The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

tisdag 20 augusti 2019

A response to bishop Alsted's article on Emergent Methodism


Thank you, bishop Alsted, for this article/reading,, of the events that took place in early Christianity and your thoughts on how it relates to the current UMC situation. 
As I read and tried to understand your reasoning, I found this to be your over-arching theme and message: 
The mission of the church {making disciples…] was the ultimate concern for the early church, to the extent that certain traditions (you mention circumcision as an example) weren't allowed to "stand in the way". The periphery of the faith, as you read the text, wasn't allowed to stand in the way of the center. Practice was made secondary to profession. 

If this is a correct understanding of your article it becomes clear to me that your underlying point is to show the UMC a historical precedent for how a church can live with seemingly mutually exclusive practices, a position that if plausible and Biblical, offers hope and promise to our current situation. You do note that the precedent has to do with membership, which is both correct and a little perplexing to me since the current UMC problem doesn’t deal with membership but Christian living, i.e. discipleship, issues.

Reflections on the reading by bishop Alsted

I enjoyed reading the Biblical material and bishop Alsted's well put together reading of them However, I felt that an important and perhaps crucial part was missing. 

First, the devil is in the details, as they say. The practice of circumcision and the practice of homosexuality isn't an "apples to apples" comparison. We are talking about two different things. One has to do with admission into the people of God and the other has to do with how then such people should live to stay in covenant with God. Making converts or making disciples.

Second, the mission of the Church has never been about just helping people get “admission” into God’s kingdom/family but more about making new creations, born again people. Holiness. To limit the mission of the Church to making converts for the transformation of the world is to miss the point of the church. Allow me to quote Ephesians 4:

And he gave the apostles, the prophets, the evangelists, the shepherds and teachers, to equip the saints for the work of ministry, for building up the body of Christ, until we all attain to the unity of the faith and of the knowledge of the Son of God, to mature[perfect/teleios] manhood, to the measure of the stature of the fullness of Christ, so that we may no longer be children, tossed to and fro by the waves and carried about by every wind of doctrine, by human cunning, by craftiness in deceitful schemes. Rather, speaking the truth in love, we are to grow up in every way into him who is the head, into Christ, from whom the whole body, joined and held together by every joint with which it is equipped, when each part is working properly, makes the body grow so that it builds itself up in love.
(Eph 4:11-16, emphasis mine)

The mission of the Church is so much more than making sure people find God. It is to be the body of Jesus, infused with His Spirit, offering God’s transforming grace that makes people grow up in Christ. New. Holy. This is why I believe that we can’t put a spotlight on the center and leave the boundaries to “missional contexts”. 

Making disciples is both. It is about the center and the so-called boundaries. This is clearly recognized in many other areas in the Christian life as otherwise the word “disciple”  would just float around in a sea of subjective feelings and desires.

Back to the reading by bishop Alsted

As previously mentioned, Paul and James and Peter and the others in Acts 15 were confronted with who the salvation of and in Jesus Christ was for. We (the UMC) are discussing what that life looks like.

Jesus or ethics. Center or boundary. Which comes first? Which is more important? 

I see a resemblance here to the Reformation and how it took Christendom 500 years to agree that salvation isn’t just about the initial salvation moment but the whole life of a person. We are being saved daily is the Biblical term. Luther/Paul was right, our salvation is only by grace through faith. Rome/James was also right, we are saved by our works. The only possible combination of these two seemingly opposites is to reconcile what we mean by “saved”. 
Is it only about the center (Jesus and the cross and what we believe and salvation from sin when we repent and confess) or is it about the boundaries (ethics and morals) OR is it both? 

The German Lutheran church and Rome agreed recently that it is both. We are saved by grace through faith that produces good works/behaviors in the new life of the non-believer turned disciple in a creation-making-new process called sanctification.
Makings disciples/Christians is about both center and boundary. Jesus and ethics/morals. Holiness.

Making disciples is both center and boundary because the goal is holiness

As the early church started to find its way we see that it/she understood her position as both a continuation and a superseding of the old covenant. The Sabbath/Saturday become Resurrection day/Sunday. The sacrificial system became the cross. Circumcision became baptism (adherents of infant baptism especially highlight this link). 

However, not everything was changed or transformed. Remembering Jesus' words about not cancelling the Law the early church understood that the mission of God in the world hadn't really changed that much. The Old Covenant was God's mission of creating a new people for Himself and make them into His likeness, i.e. holy. This is evident from Leviticus 19 ("Be Holy, as I the Lord your God is holy). To be an old covenant "christian", or person who belonged to God, was to become like God. This is echoed in 1 Peter 1:13. God is, curiously, very interested in ethics and moral living.
The New Covenant is no different. Jesus was sent to Earth to invite everybody to become part of His new people (the born-again ones). This included ethical and moral commands (“-Go and sin no more”, "-To love me is to obey me") and the Pauline letters are full of examples of what this means/meant. To be a christian was, and is, to be somebody in the process of being transformed from darkness to light, from sinful to holy. 
Same story as under the Old Covenant. Intriguingly, the Council of Jerusalem included "sexual immorality" in their list of 4 commands (the others were to abstain from food sacrificed to idols, blood and anything that had been strangled. The inclusion of ‘sexual immorality is a curious but crucial inclusion) for the new, gentile Christians. Obviously, this included homosexuality as it was clearly an immoral act as they had understood God’s revelation. Nothing existed to make them change that.

It's about living in a covenant with God moving towards holiness. As is clear from multiple (tragic) scriptures that covenant can be broken by people's behavior, whether it was idol worship, immorality, unbelief or other perversions of God's covenant. Seemingly, sexual immorality is something that can break the covenant/relationship between people and God after it has been entered (whether by circumcision or baptism). The Pauline letters and Revelation point this out vividly.

The mission of the Church

I agree that Jesus/God and his love and desire to save the world is at the core of what a church should be about. However, without any definition of who this Jesus is and what He wants and what He wants from His church it quickly becomes very difficult to understand what this mission is (notice also that there is very little mention in the Bible of “how” God wants us to this). Without a guiding church, itself awash in the Holy Spirit, humanity is lost. The means become goals and the goal is whatever is in fashion.

This is so because many things in the Christian life and in the Church and in the Bible are not self-explanatory. In fact, many are quite difficult to understand and/or practice. What is a “disciple?” What is “holiness?” Who is “God?” How is the “church” the “body of Christ?” The list goes on even before we get into ethics and Christian living.

One could argue that the point of the Bible is to allow humanity to see and read and understand God’s revelation of His will for humanity. However, I also believe that He created the Church to guide humanity in understanding and living this out, i.e. in and with God's holiness, mainly because it doesn’t happen automatically. People don’t follow and love and live the covenant with God as per the Bible by themselves. Sin will see to that.

If there is truth about God and mankind and Creation and the relationship between these parties to be found the Church must not be confused or downright wrong about it. If the Church doesn’t know what it means to be a disciple of Jesus then what does She know? 

This is why the church can’t disagree with Herself about things/issues that are in themselves destructive for the life in covenant with God. This is why in the Old Testament God instructed the Israelites to destroy all the idols in the land. This is why in the New Testament God demands a pure heart with a death to the old self. Holiness is and must be the goal and it is also the means, or process, of the life of a disciple.

In short, I don’t think we can separate the center from the boundaries when it comes to the topic of human sexuality. Not all so-called boundaries are connected with the center in the same way but as is clear from Scripture, sexual immorality is destructive to the covenant relationship God desires with humanity and thus unable to exist where a covenant with God is desired. To allow sexual immorality as a church is then to be grossly mistaken. 

The center, Jesus and His love and mission for the world, can’t be divorced from the boundary of human sexuality simply because human sexuality is included in what God the center desires to restore, renew, recreate. That must also be the desire of the church. Holiness is all encompassing.

Final thoughts

Bishop Alsted and I share the same missional challenges of a post-secular society of the likes the world has never seen. Scandinavia is the new frontier. 

His question at the end of his reading asks how the church in such an environment can “realistically balance faithfulness towards the center and missional impact?” I think the key word is “realistically.”
What does he mean by that? Does it mean that it is unrealistic for the church to hold on to unpopular boundaries (especially in the context of human sexuality) and still expect to have any missional impact in secular areas? Does it mean that the church must adapt to the world to have a missional impact as long as the adaptation only touches so-called boundary issues? 

I don’t know what he means but I can recognize the frustration of trying to find out how to be “the Church” in a culture that has already been here, bought the t-shirt and moved on to Netflix and whatever cause is currently trending on Twitter.

There really are only two options. Either surrender to the culture and maximize whatever (boundary-?) adaptions felt necessary to have any missional impact or maximize the connection between the center and boundary so that the offer given by the church is something radically different, true and fully involving a whole new life for the whole person. Holiness.
In short, either the church adapts as much as possible or it combines the center and the borders as much as possible. 

Personally, I would argue for a maximizing of as much of the center and the so-called boundaries as Biblically and historically possible, into a beautiful whole, where every aspect of life is connected to its center, Jesus Christ. 

The goal is holiness, maximum Jesus in our lives. We shouldn’t limit God’s mission in the world to the absolute minimum, even if it was possible.

We don’t circumcise new members anymore. We offer them holiness.

tisdag 25 juni 2019

Tankar i skymningen - efter en ödesmättad årskonferens

Det är mycket jag inte kan skriva denna gången för sådant ska en präst inte skriva. Det i sig är en indikation på något av det viktigaste jag vill skriva om såhär efter en årskonferens med katastrofala beslut.

Jag känner igen mig i Paulus beskrivning i Romarbrevet 7 om att det finns två krafter i mig och att jag slits mellan de två. Å ena sidan vill jag skriva %&¤"¤! och å andra sidan hör jag Jesus som säger att jag ska älska mina fiender/motståndare. Hela denna sorgliga saga om hur en hel årskonferens väljer att acceptera och välsigna något som en Generalkonferens/Kyrka har sagt är oförenligt med Guds lära är på ett sätt ett ypperligt tillfälle att både pröva och öva sig på helighet, eller heliggörelse som det heter.
Kanske ska jag tacka Gud för möjligheten att lära sig mer om helighetens väg genom en årskonferens där mycket gick galet? Där motståndarna vann dagen. Där man fick höra allt möjligt konstigt som inte har i kyrkan att göra över huvudtaget ("-Vi ska lyssna på vår jord för Gud är i allt" (vilket är panteism)?

Ok, så till detta med årskonferensen och vad som hände. Jag antar att alla vet vad som har hänt och vad som har beslutats vid det här laget.
  • En brett sammansatt utredning. 
  • Ett år. 
  • En framtida och ny slags (metodist)kyrka med två syn på äktenskap, homosexuella relationer och ordination av homosexuella. 
För många är detta en ny process. För mig är det samma gamla visa.
För många är det osäkert och ovisst hur det kommer att bli. För mig är det uppenbart.
För många känns det bättre att säga att "man ingenting vet säkert". För mig är det att ge falska förhoppningar.

Följande är fakta:
- UMC har beslutat, med en ökande majoritet de senaste åren, att homosexuella relationer är oförenligt med kristen lära, det vi också kallar synd.
- Den Norska årskonferensen, som är en del av UMC, har beslutat att man ska utreda hur man kan bli en kyrka med en annan/två syn på detta, alltså acceptans och icke-acceptans.
- Detta förslag förkastades av UMC på extraordinära generalkonferensen 2019 (One Church plan).
- Detta betyder att den norska årskonferensen är i strid med UMC. om än bara i intention och ännu icke i praksis. Detta är vidare uppenbart bara en tidsfråga eftersom flertalet på den norska årskonferensen var överväldigande för två syn, eller det som också kallas för "the One Church plan".
- Alltså har två saker hänt på årskonferensen. Man har beslutat att utreda hur man kan välsigna det UMC har sagt är synd och man har beslutat hur man kan vara kyrka på ett sätt som UMC har avvisat.

Följande är spekulationer som tangerar fakta (ja, jag vet att många vägrar spekulation men i dessa saker krävs det en vilja att inte se verkligheten för att inte kunna säga något):
  1. Metodistkyrkan i Norge har med denna årskonferens beslutat att lämna UMC. Det är inget man säger högt och det är inget man kan läsa i besluten MEN det är det enda rationella och möjliga framtiden med tanke på de beslut som finns och den mångåriga trend vi har sett. Det finns absolut ingenting som tyder på att UMC kommer att ändra syn och, till exempel, acceptera en One Church plan. Det är ju precis det den extraordinära generalkonferensen kom fram till...efter två års utredning, massiv propaganda från biskopsrådet och massivs fokus på bön. En av anledningarna till detta är att kyrkan minskar i liberala områden och ökar i sina konservativa områden. Detta är något många i Norge försöker komma undan eller bortförklara eller önsketänka om. Många i Norge är glada och stolta över den långa historia man har med UMC och allt vad det innebär med att tillhöra en stor, international kyrka. Man "grasp after straws" för att hålla sig fast i men sanningen är den...att i och med denna årskonferens har den norska årskonferensen beslutat att gå sin egen väg och  lämna UMC. Man kan inte ha kakan och äta den också.
  2. Metodistkyrkan i världen, UMC, står inför en mycket osäker framtid. Diskussioner och samtal pågår runt om i USA som handlar om det är möjligt att behålla kyrkan som en eller om den kommer att spricka. Några prominenta pastorer i USA har valt öppet motstånd och vägrar att följa generalkonferensen. Andra diskuterar nya slags metodistkyrkor. Det är osäkert om det finns en UMC kvar så värst länge det förändrar inte den norska Metodistkyrkans framtid och dess relation till UMC. Den kommer aldrig att inkludera UMC. Det som kan händra är att den kopplar sig till en ny Metodistkyrka som är både internationell och har två syn på homosexuelitet. Det vet vi inget om.
  3.  Det kommer att bli allt mindre plats för konservativa positioner och konservativa perspektiv i den norska metodistkyrkan framöver. Vi ser detta överallt och på ett sätt är det naturligt. De som kallas liberala har i och med detta förslaget fått den officiella majoritet dom har haft inofficiellt under en längre tid. Det finns en uppdämd frustration som kommer att ta sig uttryck i val till styrelser och råd, skriv och artiklar i Brobyggaren, på nätet och andra sätt. Ledande personer i kyrkans styrelser och råd stöttar denna nya process och är ganska tydliga med hur dom vill leda kyrkan vidare.
  4.  Det kommer att bli svårare att stå för en konservativ syn på t.ex. äktenskap framöver. Det skrivs och påstås att "alla ska få plats" och att man som liberala "pressar på men pressar inte ut". Det upplevs mest som semantik för att det ska kännas bättre för dom som pressar på. När jag stod inför årskonferensen och talade för förslaget om att vi skulle förbli lojala mot vår kyrka/UMC upplevde jag en sällan skådad olust och motstånd i publiken. Jag tror aldrig jag har talat inför en publik som jag uppfattade så emot det jag sa. Det tror jag inte kommer att minska.
Till slut
Det som har hänt är ganska fascinerande eftersom årskonferensen har fattat ett/två beslut som egentligen har en väldigt stor kontaktyta med teologi och Bibelförståelse...utan att det egentligen föreligger genomarbetade teologiska eller Bibliska grunder bakom beslutet. På vilka teologiska eller Bibliska grunder har den norska årskonferensen beslutat att man önskar acceptera homosexuella relationer?
Det enda jag har sett är ett dokument på Facebook (till en speciell FB grupp) från rektorn på kyrkans teologiska seminar och som efter egen utsago varken är komplett eller uttömmande. Dessutom har jag redan visat att det är fullt av grundläggande fel, svag Bibelgrunnelse och felaktiga resonemang. 

Har kyrkan fattat ett beslut baserat på känslor? Samtal? Personliga erfarenheter? Ett förändrat samhälle? Det vanligaste jag har hört är det två sistnämnda men jag vet inte och det är anmärkningsvärt.

Och så detta med enhet. Nej, kyrkans enhet är ingenting protestanter kan skryta med, rent generellt sett. Inte heller är det en enhet om man inte är enig i vad man tror. Om man tar bilen till två verkstäder och får två olika besked om vad som är fel råder det inte enighet och det finns ingen en enhet bara för att verkstäderna är i samma koncern. Tvärtom.
Den enda enheten denna årskonferensen har bidragit till är en illusion. En enhet där oenighet råder. Ett rike i strid med sig själv kan inte bestå.


Jag har alltid försökt vara präst för alla i mina menigheter och det är jag fortfarande, men, jag inser givetvis att många i mina menigheter tycker att årskonferensens beslut är bra. Därför är man kanske inte enig med allt det andra jag skriver här heller. Det är som det är. Det går inte att göra alla nöjda och i detta allvarliga läge väljer jag att skriva som jag känner och ser det. Årskonferensen har i mina ögon fattat ett felaktigt beslut med minst två allvarliga konsekvenser. Det är ett beklagligt utfall och ett misstag.

Jag tänker nu tre saker.
1. Om du är glad och nöjd idag, tänk på att många inte är det och att du vet hur det känns att befinna dig i minoritetens läger. Kom ihåg var du kom ifrån i din nöjdhet. Vänd dig uppriktigt till Gud och sök Hans kärlek till din nästa.
2. Om du är missnöjd och frustrerad, kom ihåg att andra också har varit det länge. Sök dig uppriktigt till Gud och sök Hans kärlek till din nästa.
3. Ska du lämna kyrkan eller förbli? Sov på saken.

I allt, sök Hans vilja som är
vår fred.

onsdag 19 juni 2019

Tankar i skymningen - istället för att oja sig...en vision för morgondagens Metodistkyrka

Låt oss låtsas att alla olika slags konferenser slutade upp med att se sig om efter andra kyrkolösningar eller om gräset är grönare någon annanstans när det inte blir som man vill. Det är alltid lättast att ge upp och söka nya "hunting grounds". Det är alltid svårast att bli kvar och säga "ok, vi gör som du vill".
Låt oss låtsas att vi slapp alla splittrande förslag och problem kring den eller den frågan och istället valde att se framåt på hur vi ska lösa (Metodist-)kyrkans problem. Det problemet kan summeras i två ord:

Inget funkar.

Ytterst få människor blir frälsta i dagens Metodistkyrkor, för att tala klarspråk. Det absolut vanligaste skälet till att människor väljer att bli medlemmar i dagens Metodistkyrkor är en flytt från ett annat (läs DnK) samfund. Givetvis händer det att en människa kommer till tro från otro men det är undantagen som bekräftar regeln. Väldigt, väldigt få blir omvända från otro till tro, död till liv, ateist till kristen. Detta är problemet bland alla problem eftersom just frälsningen är ett av kyrkans mest grundläggande uppdrag, jämte att lovprisa Gud, be för världen och vara/bygga Guds rike i världen.

Nu är det ju inte så att detta är en överraskning eller att kyrkan bara har tittat på. Under mina drygt 45 år som Metodist (i alla möjliga slags positioner och roller) har åtminstone följande prövats för att vända den accelererande nedåtgående trenden (eller vitalisera kyrkan, som det också heter):
  1. - Powerpoint istället för pappersprogram, psalmböcker och flanellografer
  2. - Youtube klipp istället för dammiga anekdoter
  3. - Sinnesrogudstjenester
  4. - Konserter av olika slag
  5. - Olika slags körer
  6. - Forbollslag
  7. - Närradio
  8. - Kvällsgudstjänster
  9. - Myldredagar
  10. - Utomhusgudstjenester
  11. - Justin Bieber-/LEGO-/Minecraft-/Bondegudstjänster
  12. - Bönevandringar
  13. - "Vänlighetens konspiration" aktioner
  14. - Speakers corner tal på torget 
  15. - Gudstjänster på engelska
  16. - Öppen kyrka
  17. - Dagträffar
  18. - Språkcafé
  19. - Konferenser och workshops
  20. - Visioner, missioner och strategiplaner
  21. - Amerikanska superpastorer med enkla lösningar och coola idéer
  22. - Engelska versioner av "kyrkor utan väggar".
  23. - Läger och konfirmationsverksamheter
  24. - Inspiration från affärsvärlden med dess fokus på produkt, förändring och resultat

Missförstå mig inte. Listan är inte en lista över idiotiska, kortsiktiga eller meningslösa verksamheter eller försök. Vissa är det (t.ex. #24, #21) men långt ifrån alla. Dessutom är det ju tveklöst så att det faktiskt har hänt att människor har t.ex. börjat i en kör och sedan kommit till tro och blivit medlem eller att scout har blivit konfirmand och börjat tro på Jesus.

Det som är problemet är inte dom gånger dessa försök har lett till att en människa kommer till tro utan alla gånger det inte har gjort det, vilket är långt fler. Alldeles för få människor kommer till tro, oavsett om dom sjunger i en kör, spelar fotboll eller lyssnar på en Justin Bieber gudstjänst, utan att det för den sakens skull innebär att verksamheter och försök är meningslösa.
Det som det innebär är att verksamheterna och försöken (som är långt fler än de jag har räknat upp) inte i tillräckligt hög grad fyller kyrkans grundläggande funktion och existensberättigande.

Eller så kanske det är just så här det är att vara kyrka i dagens samhälle. Jesus sa en gång att det är väldigt, väldigt svårt för en rik människa att komma in i Guds rike. Faktum är ju att alla människor som lever idag är rika jämförelsevis med dom som levde på Jesus tid. Kanske är det helt enkelt så att våra förväntningar och önskningar är för höga. Kanske är dagens situation så att vi har gjort och gör det bästa av en svår situation/samtid?

Det är svårt att acceptera, särskilt för alla oss som

tror att det spelar en evig roll om en människa är frälst/tror på Jesus/följer Jesus eller inte.
Is this it?, är en reell följdfråga.
Sök upp Amy Carmichaels (en fantastisk kvinna) vision på Google så får du en bild av hur det känns för oss som menar att evigheten kan vara Himmel eller Helvete beroende på vad och vem man väljer här i livet. Därför känns verkligheten extra tung och därför är det svårt att acceptera dagens situation. Vi måste göra något för att få fler människor till Gud!...är en vanlig tanke och känsla.

Men vad?

Det finns två alternativ, som jag ser det, för hur vi som kyrka kan gå vidare (om vi låtsas att det skulle vara möjligt, alltså).
Steg 1 - fortsätta försöka hitta vägar, lösningar och strukturer som vi tror kan vända trenden
Steg 2- tvärtom. Istället för nya vägar och lösningar så fördjupar och förverkligar vi dom vi har.

Det är tveklöst så att den kristna tron och kyrkan kom till och växte på grund av Andens kraft och verkan i människors liv. Det är bakgrunden till jag är en stark motståndare till allt vad affärsvärldens inflytande/inspiration heter. Affärsvärlden kan inte förstå eller hantera att allt inte ligger under dess kontroll. Med andra ord, hur kyrkan mår eller gör eller verkar eller vilka resultat Hon får/ger ligger utanför hennes kontroll, till syvende och sist. Vi kan, som vi gör varje höst, försöka "frälsa världen" med nya tilltag och försök men det är nog så, tror jag, att det ligger utanför vår kontroll hur det "går". Det är upp till Gud, Han som kallar alla folk till sig. (Om man börjar undra varför Han inte kallar människor till sig via Metodistkyrkan kan man lätt bli lite mörkrädd, så det ska vi inte göra nu.)

Jag tror att det bästa vi kan göra är att komma i fas med Gud igen och speciellt med (den) Heliga Ande, alltså steg 2. Att vi har prövat steg 1 i årtionenden och att det inte funkar av någon anledning.
Vi finner inspiration till detta i böcker som "The Benedict option" och "In the ruins of the church" och inser att Anden i vår tid inte blåser som Han/Hon gjorde på 30-talet. Att vi samlar oss, bevarar trons gnista och gör allt vi kan för att leva och bevara den trosgnista som Anden kan använda när Han/Hon önskar blåsa på nytt.

Det är en Biblisk tanke att Anden går dit Han/Hon är välkommen och inte går dit Han/Hon inte är välkommen. Efter en längre tid av synd och avgudadyrkan och annat elände lämnade Gud/Anden templet i Hesekiels vision. I byn där ingen trodde på Jesus kunde/ville han inte göra en massa mirakel. Vi ska "skaka dammet av våra skor" om staden vi besöker med evangelium inte tar emot oss. Och så vidare. Gud tvingar sig inte på någon. Där människor inte vill ta emot Honom går Han vidare till dom som vill. Så enkelt är det.

Detta betyder såklart att kyrkan säkerställer att Anden inte lämnar oss...eller kommer tillbaka.
Det betyder att vi lugnar oss och är stilla inför Gud.
Detta betyder att kyrkans roll är att vara väldigt tydlig, trygg och levande i den sanna tro som en gång fanns hos Peter och apostlarna och som har, mirakulöst nog, överlevt tusentals år i alla land, kulturer och språk. Att vi stannar hos Jesus genom de medel och vägar vi har tillgängliga, istället för att yra omkring och försöka hitta nya vägar som leder till bättre "resultat".
Det betyder att vi går på djupet istället för utåt.
Det betyder att vi återfinner det som vi en gång hade och band oss samman i enighet och enhet och kärlek.
Det betyder att vi hoppar av det postmoderna tåget om att inget är sant, rätt eller riktigt.
Det betyder att vi hoppar av det progressiva/positivistiska tåget, i den förståelse att framtiden per definition alltid är bättre.
Det betyder att vi satsar på att lägga undan våra agendor och söka oss tillbaka till våra rötter.
Det betyder att vi väljer att vara kyrka och inte en samling församlingar som själva väljer allt.
Det betyder att vi slutar sträva i egen kraft och söker Guds kraft.
Det betyder att vi satsar på att människor ska vandra frälsningens väg, steg för steg, på grund av vårt exempel.

Det betyder ungefär att vi satsar på att följa detta Bibelordet:

This is what the LORD says: "Stand at the crossroads and look; ask for the ancient paths, ask where the good way is, and walk in it, and you will find rest for your souls.- Jer. 6:16a

Amy Carmichael

tisdag 18 juni 2019

Tankar i skymningen - en respons på Hilde Marie Movafaghs dokument om Bibelsyn og homofili

Årskonferensen är upon us.
Dokumentet som jag har skrivit är ganska långt eftersom det motsvarar Hildes Marie Movafaghs dokument om Bibelsyn och homofili. Min respons till Hilde, och mina reflektioner, kan man läsa om man klickar här.

måndag 17 juni 2019

Tankar i skymningen - årskonferens och en theology of surrender

Den som åker på årskonferens för att vinna har redan förlorat.

I år är potentialen för konflikt på årskonferensen kanske högre än någonsin. Polariseringen har hårdnat och propagandan är uppskruvad. Det är lätt att läsa eller höra kommentarer som är så hårda och så elaka och så exkluderande att även icke-kristna skulle häpna. Allt i "toleransens" namn.
Språket och hållningarna är sällsynt låsta.

Eftersom vi inte diskuterar sakfrågan längre, om homofili i praksis är en synd eller inte, så har polariseringen blivit public enemy nummer 1. Det är den vi måste bekämpa för den bekämpar oss. Jesus sa att ett kungadöme som är delat och i inbördeskrig garanterat kommer att falla...och det är precis där vi är. Min personliga åsikt är att det är Djävulen själv som har önskat denna situationen, en situation där sakfrågorna hamnar i bakgrunden och där polarisering, fanatisk politisk extremism och det extrema upphöjandet av den personliga övertygelsen till allsmäktighet.

Därför måste polariseringen bekämpas om vi ska ha en chans att hantera sakfrågorna på ett kristet sätt. Om kyrkan ska ha en chans att överleva och erbjuda frälsning i Jesu namn till vårt samfunn.

Polariseringen bekämpas genom den mest kristna av alla hållningar, "surrender". Att överge sig till en annan. Att ge upp den personliga övertygelsen om att ha rätt för en annan övertygelse. Att vägra kräva det man själv tycker och tänker och tror ska hända. Att inte anamma politikens väg.

Metodistkyrkan i Alingsås - den coolaste (f.d.) Metodistkyrkan
Det är precis, precis, därför kyrkan är så enormt viktig (och kyrkosynen). Metodistkyrkan är en kyrka och inte en samling församlingar som råkar ha en gemensam historia. Vi har skapat en organisation som är till för att finna fram vad Gud vill och hur Gud vill använda oss. Vi har länge insett faran med att låta inflytelserika präster eller lekmän/kvinnor få för mycket makt och har lyft fram demokratiska val och samlingar istället. Vi har länge förstått att den personliga övertygelsen måste tyglas och underställas kyrkans, annars väntar teologisk anarki och fritt fram för alla möjliga idiotiska teorier och doktriner, doktriner och teologier som leder till elände och fördärv. Det vill vi inte ha för vi ha sett hur det går hundratals gånger när enskilda personer eller grupper får för sig hur det "egentligen" är. En enda stor sörja där ingen egentligen vet någonting men alla tror en massa.

Det handlar inte om att vinna. Att få igenom sin vilja. Att få rätt personer i rätt styrelser. Att rösta si eller så.

Det handlar om att välja att hålla de löften man har avgett till kyrkan.
Det handlar om att respektera att man inte alltid får som man vill.
Det handlar om att acceptera att kyrkan, och inte jag, är den som bestämmer.

Jesus är vårt exempel, som vanligt.

Han ville inte till Golgata men valde att lyda sin Fader. Han valde att vara lojal mot någon annan än sig själv. Han fick inte som han ville men valde det Fadern ville...och vi fick vår frälsning. Allt hängde på Getsemane och en ensam Jesus.

Ingen, såvitt jag vet, är helt enig med sin kyrka. Alla har vi doktriner eller frågor eller lösningar som vi inte tycker om och som vi vill ändra på. För all del, använd de metoder som finns för att försöka vara en Guds stämma in i kyrkan, det har kyrkan alltid haft och accepterat. Men så, om kyrkan väljer en annan väg, så måste vi böja oss. Surrender. Acceptera en annan.

Jag har levt mitt liv så. Jag försökte få den svenska Metodistkyrkan att inte lägga ner och försvinna in i Missionskyrkan. När Metodistkyrkan så valde att gå in i Missionskyrkan så fanns det dom som sa att jag skulle stanna kvar och vara en "konservativ röst" in i en liberal kyrka. Jag skulle vara en dissenting röst. En broms. En som inte ville det kyrkan ville.
Det kändes, och känns, helt fel. Skulle jag få hela kyrkan att ändra sig bara för att jag tyckte och trodde att dom gjorde fel? Skulle jag värva medlemmar till min sak? Försöka välja in mina meningsfränder i styrelser och råd?


Jag surrendered. Accepterade Metodistkyrkans val och gick min väg. Fortsatte i den kyrkan som ordinerade mig. Välsignade dom som jag trodde valde fel. Tjänade Gud genom Metodistkyrkan i Norge istället.

Jag förstår helt enkelt inte hur man kan offra en hel kyrka bara för att man tycker annorlunda00Är oenig. Hur är det tänkt att den nya kyrka man vill bygga, som accepterar både/och (som är en stor näve sand i det rationella maskineriet), ska fungera om alla är fria att tro och tänka och säga vad som helst? Det innebär bara en tidsfråga innan nya frågor och situationer dyker upp. Hur går det då? Vem ska avgöra hur det egentligen är? Den starka och lokala pastorn? Leder av menighetsrådet som har suttit där i 30 år?

Att hela tiden kräva sin sak och vägra surrender är att kräva att dom egna subjektiva och föränderliga känslorna och överbevisningarna man har (just nu) ska gälla alla. Att dom är Gud allsmäktig. Att världen ska böja sig för dom mäktiga som klarar att hävda sin sak, tala för sin sak och trycka igenom sin agenda. Att det handlar om att vinna. Ergo, polarisering.

Nej, för att vinna denna kampen måste polariseringen dö och det gör den om vi böjer oss för Gud som i, och genom, sin kyrka har visat sig för oss och som har lovat att göra
det framöver.

onsdag 5 juni 2019

Tankar i skymningen - Bibelsyn och hur man studerar Bibeln rätt

Ja, du läste rätt.

Man kan studera Bibeln på rätt sätt och på fel sätt...även om de flesta i vår tid är allergiska mot allt vad "rätt" och "fel" heter. Bättre att vara diffus eller säga att alla har rätt på sitt sätt, sägs det. Tydlighet är inte vår tids största dygd men när människor som pastor Copeland i USA använder Bibeln för att rättfärdiggöra tre privatjet är det ganske uppenbart att det finns "fel" sätt att använda Bibeln.

Till att börja med...Bibelsyn är ett märkligt begrepp, egentligen, tycker jag. Antingen tror man att Bibeln är Guds ord eller inte. Är den Guds ord följer det logiskt att den är det för alla tider, platser och situationer. Gud är ju alltid Gud. Är Bibeln inte det gäller den inte för alla tider, platser och situationer. Är den Guds ord är man uppenbart bara budbärare, inte redigerare. Är den inte Guds ord kan man redigera och ändra och lägga till som man tycker. Är den Guds ord är den trovärdig och utan brist. Är den inte Guds ord kan den innehålla brister och fel. Frågan är antingen eller...sedan kan man diskutera hur man förstår Guds ord eller inte. Det är en annan sak. Hur den bäst tolkas.
Utgångspunkten, om Bibeln de facto är Guds ord eller inte, har bara två svar. Inte särskilt konstigt, tycker jag.

Rent logiskt sett finns det däremot fel och rätt sätt att studera Bibeln på eftersom författarna inte hade ett oändligt antal poänger, syften och meningar med det dom skrev. Det har ingen. Dom hade en viss poäng, mening eller syfte och det måste vara möjligt att få tag i. Ju närmare den man kommer i sin tolkning, ju bättre är tolkningen.
Gud vore inte Gud om han inte ens kunde förmedla vad han ville få sagt till oss, eller hur? Inte heller är det rimligt att tro att Gud inte kunde se hur svårt det skulle vara för oss människor att förstå det han ville ha sagt om det blev nedskrivet. Bibeln skrevs av människor som var inspirerade av Gud att trovärdigt förmedla vad som hände och vad Gud önskade skulle stå där. Jag tror inte Gud satt i himmelen helt förtvivlade att Paulus klantade till det eller att Johannes började dribbla med sanningen.

Så, om Bibeltolkning och Bibelstudium, måste vi anta att Gud kunde och önskade kommunicera med oss människor på ett trovärdigt och mottagligt sett oavsett om vi lever nu eller för 500 år sedan. Det är höjden av arrogans att, som till exempel megachurch pastorn i USA Adam Hamilton gör, att själva välja ut vad Gud egentligen ville kommunicera eller inte med oss människor 2000 år efter texten skrevs ned. Att klippa och klistra i Bibeln har blivit allt mer populärt men jag förstår det inte. Antingen är allt Guds ord eller så är allt "up for grabs". Vem har gett oss makten att redigera Bibeln så att den passar vår egen väldigt snäva cirkel av förståelse? Är inte all tolkning och all Bibelstudium mer eller mindre goda försök att förstå vad texten egentligen säger, vad författaren ville förmedla, och inte att välja vilken text man tycker om eller, ännu värre, att tro att poängen och syftet  med texten bestäms av den som läser istället för författaren?

Så tolkning. Uppenbarligen är vi inte särskilt bra på att förstå vad Paulus och Johannes och alla dom andra egentligen ville förmedla eftersom vi har massor av olika tolkningar av Bibeltexterna. Inte märkligt ökar antalet tolkningar av en vers ju mindre populär temat är men även relativt självklara texter har en mängd olika förståelser. Hur ska man göra? Finns det några tips?

Det bästa sättet att studera och tolka Bibeln på är följande:
1. Bibelstudium: Induktivt Bibelstudium
2. Tolkning: Maximalt avstånd från individnivå

Induktiv Bibelstudium innebär att man börjar med texten istället för en tes eller tanke, allt för att undvika att i förväg bestämma vad texten säger. Den har 4 steg.
1. Bön om Andens vägledning och hjälp att lägga undan alla förutfattade meningar och "bias".
2. Observation (detta är klart svårast)- vad står det egentligen? Hur hänger det ihop? Hur är texten uppdelad? Vilka nyckelord finns? Vad är det för slags text? Hur är strukturen av texten, är det en kontrast eller repetition eller stegring eller någon annan struktur? Var i Bibeln är texten och hur relaterar den till kapitlet/boken/testament/Bibel? Detta och mycket mer gör att detta tar tid.
3. Förståelse - vad betyder det som man har observerat? Vad var författarens syfte och mening? Hur förstår vi det texten faktiskt säger och betyder idag?
4. Applikation - vad ska man göra med det man har sett och förstått/tolkat? Vad vill texten säga och få oss att göra? Ska vi tänka nytt, göra nytt, förstå nytt eller något annat?

Tolkning innebär att man förstår Bibeltextens egentliga budskap och vad den säger, betyder och önskar av oss. Maximalt avstånd från individnivå betyder att den bästa förståelsen/tolkningen av texten får man efter att ha gjort steg 1, ett gediget studium, och sedan väljer att förstå texten i ett större sammanhang och inte bara för sig själv. Att man lierar sig med andra och inte tror att man kan bäst själv. Vi är alla bara människor och har våra subjektiva skäl och svaga punkter som gör att vår tolkning även i bästa fall lätt kan bli fel. Vi kan tolka fel...och ju längre avstånd från oss ju bättre är chanserna att tolkningen inte färgas av oss.
Med maximalt avstånd menar jag alltså avstånd i tid, plats och sammanhang. Hur har Bibeltexten tolkats av människor som levde innan oss, i andra länder och i andra sammanhang?

Om jag gör ett Bibelstudium om Johannes 14:28 ("- Fadern är större än jag[Jesus]") så är det lätt att jag tolkar texten som att Jesus inte är Gud som Fadern är Gud...och då har jag spårat ut, i alla fall från gängse tolkning och förståelse av Jesus historiskt sett. Jag har tolkat texten så gott jag har kunnat men jag har blivit för snäv och för individualistisk. Jag måste öka min "förståelsecirkel" så att jag inte hamnar snett för vi är alla för små för att hitta rätt på egen hand tillräckligt ofta, även de bästa av oss.

Alltså, Johannes 14:28. Hur har kristna genom historien förstått den texten? Hur förstod de tidiga kristna texten, kanske helt ner till människor som kände Johannes? Nummer 2, plats. Hur har kristna runt om i världen förstått texten? Nummer 3, hur har kristna i andra sammanhang förstått texten? Hur tänker man i Katolska kyrkan? Ortodoxa kyrkan? Andra kristna kyrkor? Svar: att som människa var Jesus mindre än Fadern men som Gud var han lika "stor". Jesus är Gud och människa.

Allt för att öka avståndet mellan mig och tolkningen så allt inte hänger på mig/dig.
Det är det bästa sättet att studera och tolka och förstå Bibeln.

tisdag 4 juni 2019

Tankar i skymningen - om en svaghet i den Metodistiska teologin som gör det svårare nu

Det är skymningstider och skuggorna blir längre och längre. Ljuset försvinner sakta bort och det blir svårare att se. Vad är det som håller oss på rätt väg när vägskyltarna blir svåra att se? Vad kan vi vända oss till när vägen vidare försvinner i dunkelhet.

Metodistisk teologi har klassiskt sett haft svårt med Guds allmäktighet eller suveränitet. Detta beror på att den metodistiska teologin växte fram i en teologisk miljö där den reformerta teologin och dess ultra-fokus på Guds suvärenitet var stark (FYI-det är den fortfarande). Den var så stark att den proklamerade, till exempel, att det var Gud som valde vem som skulle bli frälst eller inte, människans val hade ingen plats. Gud är suverän och människor lever i arvssyndens grepp.
Metodister valde att mer eller mindre anta att Gud var allsmäktig och suverän och lade istället energi och fokus på människans fria vilja. Gud är allsmäktig, ja, men människor kan välja att säga "nej" till det Gud vill.
Men hur kan då människan välja Gud/det goda om hon lever i synd och är en syndare. Metodisterna var eniga med de reformerta att arvssynden är "pervasive", det vill säga att den genomsyrar allt och alla och gör det omöjligt för människor att göra eller välja gott och rätt (idag är arvssynden ofta satt åt sidan och det antas att alla människor är goda och kan välja rätt och riktigt och Gud om dom vill. Det säger inte Bibeln). Människan är skapad god men helt och hållet skadad och plågad av arvssyndens förfärliga påverkningar, trodde man. Hon är andligt infekterad och kroniskt sjuk. Kopplingen till Gud, källan till liv och det goda, är bruten. Vi bor inte i Eden längre.

För att få den teologiska ekvationen att gå ihop byggde metodisterna en teologi om Guds nåd som möjliggör att människan kan välja Gud/det goda. Gud griper in innan vi vet det eller ber om det och nu kan vi välja Gud (eller inte) även om vi lever i arvssyndens mörka skyming.

Denna lilla teologihistoria har ett syfte.

Den metodistiska fokuseringen på människans val har haft en (kanske) oförutsedd bieffekt. Vi har länge trott att vår frälsning/räddning från Helvete och Synd och synder är upp till oss och hur vi väljer och inte upp till Gud. Vi tackar Gud för möjligheten vi har fått (att välja rätt) men det är ett otroligt stort ansvar vi har skapat för oss själva, att allt hänger på hur vi väljer. Att allt hänger på oss.

Ja, nu är det ju inte så att metodister har trott, och tror, att människan kan frälsa sig själv. Vi har lika mycket fokus på korset och den tomma graven och Jesus som alla andra. Det är Gud som räddar oss.


Den där bieffekten är att metodister mer eller mindre har en förminskad förståelse av Guds suveräna allsmäktighet. Allt fokus på oss och våra val har gjort att vi har förstått Guds allmakt som lite beroende av oss. Kort sagt, Guds allmakt och suveränitet har blivit mindre allsmäktig och suverän. Jag känner metodister som säger rakt ut att Gud inte är allsmäktig och suverän men det är en vilsen minoritet. Dom flesta skulle erkänna Gud som allsmäktig och suverän men det är min erfarenhet att bieffekten jag har talat om ligger alldeles nära ytan, bakom det självklara som dom flesta bekänner sig till. Få vågar säga det man egentligen funderar på, att bieffekten av Guds förminskade suveränitet ligger och skaver.

Denna bieffekten visar sig ofta i metodistiska kretsar när det krisar eller monster står i skuggorna och väntar...när vi befinner oss i svåra situationer andligt eller bokstavligt. Som till exempel när man ska åka på en årskonferens där kyrkans splittring är högst sannolik och framtiden är oviss. Kan  vi människor klanta till Guds plan? Är det upp till oss att välja rätt även här? Tittar Gud mest på? Väntar han på att ett minimum av människor ber? Tänk om vi väljer fel?

Så årskonferensen och skymningen över Metodistkyrkan blir något nästan farligt. Otrevlig. Politisk infekterat...eftersom tanken ofta är att det är upp till oss metodister att välja rätt, tänka rätt och rösta rätt. Så polariseringen fortsätter sitt giftiga korståg. Propagandan sprider sig. Man vill vinna. Den personliga övertygelsen driver allt och kräver efterföljelse. Allt måste böja sig efter det man tycker är "rätt". Dom som väljer "fel" hamnar väldigt fort inte bara på fel sida men blir fel människor. Få orkar skilja på sak och person i sådana lägen.

Detta är högst olyckligt.

(En liten passus: Det som är det uppenbara problemet är ju att ytterst få, ytterst få, blir frälsta från "vrede till glädje / död till liv" i vår kyrka. Inget som handlar om homofili eller samliv ändrar på den saken. Dagen efter att man har valt att starta en ny "kyrka", till piffiga slogans, där alla får välja hur dom vill göra och tro om homofili (och mycket annat) kommer detta gigantiska problem att kvarstå. Tyvärr.)

Nej, Gud är allsmäktig och suverän (Jeremia 32:12, Uppenbar. 21:6, Kol 1:16,  Rom 11:33) och sitter inte på ett moln och tittar på. Han väntar inte på att vi väljer rätt. Jo, människor har ett val att ta, ett val om man vill Gud eller inte, men tror vi verkligen att våra val stjälper Guds plan för verkligheten? Det blev ett Israel även om Moses mördade än Egyptier. Det blev ett löftesfolk även om Abraham ljög om sin fru och lät Farao ha henne. Det blev en kyrka även om Peter svek Jesus. Guds plan hände även om människor tog idiotiska val.

Jag märker själv att det är svårt att skriva om Guds allsmäktiga suveränitet. Jag vill gärna tro och tycka att mina val har faktisk inverkan på verkligheten. Jag vill inte tro att allt är förutbestämt och att oavsett vad jag väljer så blir det som Gud vill ändå.
Men jag måste vara intellektuellt flexibel nog till att kunna tänka nya tankar. Allt är inte som det alltid måste vara, även med vad jag tror och tänker. Jag måste vara villig att tänka och tro som det står och inte som jag alltid har tänkt och trott. Jag tror vi lever i en tid där människans ego skulle må bra av att minska...så att Gud kan bli större.

Om vi kanske skulle tona ner våra val och tona upp Guds suveräna makt över sin skapelse.
Om vi skulle välja att tro att det Gud vill och det Gud önskar ligger inte helt och hållet i hur vi väljer, röstar.
Om vi skulle välja att våga tro att även en skymningstid och olustiga årskonferenser ligger innanför Guds allsmäktiga och suveräna goda vilja.

Jag skulle tro att vi skulle må bättre av det och jag tror att det även blir bättre av det.

                   But the LORD is in his holy Temple; the LORD still rules from heaven. Psalm 11;4a

torsdag 23 maj 2019

Reflektioner i skymningen - vad betyder "do no harm" i Metodistkyrkan

Ofta hör man det sägas att Metodistkyrkans vision och mål och mening kan summeras i ett citat från John Wesley som lyder: "Do no harm, do good and attend the ordinances of God". Jag har alltid tänkt att det är ett ganska meningslöst citat eftersom det inte definierar vad som menas med "good" eller "harm".

Nu visar det sig att definitioner finns i kyrkordningen.
Här är några exempel på vad Wesley menade med "do no harm":
- taking the name of the Lord in vain ("-Herregud!", på svenska)
- profaning the Lord's day
- selling, buying or using alcoholic liquors
- buying, selling or keeping slaves
- Buying items that have not paid their duty ("pengar under bordet")
- Speaking ill/evil of ministers
- Uncharitable or unnecessary talk/conversation
- The putting on of gold and costly apparel
- Reading books or singing songs that do not tend/increase the knowledge or love of God
- Softness or needless self-indulgence
- Saving money/treasure on earth

Här är några exempel på vad han menade var "do good":
- give clothes to naked
- give food to hungry
- instructing, reproving or exhorting all we have interactions with to tell them not to do "what feels good"
- taking extra care of Christians, buying from their businesses "since the world will take care of its own"
- taking up their cross daily
- bear the reproach of being a Christian
- continue to show evidence for a desire to "flee the wrath to come and the forgiveness of sins"

Här är några exempel på vad Wesley menade med "attend the ordinances of God":
- public worship
- reading or studying the Bible
- Communion
- Family and private prayer
- Fasting and abstinence (avhållsamhet)

Ska man citera John Wesley så räcker det inte med 144 bokstäver, eller vad Twitter tillåter idag. Det är så nedlåtande och fördummande att läsa eller höra citat tagna ur luften för att dom låter bra eller passar in i ett narrativ man tycker om.
Som vanligt med Wesley finner man sig själv på den "korta listan", alltså att man har kommit till korta. Jag tror knappast någon inte gör det.

Men allt detta är för att komma med en önskan om att slippa fördummande citat eller slogans som
inte i det minsta hjälper oss i kyrkans framtid. Plattityder och uppenbara sanningar är så otroligt ohjälpsamma, främst eftersom dom invaggar människor i en falsk trygghet eller uppmanar till intellektuell slöhet, att allt "ordnar sig".

Det gör ju inte det.

tisdag 21 maj 2019

Reflections at dusk - The art of being wrong

Let's do a little experiment.

When was the last time you were wrong about something important?

We live in the aftermath of what is often called the post-modern era. It has been called many things and described a thousand ways (I'm sure Twitter is full of meaningless memes about it). Postmodernism is like "time", we all know what it is until we have to explain it. However, one of the most radical changes post-modernism brought to our collective thinking and philosophy is that there is no objective and absolute truth.
Everything was seen as either linguistic powerplays (the notion that some people use language to oppress others. We see this often in identity politics) or simply the triumf of personal preference. The modern era and its logic and rational discourse about truth or reality was labeled as cool and distant from real life. Post-modernism tried, and succeeded, in making sweeping changes to how we talk and think and relate to each other from a subjective perspective. That is why people's feelings have become the ultimate "truth tellers". If feelings are hurt then it must be false or wrong or bad or oppressive. Thus goes the argument.

The last time I was wrong about something important was a few months back. I made a comment about something important and voiced my hesitance and leanings. I had missed a line in a document that told me I should think/believe otherwise and when that was pointed out to me I had to admit that I was objectively and truly wrong, even if it didn't feel good. My feelings are not ultimately what decides what is true or not. I am not a post-modern. I believe in objective truth that is always, everywhere and for everyone true, independent of circumstance of preference. I am a modernist even though my pride/feelings took a hit. Truth matters.

(To be honest, I think everybody is a modernist deep down and only become post-modernists when they don't like conclusions that are telling them something they don't like. I believe that people inherently know and recognize truth when they see/understand it and that post-modernism just gives people a fancy framework of excuses or rationalizations.)

However, feelings are powerful and even though post-modernism despised meta-narratives (over- arching systems of thought) it certainly provided the world with a powerful one. In many (most?) cases it has become the philosophical de facto world we live in, unknowingly or not. An obvious example is how people nowadays call it harmful when somebody's feelings get hurt because they didn't get their way or someone disagreed with them. Google "harm" and the definition describes a physical act. Read social media outlets and "harm" becomes when someone's feelings are hurt because something happened that they didn't like. Another obvious example are the so-called "safe spaces" on American colleges where opposing views are banned from mingling (to the point where the Christians satire site did a piece on it here). A third "obvious" is Donald Trump. All emotion and feelings, no logic or reasoning.

This is also why the situation in our churches is the way it is. The discussion has moved from discussing and debating and arguing about the issues/doctrines and what is true to appealing to people's feelings and preferenecs. For example, "Love wins" is a horrible way to use Scripture and logic but it is a great meme that rallies people around a concept or feeling. Who is not with "love"?

However, have you noticed that exceedingly few people ever change their minds anymore and exceedingly many solidify into camps of us vs. them. That is a consequence of all this.
I personally don't mind the "us and them" mentality since it is very Biblical (jew and heathen, believer and non-believer, sinner and saint). However, I do mind the change from "us and them" to "us vs. them". There is a huge difference.

We have lost the art of being wrong and submit to logic and civil discourse.

To be frank, I think this is a very bad and dangerous situation. If we don't know how to be wrong, because that hurts our feelings and our feelings are ultimate, then how can we ever change our minds / admit that we were wrong? How can there ever be progress? How can we tell the truth from the lie?
(This is another reason why I think so many people shy away from logical and rational discourse about Christian doctrines and beliefs since they aren't based on feelings or emotions and quite often upset our feelings and/or emotions).

In the case of the church, if we don't hold to eternal and objective beliefs and truths and everything is personal preference and feelings, how is the world to be saved? How are we any different? How can we know the One who is Truth? How is it not like the blind leading the blind?
If all we have to go on is "whatever feels right" or "whatever feels right to me" or "whatever I believe", then what hope is there? If we don't know the truth or what is right, then who does? If we can't admit that we are wrong we also can't admit that we are right, objectively right, and preference and feelings rule the day.

I know that all of this sounds a little dense and maybe has a touch of that "ivory tower" out-of-touchness with the real world. However, I think the implications are massive and incredibly destructive. Just look how the Methodist church has descended into a civil war. Not long ago this church was a beacon of truth, love, order and holiness in the world. Now it holds conferences that make monster truck rallies look orderly.

So what is the solution?

We need to recapture the art of being wrong again. Wrong because objective reality tells us so, not whether or not our feelings feel thus, or whether our preference is for "the other side".
We need to practice saying "I sincerely believe X but I have been convinced through good argumentation and evidence that I should believe Y".
We need to learn that being wrong is not the end and having our feelings hurt is not harmful (Do we really think that Jesus didn't hurt anyone's feelings?). The end is when we reject being wrong just because, in essence, we don't (feel) like it.

Simply put, we need to find something bigger than ourselves to latch onto, unite with and submit ourselves to. Yes, I know I said "submit" and I know that it is probably the worst curse word for the post post-modern mind. But it is crucial that we submit and practice submission, if nothing else because we are all humans. We are not ultimate. We are not God. We must submit because sometimes or oftentimes we are wrong and truth matters.

Obviously, this is not a simple task but post modern scorn for objective reality (with its direct cause of the rise of the radical dictatorship of the self) is a dangerous contradiction (Is it objectively and always true that there is not objective truth?) and thus a very poor foundation for life and reality and church. It turns people against people and that is always bad.

My suggestion: find someone that you trust and practice submitting to that person. Try admitting of being wrong (as logic and reason would have it, not because of your feelings or preferences). Try not to go with the flow or follow the trends.  As G.K Chesterton once said: “A dead thing can go with the stream, but only a living thing can go against it.”