Att dekorera den med en Prideflagga är en hädelseakt då den flaggan står för mänsklighet och sexualitet och har ingenting med Gud att göra. 
Det är en sak om en församling eller kyrka vill markera att Gud älskar alla människor eller har skapat alla människor, det är en annan att drapera en Prideflagga över ett altare.

En tredje generell regel som kan hjälpa oss att förstå och förnimma om Gud är med oss, eller inte, är vår andliga hälsa. Det säger sig självt att vi mår bättre, andligt sett, om Gud är med oss och att motsatsen är densamma (vi mår andligt sämre om Gud inte är med oss). Här måste man dock komma ihåg att andlig hälsa inte är detsamma som att "må bra". Kristendomens historia är full av människor som haft Gud med sig men ofta upplevt både tvivel eller ett andligt mörker, även om dessa människor tillhör minoriteten.
Till exempel, är det rimligt eller Bibliskt att tro att Gud är med en kyrka som vår, UMC, som befinner sig i en schism? Är han då inte med den nya Global Methodist church? Eller är Gud med bägge två även om dom hänger sig och tror diametralt motsatta saker?


Till sist en fundering...varje gång jag ska predika frågar jag Gud om han är med mig. Tillbaka får jag frågan, "-Är du med mig?". Kanske är det där, utan att släta över problematiken kring huruvida Gud är med UMC eller inte, svaret finns. Är vi med Gud?



fredag 26 maj 2023

Bortom homosexualitet och splittring - Metodistkirken 2.0, hva trengs?

 Så er tiden inne da jeg må prøve å skrive på norsk...spennende.

Biskop Christian sa for en tid siden at "Vi [Metodistkirken] kan ikke holde på slik som vi gjør nå [hvis vi ønsker å ha en fremtid som kirke]"...og jeg er helt enig med han i det. Vi kan ikke holde på som vi gjør nå for det som tar vår tid og fokus handler ikke om noe som kan hjelpe kirken med det hun trenger hjelp med. Det vi gjør nå er å gjøre alt vi kan for å ligne på verden ellers. Ikke rart at det ikke blir så mange metodister av det.

Spørsmålet blir da, hva trenger egentlig Metodistkirken for å "må bedre", for å lykkes og vokse å ha åndelig fred med seg selv? Hva er det vi ikke må fortsette med å gjøre?

Hvis vi er enige i at hun ikke mår så bra nå, hvilket burte være helt åpenbart for alle, og ikke kommer til å må nåe særlig mye bedre når dette med homofili er avklart, hvilket også burte være åpenbart for alle, så er vi nødt til å tenke litt større og litt dypere. Vi trenger å tenke på to ting:

  1. Hva er det som gjør at kirken ikke mår så bra / Hva er problemet?
  2. Hvordan kan vi fikse problemet? Hva trengs?
Dette er noe som mange har tenkt over i lang tid og derfor er det ikke helt enkelt å finne den gode løsningen...fordi da hadde vi hørt om den allerede. Men, jag har noen tanker om hva jeg tror er nødvendig for oss å gjøre hvis vi ønsker å ikke bare fortsette som vanlig og håpe på at det "ordner seg". 

Først, hva er problemet? 
1. Jeg er overbevisst om at Metodistkirken sliter med en "dress som er altfor stor for kroppen", en organisasjon som er langt større, tungere og dyrere, enn nødvendig. 
Jeg er veldig klar over at Metodistkirken langt mer enn andre frikirker er glad i ordninger og prosedyrer og regelverk og alt mulig...men jeg tror den tiden er forbi. Det passer dårlig inn i vår tid og i vår situasjon. Vi må bli mye mindre og mye billigere og mye mer tilpasset vår størrelse og ekonomi og våre behov. 
Hva skjer hvis vi tenker tanken at vi kanskje ikke trenger tilsynsprester lenger...eller MNA...eller sentralt ansatte konsulenter/medhjelpere. Hva med årskonferansen, må vi ha den? Må vi ha en biskop? Hva skulle vi ha startet hvis vi hadde dannet kirken idag?

2. En (nå kun teoretisk) konneksjonalisme som ikke funker. 
I teorin er en konneksjonal kirke helt klart den beste og mest Bibliske måten å være en kirke på, uten tvil. En kirke er et mirakel av den Hellig Ånd fordi det er kun den Hellige Ånd som kan føye forskjellige mennesker sammen i en tro, i et sinn og i en visjon (Fil 1:17 og 2:2). Uenighet leder til "uenhet" og en kirke som er delt og uenig med seg selv kan ikke bestå...det ser vi nå. Forvirring og usikkerhet er ikke noe en kirke ska drive med.
Men...
Å virke som at vi er en fungerende konneksjonal kirke når vi egentlig ikke er det skader mer enn det hjelper. La virkligheten bli synlig og gjør kirken så kongresjonalistisk som mulig. Det er den allerede. Det er veldig trist...men nødvendig. Det er slik de fleste menigheter allerede lever idag.

3. Å tilhøre UMC er en del av problemet. 
Gå ut av UMC og danne en ny norsk metodistkirke. 
Tenk etter, hva hjelper det oss å tilhøre UMC egentlig? Er det virkelig så flott å tilhøre UMC lenger? Vi har biskoper som driter i kirkeordningen. Vi har en polarisering som er ekstrem. Vi har en kirke som er et speil av amerikansk politikk. Er det greit for oss? 
Hvorfor ikke forlate UMC og bygge noe nytt som er vårt eiet? Jeg har større tro på at det er mulig å danne noe nytt enn å få UMC til å fungere godt. Alt som trengs er mot, vilje og en sann erfaring av at Gud er med oss. Vi trenger ikke ens å kalle det for en splittelse men en "natural outcropping".

Ja, for alle som har verv i UMC er dette litt trist da det er gøy å dra på konferanser og workshops med mere...men det er dyrt og tar tid og fokus fra vår norske kirke og dens behov. Hvorfor ska vi i Norge se til en sentralkonferanse eller Generalkonferanse?

Det meste av tro og lære kan vi ta med oss, akkurat som Wesley gjorde med læren fra den Anglikanske kirken...så kan vi tilpasse alt av struktur og orden og whatever for norske forhold. Kan vi til og med tørre å tenke tanken at vi ser til at den nye kirken dannes av 50/50 progressive og konservative metodister??? Kan vi komme videre på den måten...eller må vi krangle og bli mer polariserte?

4. Fokus på småting og vår tids trender.
Kutt ut alt fokus på småting og spørsmål og læredoktriner som ikke er sentrale for kirkens oppdrag OG kutt ut med å prøve å finne ut hvem vi er eller hva en kirke er eller hva vi tror. Vi er for opptatt av hva verden driver med. La oss gjøre det vi tror og være stolte og sikre på at det vi tror er sant og rett og till gagn for menneskers liv og frelse! Jeg gidder ikke å holde på med "Er frelsen kun mulig i Jesus?" eller "Må mennesker virkelig omvende seg og tro?" eller "Er Gud allsmektig?". Vi har ikke tid til slike ting.
Verden er mer forvirret enn på lenge og vi må tørre å stå fast og peke på sannheten om Guds skapelse og vilje og frelse.

5. Kutt ut planer/strategier/program.
Hvis vi ska fortsette med å være en kirke må vi bli flere, det er A og Å. Som det er nå er vi fortsatt en kirke med "43 menigheter" fordi staten pøser på med penger (for de aller fleste menigheter). Det holder ikke. 
Å bli flere skjer ikke gjennom en plan eller en strategi eller et program eller slik. Vi har prøvd alt av planer og strategier men har det lykkets? Er vi flere? Nei. Er vi bedre nå? Nei.
Kirken er ikke en bedrift men du verden hvor ofte jeg har hørt og sett bedriftsverdens tanker komme inn i kirken. Det går bare ikke.
Å bli flere skjer fordi Gud kaller og drar mennesker til sin kirke fordi at mennesker kan mennesker møte Gud, her, få tilgivelse for synder, bli gjenopprettet og fylt av den Hellige Ånd till et helligt liv i kjærlighet og medmennesklighet. Å bli frelst, rett og slett. Det ble en Metodistkirke en gang i tiden av slike ting. Det gikk bra den gangen, hvorfor ikke nå? Har vi ikke prøvd å endre og justere på vår "produkt" tilstreklig nå, uten resultat?
Kirken er til for menneskers frelse, rett og slett. Det er derfor vi eksisterer. La oss fokusere på det igjen, for vi gjør det ikke nå. Det er vanskelig nok.


Så til sist. Jeg er veldig klar over at for mange høres dette ut som om jeg siger at "alt var bedre før" og at alt ordner seg hvis vi begynner å synge salmer og har orgelmusikk i gudstjenesten med vekkelsemøter og slik. Det er feil. 
Det jeg mener er to ting:
a) vi må endre vår struktur og organisasjon og tilpasse den til dagens kirke og hva vi trenger. Det aller meste kan endres på eller justeres. Veldig lite må leve videre.
b) vi må slutte med å justere og endre på vår tro til å passe verdens trender og stole på at den tro som kom før vår tid bærer også idag. Tilpass måten vi gjør ting på men ikke inneholdet. Uansett hvis vi blir flere eller ikke, vi må gjøre hva vi kan slik at så mange som mulig "can be saved from the wrath to come", for å sitere John Wesley. 

Gidder vi å prøve noe nytt?

fredag 7 april 2023

The problem of sin och Good Friday - the cross was not enough

Well, since I enjoy and buy books based on their catchy titles I figured this title would get your attention...and here you are.

As I prepared for Easter this year I found myself looking at all the well known Bible verses and stories that tell us about that amazing weekend so long ago. All of creation collided here, visible and invisible, and the story is so well known that it is very hard to think new thoughts, let alone find something that you didn't know from before...something new.

Well, this year I did...maybe.

As far as I can tell the common understanding of Easter is that Jesus died on the cross on Good Friday for our sins. He paid the price, he took the/our punishment, he paid the ransom, he offered himself as a perfect sacrifice, he "propitiated" God's wrath and he just flat out played the Devil like a banjo. For our sake and out of love. According to 1 John 4:10 we finally have the answer to Haddaway's question "-What is love?".

On Saturday, He descended into Hell/the Kingdom of the dead, battled and/or fought the Devil and preached victoriously to those who were there and had died during the Old Covenant. He led them out of there in victories procession (Eph 4:8). I know, for some the events of Holy Saturday are kept at a distance and only a brief mention in the creeds suffice for them. Fine.

On Easter Sunday Christ rose from the dead, actually and physically, and thus defeated death proving that He was Who he claimed to be...the ultimate "Get out of jail" card freely offered for all who believe and follow. Heaven's door is opened and Hell is no longer the only option for humanity.

A neat progression and dividing up of the events of that first Easter. What could be more obvious?


Well, hang on. In 1 Cor. 15:12-17 Paul says that if Christ hadn't risen from the dead our faith and preaching would be in vain/meaningless and we would still be in our sins. Did you get that? Still. In. Our. Sins.

The problem of sin seemingly wasn't finished on Good Friday on the cross. Something else, or more accurately something more, was required for us to not "still be in our sins". Something more was necessary to render our entire faith not vain or meaningless. The cross wasn't enough. 

The astute Christian will at this point notice that I am not saying that was Christ did on the cross was insufficient to achieve what it did, but that the problem of sin required Jesus to die on the cross AND also something more. I think it is because sin is a multifaceted problem and that it therefore needed to be dealt with in several different ways, thus defeating all of its evils. This leads us to try to define what sin actually is...and if you have read this far I'm guessing you find this important enough to warrant a few minutes more to follow...and you would be correct. It is very important, indeed.

So what is sin? Let us examine the quintessential moment in time when sin is at its worst but also clearest...the Garden of Eden and the Fall of Man. This is where sin is seen most clearly.

  1. Sin is breaking God's law, inviting punishment. This happened when they ate the fruit.
  2. Sin is doubting God's word, or goodness. This happened when they decided to listen to the Devil and take him seriously.
  3. Sin is separation from God's fellowship. This happened when they hid as they heard God walking towards them.
  4. Sin is aligning with the Devil and getting a new "god". This happened when they agreed to obey the Devil and eat the fruit.
  5. Sin opened up Creation to the rule of the Devil. This happened when they agreed to disobey God and obey the Devil since they were tasked with ruling over creation.
  6. Sin is shame and guilt. This happened when they covered their nakedness.
  7. Sin is disharmony, or disunity. This happened when Adam and Eve started blaming others.
  8. Sin is banishment from God and ending up in the "kingdom of this world", i.e. the Devil's world. This happened when they were cast out of the garden and kept away never to eat from the Tree of Life.
So let's take a look at these. Which ones did Jesus "fix" on Good Friday and which ones did He not? I'd say that Good Friday took care of number 1 and 6. Jesus took our punishment and he took our shame/guilt. A case could be made that he also "fixed", or healed, number 7 (by tearing down the "wall of hostility" between races).

That leaves 2, 3, 4, 5 and 8. 
Number 2 was sort of taken care of on Good Friday because He took our punishment and thus proving His goodness and trustworthiness, but this is also something that required more time and thus was "fixed" by inviting people to follow Him as disciples. Trust takes time, but all in all we could include most of problem 2 in Good Friday.
That leaves 3, 4, 5 and 8. How would Jesus fix those problems?

Well, by rising from the dead and not remaining dead (which would inherently hinder fellowship) He fixed problem 3 by "un-hiding" from death and forever be able to invite us to fellowship.
Problem 4 was also solved by the resurrection because the ressurrection demoted the devil from his  position and made it possible for humans to have a new allegiance with God. 
Problem 5 was fixed by the resurrection since it showed that Jesus is the true ruler of the universe, the only almighty one.

Problem 8 is the key here. Jesus fixed that problem by establishing a new kingdom with himself as the only king through his resurrection. Now there is not a Garden of Eden AND a place outside the Garden of Eden/the kingdom of God. Now all of creation is the Garden of Eden, metaphorically speaking, albeit broken due to human actions and fall.


Reading through my own post at this point I realize that it might not be as neat as I have made it sound. I do, however, believe that there is something in all of this that makes a difference for our everyday lives and I think we can find it if we look a little deeper in problem 8.

You see, Paul says that without the resurrection we would still be in our sins and the question thus becomes...what does it mean to be "in" our sins? Notice Paul didn't say that our guilt would remain or that our punishment would remain...he said that we would still be in our sins.

I think that what we have here is a key that unlocks a lot of what the New Testament writers talk about and that, in my experience, elicit the most doubt or negative feedback from people. It seems to me that the NT writers talk about something very profound and very deep when they talk about the new life in Jesus Christ, a life that sounds and seems impossible or unattainable, to most people. 
For instance, Paul talks about being a slave to righteousness and being raised into a new life.
John talks about a Christian not sinning.
Peter talks about being holy in all we do.
The author of Hebrews talks about Christian perfection.

In fact, a careful study of the first several chapters of 1 Corinthians seem to indicate that Christians are not people who have been forgiven and live their lives as usual, nor do they talk about Christians as people with new beliefs. Paul seems to talk about Christians as people who are of a different state of being, new creations who look human and in many ways are human but amazingly have been "born again" into something new. A Christian is no longer "in their sins" but in something else, something made possible by the resurrection. 

What is that "something"? 

That is for another time but I have a feeling it is very exciting and very different from the lukewarm life most of us don't like.





onsdag 5 april 2023

Bortom homosexualitet och en kyrka i splittring, del 1 - hitta en väg vidare

Det är stilla veckan nu, eller Passionsveckan som den kallas i icke-nordiska land där tystnad inte är en dygd. Vi ser tillbaka på Palmsöndagen och ser fram till Getsemane, Korset, Helvetesresan och Den Tomma Graven. Det ska mycket till för att inte ha hört talas om denna veckan även om den religiösa analfabetismen breder ut sig.

Det passar bra att tänka och skriva om "nya vägar" eller "bortom grav/splittring/whatever" denna veckan. Det ligger i korten och tankarna för alla som tror är redan inställda på den våglängden. Det är denna veckan vi firar att den gamla världsordningen dör och den nya växer fram.

Idag skriver jag "del 1" i en serie blogginlägg som jag hoppas kommer att handla om vad som finns bortom diskussionen och kalabaliken som har handlat om mänsklig sexualitet och homosexualitet i lära och praxis. Ingen kan påstå att denna debatten/diskussion/disaster är i proportion till hur omfattande frågan är eller hur många den berör eller hur central den är i kristen teologi och praxis. Ett exempel:
  • 325 e.Kr. hade man ett kyrkoråd i Nicea för att bestämma om Jesus var Gud eller en skapelse; man beslutade om den Niceanska Trosbekännelsen som vi använder än idag; man fastställde när Påsk ska firas, 
  • 381 e.Kr. klargjorde man vem den Heliga Ande var/är i trosbekännelsen och höll fast på Jesus gudom.
  • 451 e.Kr. fastställde man att Jesus hade en mänsklig och en gudomlig natur; skapade Kalsedons trosbekännelsen (som används än idag).
  • 553 e.Kr. beslutade man att klargöra att Origenes teori om att alla själar har alltid funnits i en "Well of Souls", m.m..
  • 680 e.Kr. fastställde man att Jesus inte hade bara en vilja eller en energi men två, bl.a..
  • 787 e.Kr. fastställde man att ikoner kan beundras (som redskap i tillbedjan, t.ex.).
  • 2019 e.Kr. fastställde Metodistkyrkans Generalkonferens att män inte ska ha sex med andra män, och kvinnor likaså ska inte ha sex med varandra.
Alla kyrkoråd har alltid haft en period både innan och efteråt där olika meningar och "sidor" har kämpat för sin sak men efter en tid har man accepterat Guds vilja genom dessa råd (som oftast endast innehöll ordinerade och var långt ifrån demokratiska). Jag kan inte komma undan att det känns som om vi har hamnat väldigt långt ner på listan över viktiga ämnen i våra metodistiska konferenser...för att inte nämna hur odemokratiskt och kaos-artat vi håller på nu.
Det är inte konstigt att Metodistkyrkan (och många andra), i en värld av omedelbar och anonym tillgång till alla tänkbara pornografiska fantasier, har fastnat i en nedåtgående spiral om vem som ska ha sex med vem och att vi nu befinner oss i en splittring om sex...men ändå.

Säga vad man vill om det men det känns ganska futtigt. Har vi inte större problem än så i ett samhälle där färre än 5% går på gudstjänst någon gång i månaden eller där färre än 15% av Svenska kyrkans medlemmar tror på Jesus (är det bättre hos oss?) eller där vi har minskat i medlemstall i över 80 år utan avbrott?

Om detta är vårt Getsemane där vi måste välja Faderns eller vår egen vilja, vilket känns befogat med tanke på att tusentals församlingar går olika vägar, kan man undra om det finns en framtid för kyrkan. Kan man fortsätta eller ska man börja om från början? Har man kraft, modighet eller vilja att hitta en väg man inte har hittat på 80 år när den vägen man har varit på har lett till en tragisk och katastrofal splittring?

En sak är säker, allt prat om "vi måste hålla ihop" och "enhet i Kristus som en mångfald" och andra hoppfulla slogan-kandidater, måste upphöra. Dom påminner mig om en pastor i en UMC kyrka i Mississippi som sa: "-Now that we are moving to a new church building I want us to be like the Israelites with Moses, Moses who said that everyone must come with me! All of us must come!!". Med tanke på att dom flesta inte gick med Moses utan dog i öknen kan man undra...
Att påstå att man kan vara "enig om att vara oenig" eller "en mångfald i enheten i Kristus" eller "en enhet men inte enighet" eller annat liknande verkar uppenbart något man försöker hitta på för att bevara kyrkans numerär. I vilken annan fråga skulle man nästan tvinga alla att vara enhetliga men inte eniga? Skulle man acceptera att kyrkan både accepterade kvinnliga präster och inte gjorde det? 
Skulle man ropa "Mångfald i enhet!" om det handlade om skilsmässans synd eller inte?
Skulle man tjata om enhet, enhet, enhet om det gällde Guds allsmäktighet eller inte?

När Bibeln talar om enhet och enighet och att vara av ett sinne eller en tro så jämför den vår situation med Treenighetens situation. Jesus säger att vår, vi kristnas, enhet är ett mirakel för den är som Treenighetens. Är det någon som tror att Treenigheten inte har en tro, en mening, en vilja? 
Detta är något som inte kan hända genom vår egen kraft, något som skapas av Anden. En enhet och enighet i tro, med mångfald av män/kvinnor, vit/svart/röd/gul, ung/gammal, rik/fattig, osv.. Mångfalden har aldrig handlat om vad vi tror eller vad vi gör men att vi alla får plats i Guds kyrka, en mångfald av människor som alla har samma tron på samma Gud och praktiserar samma tro på 1000 olika sätt men i pch genom samma Ande.

Ergo, om vi inte har en enhet OCH enighet OCH en tro så är vi inte i den enhet som Anden skapar och mänsklig enhet är inte målet. Oenighet och o-enhet är ett oundvikligt tecken på att vi inte har del i den mirakulösa enhet som Anden skapar och Jesus pratade om, den som Treenigheten har. Då blir frågan, hur kommer vi tillbaka dit?

Vägen för Metodistkyrkan efter hennes nuvarande Getsemane stund måste handla om att sluta tjata om en låtsas-enhet och inse att man är i splittring, en de facto icke-enhet, och att man måste respektera varandra genom att vara ärliga och öppna med det. Kyrkan är i en schism och den som inte har fattat att det är allvarligt har stora problem. Det är en tragedi och den kan knäcka oss...men det är inte hur många vi är som knäcker oss eller inte. Vi är en kyrka, inte en förening eller ett bolag. Det är Gud som håller oss uppe och det är Gud som bevarar oss, inte den Norska statens pengar. Frågan är om vi väljer Guds vilja eller vår egen.

Metodistkyrkan är inte den enda sanna kyrkan som har all sanning. Vi är i schism i minst 3.e led så vi behöver inte oroa oss över att Jesus kyrka står och faller med oss. En Metodistkyrka som har skapat en mänsklig låtsas-enhet eller enighet bara för att behålla en slags image eller känsla om att vara "ett" är inte heller det särskilt viktigt. Det viktigaste är att den är, både i enhet och enighet, med Gud. Det kan den inte om den vidhåller att en enhet utan enighet i tro är viktig.

Metodistkyrkan måste bestämma sig för vem hon är och vem hon tillhör och vad allt det innebär innan det är för sent och människan, i all sin iver att tjäna ett syfte, drar iväg på egen hand och försöker renovera Henne i egen kraft där endast ytlighet och glättiga klyschor finns men ingen kraft och inget liv från Gud.

Det är vägen vidare, bortom homosexualitet och kyrkans nuvarande Getsemande stund. 

tisdag 21 mars 2023

Stolt metodist?

Det här blogginlägget är lite speciellt och för många kanske frågetecknet är en "trigger". Självklart bör man vara stolt av att vara metodist (särskilt om man är pastor)!

Samtidigt är svaret långt ifrån självklart för många, ibland så till den grad att själva frågan uppfattas som meningslös. Vem bryr sig om vilken etikett man använder som kristen, huvudsaken är vad man gör och tror!
Något som också är ganska vanligt är att man utropar sin stolthet på grund av ett uttalande man är enig med eller något som har hänt i kyrkan som man tycker är bra. En ganska temporär förståelse av att vara stolt, eller hur? Man är stolt när något man tycker om händer. Kortlivat och ganska skört. Fairweather friends.

Det är ironiskt för mig att så många är stolta metodister när det passar eftersom Metodistkyrkan är så extremt tydlig med att den inte handlar om det som är temporärt eller individualistiskt. Utan tvekan är Metodistkyrkan den frikyrka som har använt mest tid och energi på att skapa en gemensam förståelse av vad man tror och tycker, vad det innebär att vara en kyrka och inte en förening eller en klubb. Ingen annan frikyrka har en så utarbetad och gedigen kyrkoordning som Metodistkyrkan som beskriver att man är en kyrka som har en överordnad roll och betydning som trumfar den personliga uppfattningen, att Guds ande leder kyrkan och inte individer som leder kyrkan...och samtidigt så är dom allra flesta metodister mer upptagna av individualistiska val och tyckanden. Man är stolt metodist när det passar "mig" men har en ganska tunn förståelse av att den personliga uppfattningen är inte A och O. Den är underordnad kyrkans förståelse av Guds vilja. Med andra ord, i Metodistkyrkan är kyrkan större än summan av alla medlemmar. Den påstår och menar att den är alla medlemmar OCH Gud som genom sin Ande skapar något mer, större och heligare (än en grupp människor som är medlemmar i samma förening). 

När detta skrivs kan man läsa på olika sociala media att många metodister inte är särskilt stolta av att vara just metodister därför att ett beslutande organ (en centralkonferns) har beslutat något man inte tycker om. Det var fel beslut, skriver man, och istället för att hålla fast vid en metodistisk förståelse av vad det innebär att vara kyrka (nämnligen att man håller ihop och väljer att böja sin egna personliga vilja för kyrkans gemensamma förståelse, och beslut, som kyrkan menar är ett resultat av Guds egen Ande) så skriver man högljutt att det är bättre att dom som har fel försvinner så att man kan få som man vill.

Det är kortsiktigt och fel och skapar bara ett politiskt spel för att på något sätt få igenom sin vilja, ett spel som aldrig tar slut och skapar kaos och splittring varsomhelst det går fram...och här är vi nu.

Jag tror Metodistkyrkan, iallafall i teorin, har en utmärkt chans att vara Guds kyrka i världen och inte blåsa dit dom starkaste stämmorna skriker och kräver. Jag tror att Metodistkyrkan mer än dom flesta frikyrkor har en chans att låta Guds stämma tala och leda istället för dom duktigaste eller kunnigaste personerna som vet hur man organiserar och spelar spelet där man får igenom sin vilja med alla möjliga medel.
Faran är inte om homosexualitet blir acceperat eller inte, egentligen, men om kyrkan ger upp sin förståelse av sig själv och hamnar i samtidens individualistiska drev där människorna bestämmer och ingen väljer att böja sin vilja eller sitt knä. 

Hur blev det så att den personliga uppfattningen, eller tron eller förståelsen, är så stark att den kräver att alla andra måste böja sig istället för tvärtom? Hur blev det så att man, som ett bortskämt barn, kräver att alla andra måste ändra sig för själv är det omöjligt? Alla andra har fel men inte jag.

Tänk om det är så att jag har fel, eller du? Är vi då villiga att böja oss och acceptera att vi inte har alla rätt? Är vi villiga att låta Gud styra kyrkan genom in Ande och böja oss för Hans vilja och ledning...eller är det bara när vi är glada över beslutet och vägvalet som vi "böjer oss"?

Den enda lösningen på kyrkans nuvarande problem med tusentals av församlingar som lämnar och där det vanligaste är att man ropar och gapar tills man får som man vill, är att människor väljer att följa Guds ledning av kyrkan som kyrkan själv säger inträffar under "Holy Conferencing", eller konferenser och mötesplatser där man samlas för att söka Guds vägledning och vilja. Att man väljer att underordna sig sin egen kyrka för man tror att Gud talar till kyrkan tydligare och klarare än till det egna sinnet. För att man är en god och stolt metodist.

Vem som helst kan ha fel och har fel om både det ena och det andra. Idag är man säker, imorgon inte lika säker. Guds vilja blir fånge till min vilja och vad jag tycker och tänker. Hur kan det bli bra?

Metodistkyrkan har fortfarande ett unikt läge att finna Guds vilja bland alla högröstade och duktiga även om det inte verkar så. Det finns tid. Är det fortfarande möjligt att vi väljer Gud före oss själva och följer vår kyrka dit hon upplever att Gud leder...eller är det för sent och den högröstade eller duktigaste människan vinner?











tisdag 31 januari 2023

Teologiverkstad, del 2 - enkla korrigeringar till dåliga teologiuttalanden

För dom allra flesta är teologi en helt okänt och förlegat område, ungefär som alkemi eller astrologi. Många håller på med det, eller gjorde det för länge sedan, men deras relevans för ett modernt samhälle är näst intill obefintlig. Jag tror det är så det uppfattas i våra nordiska länder. 

Samtidigt så är det med teologi som med många andra akademiska områden och ämnen, deras relevans märks indirekt. När jag växte upp var det populärt med "gender studies" och "feminism studier" på högskolorna, kanske på allvar för första gång. Det tog 20-30 år och så fick vi doktorsavhandlingar om tågstationers patriarkala design och män som tävlar i kvinnornas 50m frisim, och vipps var 150 år av jämlikhetsarbete utraderat.

Vem trodde det 1995?

Teologi märks "på gatan" långt efter att den själv tycker att den har nått ett genombrott. Den kolossalt dåliga liberalteologin fick sin början av 1900-talet men har först nu gjort sig känd i "vardagskyrkan" när man har biskopar som förnekar Marias jungfrufödsel av Jesus eller ändrar "Fader Vår" till något könsneutralt eller stolt proklamerar att Helvetet inte finns. Det tar tid för akademiska teorier att landa på första sidan. 

Det som är ironiskt med teologi är att det är det vanligaste akademiska ämnet i samhället. Alla är teologer. Alla som säger att dom inte tror på Gud gör ett teologiskt uttalande. Alla ateister gör det och alla New Age människor gör det och alla andra gör teologi. Man kan inte vara människa utan att vara teolog och jag tror inte det är en slump. Problemet är bara att det finns god och dålig teologi, och precis som med gender-studierna som uppenbarligen har spårat ur så leder dålig teologi till helt fel slutsatser, om än inte lika fel som "patriarkala tågstationer".

Teologi är en karta av verkligheten. Dålig teologi är dålig kartläsning och leder dig vilse, god teologi leder dig rätt. Här följer några exempel på dålig teologi jag har hört det senaste och som behöver rättas till. 

Gud är inte, eller kan inte vara, allsmäktig: Jag har svårt att förstå denna, särskilt med tanke på att det var en präst som sa det. Det är själva grundtanken i att det bara finns en Gud. Vidare är det också det första adjektivet i den trosbekännelse som alla kristna bekänner sig till (Apostoliska trosbekännelsen, som börjar med "Jag tror på Gud Fader den allsmäktige, skapare av Himmel och jord...). Bibeln är så tydlig på denna punkten att det är orimlig tolkningsgymnastik att inte hitta det. Att det ibland kan vara svårt att se hur Gud kan vara allsmäktig är en sak, till exempel varför en olycka eller sjukdom inte stoppas, men att hävda som sant att Gud inte är allsmäktig är bara svagt. Jag har svårt att korrigera denna på ett avancerat sätt och kan bara säga att Gud är allsmäktig, punkt slut, oavsett hur det ser ut. Läs Jobs bok.

Jesus är inte den enda vägen till Fadern: Igen, svårt att korrigera detta med något djupare än ett enkelt, "- Jo, det är Han för det var det han sa". Många tycker att det är trångsynt och alldeles för svart/vitt. Dom allra flesta påstår sig trivas bäst i det grå spektrumet där ingen vet någonting med säkerhet, förutom att ingen kan veta något med säkerhet. Men där är onödigt att vara. Vad är det för Gud man tror på som inte skulle kunna kommunicera med sin egen skapelse på ett förståeligt sätt? Att gömma sig i det grå är fegt och ett tjänstefel för dom som själva inte vet och därför insisterar på att ingen annan heller vet något.

Syndafallet var något positivt för där blev människan autonom och fick kunskap: Detta är by far det dummaste jag har hört inom teologins värld. Det Bibeln säger är, "For as by a man came death, by a man has come also the resurrection of the dead. For as in Adam all die, so also in Christ shall all be made alive." Hur svårt kan det vara? Att hävda att bryta Guds lag, gömma sig för Gud, få straff av Gud och acceptera Frestarens alternativ som något positivt är så svårt att förstå att det måste krävas gigantiska missförstånd (eller kunskaps-glapp) hos den som tror något sådant. Självklart var Adam och Evas synd katastrofal för mänskligheten och fick varenda en av oss att hamna i "-Var god tag vänster vid den Stora Vita Tronen på Domedagen" gruppen. Utan Syndafallet, inget kors. Kom igen...

Jag läser och/eller predikar inte från Gamla Testamentet längre: Också en klassiker bland teologins misstag. Den som inte läser eller predikar från GT har ytterst små möjligheter att förstå vem Jesus var/är och varför han gjorde och sa det han gjorde. Att dumpa GT är den äldste heresin (villoläran) när Marcion klippte bort det (och dom flesta böckerna i NT) därför att hans Gud inte kunde vara så som GT beskrev Honom. Dom som klipper bort GT är fast i hubris fällan, om dom inte strävar med att nå ett tresiffrigt IQ. Bara för att person A i vår tid har en Gudsbild som kraschar lite med den Gud som GT beskriver så är det ju uppenbarligen höjden av hubris att hävda att just hans/hennes Gudsbild är den korrekta. "Gud verkar så sträng eller ond eller arg", påstår många som inte läser eller predikar från GT...utan att reflektera över Jesus ord om Domedagen eller det faktum att Jesus är lika mycket Gud som Fadern och således är överallt i GT, precis som Anden och Fadern...och således är densamme igår, idag och i evighet. GT är inte alltid lätt men tack och lov att kyrkan tidigt förstod hur viktigt det var. Bara en sådan liten sak att dom första kristna, och Jesus själv, läste och predikade GT och argumenterade för Jesus utifrån GT. Ironiskt att så många nu för tiden skulle göra tvärtom och klippa bort GT för att man tror att det hindrar folk att se den "snälla och goda Jesus". 


Dessa, och många andra, teologiska påståenden är exempel på dålig teologi som måste korrigeras. Inte av min smarthet men av kyrkans historiska minne. Det har alltid varit tendenser hos vissa att Ctrl-X i teologiens värld när man inte förstår eller är enig, men eftersom teologi, som många andra områden, tar tid att sippra ner till "mannen på gatan" så är det lika bra att jag tar chansen här och nu och gör vad jag kan så att vi slipper dras med teologins variant av knäppa teorier á la "patriarkala tågstationer" och istället hittar rätt väg, precis som Gud tänkte när han kommuncierade med oss. Livet är svårt nog utan dålig/grå teologi.


Det får räcka för denna teologiverkstaden. Misströsta inte, det kommer säkert flera.




måndag 23 januari 2023

Teologiverkstaden, del 1 - vem bestämmer vad som är rätt tro?

Min fru har en mer eller mindre reell dröm om att mitt under en söndaggudstjänst, under min predikan, ställa sig upp i kyrkbänken och säga "- Det är vad du tror!"...på skoj.
Ännu har det inte hänt men vi får se hur det går. 

Jag tror hennes humor, omedvetet, har hittat kristenhetens svaga punkt. Vem har egentligen rätt tro?

Den svenske ärkebiskopen skrev nyligen en krönika i Dagen (Sverige) där han bland annat skrev att "ingen vet ju egentligen hur det ligger till". Jag skulle tro att många tycker det låter ödmjukt och modernt, inte så där dogmatiskt och gammaldags. Post-modernismen i ett nötskal. Alla får pris och alla blir nöjda.

Det ärkebiskopen antagligen känner till men undlåter sig att skriva är att hans påstående endast reflekterar hans uppfattning om verkligheten, han vet ju inte. Post-modernismen fungerar så för alla som prenumerar på den. Den baserar sig inte på fakta eller ens vetenskap eller tradition utan på individens uppfattning och känsla. 
Ett exempel: Vetenskapligt och Bibliskt finns det bara två kön. Samtidigt är det en trend nu som nästan uppfattas som självklar bland en hel del människor att kön är flytande och det finns massor och man kan byta och välja själv. Filmen "What is a woman?" sätter det på sin spets...för ingen i dokumentären kan svara på denna mest fundamentala fråga. Det väljer alla själva fast ingen vet vad det är man väljer...

Sådana galskaper kan bara existera i ett samhälle där att inte veta är en dygd och där relativism har ersatt objektiv sanning som norm och målsättning.
Detsamma gäller absolut inom kyrkan och på många sätt tror jag Reformationen var gnistan som gjorde att vi nu har denna "dumpster fire".

Så då, till sist, till dagens fråga. Hur besvarar man dålig teologi i ett sådant samhälle? Finns det någon som kan säga "Nej, där har du fel." eller "Nej, så är det inte." och vem är det i så fall?

I en kyrka utan påve kan svaret bara bli, något tragikomiskt,"-Så har vi alltid trott förut." Alla som har varit aktiva inom frikyrkan har lärt sig att tycka väldigt illa om detta uttryck, ofta på goda grunder då det har använts för att kväva varje minsta förslag och förändring...men det finns såklart en uppenbar skillnad här. Uttrycket som ingen tycker om är "-Så har vi aldrig gjort förut" men det jag tänker på är "Så har vi altid trott förut". Ser du skillnaden?

Rätt tro måste vara den tro som har överlevt mer eller mindre oförändrad sedan Jesus tid. Allt nytt är suspekt och sannolikt fel, något som går på tvärs med hur hela vårt samhälle fungerar. Allt nytt är ju alltid bättre, tänker man utan att tänka. En ny mobiltelefon är säkert bättre än en äldre, men det har givetvis inget att säga till om ifall en ny tro är bättre, eller mer sann, än den gamla.

Detta är inte ett nytt problem. Tidigt insåg kristendomen att "Det står så i Bibeln!" inte räcker. Alla heretiker har alltid hävdat att dom har Bibeln på sin sida, allt ifrån Arius användande av texten att "Jesus är den förstfödde..." för att hävda att Jesus var en skapelse, till dagens långt sämre exegetik när man påstår att David och Jonatan var homosexuella älskare.
Poängen är att det krävs något mer än Bibeln för att bestämma vad som är rätt eller fel tolkning/förståelse av texten. Bibeln är grunden och utgångspunkten och skiljepunkten men vems tolkning bestämmer.

Utan en påve och speciellt när dom allra flesta inte kan eller läser sin Bibel finns det bara ett alternativ...och det "uppfanns" av en munk på 400-talet, Vincent of Lerins. Hans uttryck "Det som har trotts av all, på alla platser och genom alla tider" är ett litmustest för att hitta rätt tro. Det använde också när kyrkan växte och spred sig utöver världen. Kanske trodde man i Alexandria att Jesus inte var Gud, men då kunde man lätt peka på att det har kristna gjort överallt annars, genom alla tider och bara enstaka personer. Jesus är Gud, således.

Alla doktriner och dogmas måste klara detta...och det gör till exempel inte dagens hysteriska favorittema, homosexualitet. Alla kristna har, på alla platser och genom alla tider, trott att mänsklig sexualitet är, som rätt tro, mellan man och kvinna i äktenskapet. Punkt. Därför måste dagens förslag till ändring av kyrkans lära falla. Den klarar inte "så har kyrkan/kristna alltid trott".

Det som är grundläggande för ett sådant förhållningssätt är att Jesus och lärjungarna hade den sanna tron och vi har den inte. Tvärtom mot allt annat i vårt samhälle så måste kyrkan alltid se tillbaka till Jesus och inte framåt mot en "bättre" framtid. För kyrkan och kristna är det alltid att hitta tillbaka till Jesus och lärjungarnas tro, inte vår egen. Och nej, Anden leder oss inte in i nya sanningar som inte har funnits förut. Den leder oss in till det som Jesus sa som lärjungarna inte förstod. Alltså, inte söka sann tro utåt men ner på djupet i det Jesus redan har sagt och undervisat.

Teologiverkstaden återkommer.

ShareThis