The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

söndag 17 februari 2019

Why the One Church Plan threatens the United Methodist Church and why there is hope

"...casting all your anxieties on him[God], because he cares for you." 1 Peter 5:7:
I'll write this one in English. It feels more natural.

It is crunch time. The General Conference of the United Methodist church, the extraordinary conference to be exact, is upon us. Millions have been spent/will be spent, hundreds of delegates are preparing for voting and thousands are praying. What will happen?

Many are hoping for the One Church plan to be supported. Lots of bishops do and the plan has its own website/PR film. 

I have for been opposed to the Centrist/One church plan from the beginning and I believe that if it is adopted, as it might, it will be a fatal blow to the Church. It will take time, as all things Methodist do, but choosing this plan over the others will destroy our connectional status and that in turn will destroy the church. I would rather that not happen.

Why am I opposed to the One Church plan? Let me give you 3 reasons:
  1. It will officially declare that the church does not believe or practice the same truths. How can a church be a church if it teaches and practices direct opposites? In what other area would we allow that?
  2. It will promote subjective and individualistic beliefs and practices. Any loyalty to the church would very easily be replaced with a loyalty to one's self and one's own interpretations, no matter how uninformed or misguided. It would  open the church up to theological anarchy.
  3. Although it is the psychologically weakest argument, the slippery slope, it would obviously open up the church to very rational requests for allowing lots of other issues to be open for discussion and variants of practices.
At base, at least for clergy, is loyalty to the church. Being a priest in a connectional church (a church that is not a collections of individual congregations but unified in its beliefs that are then shared by willing and connected congregations) is a matter of surrendering one's own beliefs for the church's. A Methodist pastor says "-The church says...", not "-I say…". The difference is huge and very important. Here's why.

Let's assume that it matters a great deal what you believe or not about God.
Let's also assume that it is possible to have beliefs that are either true or false, right or wrong no matter how well-intended they are.
Finally, let's assume that both life here on Earth and one's eternity is based on what we believe now and whether or not we hold beliefs that are true or not. Believing falsehoods is unhelpful, to say the least.

Doesn't it stand to reason then that it is if the utmost importance to make sure we all hold as many beliefs as possible that align correctly with objective reality, the way things actually are? 
Of course it does! That is how we live our lives elsewhere. 
If we want to drive to Oslo from Stockholm it doesn't matter what we believe about the rightness of going east. The reality is that Oslo is due west and unless we go west we won't get to Oslo. Theology is not different. God is a destination and a person to be with. It doesn't matter what we believe unless what we believe aligns with how He has told about how to get to Him and be with Him and live with Him, here and forever.

If all this is true, what then is the best way to find out what objective reality actually looks like, tastes like and so on? The "way everlasting," to quote Scripture?

Well, I know what certainly does not help. Gathering a bunch of people and decide that everybody's beliefs and opinions are equally valid and true and should be followed as you see fit. 

Isn't that why the United Methodist church spends all this time and energy and money on gathering at General Conferences every four years to decide what God has revealed as His Way, Truth and Life for people who desire to life with God in our time, i.e. the Church. 
Isn't that the point?
We don't have a pope but we kind of have a Magisterum/Congregation of Faith. The General Conference. It is our vessel for deciding what God wants and desires and requests of us as a church, as people of God...for the making of disciples and transformation of the world. 

If the One Church plan is adopted...all of this is over. Finito. It is "Everyone did what was right in his own eyes. Judges 21:25" Theological anarchy. 
The local pastor suddenly becomes the arbiter of God's will, in this case for homosexual unions, and not the Church. Just the practical implications are huge. I serve 2 1/2 congregations with varied attitudes towards homosexuality. Imagine the church councils I will be a part of, especially if X is voted in but I or the council wants Y in 1 or both churches. Imagine the confusion people seeking our advice and input getting opposite answers depending on where and who you ask. Not to mention the soul-care implications.

The damage and destruction will not happen overnight but once the fanfare is over and the confetti has been swept up by "the victors" it will begin. Slowly at first but it will increase. Such a vote will legitimize the already pretty rampant epidemic of the theological "smörgåsbord" mentality that seemingly offers choice (pick any belief you like) but sacrifices truth (truth-is-what-you-make-it nonsense). Who is to say what the best or true way to God is if even the General Conference doesn't know...

...but more specifically has codified that the church doesn't know, has abdicated its responsibility, and now leaves that choice up to the individual? 

The issue is much larger than homosexuality. It is for the soul of the way Methodists do church and I would much, much rather see the General Conference take a stand, like it has done with more or less everything else, and say either or. 

I can respect a decision that states that God is perfectly fine with homosexual lifestyles and all its lettered cousins and that all Methodists should agree with this (much like what happened with female pastors, not that the issues are related otherwise).
I can respect a decision that states the opposite.
I would have a very hard time respecting a decision that says "Whatever."

In all things I try to be loyal to my church. Just recently I had to change my mind (and I did) because someone showed me a belief the church had that I had somehow missed (and that I was initially inclined to believe otherwise). If the church doesn't have a standard, a "the buck stops here" understanding...what does it have but a flag flying the colors of postmodern individualism? Why should anyone ever change their beliefs? Who is right? Who is wrong? What is true? What is God's way and will for people? Whatever?

I hope and I pray that the Methodist church can continue to offer people guidance and help in understanding God's way, truth and will. 
My prayer and my hope is in the Lord, maker of Heaven and Earth. I pray that He finds pleasure in the people called Methodists and I hope that He can guide the United Methodist church into making good decisions in the coming days. 

For the future of the church and of the world. 

söndag 6 januari 2019

Målet är inte att tro rätt

Jag känner en kollega som menar att uttrycket "rätt tro" är blasfemiskt, det vill säga att det är hädiskt. Det är nog ganska radikalt och "ute på kanten" och även logiskt ohållbart eftersom det sig är ett uttryck för vad kollegan menar är att tro rätt, nämligen att inte tro att någon tro är rätt.

Men, i sak tror jag min kollega har många själsfränder. Det har i min erfarenhet helt enkelt blivit så att detta med "rätt" tro är något fult, omöjligt och till och med fel (även om det gör våld på logiken). Subjektivism (att allt beror på min egna tolkning och tradition och känsla och tanke) och dess kusin relativism (att allt är relativt) har nått en slags allmänt godkännande. Den som menar eller påstår sig har "rätt" tro utpekas som en fanatiker eller en egotrippande galning. Höjden av ödmjukhet är numera att ingen vet vad "rätt tro" är för något. Allmän ignorans av sanningen är det högsta goda. Ironiskt då att vi lever i "informations åldern" men mindre ironiskt att vi översvämmas av "fake news" och/eller "faktaresistans". 

Jag är av den övertygelsen att "rätt tro" är inte bara möjligt utan också nödvändigt. Det är inte detsamma som att påstå att just min tro är den rätta, om nu någon skulle tro det. Nej, det innebär att jag är övertygad om att det rent logiskt måste existera en objektiv sanning om Gud, tro, moral, etik, liv och död och allt annat. Det ligger i själva konceptet att Gud är Sanningen. Gud är sanning och därmed finns det en sanning som är fullständigt oberoende av dig eller mig och våra tankar och känslor och allt. Rätt tro är helt enkelt en tro som överensstämmer med den sanning som Gud är och uppenbarar för oss.

Några vill här påpeka att allt handlar om "tolkning" och att även om Gud är sanning och således att det finns en "rätt tro" (och en "fel tro") så kan ingen någonsin veta den. Den förblir gömd och dold och finns bara hos Gud...och kanske kan vi lära känna den när vi kommer till honom. Men inte förr.

Men det är i sin tur en omöjlig tanke eftersom Gud genom hela historien har försökt att visa oss, uppenbara sin rätta tro, för människor. På olika platser, i olika kulturer och i olika tider. Guds sanning och således människors rätta tro har försökt att hitta varandra i årtusenden och det är Kristendomens kärna...att människans rätta tro och Guds sanning har träffats. 
Vad för slags Gud vore Treenigheten annars om han inte ens kunde förmedla sin sanning och hur rätt tro ser ut till sin skapelse?

Men.

Rätt tro är inte målet för oss människor. Målet är den vi tror på, Han som är sanning. Inte tron i sig. Inte de rätta åsikterna. Trosdoktrinerna. Dogmerna. Litrugierna. Moderiktiga åsikter.
Rätt tro, så som Gud har uppenbarat den genom tiderna, är en bil att sätta sig i och sedan åka till en destination. Gud själv, utan att krocka eller köra av vägen. 

När det nya året ökar i hastighet gör vi gott i att komma ihåg detta, särskilt alla inom kyrkans värld. Det handlar aldrig om att omvända människor eller övertyga våra menings-fiender till vår rätta tro, och framförallt inte till vår åsikt. Det handlar om att övertyga och omvända människor till Han som den rätta tron visar oss och pekar på. Det går bara om vi själva har hittat rätt tro och följt den till sin skapare. Jesus.

Fel tro är som en bil med en trasig GPS. Fin att sitta i, bekväm och många knappar att trycka på. Man kommer till många olika platser...men man kommer aldrig fram. Trevlig resa på men tråkig destination.
Rätt tro är tvärtom. Man kommer dit GPS:n säger om man väljer att inte köra sin egen väg utan följa det den uppenbarar för oss. 

Så bli inte upprörd över alla som skriker och gapar och postar på Facebook och Twitter om alla möjliga slags versioner av den kristna tron som ingenting är mer än moderna påhitt och populistiska påfund. Som stryker folk medhårs utan att våga ge varken diagnos eller medicin. Som kör dit vinden blåser eller modet bjuder. Som gör dig irriterad och full av missmod.

Håll fast vid den tro Kyrkan har fått av andra som höll fast vid det som Jesus sa en gång och som håller fortfarande. Den blir aldrig omodern eller osäker. 
Den rätta tron är den du tar emot från den historiska kyrkan, inte den som råkar passa bäst just nu eller som råkar vinna ett val.
Bli upprörd om du måste över det som gjorde Jesus upprörd, de och det som lägger hinder i vägen för människor att omvända sig, bekänna sig, tro och bli räddade tillbaka till Guds familj.

Låt det andra gå. 
Låt din tro söka sanningen i Gud som märkligt nog är Gud.
Våga tro att rätt tro finns och att du kan hitta/ha den.
Sluta tro att rätt tro inte finns och att alla således tror fel. Det är fel.
Låt din tro finna Guds sanning och bli rätt som Han är rätt. 
Gud är målet.

söndag 30 december 2018

En nyårshälsning 2019 - hopp

2019 kommer att vara ett svårt år men på ett lätt sätt.

Det kommer att vara lättare än någonsin att bli upprörd. Tack vare, så att säga, sociala media kan vem som helst skriva vad som helst till vem som helst. X på Twitter sa att.... Y på Snapchat skickade en sådan bild till någon. Vi har första parkett till arvssyndens effekter och det är inte så lätt. Det enda som är lätt är att bli upprörd.

Det kommer också att bli lättare att känna sig kränkt. Aldrig har det varit så lätt och så accepterat att inte behöva ta till sig av kritik. I 2019 kommer det, lättare än någonsin, alltid att vara någon annans fel. Man kan kalla det för den subjektiva relativismens diktatur, men det är lite invecklat. Det räcker med att säga att det sekulära och rika västerlandet kommer att omfamna individens absoluta självständighet, mer än någonsin. Det är gulligt att "det krävs en by för att uppfostra ett barn" men här är vi alla vuxna och bestämmer själva. Och vi gillar inte om någon inte gillar oss, eller rättare sagt våra inlägg och Facebook kommentarer eller Instagram bilder. Barnböcker, seriefigurer, statyer och allt möjligt ligger i riskzonen. Någon kan ju bli kränkt och det där med att "så länge det inte skadar någon" kommer att upptäckas vara den omöjliga och diktatoriska ideologin som den är. Någon kommer alltid att bli kränkt eftersom även den gulligaste Astrid Lindgrens sagan skrevs av en helt normal person som hade brister och fel som, ja, ni gissade rätt, säkert kränker någon. Det kommer att bli lättare att bli kränkt.

Det kommer att bli lättare att se hur fel alla andra har och hur rätt man själv har. Enligt Sveriges Television var Donald Trump den synligaste personen i svensk media. Nämndes 165000 gånger 2018, apropå någon som tror att han alltid har rätt. Det gör förresten alla. Ingen går omkring och håller fast vid felaktigheter med flit. Men 2019 kommer att bli ett år när logik och rationella argument baserade på fakta eller vedertagna sanningar minskar i inflytande till skrämmande nivåer.

Jag tror att 2019 kommer att göra det lättare att ha det svårt. Men det finns hopp.

I vanliga fall kan man som pastor och kristen visa på kyrkan som ett lysande exempel på en annorlunda verklighet, en verklighet där det är lätt, om än på ett svårare sätt. Kyrkan är där Guds kärlek och dess radikala "annorlundahet" syns bäst.
Nu är det inte så på många håll. Min egen kära Metodistkyrka håller på att spricka och det syns väldigt väl för alla som har ögon att se. Den bittra konservativ-progressiv kampen utkämpas på många håll och på många håll i bittra ordalag. Misstro tränger ut tro och resultatet är illa.
Försök görs att gjuta olja på vågorna men ofta slinter sådana försök in på den ena eller den andra sidan, såtillvida dom inte gör våld på sin egna integritet och övertygelse. Man ropar "peace, peace" men det finns ingen fred oavsett vad man kallar det. Att många hejar fram ett förslag som ändrades till att heta "One Church" är ett klassiskt exempel på detta. Man vill med ord tvinga fram den "annorlundahet" som kyrkan i vanliga fall kan visa på, även om det i detta fallet är en önskedröm. Vi firar ju inte ens nattvard ihop, á la Generalkonferensen 2016.

Nu är det dags att skriva lite om hopp.

Ja, det kommer att ges många tillfällen i 2019 att bli upprörd, sur, kränkt och direkt arg. Det spelar ingen direkt roll vilken övertygelse du har, alla kommer att frestas att ta några trappsteg ner på heliggörandets stege. Lever du i Norge eller Sverige och har en evangelikal kristen tro kommer det att bli fler tillfällen än för dom som är av en progressiv övertygelse. Det är så samhället ser ut.

Hoppet har vi i vår Gud. Rent konkret.

Oavsett vad som händer med Metodistkyrkan är hoppet i vår Gud.
Oavsett vad som händer med Trump eller klimathotet eller överkonsumtionen eller plast i haven eller Putin eller immgrationfrågan så kommer vårt hopp att vara i Gud.
Oavsett om våra kyrkor blir mindre eller större är vårt hopp i Gud.

Här är några anledningar till det:
- Gud väljer aldrig (uppfriskande!) sida A eller sida B, så som vi gör. När motsatser möts har vi tre alternativ. Ta utlevd homosexualitet i kristen tro. Antingen är det en synd eller inte....eller den tredje sidan som vi kalla sig för "mitt-sidan" och påstår att man kan låtsas som om det finns något som heter att vara oenig i enhet. Agree to disagree. Visst, som om Kristi Brud (kyrkan), som ska spegla Treenighetens enhet, plötsligt skulle komma på att hon är oenig med sig själv för Treenigheten är det.
Men Gud väljer inte "ja" eller "nej" sidan som vi gör. Han har sin egen sida och det är uppfriskande och avvärjande. Det lyfter alla som vänder sig till Gud upp ur skyttegravarna och vi kommer att få Guds perspektiv på frågan som skaver. Han har en väg där vi inte ser någon.

- Gud bestämmer vad som är rätt och fel, bra eller dåligt, sant eller falskt. Eftersom han är allsmäktig har han också kapacitet att förklara detta för oss människor (som det gäller). Varken kultur eller tidsepok eller teknologisk utveckling ligger i vägen för Guds plan att uppenbara för alla människor i alla tider och på alla plaster vad han vill och tycker och önskar.
Det betyder att du och jag slipper försöka komma på det. Detta är en anledning till att kyrkan i sin helhet alltid har haft en ganska enhetlig syn på det mesta. Hennes motto är "Det som har trotts överatll, av alla, genom alla tider". Det gör att vi slipper försöka komma på sanningen själva. Vi kan kliva upp ur våra skyttegravar och följa Han som har kapacitet att få tröga och själviska människor att se och förstå sin vilja.

-   Gud är på vår sida. Livet är hårt. Ibland förlorar vi. Ibland syndar vi. Ibland har vi fel. Ibland är vi idioter. Ibland är vi otrevliga. Ibland är vi orättvisa. Ibland är vi blinda. Gud är på vår sida oavsett om vi behöver bekänna, falla på knä, be om förlåtelse, omvända oss eller vad det kan vara. Jag undrar om inte den oförlåtliga synden är att hävda att man inte behöver omvända sig, bekänna sig, be om förlåtelse, få en nystart. Våra handlingar visar våra hjärtan och således finns det koppling mellan våra handlingar och oss själva...men Gud är på vår sida om vi bara vill det. Om vi slutar med att stänga ute honom. Skapa vår egen verklighet. Gå vår egen väg. Försöka laga ett liv som går sönder hela tiden av sig självt.
Detta är något av kristendomens kärna. Inte att människor är "ok" och klarar sig. Inte att synd och elände inte finns i oss. Utan att Gud vill oss whatever it takes. Bara om vi bejakar den mörka sidan i oss och i världen kan vi se att vi behöver, ja, vill ha Gud. Det är när livet leker och man lever i ett fritt och välmående land som man tror att man klarar livet på egen hand. Att jag är störst, bäst och vackrast. Vi är alla amerikaner. Gud är den enda amerikanen och han vill oss.

Så 2019.

Det kommer att bli ett tufft år, särskilt för oss i den lilla Metodistkyrkan. Men vårt hopp är hos Gud. Han har hanterat större problem i sin tid och värre människor än oss. Jag tror att det till den grad vi vänder oss till Gud och håller oss tätt till honom kommer att bli ett bra år.

Det finns hopp om 2019.






.  

fredag 7 december 2018

Advent 2018 - vila

Varje advent är det samma sak. Vad ska man predika om i Jul? Ska vi sjunga samma gamla psalmer? Måste vi använda samma gamla juldekorationer? Ska det vara julkonsert eller inte? Traditionell eller inte? I Sverige kommer "alla" till kyrkan på 1:a advent, i Norge på julafton. Hur ska man göra för att "nå den kyrk-ovana massan"? Vad kan vi göra så dom kommer tillbaka efter nyttår?

Vad ska vi göra så att dom som bara ett minimalt intresse för kyrka och/eller Gud blir trogna gudstjänstbesökare? 
Det är alltid trevligt med en full kyrka och självklart vill alla präster göra sitt bästa nu när kyrkan är full...det är logiskt.
Samtidigt är det svårt att hitta en intressant eller ny vinkel på historiens mest kända födsel. Jag vet hur det känns. Ska man vinkla det från Marias sida eller Josefs eller herdarnas eller ängelns eller Jesusbarnets eller stallets eller Betlehems eller Jesajas eller djurens eller något tematiskt typ mörker kontra ljus?  

För min del handlar det i år om två vinklingar. 
Den första handlar om att vi i advent måste komma ihåg att vi inte bara ska minnas den första advent när Gud kom till oss i Jesus. Vi har också profetior om Guds ankomst till jorden. Vi väntar också på att en frälsare skall komma. Vi lever i vår helt egna advent, en advent som lovar att överraska oss med att Gud kommer till oss en vacker dag för att ställa allt till rätta. Torka alla tårar. Ta bort all smärta och sorg. Vi lever i vår egen advent.

Den andra handlar om vila (ja, det blev tematiskt i år). 

Vår värld har hamnat i en ond cirkel. Tonläget hårdnar. Positioner låses. Många blir upprörda för minsta lilla upplevda orätt. Filter som brukade hindra människor från att säga och göra otänkbara saker har suddats ut av sociala mediers anonymitet. Moral och etik har blivit vad varje individ gör det till och många har blivit subjektiva tyranner som mer eller mindre kräver att ens egna mer eller mindre smala intressen eller tyckande ska bli allmänt vedertagna. Annars "rasar man på Twitter", varför det nu skulle spela någon som helst roll för allmänheten vad Agnes, 23 år från Sveg, tycker om Let's Dance eller nötkött. 

Det sägs att det postmoderna samhället, eller filosofin, inte accepterar "meta-narratives". Att alla är fria att skapa sin egen verklighet utan att ha en överhängande story eller sammanhang. Dagens känslor (som ofta bygger på gårdagens middag) bestämmer och alla är fria att säga och tycka och, framförallt, helt gratis publicera allt som mer eller (oftast) mindre genomtänkt rinner genom tankevärldens strömmar för alla att läsa. Då blir det så här.

Kristendomen har dessvärre förlorat sin förmåga att gjuta olja på vågorna och samhället rusar nu hej vilt åt tusen olika håll, styrt av allt från s.k. "influencers"; #metoo ena dagen och 50 Shades of Grey andra dagen; klimatångest ena dagen och billiga kalsonger från Wish/Kina i tiotusentals paket på Arlanda influgna från Kina andra dagen. 
Sanningen drunknar i #fakenews och Twitter troll. Nazister får tillstånd att ha ett bokstånd i Almedalen och skrämma folk. Ensamhushåll är Sveriges vanligaste hushåll. Internetpornografi (miss-)bruk ökar lavinartat och Apoteket säljer "leksaker". Man kräver att FNs barnkonvention ska bli svensk lag och samtidigt har genusperspektivet på mkt. lösa grunder lyckats förvirra en hel generation så att barn blir föräldrars försökskaniner. Kön har på något märkligt och ovetenskapligt vis blivit ett val...i ett samhälle som också dyrkar vetenskapens försök på religionsmord och nya onödiga gadgets, som man i sin tur köper för galna belopp varje år men samtidigt raljerar över eftersom dom förstör vår sociala miljö och våra barns uppmärksamhet.

Det är nog så att det i alla tider har funnits dom som liksom jag har sett på samhället och tänkt att "det här går inte så bra. Varför kan folk inte komma till Gud istället och finna vila för sina själar?". Det kan ibland vara så att även de som har funnit Gud ibland har hamnat i det ena eller det andra av samhällets diken. Gud är inte en universal lösning per automatik. Blir han som en solkräm som aldrig gnids in kommer första bästa Trump uttalande spola bort honom och upprördheten väller in. Gud måste gnidas in. 

Ok, tillbaka till det där med vila.
Vila i advent, denna stressens högtid när Disneyjulen måste fixas till? Är det möjligt?

Ja, det är möjligt. 

Det har med Jesus att göra. Han sa nämligen att Han har en special slags vila att ge. En vila som inte blåser bort så fort något dumt irriterar dig eller så fort någon idiot skriver något på Aftonbladets kommentar-fält.

Han sa: 
Peace I leave with you; 
my peace I give to you. 
Not as the world gives do I give to you. 
Let not your hearts be troubled, 
neither let them be afraid.
(John. 14:27)

Det blir årets advents vinkling. Vila i väntan på vårt löfte om Gud som ska komma och ställa allt till rätta igen. In God's will, our peace.







torsdag 6 december 2018

Advent 2018 - menigheten är kyrkans största under

Advent är för många kyrkor nyttår. Många kyrkor, som ofta har en kyrkosyn som heter "Konnektional" och betyder att kyrkan är en med många menigheter (istället för många menigheter som tillsammans är en kyrka, vilket heter "Kongretionalistisk"), har en nystart på kyrkoåret. Det är nya texter som ska predikas över. Det är nystart på alla högtider. Cirkeln sluts med Domsöndag och startas med Jesus som rider in i Jerusalem.

Jag har aldrig blivit klok på varför texterna för 1.a advent är tagna från Palmsöndagen, men det är en annan sak. Det som jag vill skriva om idag är känslan av ett nytt år och alla möjligheter som ligger framför oss. 
Metodistkyrkans nuvarande kris är en kris för kyrkan men inte nödvändigtvis för hennes menigheter. För många kyrkosamfund är detta en icke-fråga men för oss metodister handlar det om vad vi kan predika, vem vi kan viga, vem som får bli präst och vad synd är när det gäller sexualitet. Det som kyrkan bestämmer blir det som menigheterna, och i förlängningen medlemmarna, måste förhålla sig till. Därför tar debatten upp all tid och energi och fokus. Vi är inte fria i oss själva att göra vad vi vill.

Jag förstår att det är så, eftersom kyrkan är uppbyggd som den är. 

Men jag tror att det i detta fallet är olyckligt. Vår kyrkosyn förlamar oss och hindrar oss från att sätta fokus där fokus borde ligga. Ett exempel:
På årskonferensen i år blev det klart och tydligt presenterat att extremt få människor kommer till tro, frälsning och lärjungaskap i våra menigheter. Biskopen pausade konferensen och var mycket tydlig med att detta var ett väldigt allvarligt problem i kyrkan och, kanske på grund av att detta är något av min käpphäst, det viktigaste vi borde fokusera på. 

Inte homofili.

Menigheterna märker av homofili debatten på många olika sätt och för många upplevs debatten som svår och onödig, mest på grund av att det är så få människor som frågan berör i våra kyrkor. Självklart finns det homofila människor/medlemmar i våra kyrkor och kanske även pastorer och diakoner...men det är knappast så att det finns mängder av människor som vill gifta sig i våra kyrkor och är homofila eller som är lever i homofila relationer och vill bli präster. Den stora massan homofila står inte och bankar på våra kyrkportar och "vill in". 

Däremot går den stora massan förbi våra kyrkor och lägger ganska lite vikt vid att det finns en kyrkport överhuvudtaget. För en del (många?) är detta ett mer jordiskt problem. Kyrkan behöver medlemmar för att fungera och överleva. För mig är det ett evighets -problem. Om människor inte kommer till tro i våra kyrkor kommer dom inte till Himlen. 

Jag har alltid haft en önskan om att ha varit evangelist. Tänk att ha en nådegåva från Gud att hjälpa människor in i Guds rike till frälsning och efterföljelse. Vilken grej! Tänk att sådär fritt och härligt bara möta människor här och där och leda dom till Gud. Frimodigt. Uppriktigt. Redo.

Det har visat sig att så inte är fallet. Jag har alltid uppfattat mig som en kyrkans tjänare, en man som tjänar Gud, som gav mig ett kall, i hans kyrka. Mer som lärare och förkunnare och lärjungagörare. 
Det är därför jag är i Norge och i Metodistkyrkan nu. Det är en kyrka som har ett antal menigheter i sig. Det är en kyrka som har en felles tro. En felles ordning. En felles syn på allt ifrån nattvard till frälsning till synd till himmel och helvete. En kyrka-en tro.

Som det ser ut nu så kommer detta att förändras...om man läser mellan raderna. För att bevara en synlig enhet offrar man trons enhet för en annan enhet. Kyrkan kommer sannolikt att bestämma sig för att låta var årskonferens eller menighet eller präst att få ha sin syn på mänsklig sexualitet och synd relaterat till det. För mig har detta varit, och är, en väldigt prövande situation eftersom jag redan har befunnit mig i en liknande situation tidigare i Sverige. Man säger att det inte är samma sak men jag uppfattar situationerna som snarlika, bakom alla vackra slogans.

Ok. Må så vara.

Kampen om den rena kyrkan har alltid varit svår och ofta har den gått fel. Inte alltid, men ofta.
Kampen om kyrkan ska vara en i tro eller en i organisation är också en kamp som är gammal. 

Men om kyrkans kamp innebär att fokus inte ligger på människor som hon/kyrkan är sänd till att erbjuda frälsning genom Jesus och tron på han så undrar jag om det är värt det. Jag är också starkt tvivlande till om det är möjligt att kämpa för kyrkans teologiska enhet OCH samtidigt ha fokus och energi till att erbjuda människor frälsning. Om kyrkans kamp har ett fokus på ett speciellt område, särskilt om det är ganska smalt, och det området inte är människors frälsning från evig död så är kanske kampen där mindre viktig än kampen i menigheten där människor faktiskt möter andra människor som ännu inte känner Jesus. Det är i menigheten frälsning erbjuds och tas emot. Det är där lärjungar skapas och samlas och blir utskickade. Det är där livet sker, om man vill göra det till en fin slogan.

I mitt fall handlar kyrkans kamp, som är så viktig för mig, också om att den sker i USA och är något som jag har väldigt liten påverkan på. Varför vara så upptagen av kyrkans kamp i USA när människor går förbi min kyrkoport här i Norge...särskilt när min kyrka på många andra områden än dagens kamp har lämnat kyrkohistoriens gemensamma tro? Om jag kan leva och verka i en kyrka som accepterar skilsmässa, som Jesus väldigt specifikt förbjöd annat än vid otrohet, varför skulle jag inte kunna verka i en kyrka som har en tvådelad syn på homofili?

Det är i menigheten det händer och det är där frälsningen erbjuds och lärjungaskap händer. Det är menigheten som är kyrkans största under...genom Jesus Kristus hennes Herre.



söndag 2 december 2018

Advent 2018 - to love a Trump loving fundamentalist, a Nancy Pelosi die-hard that supports Planned Parenthood for life, a wishy-washy lameduck who never takes a stand, that super annoying church member who annoys everybody, the pagans and the heretics, heretics who think they are awesome and true...and many others.

All of us have some morons in our life (and consequently are morons in somebody else's life. A sobering thought). I am thinking of one right now. I am genuinely struggling to like, not to mention love, that person every time she comes to mind. This person is disturbingly sure that she is right and that she makes a lot of sense every time she opens her mouth. However, the very opposite is true. She is living in an alternate universe where nonsense makes sense and good sense is bad sense. It is a truly amazing thing to behold...that it is possible to be that frustrating and wrong all the time and not know it.

We all have people like that. They just rub us the wrong way. Big time.

If you go to church you will also find people like that. As I've said before, some people in the church just need to be kicked out since all they do is ruin it with their bluster and fluster and heretical teachings, leading people down to Hell. Or some other horrible thing. There are plenty of people in the church who rub you the wrong way, although many work hard at putting on a pleasant facade so it looks better. Don't we all?

So how do we love annoying people? How do we love those with whom we must vehemently disagree? How do we love those who lead people to Hell, as Jesus talked about? How do we love those who not only disagree with us but trample holy things and people under their feet? How do we love Trump or Pelosi? How do we love Catholic child abusers? How do we love heretics who preach "peace, peace" where and when there is no peace? How do we love those who demean female pastors or are the perpetrators in the #metoo movement?

In short, how do we love people we'd rather hate or hit or hide or harm?

I wonder how Jesus did it.

No, Jesus didn't run around with a big grin on his face and share pithy Hallmark sayings or Twitter-worthy quotes. He wasn't only stern with the strict and legalistic Pharisees/Conservatives. Jesus got angry and annoyed with "salt of the earth" people. He called people "idiots", "fools" and , my favorite, "children of snakes/Satan". Doesn't sound pleasant and cheery, does it?
But since he was God he also loved everybody all the time. Did he want to? Probably not, but He was faithful in doing His Father's will and that included loving people of all kinds, even annoying idiots.
So he loved them in spite or their stupidity. Lucky me.

Image result for agapeI think it has to do with the kind of love he was/is/had. The Greek had four words for love back in those days. Eros. Philo. Storge. Agape.

The writers of the Bible used the word "agape" for the love Jesus had/was/is. It is a very special kind of love. In fact, you can't love like that by yourself. Humans don't possess that kind of love. We know how to love erotically, friendship love and philanthropy love. We don't know how to love agape-y. We simply can't...and that is the only love that can love morons.

So we are out of luck, stuck with a love that is just like everybody else's. We love those who love us or who are lovable, even though we know that Jesus said that we should do more. Even "sinners" love those who love them back. Who are lovable. What's the big deal about that, He wondered?
Christians are supposed to love the morons. The idiots. The Trumps and Pelosis. The Frp and the SD. The heretics and the heathens. The annoying and the know-it-alls. The bland and the door mats. The liars and the cheaters.

How?

I think it has something to do with the fact the Scripture tells us that we can get some of God's love if we ask for it. If we repent from our own silly ways. If we seek after it. If we dare to accept and receive it. If we want its fire burning us clean.

I know what that is like because I've lived it. But I also know what it is like not to have it (and try to produce it on my own). The latter works poorly.

This "third way" thing my recent blog posts have mentioned is about this. Seeking the Holiness and the Love of God to find a third way out of the current theological and Biblical trench war.
Jesus managed to show us that even morons and traitors and quitters and heretics can be loved...by His love. A love that unlike all other loves creates worth in the other.

I'd like to get it on that again.



lördag 1 december 2018

Advent 2018 - att älska en kyrka


Det är advent och ett nytt kyrkoår. Tänk vad tiden går.

Jag har under en tid skrivit en hel del om Metodistkyrkan väl och ve, ja, kanske mest hennes ve. Det undgår ingen (i den smala krets som finns) att Metodistkyrkan är inne i en svår tid. Lösningarna som läggs fram är inte mycket bättre än själva krisen och få om någon känner glädje och framtidshopp just nu. De flesta jag känner och läser känner tvärtom olust och lätt ångest. 

Men mitt i allt detta mörka är det viktigt att tända ett litet ljus och låta det skina på det vackra istället för det fula. Metodistkyrkan är, trots allt, den vackraste och bästa protestantiska kyrkan som finns. Det är ju därför jag valde att tjäna Gud i den och därför jag är kvar i den idag. 

Att älska en kyrka handlar först och främst om att älska Gud eftersom det är Gud som har skapat kyrkan och upprätthåller henne vid liv. En kyrka är radikalt annorlunda från ett företag, en förening eller ett parti. Hon är en skapelse som lever och rör sig och är till.

Ett företag säljer eller producerar eller löper saker.
En förening har ett gemensamt intresse eller syfte.
Ett parti tycker saker och vill förändra och förbättra världen.

En kyrka har vissa liknelser med alla tre men är ändå helt unik. Till exempel är det otroligt svårt, eller kanske omöjligt, att mäta en kyrkas framgång eller succé genom att mäta hur många som "köper" hennes produkt eller om produkten måste förändras eller uppdateras. Hon har intressen och ett syfte som föreningar också har men det är inte hennes medlemmar som bestämmer vad syftet eller intresset är. Hon vill förändra världen och förbättra världen men den bestämmer inte själv hur hon vill det eller på vilket sätt som man ska möta tidsandan på.

Kyrkan är inte summan av ett antal människor på en plats. Hon är Gud mitt ibland människor för deras frälsning och helig görande.

Precis som i mänskliga relationer handlar det inte heller om att älska en kyrka för vad Hon kan bli eller vad hon borde vara utan att älska henne för det hon är. Alla pastorer i Metodistkyrkan har lovat Gud att inte ändra, bryta eller försöka fixa hennes ordning. Inte för att Guds vredes skull skall blidkas utan för kärlek till kyrkan.

Detta går lite stick i stäv med vår västerländska fixering vid demokrati som det högsta goda men vi förstår precis hur det är tänkt om vi jämför det med att bli förälskad och gifta sig med en person. Det blir halv-dåliga tonårsfilmer av det men alla vuxna vet att det går inte att älska någon bara man fixar till personen lite här och lite där. I USA heter det "missionary dating", att man ska liksom få en person att bli en bättre och annorlunda och mer älskvärd person genom att (sådär ödmjukt) erbjuda sig själv som ett lysande exempel och villigt "offer" att fixa till det.

Det är lätt hänt att man ändra på kyrkan så att hon blir mer relevant. Mer intressant. Mer tidsenlig. Mer lättförståelig. Mer attraktiv. Detta går både på form och funktion, Powerpoint projektorer och en bedövande tystnad kring tema som synd och Domedag, för att nämna några exempel. 

Jag tror man vill väl genom att försöka med olika "tiltak" men jag ställer en enkel fråga: Har kyrkan blivit mindre tom? Har bänkar fyllts? Söker människor Gud mer? Hittar dom Gud oftare? Enklare?

Ok, det är såklart fint att vi inte pratar latin varje söndag eller nekar medlemmar och folk vin/juice i nattvarden idag, för att nämna några exempel. Men jag undrar om inte alla förändringar och alla "förbättringar" ibland har gjort att vi älskar den kyrkan vi vill få till istället för den kyrkan vi har och har fått. Trots allt har tusentals kristna genom århundraden slitit, dött, funderat, bett och verkat för att vi idag ska ha en kyrka att se på, gå till, tjäna Gud i, dö i. 

Kyrkan har blivit som ett sådant där renoveringsprojekt vi ser på TV där ingenting egentligen någonsin blir färdigt. Det finns alltid en list att spika fast...

Samma sak gäller för önskan att göra kyrkan mer lättillgänglig och livsnär i språk och uttryck. Är det möjligt att om pastorer och kristna rent generellt lever bland människor och i samhället istället för egna bubblor att både språk och uttryck och förhållningssätt löser sig själva? Om en pastor önskar att människor ska finna frälsning och helighet och Guds nåd och kärlek...är det inte rimligt att anta att det sker bäst om pastorn känner människorna i fråga och förstår hur dom har det, tänker, tvivlar och tror? Att han/hon själv lever ett liv som lärjunge? Behöver han/hon en Powerpoint skärm?

I en tid av kris och katastrof där Metodistkyrkans hela framtid står på spel tror jag vi mår bra av att komma ihåg att Hon är inte vår att fixa. Det spelar självklart roll hur konferenser röstar och hur kyrkan väljer att tro om synd och sex och Bibel. 

Frågan är, för mig som för dig som är Metodist eller är intresserad av kyrka, tror vi att vår kyrka är av Gud och att Gud har den i sin hand? Att även om hon väljer fel/röstar fel så har Gud kontrollen? Metodister har sedan sin start alltid haft svårt rent teologiskt med Guds allmäktighet. Vi har satt fokus på den fria viljan och våra val som fria individer. Det är därför vi har sådant fokus på nåd, till exempel den nåd som hjälper vår "fria" vilja att välja Gud. Andra kyrkor har mer fokus på Guds allmäktighet och "sovereignty". Då blir det enklare att tänka att kyrkan är av Gud och genom Gud och tillhör Gud och tjänar Gud. Kanske kan vi lära av dom?

Jag har skrivit en andakt i kyrkans nyhetsblad som handlar om att finna den tredje vägen ut ur skyttegravskriget som är i full sving och sliter isär en kyrka som två kivade personer i ett äktenskap på väg mot skilsmässa. Motsättningarna är reella och att kompromissa för sakens skull skapar ingen förutsättning för framtiden eller ett lyckligt "äktenskap". Vad ska man göra? Hur kan man komma ur problematiken och krisen och inte kompromissa "bara för sakens skull"?

Jag ska försöka älska kyrkan som Hon är idag.

Jag ska försöka komma ihåg att kyrkan är Guds och inte vår, framförallt inte min. Min kyrka är inte en samling menigheter. Hon är en enhet i tro och liv. En kyrka ska spegla treenighetens enhet i tro och liv och det gör Metodistkyrkan idag.

Jag ska försöka att fokusera på att söka och leva ett heligt liv. Det var så jag blev kristen en gång. 

Jag ska försöka strunta i skyttegravskriget. Jag är ganska säker på hur det kommer att gå men vad spelar det för roll för mitt uppdrag att göra lärjungar? Kanske kommer det att göra det men det är en annan dag. Var dag har nog med sitt, sa Jesus. Det håller.

Jag ska försöka fokusera på de människor som Gud har satt i min omgivning att leda på frälsningens väg. Att älska kyrkan är att älska Gud och det är bland annat att älska de människor runt omkring mig. 

Kanske kan någon tycka att det är ett svek att inte kämpa för kyrkans renhet längre. Att inte kämpa emot de progressivas och liberalas Bibelsyn eller Synd-syn eller whatever. Ok. Det är möjligt. Men faktum är att vår kyrka redan lever i en schism/splittring, i minst tredje led. Att hela tiden söka bygga eller förändra kyrkor så att dom passar med just min/din syn på tro och liv i allt är ett fåfängt evighetsprojekt. 

Man måste se till att man har rätt fel och inte tvärtom...och sedan tjäna Gud så gott man kan.

Bered en väg för Herran. Det är advent och Gud är i sitt Heliga Tempel, sin kyrka. Låt oss tjäna honom så gott vi kan medans det ännu är tid. Låt oss älska hans kyrka.



söndag 11 november 2018

Spelar det någon roll vad man tror?

Jag har länge undrat över denna fråga. På ytan verkar det självklart att det spelar någon roll...så jag kanske får nyansera frågan lite: "-Vem bestämmer vad du tror?". Alla är överens om att det är viktigt vad vi tror, oavsett om det handlar om Gud eller inte men kanske är det mer kontroversiellt att fråga vem som bestämmer vad vi tror.

Jo, visst är det så att det är vi som väljer att bestämma att vi tror X eller Y men är vår tro på Gud resultatet av oss själva eller är det resultatet av andra auktoriteters vilja och regler? Är det kyrkan som bestämmer vad du ska tro eller är det du? Säger vi "ja" till en tro som finns eller skapar vi vår egen?

Skulle jag gissa skulle jag säga att de allra flesta skulle svara att det är dom själva som bestämmer vad som är rätt och fel, sant eller falskt, Bibliskt eller inte. Några skulle säkert svara att hela frågan är ett missförstånd. Det finns inget rätt eller fel, sann eller falsk tro. Allt är relativt. Några skulle säga att "bara man tror på Jesus" så är det ok med allt det andra. 

När Equmeniakyrkan skulle bildas i Sverige kom det fram ett dokument som handlade om kyrkans olika utmaningar i samhället. Där kunde man läsa om 9 olika -ismer, bl.a. individualism och relativism. Detta skulle man hitta botemedel mot.
Ironiskt nog var och är kyrkan precis på samma sätt. Equmeniakyrkan har ingen "Book of Discipline" som berättar vad kyrkan menar. Man har några få uppenbara grundstenar att bygga på och sedan är varje församling fri att tro och göra som den vill, och som dom gör. Individualism. Relativism. Det är ganska många protestantiska kyrkor som fungerar så, typ alla Baptistkyrkor, så så är det med det. 

Men jag har alltid tänkt att jag som en ordinerad pastor i en kyrka är en kyrkans tjänare. När jag får frågor om etik och moral så är det inte upp till mig att ge min åsikt eller min tro. Det är upp till mig att ge kyrkans svar, oavsett vad jag själv tycker. Inte heller kan jag predika som jag vill eller hur som helst. Jag ska predika min kyrkas tro och lära. Det är något av det mest fundamentala med att jag är Metodist och inte något annat. Jag förstår inte hur man kan vara pastor i en kyrka där det är upp till mig privat med mina tankar och åsikter och tro att leda människor genom liv och död, synd och dygd. Vem i hela världen är jag att få allt rätt? Det skulle vara väldigt arrogant att tro att jag har alla svar och alla rätt. Jag måste vara lojal mot min kyrka och hennes förståelse av Bibeln och den Kristna traditionen. Annars kommer jag kanske fel för jag är bara en person. Kyrkan är många. 

Och det är där skon klämmer. Spelar det någon roll att få alla rätt? Vad händer om man tror "fel" eller fel? Kommer "detta" på provet vid Pärleporten, vad nu "detta" är? 

Saken är den att det spelar väldigt stor roll vad vi tror och vem som bestämmer vad som är rätt och riktigt och sant. Det är inte upp till oss var och en, inte minst eftersom det är så lätt att komma fel om vi bara är oss själva och bestämmer allt på egen överbevisning och tanke. Vi tar ju fel så ofta att det borde vara uppenbart, vi som håller på att tappa bort den absolut mest fundamentala och uppenbara sanningen som finns (att det finns två olika sorters människor och att både två är lika viktiga). Skulle du lite på att en pastor skulle ha det som krävs för att leda dig till rätt evighet om han/hon hade röstat på Trump eller Frp?

Varför spelar det då så stor roll vad som är rätt, sant och riktigt? Jo, därför att hela poängen med den kristna tron är att vi sitter alla i en sjunkande båt och det enda vi håller på med och klarar på egen hand är att borra fler hål så vattnet kan rinna i fortare än vad vi öser ut. Ingen kristen kyrka har någonsin sagt eller trott att mänskligheten inte behöver räddning och alla kristna kyrkor har alltid trott och sagt att räddningen finns i Jesus för dom som tar emot honom. Han sa själv att räddningen är för alla som tar emot honom och tror. Han sa "-Not everyone who says to me, ‘Lord, Lord,’ will enter the kingdom of heaven".

Det spelar således en väldigt stor roll vad du tror för oavsett hur innerligt du tror att Oslo ligger söder om Göteborg så kommer du aldrig dit om du kör söderut på E6:an från Göteborg. Oavsett hur innerligt du håller något för sant eller riktigt eller rätt så kommer du inte in i Himmelriket bara för att du tror det. Dom Jesus talade till hade kastat ut demoner i Hans namn och profeterat. Dom var säkra på sin evighet...men icke. Det måste vara rätt tro på rätt person på rätt sätt. Varför annars tror du att Paulus och andra skrev så många brev till kristna församlingar? 
Han och de andra skrev för att berätta om den rätta vägen, sanningen och livet som Jesus i sin tur hade berättat för dom. Något av allt detta handlar om att vi måste lita på andra och inte oss själva. Vi vet inte bäst. Vi har inte alla svar. Vi kan omöjligen vara vår egen auktoritet på tro och liv, himmel och helvete. Vi är få små.

Här går en av vår tids stors skiljelinjer, mellan dom som säger att du kan tro vad du vill (inom vissa mer eller mindre uppenbara gränser, beroende på vilken gruppering du frågar) och dom som säger att vi måste tro på det som så många kristna, så länge som möjligt och på så många olika platser som möjligt har trott. Annars går det åt Helvete, bokstavligen talat.

Jag ser allvaret i vår tids stora frågor men det spelar absolut ingen roll vad du tror om homosexualitet eller klimatförändringarna eller Patriarket om du missar detta...att bli och leva som kristen är att välja, ja bestämma, att du vill tro och leva det som din Kyrka säger är rätt, sant och riktigt. Så länge kyrkan är enig med sig själv och erbjuder människor som söker sanningen, denna fundamentala mänsklighet, samma svar oavsett vem eller var eller när så har Hon (kyrkan) en chans att vara Guds redskap för människors räddning. Om Hon väljer att låta sanning, rätt och sannhet vara upp till var och en...då är det fara å färde.


onsdag 12 september 2018

Kan man ha ett samtal om när samtal dör?

Det har varit val i Sverige. Det kan man säga mycket om men jag är inte särskilt intresserad av politik. Vi vet ännu inte vem som vann och det är många som har gjort dåliga val men ändå utropar sig till vinnare. Nåja...

Till skillnad från USAs polariserade politik är det utmärkande att det i Sverige alltid har gått att ha ett samtal eller en dialog mellan parterna/över gränserna. Arbetsgivare och arbetstagare har under många år ganska sansat haft dialog om lön och villkor, vilket har gynnat Sverige. Många gånger har partier kommit överens om kompromisser över höger/vänster sprickan...och det har gynnat landet många gånger.

I skrivandets stund verkar det som om politikerna i Sverige fortsätter i denna goda tradition...med några få undantag. Ingen vill föra ett samtal eller vara i dialog med Sverigedemokraterna (ja, inte heller Vänsterpartiet eller Miljöpartiet)...och det verkar vara något alla är överens om. Sverigedemokraterna är bortom all räddning och kan inte släppas in. Eller som Stefan Löfven sa idag: "– För mig är alla partier anständiga förutom Sverigedemokraterna."

För all del, jag har ingen lust att mitt parti (C) ska släppa in SD i en dialog eller i ett samarbete. Jag tycker att SD har rätt i vissa sakfrågor men jag kan inte på allvar tänka mig att rösta på dom, av många olika anledningar. Det är ok för mig att dom hålls ute, bara man inte sticker huvudet i sanden när det gäller de reella problem som SD pratar om (och vinner röster på).

Det som är intressant för mig i detta läge är att denna så stolta och långa tradition i Sverige (och säkert Norge) av att prioritera dialog, samtal och samarbete har en gräns. Toleransen och kompromissviljan sträcker sig inte hur långt som helst. Man drar en gräns därför att man inte kan tänka sig att kompromissa med vissa värderingar eller principer. Ibland är vissa saker/ämnen inte upp till diskussion utan är bara rätt eller fel, svart eller vitt.

Svenskar trivs bäst i grå mittzonen, antagligen för att det är grått i 50 olika nyanser 6 månader om året. Man gillar inte att kalla något för "fel" eller "rätt". Landet Lagom är inte bara en klyscha, det är också ganska träffande. Det enda man är säkert på är att man inte är säker på något. Det enda som är rätt eller fel är att påstå att man har just rätt eller fel. Ja, det är lite ironiskt.
Men man är rörande överens, inom över 80% av landets politiska partier, att SD är ett steg för långt ut på kanten.

Jag är inte intresserad, som jag sa, av den politiska vinkeln här. Jag tycker däremot att det är mycket intressant att diskussion, dialog och debatt kan dö i landet där de hyllas som det högsta och bästa.

Jag tror det fungerar även så inom andra områden, till exempel inom kyrkan. Diskussion, dialog och debatt har inget egenvärde utan tjänar bara andra och högre syften, till exempel ökad förståelse och bättre samarbete. Till exempel är ekumenik mellan olika kyrkor ett bra tecken på detta, något jag alltid har stöttat.
Men ibland går det inte att öka någon förståelse eller förbättra ett samarbetet hur mycket man än vill. Ibland kostar det för mycket att göra våld på sina egna värderingar och principer. Integriteten kräver att man ibland står upp och säger "-Nej!" eller "-Stopp!".

Jesus var också tydlig med att dialog, diskussion och debatt var bra men också hade en bortre gräns, en gräns bortom gråzoner där "rätt och fel" levde, svart eller vitt.

Jesus sa "-De som inte är med mig är emot mig."
Jesus sa "-Det vore bättre om han fick en kvarnsten runt halsen och slängdes i havet".
Jesus sa "-Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd."

Jag tycker det är ganska farligt när man gör Jesus till en "go´å gla´" gubbe som bara hade trevliga och snälla saker att säga, saker som gjorde alla glada och på gott humör. Lite som Dalai Lama eller Jim Carey. Jag läser inte en sådan Jesus i Bibeln och tror inte han finns.
En Jesus utan Korset och dess onda, bråda död är ingen Jesus alls. 
En Jesus som inte nedersteg till Helvetet kan inte heller leda oss till härlighet.

Ibland, kanske ofta, leder diskussion, dialog och debatt inom kyrkan fram till något gott, rätt och riktigt, precis som i andra sammanhang. Att vi tror på Jesus som Gud är ett av många resultat av en gedigen och ibland hetsig debatt och diskussion. 
MEN, när Arius läste upp sitt dokument i Nicea år 325 om att Jesus var en skapad varelse och inte ett med Fadern skrek och klagade motståndarna högt och till slut sprang en ner till honom och slet hans manuskript ur handen på honom och trampade på det. 
Ibland fungerar inte debatt, dialog och diskussion för ibland har någon (eller några) bara fel och vägrar lyssna till reson, argument eller logik. Att i ett sådant läge kompromissa med sina principer leder inte till ett bra ställe. Tänk om dom i Nicea hade kompromissat och godtagit att Jesus inte var/är Gud...hur hade det varit?

Det som är viktigt att komma ihåg, särskilt i dessa polariserade tider, är att det inte alltid är möjligt, smart eller riktigt att hävda att "den här saken är svart och vit och du har fel." Det går inte att hävda att dialog eller debatt eller diskussion inte har någon plats eller har spelat ut sin roll innan man verkligen har gjort vad man kan och prövat att få till en lösning.
Det är också viktigt att komma ihåg vad filosofen Peter Kreeft säger om att ha rätt och övertyga andra om det: "-Det spelar ingen roll om du vinner debatten/diskussionen/dialogen om motparten och åhörarna tycker att du är en otrevlig och arrogant person." Att ha rätt eller stå på sannhetens sida är inte en utopi eller något man (oftast) kan påstå man har klarat på egen hand, men det är inte heller ett tillfälle att vara en snobb eller arrogant, något man måste se upp med.

Men det är också viktigt att våga ta ställning för vad man tror på och inte ge upp sina principer och dogmer bara för att man vill "keep the peace". Det är en ohållbar position i längden...lite som att Miljöpartiet gick med på att sälja brunkolskraftverk för att kunna vara med i regeringen fastän man hade lovat att inte göra det. Sådant förlorar man på, lugnt sagt.

För min del handlar det i kyrkans värld om hur en klassisk, traditionell och historisk kristen tro kan och ska bemöta det som oftast kallas för en progressiv teologi och tro. Som alltid är det svårt med etiketter eftersom dom ofta delar in personer i små lådor som ofta är alltför trånga. (Jag har blivit offentligt utskälld på en årskonferens i Metodistkyrkan av en man som trodde att jag var "en sådan där George Bush-cowboy-kristen." Vi hade aldrig träffats tidigare men han trodde något om mig eftersom jag hade utbildat mig i USA. Lite konstigt.)

En grundförutsättning är att definiera begreppen. 

Vad menar jag med progressiv teologi OCH varför menar jag sedan att samtal, diskussion och dialog inte är möjligt med en sådan teologi? Progressiv teologi är lite svår att definiera, mycket på grund av att den inte har försökt att definiera sig själv så väldigt länge. Den är ganska ny och allt är inte dåligt eller nytt. Man blandar lite här och lite där. Man har en teologi som menar eller ofta påpekar att man ska ha fokus på klimat och de utslagna och fattiga. Att man ska vara ödmjuk. Något som alltid dyker upp är en radikalt ny syn på sexualitet och en stor acceptans för i stort sett allt och alla handlingar (alla kyrkor accepterar alla människor, det är inte nytt. Det nya är att progressiv teologi accepterar många handlingar som man inte gjorde innan).

MEN jag kan också definiera progressiv teologi i fyra ord. 

Biskop. John. Shelby. Spong.

Före detta biskop i den Episkopala kyrkan i USA. Om du slår upp "Progressive theology" i Google så hittar du hans namn överallt. Han skriver följande om kristen tro:
  1. Theism, as a way of defining God, is dead. So most theological God-talk is today meaningless. A new way to speak of God must be found.
  1. Since God can no longer be conceived in theistic terms, it becomes nonsensical to seek to understand Jesus as the incarnation of the theistic deity. So the Christology of the ages is bankrupt.
  1. The Biblical story of the perfect and finished creation from which human beings fell into sin is pre-Darwinian mythology and post-Darwinian nonsense.
  1. The virgin birth, understood as literal biology, makes Christ's divinity, as traditionally understood, impossible.
  1. The miracle stories of the New Testament can no longer be interpreted in a post-Newtonian world as supernatural events performed by an incarnate deity.
  1. The view of the cross as the sacrifice for the sins of the world is a barbarian idea based on primitive concepts of God and must be dismissed.
  1. Resurrection is an action of God. Jesus was raised into the meaning of God. It therefore cannot be a physical resuscitation occurring inside human history.
  1. The story of the Ascension assumed a three-tiered universe and is therefore not capable of being translated into the concepts of a post-Copernican space age.
  1. There is no external, objective, revealed standard written in scripture or on tablets of stone that will govern our ethical behavior for all time.
  1. Prayer cannot be a request made to a theistic deity to act in human history in a particular way.
  1. The hope for life after death must be separated forever from the behavior control mentality of reward and punishment. The Church must abandon, therefore, its reliance on guilt as a motivator of behavior.
  1. All human beings bear God's image and must be respected for what each person is. Therefore, no external description of one's being, whether based on race, ethnicity, gender or sexual orientation, can properly be used as the basis for either rejection or discrimination.


Det finns inte mycket kvar av den kristna tro som vi har tagit emot den från de som har gått före oss om vi ska följa herr Spong...och det är förödande för människor.

Kanske är det här skon klämmer. Lika lite som svenska politiker kan tänka sig att liera sig med/samarbeta/ha dialog med SD så kan de allra flesta kristna inte liera sig med/samarbeta/ha en dialog med progressiv teologi/Spong. För mina politiker handlar det om människosyn och absoluta grundläggande värderingar. För mina teologiska kamrater handlar det om nästan allt vi håller för sant, om det så handlar om vem Gud är, vad bön är, frälsningen, synd, vem Jesus är men också mest pressande vad som händer med människor som väljer att inte ta emot Guds frälsning. 
För politikerna finns det alltid en chans om 4 år att ändra sig. Det är inte katastrof om det blir (S) eller (M) i fyra år, även om man säger det. Man kan anpassa sig och vänja sig.
För teologer finns det inte alltid en chans. En dag tar livet slut för varje människa och då är det för sent att ändra sig eller ta emot Guds frälsning. Därför har det så stor betydelse vilken teologi man följer.

Spong och hans många anhängare skriver och säger att diskussion och debatt och dialog och samtal inte längre fungerar. Man hävdar att man har vunnit kampen och nu gäller det bara för oss andra som inte håller med (och således påstås inte älskar människor eller Gud) att "join the ranks"...som han skriver i sitt manifesto 2009. 

Hur ska man ha ett samtal eller dialog med någon som vägrar lyssna, vägrar argumentera och bara försöker använda makt och politiskt spel för att driva igenom sin vilja? Samtalet dör när någon lägger på luren.

Om det är så att det spelar någon praktisk roll vad vi tror, i detta livet och för nästa, så spelar det en roll vilken teologi man har. Jag kan vara tacksam för att en progressiv teologi påminner om nödvändigheten av att ta hand om skapelsen eller de svaga (något många andra teologier har gjort i århundraden, men ändå) men på det stora hela har jag inte lust eller tid att försöka argumentera eller samtala eller diskutera med en kopplingston som kräver assimilering eller överhopar mig med fördomar i andra änden. 

Ibland måste man stå för något så man inte faller för allt. 





ShareThis