The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

fredag 24 december 2010

Gud Jul och Gud Nytt År

Tar lite paus från djupa tankar (yeah, right) och bloggandet (better believe it) över helgerna. Hoppas att ni har en god jul och en fridfull helg. Om Gud kunde vila kan även vi. Njut av varandra och ha det bra.

måndag 20 december 2010

Det finns inte mycket kvar

av Julen när man tar bort allt som inte hör till. Den påminner lite om när man åker till ICA för att handla lite mjölk och kommer hem med 589:- av ostbågar, läsk, choklad och fina ostar men ingen mjölk. Man missar det väsentliga för allt annat gott som ligger i vägen.
Med detta inte sagt att allt det goda är dumt eller fel. Tvärtom, det är gott med mjölk till choklad eller ostbågar. Men det är lätt att missa det man var ute efter.

Ta en vanligt hederlig svensk julkrubba. Om man tar bort allt som inte hör till det väsentliga så blir det bara Josef, Maria och Jesus kvar plus en del djur (vilket är teologiskt intressant i sig). Josef för utan honom hade Maria nog blivit stenad. Maria för utan henne hade Jesus inte blivit född. Jesus själv givetvis. Han är huvudperson precis som alla nyfödda barn är.
Har ni tänkt på hur irriterad Josef måste ha varit? Gud hade haft nio månader på sig att skicka dom till Betlehem, om nu Josef kände till profetian. Hade han förberett en plats i Nasaret ändå? Hur tänkte han kring Gabriels budskap men att han (och Maria) bodde i Nasaret? När så Maria var ûbergravid så kom skattskrivningen. Höggravid Maria på en åsna ett antal kilometer. Jag undrar om inte Josef, som nervös förstagångs förälder var lite småsur på Guds tajming. Var detta verkligen Guds plan? Hade det inte varit bättre lite tidigare? När sedan alla hotell var fulla måste han ha undrat över Guds tänk. Var detta verkligen Gud allsmäktiges plan för sin sons födelse? Hade det varit Josefs egna barn hade han nog knappast planerat det på detta sätt, eller?

Så där är dom, i ett kallt och fuktigt stall som stinker. Josef är säkert både nervös och lite irriterad. Ska Guds son födas i ett stall? Är det rimligt att Gud föds över huvudtaget och dessutom utan en riktigt säng eller hjälp vid födseln? En krubba är väl knappast sanitärt...När Jesus så är född kommer ingen änglakör. Ingen fanfar. Ingen Gabriel som sa "-Bra gjort!". Bara tystnad och ensamhet. Obekvämlighet. Trötthet. Hungrighet.

Jag tror att minuterna innan hedarna kom var fylld med den glädje som förstagångs föräldrar känner men också rädsla över framtiden och förvåning över att allt var som vanligt. När så hedarna kom var det liksom vad de kunde vänta sig. Lite uppmärksamhet. Messias hade kommit. Enkla herdar och mer djur. Jag tror att Josef måste ha skrattat och sagt för sig själv "-Herdar och lamm...typiskt Gud". I ett sådant sammanhang är det svårt att missa det viktigaste. Jesus.

NHL

En gammal dam var ute och gick häromdagen. Jag såg henne från min lastbil som jag försiktigt körde i snö och ismodden. Hon hade stavar i händerna och gick väldigt långsamt. Försiktigt. Ville inte bli patient 151 den dagen på ortopeden. När hon gick förbi såg jag vad det stod på hennes ryggsäck. NHL. O, the irony. Is och NHL, fast försiktig gammal dam.

Så blir det lätt med ord. Dom har en betydelse men om den betydelsen misshandlas tillräckligt länge tappar ordet sin ursprungliga betydelse. Ett annat typiskt exempel är det engelska ordet "fine". Det betyder aldrig "bra" oavsett situation. "Fi-i-ne" betyder något helt annat.

Jag läser en bok, eller snarare ett inbundet häfte, som en kollega har skrivit om kyrkans ord om Gud. Han hävdar (om än försiktigt) att vi befinner oss i ett paradigmskifte och att det är ett linguistiskt skifte. Språket förändras. Ord faller i glömska, andra ord poppar upp. I vissa kretsar, påstår jag, snurrar några galningar runt och påstår att ord inte har någon betydelse förutom det som vi känner för att subjektivt använda eller tycka om. Men om vi återvänder till verkligheten så är häftet en i mina ögon korrekt och nödvändig analys av läget. Precis som en icke-invigd skulle förstå engelskans "fine" som att betyda "bra" (vilket alltså är ordboks-korrekt men betydelse-i-verkligheten-fel) så förstår människor i Sverige idag inte mycket när vi säger "nåd" eller "frälsning" eller "Gud". Förvisso gör det att vi måste vara säkra på att vi vet vad de betyder, men på samma gång måste vi alltså även hitta nya vägar att få andra att förstå vad vi menar att orden menar.
Jag är väldigt skeptisk till förslaget som författaren till häftet lyfter upp att vi kanske borde ta bort den ursprungliga och historiska betydelsen av Kyrkans ord och liksom bekämpa ett tvåfrontskrig...dels hitta nya betydelser på gamla ord och dessutom försöka få människor att förstå dessa nya betydelser. Det blir för mycket och för fel. Allt vi kan satsa på är nog att vara på det klara med att vi förstår Kyrkans ord själva innan vi ger oss på att hitta nya sätt att förmedla dess betydelse.

Innan vi tar på oss Kyrkans "tröjor" och ger oss ut på isen är det bra om vi förstår att spelet är snabbt och hårt och att det hjälper föga bara för att vi har rätt ord på tröjan.

tisdag 7 december 2010

Wikileaks, Jönköping, Brandkår, Helgelse och vad det är för likhet mellan snö och nåd

Det är tider av öppenhet och så kallade läckor. Många är oroliga, en del förvånade, de flesta lätt roade av att så många tror att världens affärer sköts av helgon som endast tänker och gör goda gärningar. En teori som återfinns överallt, ifrån skolor till förskolor till kriminalvård, är att människor är goda och väljer det goda och gör det goda om dom bara är utbildade och världsvana nog...vilket knappast är en Biblisk syn på människan (som är en god skapelse förstörd och styrd av synd). En kristen borde inte bli överraskad över Wikileaks och herr Assange låtsaskorståg.

Inte heller borde vi bli överraskade över att GF kyrkans framtid ser mer och mer oviss ut. I dagarna träffades ett 50-tal Missionskyrkors företrädare i Jönköping för att diskutera Remissen och hur illa man tyckte om den. En röd tråd i diskussionen var nog säkert den mer episkopala tonen som antyddes i Remissen. Sakrament. Tillsyn. Jobbiga ord för en Missionare eller Baptist. I grund och botten är dessa tre kyrkor VÄLDIGT olika och nu kommer det fram. Det är många som har sagt det från början men nu när det finns svart på vitt börjar folk inse att det är väldigt mycket som väldigt många tycker är väldigt viktigt som måste försvinna för att nåt nytt ska komma. Jag tror inte att detta är en bra väg att gå. Det hade varit bättre att låta kyrkorna dö för att återuppstå, för att bygga en ny kyrka är inte möjligt när inte församlingarna vill det (läs många stora Missionskyrkor). Så nu måste det släckas bränder innan allt brinner upp. Min bön är att dom som tycker GF är väldigt bra för kraft och ork att göra ett gott jobb och lyckas med att övertyga sådana som jag...men hellre göra ett gott bygge och låta handling övertala.

För övrigt vill jag fortsätta att hävda att a) Sverige är unikt för aldrig har ett land varit hedniskt, blivit missionerat och evangeliserat, blivit hedniskt igen. Vi är som Ansgar...fast med den unika och oerhört svåra positionen att vi har en lång tradition av kyrka och religion bakom oss. Lite "tried and found wanted". Som att sälja en bil som alla har prövat och sedan lämnat tillbaka. Hur säljer man den bilen igen till samma kund? OCH b) att det absolut bästa "vapnet" för att evangelisera Sverige igen är fullkomlig helgelse eller kristen perfektion. Inte lite allmän helgelse som likställs med att växa i tron, utan en helgelse som talar om en tidpunkt i tiden då man fullständigt ger upp sig själv och låter hela jaget bytas ut mot helig Ande. En radikal upplevelse lika mycket som frälsningen. Det går som en röd tråd genom kristenheten (som jag känner till) och även genom vanliga människors funderingar. Hur mycket Gud kan jag få? Vad kan Gud egentligen förändra eller göra? Går det att leva ett liv utan att synda? Är synd negativt? Syndar svensken fortfarande?

Och så till sist. Nåd. Ett klassiskt kristet ord. En storfavorit. Vad betyder "nåd" egentligen, förutom att bli benådad? Nåd är mjukt, som snö. Nåd är skoninglös och drabbar alla, som snö. Nåd faller på alla rik som fattig, som snö. Snö gör även det fula fint, som snö. Nåd kommer från Himlen, som snö. Nåd är ren, som snö. Nåd måste tas emot för att komma in, som (att äta) snö. Nåd är bra, som snö. Nåd är omtåligt, som snö. Nåd är personligt unik för varje person, som snöflingorna.

onsdag 1 december 2010

Bland ruiner och frälsningsfrågor

Finns det plats för en och annan fundering.

Jag var nyss på hembesök och reste i tiden, ungefär 75 år. Stora tunga ekmöbler. Ingen TV. Knappt en radio. Kokplatta och vedspis. Damen i fråga har bott där i hela sitt liv. Själv. Hon är över 90 år.

Vad händer när man reser i tiden till en plats där Facebook är lika främmande som månen? Där nästan allt som den moderna världen bryr sig om liksom inte ens finns? Jo, med risk för att låta lite "klyschig" så finner man där en människa, en människa med tankar, idéer, frågor, upplevelser, minnen, förhoppningar, drömmar, problem (men som är vanligt i den generationen, "-Jag ska inte klaga".).

Jag satt och i all enkelhet bara reflekterade över situationen där vi idag är så fartblinda och så upptagna med "hur ska vi nå ut med vårt budskap" eller "hur ska vi bygga en ny kyrka" eller "hur kan Gud bli centrum i mitt liv?". Jag läser mer och fler bloggar och artiklar om hur människan inte riktigt vet hur hon ska bete sig i denna värld av människorvärdeförnedrande Facebook stuff. Samtidigt läser jag kristna bloggare som inte riktigt vet hur Gud kan bli "all in all" i vardagen. Tänk efter själv, hur närvarande är Gud i ditt vardagsliv? När du kör bil eller åker tåg eller är på jobbet?

Det finns ingen fin poäng här. Inget som knyter ihop lösa tankar från en svunnen tid till vårt hypermoderna samhälle. Bara en kort reflektion över att bakom allt och under ytan finns det alltid vanliga människor...som idag ofta inte har en aning om vart dom är på väg, varför dom gör vad dom gör, varför dom fungerar som dom gör och störst av allt, spelar något nån roll egentligen om Gud är död (vilket han in effect is om han inte är i våra liv för vår del)?

Den gamla damen visste vart hon var på väg och varför men var det tack vare att allt bröte inte var ivägen?

fredag 26 november 2010

Succé! och en fenomenal predikan som inte är min

Det handlar om att hjälpa folk på vägen. Idag på tåget hem fick jag ett bönesvar och hade ett väldigt givande samtal med en unga kvinna i nästan 2 timmar. Jag hade bett om en möjlighet att hjälpa någon att hitta Gud och så kom detta tillfälle.
Visst, jag var trött och ville väl hellre sova men jag tror faktiskt jag fick kraft från ovan. Det blev ett väldigt bra samtal som berörde allt ifrån evolution till politik till USA till Gud till Jonsered. Men min poäng är att det gäller att vara beredd när tillfälle ges och det gäller att inte vara stereotypiskt kristen men samtidigt oerhört påläst, genomtänkt och genuint kristen.

Det kändes väldigt bra att få hjälpa en människa några steg närmare Gud.
C.S. Lewis predikade inte så mycket (han var ingen predikant) men följande stycke (Läs gärna själva predikan här https://docs.google.com/viewer?url=http://www.verber.com/mark/xian/weight-of-glory.pdf) är från hans predikan "The weight of Glory" och räknas som klassisk inom 1900-talets kristen skrift (vet inte varför layouten blev så knäpp):


It is a serious thing to live in a society of possible gods and
goddesses, to remember that the dullest and most uninteresting person you talk to
may one day be a creature which, if you saw it now, you would be strongly
tempted to worship, or else a horror and a corruption such as you now meet, if at all,
only in a nightmare. All day long we are, in some degree, helping each other to one
or other of these destinations. It is in the light of these overwhelming possibilities, it
is with the awe and the circumspection proper to them, that we should conduct all
our dealings with one another, all friendships, all loves, all play, all politics.

There are no ordinary people. You have never talked to a mere mortal. Nations,
cultures, arts, civilization—these are mortal, and their life is to ours as the life of
a gnat. But it is immortals whom we joke with, work with, marry, snub, and
exploit—immortal horrors or everlasting splendours. This does not mean that we
are to be perpetually solemn. We must play. But our merriment must be of that
kind (and it is, in fact, the merriest kind) which exists between people who have,
from the outset, taken each other seriously—no flippancy, no superiority, no
presumption. And our charity must be a real and costly love, with deep feeling for
the sins in spite of which we love the sinner—no mere tolerance or indulgence
which parodies love as flippancy parodies merriment.

Next to the Blessed Sacrament itself, your neighbour is the holiest object presented to your senses. If he is your Christian neighbour he is holy in almost the same way, for in him also Christ vere
latitat—the glorifier and the glorified,Glory Himself, is truly hidden.

torsdag 25 november 2010

On a random note...

så läste jag idag (i en tidning jag egentligen aldrig läser) om hur olika föräldrar ser på sina barn och kläder. Ska det vara nytt, nytt, nytt eller är det ok att barn får ärva kläder. Märkligt nog handlade de mest förnuftiga resonemangen att det var viktigt att barnen fick nya kläder för att "barnen är det viktigaste vi har" och det vill väl alla att barnen ska "se fina ut".

För mig blev parallellen klockren till tro och liv. Ska vi se fina ut och köpa nytt eller ska vi ärva det och se ut lite hur som helst? Ska vi lägga ner energi på utsidan eller insidan? Vilken sida bryr sig Gud om?

Ja, så kan det gå när man äter Thai-mat och är på restaurang där gratis "tidningar" finns att läsa.

torsdag 18 november 2010

Är det någon som vet?

Hur människor kan bli funna/vunna för Jesus i Sverige idag?

En sak är säker och det är att om alla kommer till Himlen så kan vi i kyrkan lika gärna packa ihop och gå hem. Dessutom går det inte att alla kommer till Himlen om Gud är kärlek, för kärlek kan inte tvinga sig på någon. Alltså kommer några till Helvetet. Det går inte att undkomma även om det inte är något man direkt jublar över. Ingen vid sina sinnes fulla bruk tycker om Helvetet även om vi var och en vid olika tillfällen kan känna att Ondskans hantlangare borde skickas dit omedelbart. Ändå är det väldigt många som avfärdar allt tal om evighetens två destinationer (Framförallt den varmare). På vilka grunder, frågar jag mig.
Det är en svår sanning att smälta och en tuff sanning att predika. Jag säger som författaren till Psalm 139 som efter en harang mot de som lever orättfärdigt, "rannsaka mitt hjärta o Gud". Man ska inte kasta sten i glashus.

Nåväl, vi vet inte hur många (en är för mycket) och vi vet inte exakt vilka. Men eftersom en enda är en för mycket och Jesus dog för alla så är det Kyrkans uppdrag att genom Faderns plan, Andens kraft och Jesus uppståndelse rädda så många som möjligt. Problemet är ju att det inte går så bra. Det som är vanligt idag, att man snickrar ihop sin egna religion eller teologi är ganska uppenbart inte en bra idé, såtillvida man inte är Gud och sålunda vet vilken väg/sanning som verkligen räddar en från verkligheten om evig avskiljning från Gud.

Så folk går förbi och går förlorade varje dag. Känner vi inte paniken växa inom oss undrar jag hur det står till med vår tro. Har vi blivit så vana vid det? Är vi avtrubbade? Är det som med alla svältande barn i Afrika som då och då kommer på bild och får en kändisgala för att sedan falla i glömska?
Samtidigt ser jag inte Jesus i panik i Bibeln. Han hade självklart kunna stanna längre eller springa runt till fler städer eller länder, eller hur? Men han hade ingen panik utan en plan. Den har fungerat rätt bra med tanke på att ca. 2/3 av jordens befolkning räknas som kristna idag. Men hur fungerar den i Sverige just nu?

Kort sagt, varför blir så otroligt få räddade i Sverige idag? Vore det inte bättre att ta oss en riktig funderare på det innan vi lyfter fram våra Schyttar och Ågardhs eller den där lysande församlingen nånstans som mirakulöst döper och räddar nya människor på löpande band. Det kan hända att jag har fel och att människor verkligen blir räddade och pånyttfödda till liv i efterföljelse överallt i Sverige idag. I mängder. Jag ser och hör inte att det är så men jag hoppas jag har fel. Så jag ställer frågan till cyberresenärerna lika väl som till mig själv. Varför blir så få räddade i Sverige idag och vad kan vi göra åt det?

torsdag 11 november 2010

Operation

Har blivit akut opererad för inflammerad blindtarm. Blindtarm gör väldigt ont, opereras på väldigt kort tid, är egentligen ingen stor grej och är glad att jag kom hem utan att behöva betala ett rött öre och med en kanon fin vård i bagaget.

Fick en tanke eller två på sjukhuset om evangelisation och den svenska situationen. Återkommer om jag kommer ihåg.

lördag 6 november 2010

En starkare passion

En av de mest inflytelserika citaten för mig kommer från St. Thomas Aquinas, en av Kyrkans allra främsta teologer genom tiderna. Enkelt översatt är citatet följande: För att övervinna en syndig passion (eller en icke-Gud passion) är det bästa (eller enda) sättet att erbjuda en starkare rättfärdig passion.
Ett exempel: om en gift man underhåller en osund passion för kvinnor utanför äktenskapet är det bästa sättet att få mannen att sluta upp med dessa kvinnor och sin passion till dom att visa och hjälpa mannen att se sitt äktenskap med nya ögon så att det blir mer intressant/passionerande än andra kvinnor.
Ett annat exempel: Om människor lever i synd är det bättre att visa och förkunna en Gud som är långt mer attraktiv än synden. Först då, när människor är mer intresserade av Gud än synd, är det möjligt för dom att visa på vad Paulus och Petrus och Jesus och alla andra så tydligt säger leder till död. Men man börjar alltså inte med att visa att synden leder till död (förutom kanske i vissa speciella fall) utan att visa att Gud är bättre än synden.

Detta är om än lite svårförklarat en perfekt bild (som dessutom är Biblisk(!)) på hur vi kan gå till väga med att nå vår omvärld med evangelium. Om inte vi är fullständigt och härligt berusade av Gud är det osannolikt att vår omvärld blir intresserad av Gud. De kan möjligtvis bli intresserade av våra kyrkor, men det är inte riktigt poängen med vad vi gör, eller hur?
Vi måste visa världen med våra liv att Gud är bättre än synden och detta inte enbart med att hävda att vi har ett inre "lugn". Det har vi men det är så kapat uttryck att vi endast kan visa det och inte säga det. Hur är det t.ex. med vårt inre lugn när vi blir kritiserade eller motarbetade eller vårdslöst omkörda på motorvägen? Det som bäst främjar och hjälper oss kristna som förstår detta nödvändiga är nödvändigt och absolut väsentligt. Allt annat är av sekundärt värde och det är här, på denna punkt, som jag tycker det är så viktigt att hålla fast vid den teologi som hjälper oss förstå detta, Helgelsen...ett annat kapat uttryck som idag betyder "tillväxt" men som egentligen betyder heliggörande.

Det är därför teologi, doktriner, är så väsentliga. De är inte påhittade tvångströjor uppdiktade av gamla vita män för hundratals år sedan. Teologi är nyckeln till denna passion där Jesus bor i oss och som övervinner all annan passion. Teologi är vår karta på den smala stig som leder till Jesus och där Jesus kan göra med oss vad han gjorde med lärjungarna...dessa klantar som älskade världen ut ur synden och in i Gud.

Kan dom kan vi.

tisdag 2 november 2010

Tänkvärt citat

Läser "The Jesus Manifesto" just nu, en populär bok från USA kring den senaste kyrkotrenden, "Organic" church. Kanske passar även "Missional" church men det är tveksamt.
Bokens hela poäng är att vi har tappat bort Jesus på vägen och numera gör allt möjligt annat, även om vi inte medvetet gör eller tänker så.

Författarna beskriver väl hur läget är idag i kyrkan (passar bra in även här) och använder sedan Paulus inledning från Kolosserbrevet som ett utmärkt sätt att attackera problemet. Istället för att dra de kristna i Kolossai inför teologisk domstol med alla deras heretiska tros- och levnadssätt (vilka var många och grova) så gör han en annan grej. Han upphöjer Jesus och berättar vem Jesus är på ett sätt som lätt placerar stycket i ett av NTs topp 5 stycken av fantastiska beskrivningar av Jesus. SEDAN gör han en lätt hänvisning till att Kolosserkyrkan inte trodde/levde upp till den Jesus. Han gjorde Jesus till en spegel där de själva kunde spegla sina liv och sin tro för att på egen hand märka skillnaden...inte för att trycka ner dom utan för att upphöja Jesus och göra honom så eftertraktad och åtråvärd (inte erotiskt, givetvis) att när de såg sig själva var det på en och samma gång skam och skuld inför sina liv och sin tro MEN långt viktigare en kärlek och längtan efter den sanna Jesus i deras liv.

I detta tänk kommer ett citat av författarna som jag tycker är guld värt:
"In times of crisis the church doesn't need rules established, laws passed, or wolves shot. She needs a seismic revelation of her Lord - the fullness of the Godhead in a bodily form." 


I en tid som vår när kyrkan ligger i ruiner och många undrar hur det någonsin ska kunna bli nåt av alla stenar som ligger strödda runt omkring dom så är nog detta svaret.
"Hurdå?" frågar du kanske. Det enda jag vet just nu är att det inte kommer att ske på ett musklick eller på en 90-sekunders drive-in.

lördag 30 oktober 2010

En bön för söndagen som jag inte har skrivit men gärna ber

Jesus, 
clinging to Your Word is like holding tightly to a bright lantern on a darkened path. 
I can't see what's ahead but the light shines bright enough for me to proceed step by step. 
I am strengthened, encouraged, convicted and challenged by the Holy Bible as I faithfully read and meditate upon the inspired words written by believers throughout the generations. 
I join with the Psalmist who proclaims, "Oh how I love Your Law. 
I meditate on it all day long. 
I have kept my feet from every evil path so that I might obey Your Word." 
Amen.

onsdag 27 oktober 2010

Att älska alla och att be förlåtelse

Det som gör kristendomen, och förhoppningsvis kristna, annorlunda är att vi ska enligt Bibeln bli nya människor när vi blir frälsta. Bättre människor. Människor som älskar alla.

Det var det som vann Romarriket för Gud och som gjorde att det idag finns långt över 2 miljarder kristna i världen. Vår tro och vår Bibeln och vår Kyrka handlar om mycket men i grund och botten handlar det om kärlek och liv från Gud till oss människor. Denna kärlek finns endast hos Gud och är en gåva till oss människor. Ett praktiskt exempel är att kristna ska älska ateister och be för dom. Det är ibland svårt. Ibland lyckas vi förtränga Gud i våra liv och låter vårt jordiska jag komma fram.

Det är inte detsamma som att ateister (eller vem som helst) alltid tycker om oss eller blir glada när vi diskuterar med dom. Tvärtom, människor blev ganska arga på Jesus och dödade honom, så popularitet är en mycket tveksam måttstock för hur kristen man är. Men allt en kristen gör ska och bör genomsyras av en kärlek som inte är av denna världen. Jag blev påmind om detta idag och det är en läxa jag gärna tar till mig.

Gud vill hjälpa mig att förstå att han älskar alla och dog för alla och eftersom Hans kärlek bor i mig (enligt vad jag tror och läser i Bibeln) så ska jag också förvandlas till att älska alla. När jag misslyckas blir jag påmind om att jag fortfarande har en bit på väg att bli som Gud vill...men samtidigt är jag väldigt tacksam att Gud har så stort tålamod med mig.

tisdag 26 oktober 2010

Den lätte går vi inte på

Som oproportioneligt framträdande talare i Sverige skriver Christer Sturmark och Humanisterna/Ateisternas styrelse ett svar till Malin Jonasson och gör en rad påpekande i SvD, de flesta ganska normala. Visst har det framkommit i både Sturmarks och andra "humanisters" uttalanden att de har ganska nedvärderande syn på troendes intellekt och rationella tankeförmåga, men det är egentligen inget att haka upp sig på.

Sverige har ofta framställts som ett av världens mest sekulariserade länder, där Mälardalen har figurerat som världens mest sekulära område. Även om vi antar att vi inte är number 1 så är vi med all säkerhet inte särskilt kristna i Sverige. En dråplig "analys" kan inhämtas på Svd.se och den senaste Berglin seriestrippen.
Men alltså, i ett av världens mest sekulära länder kan det oerhört högljudda men lilla "samfundet" Humanisterna räkna ca. 6000 medlemmar. 6000! Är det allt??? Nog för att jag kan uppleva det tungt som frikyrkopastor ibland när jag läser vår medlemsstatistik men för en som Sturmark borde 6000 medlemmar vara en katastrof. Vad mer behöver dom för att lyckas värva fler medlemmar? Man har ju redan nästan totalt media-medhåll, många politiskt korrekta "kyrko"-medhåll men även politiska partier-medhåll. Till och med en gammal ABBA medlem!

Jag tror att det är "ödets" ironi att dessa humanister, som liksom vill säga att dom vet lite bättre än de ca. 5 miljarder på jorden som är troende, inte riktigt har förstått att en vanlig genomsnitt svensk har avslöjat dom. Han eller hon har tänkt hela vägen. Följt resonemanget. Använt logiken och förnuftet. Och valt nåt annat.
De inser att Sturmark säger att alla får göra som dom vill bara dom gör som han/dom säger. Alla får tro som dom vill...privat, men vi Humanister får tro helt offentligt. Andras religiösa tro får inte påverka eller influera det "offentliga rummet"...men vi får och ska influera det rummet. Alla får leva och tro som dom vill men endast enligt våra versioner av mänskliga rättigheter (t.ex. i abort frågan, sexualitets frågan, äktenskaps frågan, m.fl.).

Visst, mycket har skett i Jesu namn som är vedervärdigt men vi troende har iallafall en Gud som säger att "-DET VAR FEL!" och manar, visar och hjälper till bättring. Mycket mer elände har skett i människans namn men där finns det alltid någon som säger "-Det var nog ganska ok ändå" och allt löper på under nytt namn, ny kostymer, ny logga...typ filmen "Lord of War" som påpekar att världens största vapenexportörer är de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd...

Det är därför inte konstigt att ingen konverterar till ateismen. 6000 medlemmar är löjligt, men fullt logiskt, lågt och kan enklast förklaras med att Sturmarks "humanism/ateism" är varken logisk eller förnuftig eller human. Den har logiska hål stora som skyskrapor. Den är hycklande och arrogant. Den är uteslutande. Den är farligt lik Tariq Aziz när han under Gulfkriget version 2 sa "- det finns inga amerikaner i Bagdad" när man kunde se amerikanska tanks i bakgrunden...mao fina ord ("välkomna", "respekterade", "vi beklagar") och ett presentabelt yttre skal men är egentligen inget annat än tom och vilseledande propaganda.



I slutändan handlar det om detta: 
Varje år säger tusentals vanliga svenska att dom har upplevt och mött Jesus, blivit troende och har fått nya liv. Dessa nya människors liv är förändrade. Annorlunda. Bättre. Gladare. Fylligare. Lugnare. Fridfullare.
Varje år säger en handfull människor att dom har kommit på att det inte finns något att uppleva förutom det dom redan upplever. Dom påverkas inte. Dom förändras inte. Dom har samma liv.
Vilken vilket liv lockar dig?


Artikeln finns att läsa här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/privat-tro-ska-bemotas-med-respekt_5563095.svd
och en kommentar på Dagens hemsida finns här:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=231922

tisdag 19 oktober 2010

För att lätta upp...

behöver vi skratta åt roligt saker. Som den här:

och den här:

och den här:

Q. What do they call pastors in Germany?
A. German Shepherds.

och den här:
Q. Where is the first tennis match mentioned in the Bible?
A. When Joseph served in Pharaoh’s court

måndag 18 oktober 2010

Ett rikare personligt fromhetsliv och ett unikt läge

Är en fras jag hittade in inledningen till "Utdrag ur Kyrkohandbok" anno 1941 för Metodistkyrkan i Sverige. När vi befinner oss i ruinerna av vad som en gång var kan det verka lite banalt att vända sig till det personliga fromhetslivet. Det kan tyckas att man har större fiskar att steka än så, för att använda ett härligt amerikanskt uttryck.
Nu är det dessutom en ny kyrka på färd. Allt ifrån trixande med visionen till ett mer grundligt genomgående av 500 församlingssvar på den där remissen tar mycket plats. Hos de drivande kan man ana en glöd och passion att nu göra något för att få fart på (fri)kyrkoSverige igen. Det är över 100 år sedan vi hade den där väckelsen i det här landet som gjorde att vi finns idag. Idag har vi ingen väckelse att tala om men ändock ser vi stora resurser och duktiga människor hänge oerhört mycket tid och kraft på att bygga nåt nytt. Hur något nytt ska byggas när alla församlingar är självständiga är lite svårt att se (om alla gör som dom vill hur kan man då bygga något nytt? Blir det inte en massa självständiga församlingar bara?). Men man vill nåt mer än vad som finns idag. En del vill.

Men jag tror så här.
1. Vi är i en ny situation i Sverige idag. (Fri)kyrkan befinner sig i en en ruin av sitt gamla jag och vet inte varför. Detta är lättast att se i Metodistkyrkan. På ett sätt är vi i frontlinjen av sekulariseringen. Vi är först med att falla. Eftersom vi (tillsammans med Gud) är kyrkan så är det vi som har fallit...och då är vårt "personliga fromhetsliv" en väldigt bra plats att börja kika. I ett ord tror jag vi måste tillbaka till den ursprungliga förståelsen, men framförallt LIVET, av den fullkomliga helgelsen. Metodistkyrkan talar om Kristen Perfektion...
2. För det andra befinner sig Sverige som sådant  i ett stadie som i mycket påminner om när Ansgar kom hit. Det är kristaller och spikmattor och spågummor och materialism och vetenskapstro som frodas. Hednatro, om man vill använda ett gammalt ord. Det är dags att missionera som om vi var de första som hade tron och skulle "kristna" Sverige. Det unika är att aldrig i världshistorien har ett land tappat sin kristna tro så radikalt som vi eller så snabbt...vilket ger att vi har ett post-Kristet land som ska kristnas. Det har med sig sina egna utmaningar som endast har sin jämförelse i Gamla Testamentets Israel. Svenska firar jul och påsk,  man har ledigt på Pingst och hela kulturen och dess historia är genomsyrad av Bibeln och Tron. Svordomar och utrop handlar om Gud och Djävulen. Riksdagen samlas i Storkyrkan till gudstjänst...osv., osv., osv..

Så som jag brukar säga. Personlig kristen perfektion. Djup andlig reflektion över post-kristen mission. Maria, inte Marta.

måndag 11 oktober 2010

Varför vill ingen bli frälst längre?

Ja, det är frågan. Jag har jobbat i ganska många år på två olika kontinenter med försäljning av olika slag, allt ifrån telefonförsäljning av vykort och försäkring (Förlåt om jag störde dig någon gång under middagen!) till butiksförsäljning och offerter av stora datorsystem. En sak vet jag, jag kan sälja.

Så egentligen borde jag kunna sälja även kristen tro, eller hur? Jag har kunskap om produkten. Jag kan dess fördelar och nackdelar. Den är gratis. Den har fantastiska effekter...osv. Frälsning borde sälja sig självt, eller hur? Folk borde strömma till kyrkorna för att bli frälsta. Det är ju världens grej! Få evigt liv. Ett nytt liv utan syndens fördärv och förnedring. Bli vän med Gud. Ja, ni vet allt det där fina.

Varför är det så svårt att "sälja" frälsning?

Jag blev utskälld och utmanad av rektorn på min högskola i USA där jag läste teologi en gång i just denna fråga. Han undrade om jag verkligen påstod att han "sålde" tro och frälsning när han reste runt och evangeliserade. Jag svarade "nej" men jag hävdade att man inte kan prata om Gud eller frälsning eller sånt i termer som kommer från marknaden, typ "sälja", "fördelar", "värde" och sånt. Gud är ingen "vara eller grej" att få, frälsning är ingen transaktion (även om många förstår det främst så).

Så nu har Metodistkyrkan i Sverige fått grönt ljus av sina vänner i metodistfamiljen att lämna samfundet och bilda eget. Flytta ut. Stå på "egna" ben. Många glada röster hörs. Ryggdunkar. Smaljs. Det var väl i och för sig ganska väntat för inte har de som har jobbat för det här i Sverige under många år och som har då självklart har connections med de som sitter i andra årskonferenser undlåtit sig att försäkra sig om att det skulle gå vägen även i detta skede?

Jag glädjs med dom som tycker att detta är bra. Jag hoppas att de som ser fram emot ett nytt samfund och allt vad det innebär ska få se goda resultat. Jag önskar att detta nya samfund ska hjälpa människor att återigen inse att frälsningen är vad dom egentligen vill ha...och inte en resa till Phuket (eller ja just det, nu är det ju Kanarieöarna som är mest populära igen...) eller en 3D LED TV från Samsung (som iofs ser görfräck ut...).

Men jag tror inte att det är något för mig. Jag tror inte jag tror på det nya. Månne har jag fel och behöver ändra mig, men det har hänt förut...;).

måndag 4 oktober 2010

En vision för framtiden

Framtiden, detta land som har den oönskade tendensen att bli nutid hela tiden. Att planera för framtiden är som att planera för en försenad framtid, som alltså inte riktigt är här än så länge. Framtiden är ungefär som SJ, inte riktigt här, typ nutiden försenad.

Men bortom allt filosofiskt prat om tid och framtid så finns det en tanke. Tanken är den att det är väldigt svårt att planera för framtiden. Men det gör vi ändå för inte kan man liksom vakna varje dag helt oförberedd? Man måste ändå planera lite...eller hur? Alla som har eller som nu jobbar i en församling känner igen detta när augusti kommer krypande...då drar hösten program igång och allt ska planeras.

Så jag tänker så här: kanske vore det inte så dumt att bland dessa ruiner, vare sig de är realiserade/nutida Metodistiska ruiner eller framtida (dvs. snart nutida) Missions/Baptistkyrkoruiner, sitta ner och reflektera över vad det är som har hänt. Hur kunde det bli så här? Vi är som Denethor i Hornborgen som inför mörkrets till synes ofantliga övertag muttrar orden "How did it come to this?". Hur kunde "the glory fade?".
Frågan är relevant även för oss. Hur kunde det gå så här? Jag tror inte ett smack på teorin om "Tidens tand" eller hur Sveriges föreningsliv har minskat generellt. Vi är ingen förening! Hur kunde en sådan rykande het väckelse slockna nästan helt?

Det är frestande att försöka luska ut vems fel det är, och det finns visst fog för det. Men det är viktigare att gå vidare när vi har hittat felet (det är jag som är felet, och kanske även du). Receptet på problemet ligger i grund och botten i ordet Helgelse, ett ord som flitigt används men få förstår. Enkelt uttryckt betyder det att om jag är jag så händer inget men om Jesus är mitt "jag" så händer allt.

Jesus sa en gång att utan honom så kan vi inte göra någonting. Är det så det är eller gör vi lite själva och lite Jesus? Har vi honom litegrann och lyckas därför litegrann? Lite oss och lite Jesus blir lite kyrka och lite "framgång". Mycket Jesus måste betyda mycket mer "framgångsrik" kyrka.

Så då tycker jag att vi börjar där...med att göra allt som krävs för att få så mycket av Jesus istället för oss själva i oss själva...och slutar upp med att göra allt annat.

fredag 1 oktober 2010

Autentisk tro

Det enda som världen, dvs. andra människor, bryr sig om när det gäller kristen tro är om vår tro är autentisk. Äkta. Real. Som små barn så ser dom direkt om vi är genuint äkta eller inte i vår tro. I oräkneliga exempel varje dag ser folk våra handlingar, äkta som framtvingade eller rutinmässiga. Vad ser dom?

Vår tro, dvs. våra ord, har föga intresse för folk om dom inte stämmer överens med våra liv...eller t.ex. om våra liv inte stämmer överens med Bibelns ord/Ord så är det samma sak.

Därför måste vi börja där. Det fina ordet för det här är Helgelse, heliggörandet av alla kristna till Jesus-ikoner. Till den grad ett nytt kyrkobygge eller ett nytt samfundsnamn eller vad som helst som hjälper oss i detta är det bra. Till den grad allt sådant inte hjälper...är det värdelöst.

onsdag 29 september 2010

Att misslyckas är inte att missa lycka

Det är så lätt att tänka om kyrkan som vi tänker om allt annat och det är så svårt att liksom "räkna med Gud" även fast vi vet att vi borde. Gud blir ofta ett tillägg när vi talar kyrka och församling, som om han liksom fanns någonstans och kunde zappa en församling eller ett samfund med lite väckelse. Ingen tror att Gud är som jultomten men ändå tänker vi ofta så. Vi har problem och "snälla Gud, kan du inte lösa dom?". Eller ännu värre, att "om vi gör x så kommer det goda resultatet y att hända därför att vi gör Guds vilja".

Gud är ingen säljare.
Gud är ingen ordermottagare
Gud är ingen trollkarl

När ska vi lära oss att det inte handlar om oss och våra problem med våra samfund, oss själva, eller vad som helst? Det handlar om Gud. 

I vårt samfund passar ordet "misslyckande" väldigt bra in. På olika sätt och på olika platser och tider. Men för en kristen är inte världens definitioner användbara för när vi miss-lyckas innebär det inte att vi missar vår lycka. Kommer ni ihåg Peter? Han som i allra svåraste stund övergav Jesus? Han som blev gudomligt upprättad och bemyndigad att leda lärjungarna? 
Om det i hans avgrundsdjupa "misslyckande" fanns lycka så är vi likadana. I vårt stora misslyckande kan vi finna Jesus som ställer samma fråga till "misslyckade" oss som han gjorde till "misslyckade" Peter: 
"-Älskar du mig?". 

Det måste börja där och det är inget vi kan fabricera eller organisera fram. Antingen så gör vi det eller så gör vi det inte och tills vi inser att vi innerst inne egentligen har gjort mycket annat än det så händer ingenting. Vilket ger att när vi förstår, tror men framför allt lever i den övertygelsen och kärleken så händer grejer. Lite andlöst men då rakt inte utan Anden. Tvärtom.


Att höra hemma - och Bibelns svåraste vers

I en artikel i Dagens nätupplaga kan man idag läsa att en pastor menar i en ny bok att det inte går att vara en "privat kristen", dvs. kristen utan att vara med i, och gå till, en kyrka/församling. Traditionellt talat är detta normalt och lättsmält.
Men där finns även en annan artikel där en kvinna skriver tvärtom och menar att kyrkan mer eller mindre var i vägen för hennes tro och att individualismen inte är något ont utan tvärtom något gott. För att citera, "jag tror inte att kyrkan är nödvändig"...eller när hon får frågan om inte Bibeln talar om församlingen som Guds idé, "det var ju då det".

Wow.

Här har vi alltså en människa som tror på Gud och som verkar vara ganska aktiv med sin tro men som alltså också aktivt har valt att inte gå med i en församling. Som läser och lyssnar på nätet. Plockar det som hon vill ha eller tycker sig behöver.
Jag känner en hel del människor som är likadana. De har inte gett upp sin tro men har gett upp på kyrkan och församlingen. Jag tror inte att alla delar artikelkvinnans positiva syn på individualismen, men ändå...de sitter inte i kyrkbänkarna.

Varför?

När jag skulle svara på frågan om man kan vara kristen utan att vara med i en församling på Dagens hemsida så tvekade jag. Teologiskt är svaret "nej". Men är alla som inte är med i kyrkan då men har fått sina liv transformed av Jesus genom tro inte kristna? Det svaret måste ju också bli "nej".
Jag tror att frågan är fel ställd. För min del handlar det om två saker.
1. Dels är det inte valfritt om man vill träffas tillsammans eller inte i en slags församling, det är ett bud från författaren av Hebréerbrevet.
2. Församlingen bör inte ses som ett påbud, dock, utan som ett sjukhus där jag kan bli frisk...som en tandläkare som kan ta bort det som gör ont...som en egen strand på Hawaii där jag kan finna ro...som en panglyckad julafton där man kan finna gemenskap...som en biktstol där man kan få förlåtelse och omvändelse och kärlek...som ett stöd i svåra stunder...som en gympahall där man får lära sig att vara människa...som en kyrka där Anden kan forma oss till sin avbild vilken är treenig=gemenskap i kärlek med varandra.

Det handlar om mer än om att tillhöra en församling eller inte. Individualismen är kanske inte helt och hållet av ondo men detta har den emot sig. Big time.
Den förstår inte Bibelns svåraste vers. Vet ni vilken det är? Nej, den handlar inte om homosexualitet eller äktenskap eller abort eller pengar eller mission eller kvinnliga präster eller kyrkan eller SD i riksdagen.

Kan ni gissa?

Versen är 1 Korintierbrevet 6:19 (och även första delen av 6:20) och lyder så här:

Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er självaNi har blivit köpta och priset är betalt...


Att vara kristen är att inte tillhöra sig själv utan en annan. Gud. Som Paulus säger:

Nu är ni slavar under rättfärdigheten, sedan ni har befriats från synden. 
- För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild. - Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse. Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. 
 Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. 
 Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. 


DET, är vad det handlar om och det funkar inte om man tror att man är sin egen boss.



http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=227951

måndag 27 september 2010

Take the blue pill

Är alltså min uppmaning, till mig själv och till alla. Spring inte runt och vela, då sabbar vi det hela. Se verkligheten.

Tror att ett synsätt där varje lokal församling är sin egen som bara "råkar" tillhöra ett samfund är grunden till att man ofta inte ser verkligheten om att kristenheten i Sverige är på väg att försvinna ut ur till och med periferin. Man åker på en konferens och får höra lita andra perspektiv men så kommer man hem igen och allt är tryggt och bra. Vad gör egentligen en konferens när hösten ligger på och kyrkbänkarna iallafall är halvfulla?

Kanske beror mina tankar kring "ruiner" och liknande på att "mina" kyrkbänkar är väldigt tomma. Men jag kontrar med att min kyrka/församling är ett bra tvärtsnitt på hur svensk kyrklighet ser ut. Trogna och härliga helgon med hög medelålder och ett hjärta för Jesus. Visst, en del är trötta. Visst, många kommer inte alls ofta. Eller ibland. Men det går sakta men säkert utför.

Så ta det blåa pillret. Inse att om vi inte tar oss tid att fundera kring detta i lugn och ro så händer ingenting, vilket är en katastrof. Man kan inte vara neutral i tron, antingen halkar man bakåt eller så sträcker man sig framåt. Vilket Jesus sa är att göra som Maria. Inte Marta.

Livet efter GF

är betydligt mer intressant och viktigare än livet innan GF. GF-kyrkan är ingen lösning. 

Visionen, En kyrka för hela livet som genom mötet med Jesus Kristus förvandlar dig och världen, är väl trevlig. Men vad säger den egentligen? Vilken del av livet skulle inte få plats i kyrkan, denna institution som börjar med dop och slutar med begravning? Där vi firar en död man på ett kors och sorg och glädje blandas frenetiskt. 
Att förvandlas av mötet med Jesus är bra, för endast ett möte med Jesus förvandlar på riktigt och blir vi förvandlade blir även vår omvärld förvandlad.

Men detta är ju inget nytt. Detta är det som vi borde ha gjort för längesedan men uppenbarligen har misslyckats med. Hellre än att prata om GF vill jag prata om hur vi kan lyckas med att göra det vi redan vet att vi borde. 

Jag har inget emot alla de som jobbar med GF och kämpar hårt. Men för min egen del kan jag uppleva att det ofta är lättare att gömma sig i teori och tanke än att ta tag i verklighetens vardagsliv och böneliv. Kanske är det därför jag inte är med och jobbar på GF...jag är mer intresserad av människans klassiska problem...hur kan vi göra det vi borde...än att titta på organisatoriska "lösningar"?

Ännu mer patetiskt blir det när vi redan har svaret på frågan, vilket är den Heliga Anden och Hans heliggörande verk i oss, och att vi fortfarande inte lyckas.

"Tur" att Gud är tålmodig och rik på barmhärtighet.

måndag 20 september 2010

Ett kort inlägg innan

det blir för sent. Min gode vän L.Svensson var hos oss i Alingsås i söndags och talade GF. Fick lite frågor, gav lite svar. Arbetet med Remissen går vidare och känns kanske inte jätteaktuellt...vilket den ju borde göra. 

Sverige demonstrerar mot rasism och SD. Det är bra. Andra beklagar sig över att utsatta människor får det värre nu. Det är också bra...att protestera mot alltså. Andra oroar sig för varför människor inte kommer till kyrkan fastän vi försöker allt vi kan.

En stilla fråga är ju varför folk inte längre vill bli frälsta. Jag kom att tänka på det när jag läste min första Marklund bok (vilket jag till förvåning inte tyckte om) där hon skrev att i Spanien firade Svenska kyrkan "kanelbullens dag"...lite i förbigående. Är det så att människor kanske vill bli frälsta men inte hittar nån som kan förklara hur det går till eller vad man måste göra för att bli frälst? Att kyrkan firar "Kanelbullens" dag?

Det vore ju ett drömscenario, ungefär som när Reinfeldt säger att folk som röstade på SD inte egentligen tyckte som dom. Bekvämt. Tänk om alla som inte går i kyrkan eller tror på Gud egentligen gör det ändå...
Jag tror inte det funkar så. Jag hoppas innerligt att folk idag fortfarande vill bli frälsta men jag tror faktiskt inte att dom vill det. Iallafall inte så som dom uppfattar att frälsningen är. Är vårt problem dålig marknadsföring, vi kyrkor? Är vi inte tillräckligt på Facebook?

Problemet är större än så och jag tror faktiskt att GF folket vill göra förändring till det bättre här. Man (en del eller många) vill faktiskt att människor ska få höra om Jesus och uppleva frälsning innan dom går in genom den "breda porten" och vill få till detta på ett sätt som fungerar idag 2010. Andra vill designa den nya kyrkan till något som passar dom nu när det äntligen blir fritt att skriva in sin egna version av kristen tro. Det blir lätt polariserat. Men hur ska man lösa problemet med att människor inte vill bli frälsta? Kan en ny kyrka hjälpa till med det?

För att till sist återanknyta till mitt nyfunna tema så tror jag att i detta läge som jag tror att vi alla befinner oss i så är det inte läge för något annat än att sluta försöka snickra ihop ännu ett försök till förändring och förnyelse och istället komma till insikten om att vi befinner oss i ett post-kristet samhälle som ger oss större utmaningar än när Ansgar kom hit. Då visste dom inte vad Kristendom var, nu är det liksom lite "tried and found wanted" som gäller. Hur kan vi visa folk att allt det vi tror på fortfarande gäller och funkar när "alla" indikationer pekar på att folk har gått vidare och hittat nya partners? I en ruin är det viktigt att inte hasta iväg och upprepa samma misstag som leda till ruineringen. Det tar tid. Men återuppbyggnaden kan också bli "glorious" och innebära inte bara återuppbyggnad utan också vackrare. 

måndag 13 september 2010

The joy of walking in the ruins

Nej, inlägget är inte på engelska även om det vore lättare för mig. Rubriken däremot behövde vara på engelska för svenskan har inget ord som passar lika bra som "joy" för att beskriva vad jag tänker. "Joy" låter mer som det det beskriver än "glädje", tycker jag.


Men först ett litet skämt:

A Sunday School teacher had just concluded her lesson and wanted to make sure she had made her point. She said, “Can anyone tell me what you must do before you can obtain forgiveness of sin?”
There was a short pause and then, from the back of the room, a small boy spoke up. "Sin," he said
Snap!

Visst låter det bedrövligt och jobbigt att tjata om ruiner och sådant. Lite negativt. Besvärligt. Tungt. Visst, även om verkligheten kanske ser ut så så behöver man väl inte prata om det hela tiden...

Jag tänker då följande...för jag känner samma frestelse att sluta prata negativt och vara lite positiv.
Det är ingen idé att börja bläddra i alla papper och häften som hävdar att allt är väl. Som Jeremia säger i 6:14, "de säger att allt står väl till, med det gör det inte".
Så ruinen är ett faktum om man är Metodist, eller kristen i Sverige rent allmänt. Visst, vissa delar av "staden"/kyrkan står bättre än andra, men helheten är en ruin. Men då tänkte jag så här:

En kyrka som förstår detta har bara en väg att gå. När omgivningen är överväldigande och svår och alla möjliga utvägar är mänskligt omöjliga...så är Gud den enda möjligheten. Jag tänker på judarna som återvände efter fångenskapen i Babylon. Det var då Fariséerna kom på kartan, för att säkerställa att man aldrig mer skulle bryta lagen och råka illa ut. Man vände sig helhjärtat och med allt man hade till det Gud hade givit dom och gjorde sitt yttersta för att vandra bland ruinerna
men på Guds villkor och med Gud!

Nu ska vi inte göra om deras misstag om att bli lagfanatiker. Men deras tanke var god. Vi som lever post-påsk och pingst bör ta samma väg som dom men med helt andra medel. Vi har en helt annan situation att ta ställning till och vi har helt andra förutsättningar. I korthet så måste vi stanna upp innan det är för sent och inse att vi allt för länge har missat nåt. Har vi missat Gud mitt i allt?

Det vet jag inte, men jag vet att en ruin kan, som få andra platser, få mig att sluta se mig omkring efter en lösning och böja mina knän tills Gud reser mig upp...och jag är hellre på knä och väntar på Gud än jag springer omkring och försöker på egen hand, ruin eller inte. 

torsdag 9 september 2010

Att leva bland ruinerna - del 1b

Endast en dömd kan uppskatta nåd.
Endast en kvinna på väg att bli vräkt kan uppskatta ett uppskov.
Endast en döende man kan uppskatta en lyckad operation.

Endast en kyrka som förstår att den ligger i ruiner är radikalt beroende av Gud.

Tänk dig följande reklamkampanj:


Vårt medlemsantal har minskat i 80 år.


Känner du också att du har misslyckats i livet?






Välkommen till Metodistkyrkan
Det enda vi har är allt du behöver - Jesus räcker


...typ

måndag 6 september 2010

Att leva bland ruinerna - del 1

Nehemja är vår guide. Se efter själva.

Att vandra bland ruiner är både sorgset och tungt. Det blir mycket "minnernas allé" och man ser tillbaka till fornstora dagar. Man sörjer. Man ger upp, känner tyngden av misslyckandet. Det man trodde var omöjligt hade hänt och nu ligger allt man hade byggt upp, och som andra före oss hade byggt upp, i ruiner.

I 142 år har det funnits en Metodistisk årskonferens i Sverige. Detta är det sista konferensåret. Vad annat än en ruin är det? Från ett livskraftigt samfund på 17000 medlemmar till ett svagt och inbördesstridande samfund på under 4000. Hur många metodister firar gudstjänst en vanlig söndag? 200? 300?

Så Nehemja inspekterar muren runt Jerusalem på natten. Han vet att hans planer är omöjliga för folk att ta till sig. Det är helt kört...tror dom. Så Nehemja går ensam bland stenarna. I över 6 månader har han tänkt och bett och sörjt och fastat och bekänt sin egen och folkets synder. Nu är han där och tar på stenarna.

Tänker han på dess forna storhet? Tänker han på "Hur kunde detta ske?" Tänker han att det är ingen idé? Tänker han att det är dags att bygga en ny stad någon annanstans eftersom detta Jerusalem hela tiden anfalls och attackeras? Varför utstå allt elände bara för en stads skull? Det är lika bra att göra om och tänka om...det är nya tider.

Eller tänker han att Gud sa att han är med mig och nu när vi har blivit rätt med Gud genom vår bekännelse, sorg och bön är hans välsignelse med oss?

Om inte Metodistkyrkan är en ruin i dagens kristna landskap i Sverige finns det inga ruiner. Vi är en ruin och det ändrar sig inte bara för att man sminkar och putsar till den lite. Som fienden sa till Nehemja, "Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"


Kan vi, kära metodister, ge liv åt grushögen som är kvar av vårt kära samfund. Svaret är givetvis "nej"... men Gud kan. Om vi bekänner, sörjer, ber och fastar en lång stund...om vi vandrar där vi är och inser detta...då kan Gud även ge liv åt Metodistkyrkan eller kanske framförallt oss, stenarna. Oavsett vad vi tillhör för samfund.

fredag 3 september 2010

onsdag 1 september 2010

Att hitta rätt...bland ruinerna

Jag har hittat rätt. Jag har hittat en lägesbeskrivning som jag har blivit övertygad om är korrekt. Alltså bryter jag mot trenden att sväva i ovisshet och hoppas på det bästa. Jag känner mig lite som Josia när han fick reda på att dom hade hittat Lagboken.

Vi, dvs. även jag, befinner oss bland ruinerna. Ruinerna av vad som var ett levande och heligt samfund. Ruinerna av livskraftiga och Jesus-fanatikiska församlingar. Ruinerna av ett land präglat av kristna värderingar. Tror till och med jag vågar säga bland ruinerna av vad jag personligen ska vara. Det kallas ofta för Arvssynd och för Lutheraner är detta inget problem, att vara syndare och helig på samma gång, men för en metodist är det ett problem för vi säger att Gud kan göra rent och heligt där synd nu finns. Helgelse. Vi ska faktiskt likna Jesus mer idag än igår. "Are you moving on to perfection?"...

Han som satte ihop lägesrapporten heter R.R. Reno och är teolog i USA. Bibelboken som ligger nära till hands är Nehemja.

Vad skönt det är att veta var vi är. Ännu bättre att veta att Gud är även här.

Att vara Metodist är att:
-vara Misslyckandets folk
-vara bekant med bekymmer
-ha försökt alla "trick" som vi kan komma på utan att lyckas
-leva i trasighetens paradox...att leva med en helande Gud samtidigt som vi är trasiga
-vara i marginalen
-vara obetydlig
-ropa utan att någon hör
-vara ensam
-vara besviken
-leva med en fantastiskt förvandlande teologi som har förvandlat fantastiskt lite.
-att vara en svag, sjuk eller oense länk i den stridande kyrkan

Om detta är sant...borde inte vi Metodister vara allra bäst utrustade för att kunna relatera till dagens svenskar?

eftersom att vara metodist också betyder att:
-leva med en djup och genomtänkt förståelse av Gud
-leva i linje med den historiska kyrkans vittnesbörd
-tro på en Gud som är heligkärlek och som personligen vill införliva alla i den kärleken
-leva på hoppet
-vara uthärdig i bön och tro
-lita på en Gud som inte syns eller märks särskilt mycket


Vi är bland ruinerna...men vi är inte döda. Jesus, livet och kärleken själv, är även här.


Jesus Kristus som Herren...kunskapen om Guds härlighet...denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, 
förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. 

fredag 27 augusti 2010

Det värsta som kan hända

...är (tydligen) att veta något säkert. Ju längre jag bor i Sverige ju mer förstår jag att det verkar finnas en outtalad trygghet i att människor aldrig uttalar sig med absolut säkerhet om viktiga saker. På något sätt verkar det vara mycket bättre att sväva i ovisshet. Det är populärt. Det är dagens visdom.

Att påstå sig veta något är fundamentalistiskt eller dogmatiskt eller instängt. Ordet "kanske" har istället högsta status och det verkar nästan som om människor tror att bara dom är osäkra och håller alla möjligheter för möjliga så kommer resultatet, dvs. det som faktiskt kommer att hända, att antingen inte hända alls eller iallafall hända positivt.
Ta frågan om frälsning, t.ex.. Istället för att säga det Jesus säger (vilket är detsamma som att säga att man bara kommer till Gud Fader genom honom) så säger man ingenting...eller att man inte vet...eller att det kan vara så men kan även vara si.

Just nu till exempel vet jag att som pastor, teolog och medmänniska är det alltid den bästa vägen att se människan bakom teologin eller tro. Endast då kan man leva sin tro ärligt och låta Jesus göra sitt.

Ja, och så att det är dags att skriva lite lättare nu. Kanske är det dags för Apa-skämtet...

söndag 22 augusti 2010

Första söndagen på hundra år

...lite väl att ta in men ändå. Idag var det första söndagen jag predikade sedan den 14:e juli och innan dess långt bort i juni. Det var riktigt roligt. Visst, det borde det vara men okonstlat roligt och härligt är inte fel när man är präst.

Predikade om "oväntad Jesus" och hur vi måste vara förväntasfulla när vi kommer till kyrkan, eller lever livet, på att ett möte med Jesus kan hända. Inget får stå ivägen för det mötet. Inte Bibeln, prästen, gudstjänsten eller något annat. Visst, de sakerna är redskap och vägar till Jesus, men som föreståndaren i texten visade så kan även alla redskap vara hinder och förblinda oss för Jesus otroligt ljusstarka närvaro...som ger vila och glädje.

Visst vill vi ha vila. Förvänta dig Jesus.

tisdag 17 augusti 2010

A funny

Den katolska kvinnan påpekade ödmjukt till sin evangeliska väninna: "Ni protestanter är så noga med, och duktiga på, att be Jesus komma in i era hjärtan. Vi katoliker ber istället att vi får komma in i Jesus hjärta".

Snap.

måndag 16 augusti 2010

Gör det nåt om (bl.a.) Metodistkyrkan dör ut?

Nu är det snart höst. Samlingssöndag och planering inför olika händelser. Jodå, det blir nog julotta i år igen. Välkommen...
Det var en härlig sommar med mycket roligt, nöje, tänkvärt, nytta, avslappnande och annat viktigt. Men som sagt, nu är det dags att komma igång.

Jag följer via min mestadels finfina telefon en massa bloggar där människor skriver vad dom tänker. Ofta är det om kyrka, ofta inspireras jag mest av ortodoxa eller katolska bloggar. Ibland blixtrar även en protestant till. Iallafall är det en protestant som skriver överlägset mest. Bland alla dessa tankar dök det ner ett mejl där några metodister beskriver sina känslor inför den nya kyrkan och sitt missnöje med både process och framtid. Samtidigt blir en god vän processledare för detta samfund och ska peppa oss andra med god ledning och visionärt tänkande. Allt detta i Sveriges kanske minsta samfund...

Jag påminns plötsligt om något som jag ofta har hört inom mina år som återkommen metodist men som jag inte riktigt fick ihop förrän nu. Jag tänker på den numera populära sanningen att alla kommer till himlen oavsett tro eller liv. En kommentar var "ja, min bror trodde inte på Gud men jag kan inte tänka mig att han inte är i himlen så han är där" eller "jag kan inte förstå att alla inte kan komma till himlen så jag kan inte predika om det [att människor inte gör det]" eller "alla är redan frälsta" eller "Helvetet är nog tomt".
Om det nu är så att alla kommer till himlen, som många verkar tro, så blir det genast ganska uppenbart att en annan fråga blir aktuell: vad gör det om Metodistkyrkan försvinner? Svar: ingenting. Gud är god och kan säkert ordna jobb åt alla oss som är beroende av en lön från kyrkan. Möjligtvis ser vi till Staten istället och börjar stämpla. Människor kan hitta "Gemenskap" (ett nyckelord i dagens samfund) på hundra andra ställen. Stillhet finns att få i närmaste tomma statskyrka. Frid är svårare att hitta men en uppsjö av experter och terapeuter står beredvilliga. Kärlek är så komplicerat (allt är ok men ändå inte) att det verkar lättare att leva singel med olika medel för tillfredsställelse till hands (vilket en majoritet redan gör ).

Jag kanske är för hård. Kanske gör MK i Sverige ett jättearbete både socialt och medmänskligt. Kanske skulle många människor uppleva saknad och sorg över organisationens bortgång. Men i det långa loppet, i the big picture, skulle det inte spela någon egentlig roll. Om alla kommer till himlen. Då vore det bättre om vi satte in en annons i GP, Metro och DN och berättade att alla kommer till himlen så lev livet och gör det goda. Tänk positivt. Tro på dig själv. (Valfri klyscha här). Vad är lite olycka här mot evig lycka där?

Men tänk om det inte är sant. Tänk om alla inte kommer till himlen. Då spelar det en oerhörd skillnad om ett samfund finns eller inte. Eller rättare sagt, om det finns en röst och plats för sanningen eller inte. En enda gång har jag hört ett resonemang bakom påståendet att alla kommer till himlen och det var väldigt svagt. Detta verkar i mina öron vara fullständigt horribelt. Hur kan vi vara så säkra på att alla kommer till himlen om vi inte vet varför och på vilka grunder vi vet detta? Är det säkert att alla kommer till himlen eller är det en förhoppning? Hur vet vi detta? Vem har sagt det?

I slutändan handlar allt vi gör inom kyrkan om en enda sak - Salvation. Räddning. Frälsning. Från profeterna och genom hela kyrkohistorien med alla kyrkor och samfund har alla fundamentalt missat poängen i över 4000 år (hittills) och haft fel om det är sant att alla kommer till himlen. Det är liksom själva grejen...att dom inte gör det och att Korset står som ett utropstecken för alla som vill se och höra erbjudandet om Räddning.
Om vi ger upp sanningen om helvetes verklighet och allvar är vi inte bättre än människor på en sjunkande båt som vägrar slänga livbojar till drunknande människor baserat på våra idéer om att det är omöjligt att drunkna i vatten.

Ingen vill skriva eller predika eller prata om Helvetet. Men det mest kärleksfulla man kan göra till en buss full med människor som är på väg mot ett stup till toner av lady Gaga är inte att säga att allt är ok utan tvärtom att varna för stupet. Som jag tror Chesterton sa, "it is better to be scared than feeling safe if there are wild lions around". Det är dessutom Bibliskt...att när människor glömmer Gud och festar som om världen är ett evigt party kommer alltid Gudsrösten med ett speciellt budskap: "you fool, tomorrow you die." Bättre lite obehaglig sanning här än evig pina där.

tisdag 27 juli 2010

onsdag 14 juli 2010

Frankrike, medlemskap och vapen

I dagarna har även Frankrike slutit sig till de länder där det (snart) är förbjudet för kvinnor att bära heltäckande muslimsk dräkt, s.k. burqa. Jag har egentligen inget intresse i frågan men undrade lite stillsamt på vilka grunder en riksdag/regering kunde göra det olagligt att klä sig på ett visst sätt. I Frankrike får man böter om man bär en sådan dräkt (119 euro) och en man som tvingar sin fru att bära en burqa riskerar 30,000 euro i böter och ett års fängelse. Jag såg några skäl som ligger bakom lagförslaget och det handlade om att kommunisterna tyckte att en burqa var detsamma som en likkista. Center-moderaterna uttryckte sig som så att det handlar om att "frigöra" kvinnan och att ett demokratiskt samhälle är "open faced".
Så nu har en sekulär stat beslutat att en religiös sed är förbjuden, även om den utövas frivilligt. En kvinna som väljer burqa gör ingen något illa, uppmanar inte till någonting...möjligtvis till återhållsamhet i våra sexfixerade samhällen och lever sin religion på ett påtagligt sätt. Kan detta även hända kristna? Jo, en anställd flygvärdinna på British Airways fick nyss veta att det inte är tillåtet att bära ett kors kring halsen under arbetstid. Inte samma sak, men nu när Europadomstolen håller på med frågan om kurcifix och offentliga platser kan man börja undra vart det bär hän.

Häromdagen pratade jag med en kollega om Bibeln.Ha sa att han trodde på allt som står i Bibeln men att han var inte troende. Kan man göra så? Är det kanske dags att hitta andra ord och uttryck för vad det innebär att följa Jesus än "troende"? Associerar människor fel när vi pratar med dom om vad som krävs för att bli en kristen? Som jag alltid säger så ger jag inte två ören för människor som vill förändra eller "förnya" kristendomen (som om människor 2000 år efter Jesus skulle veta bättre än Paulus, Johannes och de andra) men däremot är jag mycket intresserad av hur kristen tro kan få nya uttryck och vägar in till folk. Måste man vara "troende" för att vara kristen?

Kristendomen befinner sig i krig. Många, kanske de flesta, tycker detta är ett pinsamt och förlegat sätt att uttrycka sig på men det förändrar inte verkligheten. Om Bibeln säger någonting om verkligheten så är det att det finns en motståndare till Gud som vill förgöra människor. Han har många namn och de flesta kan man höra om man går på en allsvensk fotbollsmatch. Om man tvivlar på att han finns räcker det med att läsa Socialstyrelsens rapport om självmordsfrekvensen i Sverige eller slå på Rapport/Aktuellt eller varför inte läsa om vad som händer i andra länder i typ Afrika eller Sydamerika. Vilka vapen finns tillgängliga (om vi nu förstår att vi ligger i krig, som Jesus själv sa)? Som jag ser det så finns det två sorter, offensiva och defensiva. Jag tror att dom som har förstått att vi ligger i krig, att vi har en fiende och att insatserna är ohyggligt höga (själars evighet) ofta blandar ihop dom.
Som offensivt vapen tror jag att vi måste använda ett helt igenom heligt liv som är styrt och genomsyrat av Guds kärlek genom Heliga Ande. Inget annat fungerar och i våra dagar är detta nästan utrotat, ergo kyrkans och kristendomens marginalisering. Vårt defensiva vapen, som ofta missförstås som ett offensivt vapen, är apologetik, dvs. vad vår tro är, vad den säger och varför den säger det. Trons försvar.
Nu för tiden hör man ofta att kristna talar om för världen (och andra kristna) allt som är fel och vad rätt tro är. Nåväl, det finns rätt och fel tro. Det fungerar inte att tro fel även om man har ett gott uppsåt. Man kommer inte till Stockholm från Göteborg genom att gå söderut oavsett hur god tanken var. Men rätt tro är bara ett redskap till rätt liv. Det var med livet radikalt och unikt förvandlat av Gud som gjorde att Romarriket blev kristet. Alltså måste vi börja leva rätt enligt den rätta tron och sedan ge svar på varför och hur detta livet kommer sig genom att förklara och försvara tron.

Detta är väldigt svårt men jag tror det är nödvändigt. Annars lever vi som vi vill och inte som Gud vill. Annars anfaller vi våra patienter. Annars förgör vi varandra. Annars riskerar vi att bli en kyrka med gott om pengar men utan människor...fast det är vi ju redan.
Kanske är samfundens tid ute och gräsrots-/hemgruppskyrkornas tid kommen...



http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=218895

fredag 9 juli 2010

Varför politik är och alltid kommer att vara tvåa

För en kristen är politik alltid högst tvåa. Politik är egentligen bara försök att förbättra vår värld, vilket ju är väldigt bra. Men som kristna är vårt uppdrag inte att först och främst förbättra världen. Rent konkret kan vi i längden inte förbättra världen om vi inte gör det viktigaste vi har att göra.

Vilket är att förkunna, i ord och liv, förnyelse och förändring genom Jesus död och uppståndelse. Det är bättre att "förmedla" Jesus så att människor blir förändrade till Guds avbild därför att det är bättre att människor inte begår brott än att utbilda fler poliser. 
Livet på jorden är viktigt. Vi är placerade av Gud på jorden för att njuta av Guds skapelse och för att träna oss att älska och dela gemenskap inför himlen. Det är där vi hör hemma. Det är vad som står i våra pass under "medborgare". Men som genomresande innebär det att vi försöker lämna jorden bättre än vad vi fann den....vilket politik kan hjälpa till med. 

Men vi är inte Almedalens folk. Vi är Golgata folk. Vi är höjdens folk.

onsdag 7 juli 2010

Skarpt läge

Mitt i sommarens möjligheter att bilda sig en uppfattning om nuets och "vägen vidare" teologi så mötte jag igår en man som, hör och häpna, var intresserad och öppen för kristendomen. Finns dom!?!  Mitt under en fika så kom det fram, i en fråga om "är alla frikyrkor är protestantiska?"...och fortsatte sedan med mycket viktigare saker.

Hela tiden bad jag frenetiskt till Gud. Vad skulle jag säga? Vem var denna människa och hur kunde jag bäst möta honom? Vuxendop, syndabekännelse och medlemskap kändes ohyggligt långt borta. Helig Ande, hjälp mig! Nu är jag dessutom pastor och en sådan, om någon, ska ju vara beredd på att leda en själ till korset och den tomma graven, och ändå måste jag erkänna att jag kände mig lite vilsen och tafatt. Inte bra alls. Inte så att jag gjorde bort mig totalt men jag var inte riktigt beredd.
Vad skulle du göra om du märkte att en människa kom från ingenstans och visade intresse för kristendomen? Jo, jag lyssnade. Jo, jag berättade lite om mig själv. Jo, jag gick från kyrka till Jesus. Jo, jag besvarade frågor. Men ändå, lite tafatt.

Jag tror att det är viktigt att så snabbt som möjligt, vilket inte behöver vara stressat för den sakens skull, anamma en teologi om läget (ruiner), sätta sig i skolbänken igen (mer om detta senare), hitta sin gåva i Anden och gå igång på den (teologi/apologetik för mig), samt att vara uppmärksam och påläst om människans nutida situation och framförallt Kristendomens svar på lidande (för en värld i synd kommer obönhörligen att lida). Det finns enstaka människor där ute som trots allt har nåtts av Guds Ande och svarat med ett öppet hjärta. Dom är inte många, men det gäller att inte villa bort sig utan att vara redo för Guds Ande att verka genom oss.

tisdag 6 juli 2010

Att läsa Wesley...

...är alltid en utmaning. Ofta känner man sig som en hedning som har trott att man är frälst. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag läste hans predikan om helvetet och fick tända alla lampor...fastän det var ljust ute.
Ofta är det rakt på sak, svart eller vitt, himmel eller helvete. Samtidigt är John nästan alltid pastoral. Omtänksam. Varmhjärtad. Vill väl.

Man får en tydlig lägesrapport när man läser honom. En sann och framförallt klart Biblisk bild av situationen, av verkligheten.
Nu senaste har jag också upplevt en annan sak när jag har läst ett antal predikningar...som är oroväckande på ett annat sätt. John får mig att känna som om jag har missat något väsentligt med tron. I flyktiga ögonblick kan jag förnimma vad han menar, men det är svårt att greppa. Det är nåt med sann kristendom, den varianten som gör att Gud blir glad och himlens port öppnas...och vad den är och hur den ser ut. Igår läste jag hans preikan "The wedding garment" (om Jesu liknelse om mannen som slängdes ut från festen pga fel klädsel), som skrevs i slutet av hans liv.
Där skrev han att ortodox tro, dvs. tro på rätt saker, är livsviktigt för fel tro leder fel (så här långt var jag med)...MEN ortodox tro är inte den "klädnad" som krävs för att få närvara vid den himmelska festen. Det handlar om "the holiness without which no man will see the Lord"...och att Djävulen tror också att Gud skapade världen, att Mose gav israeliterna lagen, på mirakel, på intåget i Kanaans land, på att Jesus var Guds son, dog och uppstod, men sitter givetvis inte med på festen han heller.

Rätt tro, vilket i våra tider försvinner mer och mer för att ersättas av tillrättalagda och egotrippade varianter, är vara ett redskap, en väg för att nå målet...och målet är alltså nåt annat än rätt tro.
Det är detta mål som Wesley fann och som ånyo gäckar mig...och det har med kärlek att göra. En kärlek genom men också bortom konservativ/ortodox/Wesleyansk tro, månne?

lördag 3 juli 2010

Vem är R.R. Reno?

Jo, han är en teolog i USA som har skrivit mycket och tänkt mycket kring kyrkan och det postmoderna/kristna samhället. Mer om honom lite senare.

När sommarvärmen ligger på, det är ledig lördag och det är varmt i vattnet är det inte många tankar som orkar ta sig samman och bilda en begripbar kedja. Men det finns en och annan usling som försöker...och jag har kommit fram till en grej. En grej som har med kyrka och tro att göra.

Det sägs att vi är på väg. Det sägs att den nya kyrkan och hela det kristna livet är att vara på väg och att våga möta vägen vidare. I samma verklighet är det också så att nästan ingen i samhället bryr sig om vad vi gör och alla är rörande överens om att det är för dom i samhället vi är till för (vilket i sig kanske inte är helt rätt). Men ändå.
Om vi antar några grundläggande saker först.
1. Gud, som är allsmäktig och god vill frälsa världen för världen/människorna kan inte frälsa sig själva utan syndar ihjäl sig.
2. Kyrkan består till vis del av människor som har blivit räddade/frälsta/omvända/upprättade.
3. Kyrkan växer inte utan minskar (drastiskt) i antal.
4. Fler och fler människor, ofta nästan alla i ett samhälle, blir alltså inte räddade och går således en dyster framtid till mötes.

Om vi är på väg så är vi nog överens om att i enlighet med bilden av att vara på väg så är vi vilse. Vi vet inte vart vi är på väg och alltså är våra "lockrop" till andra att hänga på föga övertygande. Vem vill hänga på ett dystert gäng som inte vet vart dom är på väg eller varför?

Om vi dessutom lägger till att omvärlden inte är neutral till kyrkan och hennes budskap utan ivrigt har attackerat allt ifrån Bibelns trovärdighet och sanningsvärde och genom Darwin till Sartre till Hegel till Kant till Nieztsche(?) till Derrida tilll Heidegger har gjort det oerhört svårt att evangelisera och vinna människor har vi en svår nöt att knäcka. Vi har mycket pengar, centrala och fina tillgångar, lokaler, duktiga pastorer, men vi gör inte folk till lärjungar.

R.R. Reno säger att läget är kritiskt. Kyrkan ligger i ruiner i västeuropa, framförallt i norden. Allt annat är en illusion från statskyrkans "fornstora" dagar av medlemstvång genom barndop. Enstaka stenar kanske glimrar men det är ibland stenar vi går. Det finns en väg att gå men först måste vi veta var vi är.

Det finns mycket mer att säga men för min del är det en uppfriskande och bra början... nämligen att vet var man är...bland ruinerna.

onsdag 30 juni 2010

Kyrka - hmmm... - det här är ju en fredad zon.

Så lät det på ett besök jag gjorde hos en granne till kyrkan idag. Jag gjorde sådär som vi ska göra. Nå ut till våra grannar...gå ut och göra världen till lärjungar. Men "nejtack, det här är en fredad zon och vi har ju tystnadsplikt och så...".

Så har det blivit i Sverige idag. Kyrkan kommer och knackar på och frågar artigt om vi kan stå till tjänst, och möts med att nej, det här är en fredad zon och kyrkan skulle alltså inkräkta. Är kyrkan inkräktare? Är vi inte längre den fredade zonen i samhället?

Vår granne är kanske inte den mest kyrkovänliga institution i samhället, men ändå? Vilka utmaningar vi har! Spelplanen är inte plan, som vi säger i USA. Vi kämpar i uppförsbacke, folk har en negativ och inte en neutral inställning till kyrkan...eller är det så att folk i allmänhet har en positiv bild av kyrkan?
Jag tror det beror på vad man lägger i begreppet "kyrka" men intressant nog är det som vi tycker är det "goda budskapet" om frälsning aldrig med på listan över vad folk tycker vi gör bra. Folk gillar vårt sociala ansvar och vår allmänna positiva kraft i samhället för att förbättra. Men aldrig har jag läst att folk gillar vårt budskap om omvändelse och frälsning. Har du?
Men kyrkan är inte ett politiskt parti. Den är inte ens en demokrati. Helt riktigt är den en inkräktare i samhället, men en god sådan. C.S. Lewis sa att Jesus invaderade jorden och vi är rebeller som kämpar i väntan på krigets avslut. Så nog är vi inkräktare men i positiv bemärkelse. Hur får vi folk att fatta det, att vi har medicinen och att alla är sjuka?

måndag 28 juni 2010

Vad håller vi på med...

...i vår kyrka? ...i vår tro? ...i vårt samhälle?


Varför ägnar vi oss åt det vi gör och varför är det så få som tycker att vi håller på med något nyttigt? Nej, jag flummar inte runt i ett slags neurotiskt behov av att vara viktigt och hörd, att vara den som alla lyssnar på och som har strålkastarljuset på sig. Jag tänker mer allmänt. Varför är vi i grund och botten engagerade i kyrkan?

Vad är det som är vår drivkraft? Vårt mål? Vår väg?

Att vara kristen är att ha världens absolut svåraste arbetsbeskrivning.
Tänk dig själv. Du är en kille som har träffat Johannes på en restaurang. Han var där och åt med några vänner och du hör honom prata om en kille som hette Jesus. Vagt kommer du ihåg namnet från morgonens "Eko nyheter" och lyssnar lite till. Efter maten vågar du dig fram, vilket i sig är otroligt eftersom du egentligen tycker om att vara en i mängden. "Lagom" är ditt motto. Men Johannes lyssnar och berättar att du kan möta den här Jesus själv. Fastän han numera inte finns på jorden utan lite kryptiskt finns i "himlen" säger Johannes.

Låter lite som en begagnad åsnehandlare eller den där jättebilliga kärran som bara råkade vara slutsåld när du rusade till affären. Jaha, tänker du, kan man kan få möta Jesus? Jodå, säger Johannes som också säger att Jesus är Gud, och som vandrade runt på jorden i 30 år...fast du kan inte möta honom idag på samma sätt som man möter vem som helst...det beror på hur du definierar ordet "möta"...

Johannes var en pastor men också en vanlig kristen. Hans arbetsuppdrag var att göra hela världen till lärjungar. Alla. Det är en arbetsbeskrivning som heter duga. Han hade det mycket lättare än vi men också mycket svårare. Han levde i en kultur som var hyperreligiös men väldigt ointresserad av kristendomen. Den skulle helst förföljas och utrotas. Dessutom var lärjungaskap och personlig tro omöjligt i det samhälle han levde i. Där handlade det mest om att göra lite olika ritualer och hoppas på det bästa. Ödet var nyckfullt.

Varför lyckades lärjungarna men inte vi? Är det möjligt att vi har missat något, eller är det som det så ofta sägs att "tidens trend" är sådan att kristen tro är ute och passé? Personligen tror jag bara att det är sådant vi säger. Tidens trend/tecken är det alltid när det går dåligt men när det är väckelse är "Gud på gång!". Jo, jag tackar.
Men kanske har allt ifrån ångmaskinen till Facebook gjort oss överflödiga? Kanske har Ockham, Sartre, Descartes, Kant, Locke, Hume, Russell, Hegel, Derrida m.fl. gjort att det är omöjligt för oss att fortsätta inom högutbildade och välmående kulturer?
En stilla fråga är varför vi protestanter håller på med alla slags "relevant" byggen medans Katolska och Ortodoxa kyrkan växer, överallt.

Så, nu är det en ny kyrka på gång. Ett samfund växer fram och förväntningarna är höga. Ingen vill fortsätta spela i uppförsbacke. Begåvade människor träder fram och tar sig an utmaningen. Jag hoppas att dom lyckas.  Men jag tvekar. Varför? Därför att jag tror att det blir ett ultraliberalt bygge utan både Jesus och sanning? Nej, det tror jag inte. Jag tror bara att det inte går att göra en ny kyrka av det som redan finns. Men bara för att jag inte tror på det behöver inte betyda att det inte är bra. Jag hoppas att det blir bra. Men jag tror att det måste till något mer radikalt. Något nytt, som antligen innebär något gammalt. Något uråldrigt.

lördag 26 juni 2010

Dvala och en kamera

Det är lugnt nu. Känns oerhört lyxigt med ledigt i två dagar. Får nog jobba lite imorgon för att komma ikapp, men är det inte så att de flesta har ledigt två dagar varje helg? Jag får kompromissa lite.

Köpte en kamera till min fru i veckan. Från USA, för annars blir det dyrt. Det blev en Canon 500DSLR med ett fint objektiv och lite bös. Hon är väldigt duktig och intresserad av foto så det ska bli roligt att se vad det blir. Nu har vi också hittat ett billigt och bra ställe som fixar foto på canvas. Det blir rätt bra.

Hade lunch med en familj idag på Askimsbadet. Väldigt trevligt. Fick en tankeställare när vi pratade om kyrka och Gud. Han är från Australien och hade synpunkter på olika församlingar i Göteborg, kända för oss alla. Hans kommentar var att det var så låg kvalitet på predikningarna rent Bibelmässigt och teologimässigt. Som de flesta arbetsinvandrare (typ Volvofolk, SKFfolk och sånt) så var han väldigt målmedveten och säker på vad han vill och visste och behövde. Inget pjosk. Så han undrade varför kyrkorna verkade skämmas för sitt budskap och gömma det bland vacker musik. I ärlighetens namn gjorde den varma solen, den goda maten, och en ledig dag att jag inte tänkte så mycket djupare på det just då (vilket i sig är ovanligt). Men nu undrar jag lite mer. Är det så att vi inte vill/kan/orkar/tror på ett djupare Bibelbudskap som inte är så tillrättalagt och "relevant" eller ett djupare teologisk innehåll som vi tror skrämmer folk med sitt allvar.
Mer och mer är jag övertygad om att det viktigaste man kan göra i Guds rike är att göra det man gör helhjärtat och utan hänsyn, i positiv bemärkelse, till vad man borde göra i folks ögon. Typ skillnaden på kung Saul och David. Saul oroade sig för vad folket skulle säga och tycka, ville vara relevant och nå ut. David brydde sig bara om en sak, Gud, och struntade i hur det såg ut. Bägge två hade brister men David var den vars ätt såg Jesus.

Helhjärtat och utan en tanke på relevans. Att älska Gud hämningslöst och leva som den han har skapat mig att vara. Ord som är lättare än handling men ändå pekar på rätt väg.

onsdag 23 juni 2010

Att prästa

Nyligen fick jag frågan av en försäljare för Viasat om jag relaxar lite och tittar på TV när jag har "slutat prästa". Prästa? Vad innebär det?

Det beror väl på, kan man lugnt säga. Är det att predika eller att göra hemsbesök eller att ha ett andligt samtal eller att be eller att läsa Bibeln eller att spela tennis eller att...?

Frågan fick mig som vanligt att tänka lite längre på vad det är jag håller på med, varför jag gör det och hur jag gör det. Frågan om varför är den lättaste, jag gör det därför att Gud vill det. Inte på ett påtvingat sätt utan därför att jag önskar att Guds vilja ska vara min. I vår moderna tid är kanske versen "you are not your own, you were bought at a price" näst intill omöjlig att förstå. Men jag tror att det är så...att vi har inte rätten till oss själva längre. Det har Gud. Vi är "rättfärdighetens slavar" säger Paulus. Ingen vill vara en slav men alla är ju slavar ändå. Till sina känslor eller till mode eller till omvärldens tyckande eller till sina egna åsikter och värderingar eller till Gud. Endast Gud ger oss sann frihet, de andra tynger ner oss och ramar in oss.

Frågan om vad jag håller på med, vad jag gör när jag "prästar", är lite svårare. Speciellt nu när det är sommar och det ordinarie schemat är ganska lugnt. Men främst är det nog att fördjupa min relation med Gud, hålla kontakten med min församling, i bön och i att söka Guds vilja för församlingens framtid, möta människor mitt i livet.

Den sista frågan, om hur jag "prästar", är lätt att förknippa med ovanstående fråga. Hur är jag präst? Jag har mer och mer börjat undra om det inte är att leva fullständigt blåst...ja, alltså av Anden blåst/ledd till att göra och till att möta och till att x. Som människa är det lätt att göra det man tycker verkar bra. Som människa är det lätt att tro att man gör/säger/tänker rätt. Som en ny människa som låter Anden blåsa mig dit Han vill...ja, då är det lite annorlunda. Då kan det bli hur som helst, från mitt perspektiv, men faktiskt blir det som Han vill istället. Då kan jag prästa oavsett vad jag gör.

Att prästa är alltså att vara blåst.

måndag 14 juni 2010

Game on

En av erfarenheterna med att ha två, eller tre, jobb är att det handlar om att ställa om. Nu har jag varit på semester i Italien i sex underbara dagar. Fantastiska dagar med pool, Toscana, Katedraler, Krucifix, Pasta och mycket annat. I morse körde jag lastbil och hämtade hörnsoffor, i förrgår låg jag i en svalkande pool i ett varmt Toscana med utsikt över turistfällan San Gimignano. Omställning. Game on.

"Game on" har blivit lite av ett begrepp inom vår familj. När vi kommer hem från stugan efter en helg eller ledighet så brukar vi säga "Game on" när vi kommer till staden. Där väntar jobb och ansvar och problem och utmaningar. Där väntar på ett sätt verkligheten, fast en verklighet som är annorlunda.
"Game on" är något man säger i USA efter pausen när matchen går igång igen. Nu är semestern slut och vardagen sätter in. Samtidigt så är livet som pastor aldrig något man stänger av. "Att inte ta jobbet med sig hem" är säkert en sund inställning och det går kanske även för pastorer. En tid. Men tankarna och relationerna med människor upphör liksom inte klockan 18:01. Människors problem och lidande tar inte paus. Guds omsorg tar inte paus.
Samtidigt är det dumt att ta på sig hela världens problem på sina axlar. Men jag tänker ibland på vad min gamla rektor sa: "Sure, the world is going to Hell in a handbasket (Am. ordspråk), but who will first take the handbasket to Calvary?". Jag ska inte ta på mig hela världen problem men jag ska bära mina medmänniskor till Korset.

Nåväl, jag har många andra tankar att skriva om när det gäller resan till Italien och den andliga resa det innebar. Jag har också tänkt mycket på kristenhetens framtid i Sverige sett från min församlings- och/eller samfunds-perspektiv. Det måste jag smälta lite innan jag skriver om det.
Ett är säkert. Jag saknar den självklarhet mina Katolska kollegor känner och lever i som representanter för Guds rike mitt i världen, i kontrast med min svenska, Lutherskt-färgade, marginaliserande kyrka som försöker tala om för en ointresserad värld att vi har nåt att komma med (men som inte, uppenbarligen, ger någon vidare mätbar skillnad i vardagslivet). Vägen vidare är indeed den stora frågan men först måste vi veta var vi är. Är vi måhända bland ruinerna av en icke-folkligt förankrad statskyrka där egot har blivit Gud och när tvånget med kyrkan har försvunnit så förvinner även allt annat?

Vi piggar upp oss med en bild eller två på Italien...


ShareThis