The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

onsdag 14 mars 2018

Motsatser kommer inte överens. Någonsin.

Det finns en grupp metodister som kallar sig för "Uniting Methodists" och som vill vara ett alternativ "i mitten", som sätter (som namnet visar) enhet allra högst på agendan. Det är på ett sätt bra eftersom Jesus var väldigt upptagen av att hans efterföljare skulle vara Ett.

Det som är väldigt märkligt, för att inte säga rent ut sagt fel, är att denna gruppen menar att direkt motsatser kan leva tillsammans och vara lika Bibliska. Det man säger på sin hemsida är bland annat att:

"The current divide is based on differing perspectives that are biblical and faithful;"
(, A shared commitment)

Det man pratar om är Metodistkyrkans nuvarande kris om homosexualitet. Är det någon som reagerar på att dom menar att bägge alternativen är både Bibliska och Trogna (kyrkan? Bibeln? Traditionen?). Det är ju direkt felaktigt, för att inte säga omöjligt.

Kan det vara riktigt/rationellt att säga att Bibeln säger att homosexualitet är en synd OCH att det inte är en synd? Eller ta ett annat exempel: Kan det vara riktigt/rationellt att säga att Bibeln säger att kvinnliga präster är OK OCH inte OK? Slaveri är OK OCH inte OK? 

Det blir absurt och jag undrar om det är därför Uniting Methodists hemsida är full av kristliga uttryck och ord...för att maskera den gigantiska elefanten i rummet...att hela premissen bygger på en omöjlighet. 

Bibeln är överydlig med att den kristna enheten är en enhet i vad man tror. Det är FEL och OMÖJLIGT att vara "eniga om att vara oeniga" i en kyrka när det gäller vad man tror. Givetvis finns där en gräns för vad som är rimligt att vara eniga om även när det gäller vår tro, men äktenskap eller ordination eller synd är knappast triviala frågor.

Här är två Bibeltexter som talar om enhet i kyrkan/bland kristna:
Until we all attain to the unity of the faith and of the knowledge of the Son of God, to mature manhood, to the measure of the stature of the fullness of Christ, so that we may no longer be children, tossed to and fro by the waves and carried about by every wind of doctrine, by human cunning, by craftiness in deceitful schemes.
(Eph 4:13-14)

“I do not ask for these only, but also for those who will believe in me through their word, that they may all be one, just as you, Father, are in me, and I in you, that they also may be in us, so that the world may believe that you have sent me.
(Joh 17:20-21)

Är det inte uppenbart att Bibeln berättar om en enhet i tro, eller ska vi tro att Fadern och Sonen är oeniga om hur etik och moral och tro skall vara? Att "unity of the faith" betyder något annat? Nej.
Då går det bara inte att trycka igenom klyschor om "oenig enhet" eller "bägge alternativ är Bibliska" eller andra slags tricks för att liksom komma överens trots allt och vara en kyrka. Enhet är inget man pressar fram organisatoriskt eller ropar fram så högt som möjligt eller "klyschar" sig till.

Enhet i tro är en omtålig sak som man möter och finner i ödmjukhet, om man letar efter den. Den kräver inte att andra ska ändra sig utan lägger fram sina övertygelser och inbjuder andra att dela dom. Den är den direkta motsatsen till att dribbla med ord och dess betydelser. Enheten behöver ingen coach eller marknadsföring. Den finns där eller så finns den där inte. 

Nej, sluta upp med att tvinga fram enheter som inte finns. Acceptera olikheter och oenigheter för vad dom faktiskt är och gå dit där som du finner en otvingad enhet som ditt samvete och din övertygelse kan acceptera och dela.

Can you be a Christian and also support Trump?

This tangential post is in English since, well, it's obvious.

Living in Scandinavia is interesting. One reason is that everybody has strong opinions on America and American politics even though extremely few will be affected by them or even have an understanding of the American system/culture.
Another is that socialism is considered normal and good, with varying degrees of it having been the de facto political system for a looong time.
Another one is that everybody, more or less, really really dislikes Trump. Obviously, the information given through media and the (curated) Internet doesn't give the full picture of reality. Every level headed individual over here would/should have to question how it is that the media give us a 100% negative picture of the man. I mean, that is statistically impossible. Surely, there is something not demonically influenced that Trump has Nothing? Come on...

So this is a post about the question "Can you be a Christian and still support Trump?".

(For the record, I don't support him. At all.)

The short answer to the question is obviously "yes". To be a Christian is to say "yes" to Jesus, not the American president no matter who it is.

But it is a little more complicated than that. To be a Christian is to be a follower of Christ, to be Christ-like, and that makes things a little more difficult. To be like Christ means that all Christians should, indeed must, strive to become more and more like every area of their lives. This is why the Church follows in the example of Paul and the other Biblical authors and give guidelines, rules and laws about what a life with Christ looks like.
It's just silly to say that "Follow Jesus!" is enough for anyone trying to be a Christian. Plenty of lunatics have done that, in their own words, and been very far from being a Christian. So, it stands to reason that to be a Christian is to be Christ-like and that needs a definition and that the Church is the God given institution for that purpose (among others).

This is basic stuff.

The definition of being Christ-like is thus multi-faceted. At base, it means that one must know, understand and follow the instructions and example of Jesus. Further on, it means that the life of God/Jesus should be welcomed into one's heart and transform what once was there into something new. This is called "being born again". Someone's old self dies and gets a new God given self in return. Christians sometimes calls this "being washed in the blood", but never mind that now. Just think baptism, repentance and faith and you're good.

This spiritual new person/self is a baby that needs to grow and learn, just like biological, physical babies need to grow. This new person should learn how to imitate Jesus and that usually involves reading the Bible, attending church, praying and so on.

But sometimes we put Jesus second (or third) and start to imitate or follow or agree with another person more. Here are a few examples of people who attract large followings and thus have a lot of followers, real and social-media versions:
- the Kardashians
- Obama
- Trump
- Malala
- Joel Olsteen
- the Pope
- Drake
- one of those famous youtube/Instagram people I don't know about

When a person follows these people, or other people, or themselves, to a defining degree they cease to seek and follow and imitate Christ and, in technical terms, become idol-followers/worshippers. That doesn't mean that they start sacrificing goats but that something/-body else but Christ becomes their guiding light. True, lots of people have been influenced by Jesus and thus there is some of Jesus in them that is worth adapting. For example, both Obama and Trump have traits or behaviors that would be acceptable to Jesus and that could have been inspired by the example of Jesus. In Obama we see a man caring for his family and staying faithful to his wife. In Trump, we see a man who believes in the dignity of the unborn human person.

In other words, there is a little (or a lot) of Jesus "stuff" in most people but to be a Christian means to follow and understand and imitate the real Biblical Jesus as best we can. Now, when you agree with certain ideas or behaviors or thoughts or agendas that run counter to Jesus you put yourself in a tricky place. In other words, where do you draw the line between what Jesus said/did/likes and what a person said/did/liked? How much darkness in a person that you imitate/follow can a Christian support and still be a Christian?
This is where your church comes in. Believe it or not, you (and I) are not the arbiters of truth. Our church is. Heck, the Bible says that we are not even our own as Christians, so why should we expect to be able to retain the right to determine reality and/or truth about Christ for ourselves?

Thus, where does your church draw the line of what is acceptable and what is not? Does your church say that you can be a Christian and agree with everything Trump or Obama says/does? Does your church say that you can vote for Trump's business plan for the USA but dislike a lot of the other stuff he proposes and still be a Christian? What about Obama's support of Planned Parenthood? Does your church consider that a no-go zone or is it OK and you can still be a Jesus-imitator?

In other words, the question is both easy and hard. Yes, you can be a Christian if you support a certain degree. But "no", my church currently has high moral and ethical standards that stop me from supporting lots of Trumps statements and behaviors if I want to consider myself a Christian, as well as lots of Obamas or Bush's or Clinton's statements and behaviors...and so on. If I want to stay true to my church's definition of what it means to be a Christian I do best in staying close to the Bible's depiction of Jesus and take it from there. We all do.

torsdag 8 mars 2018

En kyrka att respektera

Inom kyrkan har ofta diskussionen om den mänskliga sexualiteten, speciellt kring homosexualitet och dess kusiner, innehållit två andra frågor som många ofta har påpekat har stora likheter med debatten...kvinnliga präster och slaveriet.

Alltså, frågan om homosexualitet har grupperats tillsammans med den civilrättsliga debatten om rasism och sexism/misogyni och har därför fått en helt annan status och/eller fokus. Nu handlar det om rättvisa och inte teologi, vilket rent taktiskt är smart eftersom alla människor rent instinktivt förstår rättvisa men relativt få förstår teologi. #lovewins är mer slagkraftigt än #iromarbrevet1stårdetatthomosexualitetinteärgudsvilja.

Men låt oss göra ett tanke experiment kring det här med som händer i Metodistkyrkan nu, nämligen att det förslaget som kommer innebär att den lokala årskonferensen/landet eller församlingen ska besluta om man accepterar LBQTI eller inte (som syndigt eller inte, alltså). Planen som kommer innebär också att den årskonferens/församling/präst det handlar om har samvetsfrihet, typ att en präst kan säga "ja" men församlingen "nej", och tvärtom på alla nivåer.
Inte bara kommer det att innebära kaos, det kommer också att innebära att kyrkan i praktiken är en kyrka som har bestämt sig för att acceptera LBQTI fullt ut utan att våga säga det rakt ut.


Det man säger är att kyrkan inte har en syn på vad som är rätt och riktigt och att man accepterar LBQTI som OK, även om vissa inte håller med. Tänk nu: Skulle det fungerar med kvinnliga präster eller kulturella minoriteter?

Givetvis inte. 

Detsamma kommer att hända med frågan om LBQTI rättigheterna. Det är otänkbart att kyrkan kan ha både den konservativa och den progressiva kakan kvar men samtidigt önska äta den. Det finns inte i längden en möjlighet att den som inte håller med sin församling eller årskonferens  kan fortsätta i densamma, lika lite som det är möjligt att tänka sig att en pastor eller diakon som inte kan acceptera kvinnliga präster kan vara kvar i en kyrka som gör det. Lokal tillpassning fungerar inte om man samtidigt vill vara en kyrka, speciellt inte i frågor så centrala som äktenskap, ordination eller rättvisa. Punkt. Då blir man något annat.

Därför tror jag det bästa vore om man var ärlig och rak och sa precis det man menade.
Jag kan respektera en kyrka som är enig med sig själv och andra. Enig och ärlig. Som säger att "En LBQTI livsstil är helt OK med Gud och oss"...eller tvärtom. Jag har väldigt svårt att respektera en kyrka som säger "Bägge två egentligen en...den du tycker om just nu...eller inte".

Kan du? 

tisdag 6 mars 2018

Marknadsföring, Enhet och en update om Metodistkyrkans biskopsråd och A Way Forward

För att vara kyrka så händer det mycket nu inom Metodistkyrkan. Det skrivs bloggar(!) och FB inlägg. Många tycker till och många fler undrar vad det är som händer och hur det ska gå. Här är en liten guide.

Det finns olika deltagare i detta spelet. Biskopsrådet, kommissionen A Way Forward, Generalkonferensen med flera. Läget är att den kommission som biskopsrådet fick till har under två år jobbat med hur MK ska kunna fortsätta som en kyrka, speciellt med tanke på hur nära det var under Generalkonferensen 2016 att kyrkan skulle (kaotiskt) splittras i två eller flera delar. Denna kommission var ett "Hail Mary" försök att hitta just en väg vidare.

Denna kommissionen gav ut en rapport den 12/2 som i sin tur innehöll tre förslag som man kallade för (1)Traditionalist, (2)Centrist och (3)Multibranch. I korthet föreslog man att antingen behålla dagens position om Human Sexuality och kräva striktare regler om hur kyrkoordningen måste följas ELLER att man tog bort texter om att homosexualitet inte är kompatibelt med kristen tro och lära och gav lokala konferenser/församlingar frihet att själva bestämma hur man skulle tro och göra i frågan (om t.ex. ordination av präster och vigslar) fortsätta vara en kyrka centralt som idag. Den tredje modellen luckrade upp kyrkans enhet ännu mer rent formellt än förslag två och skulle innebära mer eller mindre fria kyrkor som hade en del gemensamt centralt, t.ex. hjälporganisationen UMCOR.

Denna rapporten har behandlats i biskopsrådet som har the final word om vad som kommer till förslag till Generalkonferensen 2019. Det som är värt att notera är följande:
A. Förslaget Traditionalist har tagits bort.
B. Förslaget Centrist har bytt namn till antingen "One Church" eller "Contextual".

Analys om förslagen
Värt att notera är att förslag Multibranch är en mycket komplicerad process som skulle kräva stora förändringar och omröstningar över hela världen för att kunna realiseras, i kontrast med plan 2 som inte skulle kräva någon omröstning alls förutom i Generalkonferensen. Man kan inte undgå att se att förslag 2, Centrist/Contextual/One-Church verkar få en förutbestämd förtursplats.

Det finns två alternativ att se fram emot för Metodistkyrkan nu.
Det ena är att biskoparna lägger fram förslag 2/Centrist/Conextual/One-church inför GK 2019 och att det förslaget går igenom.
Det andra är att förslag 2 läggs fram och inte går igenom, med andra ord tillbaka till ruta 1.

Bägge alternativen har också stora sidoeffekter, men vi kan tryggt bortse från förslag 3, Multibranch. Det kommer aldrig att hända.

Om förslag 2/Centrist går igenom är det ett mirakel. Det är ett förslag som i olika former har röstats ner med stigande majoritet i över 40 år. Varför skulle en förändring ske nu?
Förespråkare kommer att med stigande intensitet marknadsföra den som den enda möjligheten att fortsätta vara en kyrka. Att kalla förslag två för Contextual/One-church är ett steg i den riktningen. Det är en positiv spin på att kyrkan vill vara för platsen och folket där den finns, contextual, och att det bara händer om man röstar på förslag 2. Detta är i min mening trams.
Ingen menar motsatsen, att kyrkan inte ska vara contextual, och saken är ju att vi ser olika på hur just det kan ske. Debatten handlar inte om kyrkan ska vara contextual eller inte, den handlar om på vilket sätt Hon är det på Bibliska grunder. Därför är det i min mening lite fult att ändra namn på förslaget för att få det att se bättre ut, samtidigt som det är väldigt missvisande.

Analys om begreppet "Enhet"
Låt mig så tänka lite om just den här tanken om enhet och kyrkans enhet. Man har hela tiden kunnat läsa om att biskopar och andra involverade har varit extremt noga med att försöka bevara kyrkans enhet...nästan till varje pris kan jag tycka ibland.
Detta med enhet är baserat på Jesus ord om enhet i kanske framförallt Johannes evangelium. Det som är väldigt intressant med det är att vi finner en väldigt speciell sorts enhet i Johannes. Kyrkans/de kristnas enhet skall vara/är densamma enhet som Fadern och Jesus har...och den enheten måste rimligen innehålla det som berör Tro.
Jag hör ofta att ord som "enhet" eller "enighet" inte fungerar i kyrkan. Vi måste vara eniga endast om att vi är oeniga. Jag förstår inte det på Biblisk grund. Jesus sa i Johannes 17:21-23:
"...that they may all be one, just as you, Father, are in me, and I in you, that they also may be in us, so that the world may believe that you have sent me. The glory that you have given me I have given to them, that they may be one even as we are one, I in them and you in me, that they may become perfectly one, so that the world may know that you sent me and loved them even as you loved me."
(Joh 17:21-23)

Är det rimligt att tro eller tänka att Fadern och Sonen är oeniga om synen på mänsklig sexualitet, synd, frälsning, dop, nattverd eller whatever? Kan kyrkan verkligen säga att oenighet är OK när vår enhet skall vara så som enheten mellan Fadern och Sonen? Tror dom olika?

Analys om "Kyrka"
Vad är då Kyrkan? Vad är definitionen? Historiskt sett har Kyrkan haft fyra kännetecken. Hon är En, Helig, Katolsk/Allmän och Apostolisk. Som Protestanter har vi fått tänka lite nytt om detta, eller i alla fall revidera begreppen lite. Vi kan inte kalla oss apostoliska (i alla fall inte vi Metodister) och det är problematiskt att kalla oss för En (vi lämnade trots allt den Engelska kyrkan som i sin tur hade lämnat Rom). Det som har blivit vanligt är att vi har lutat oss mot begreppet i Tro. Vi som Metodistkyrka är Kyrka för vi står i Apostlarnas Tro, vi hör till Gud i Tro vilket gör oss Heliga, vi är en i Tro med Gud/Kristendomens historiska tro (typ Trosbekännelserna) och vi är ett i Tro med alla kristna överallt(Allmän).

Kan någon förklara för mig hur det är att bevara en kyrkas enhet genom att öppna upp sin tro så att delar av den är fri att tro och göra som den vill, ibland i direkt motsatser till andra delar av samma kyrka, alltså förslag 2?

söndag 25 februari 2018

Ett förtydligande om "Gud är större" och min Bibelsyn

Helt kort, om det inte framgick ur mitt tidigare inlägg om "Gud är större" så är det självklart så att vi människor inte helt kan definiera Gud eller att vi kan helt förstå Gud. Det är självklart för alla som håller Gud för grundläggande "other" än oss. 
Med det sagt var min poäng att Gud har själv uppenbarat sig för oss så att vi de facto kan veta mycket om Gud och vad han vill och vem han är. Inte allt, men tillräckligt. Min poäng var att uttrycket "Gud är större" ofta används selektivt (och fegt) av många när något man inte tycker om, eller borde veta, dyker upp och man vill ha en ursäkt.
Så till dagens tema, Bibelsyn. Det har visat sig så att Metodistkirken i Norges tidning, Brobyggaren, har frågat några utvalda om vilken Bibelsyn (eller liknande) man har. Jag har inte blivit tillfrågad och tänkte därför att skriva något om det här. Ungefär som att Netflix erbjuder dig det du vill se när du vill se det medans SVT/NRK erbjuder dig det dom vill att du ska se när dom vill det.

Metodistkyrkan/kirken har följande Bibelsyn: 
"The Holy Scripture contains all things necessary to salvation; so that whatsoever is not read therein, nor may be proved thereby, is not to be required of any man that it should be believed as an article of faith, or be thought requisite or necessary to salvation. In the name of the Holy Scripture we do understand those canonical books of the Old and New Testament of whose authority was never any doubt in the church."

Med detta sagt finns det uppenbarligen en uppsjö av olika sätt att förstå och läsa Bibeln på inom Metodistkyrkan. Många har försökt dela in just "Bibelsyn" i olika grupperingar för att definiera hur person X/grupp X läser och förstår Bibeln, ofta på grund av att man vill förstå hur olika tolkningar har uppstått eller hur man i allmänhet ska förstå Bibeln.
I dessa dagar av konflikt och kris är det självklart så att Bibelsyn är en aktuell fråga. Som en kollega i ett Skandinaviskt land sa till mig en gång: "-Det är inte alls svårt att få text X att betyda si och så. Det gäller bara att ha rätt tolkningsinstrument". Nåja. Men låt oss inte gräva ner oss i alla möjliga olika varianter av Bibelsyn. Detta är min variant:

Jag menar att den korrekta Bibelsynen är den som menar att Bibeln är en bok som innehåller det Gud vill uppenbara för oss människor. Den är sann i allt den belyser/talar om och den är tillförlitlig i allt den säger. Den innehåller inga fel eftersom det är Gud som är författaren och det är omöjligt att Gud skulle tillåta fel i sin egen bok/uppenbaring till oss. 
Med detta sagt är det viktigt att också förstå och tolka Bibeln utifrån text-genre. Poesi ska inte förstås/tolkas som t.ex. en historietext. Gud har använt människor för att författa boken och de har med Guds hjälp valt att inkludera och skriva på sina sätt.
I korthet ska man tolka Bibeln utifrån vanliga sunda regler som vi använder på andra böcker. Författarens intention och mening är avgörande. Våra egna subjektiva/postmoderna bias kan och ska bekämpas genom rigorös induktiv studium av texten i sitt sammanhang.

Vidare är det avgörande att man inkluderar begreppet "Incarnational Inerrancy" in sin Bibelsyn. Begreppet utgår ifrån den logiska hållningen att om Gud har ett intresse av att förmedla ett visst budskap till oss människor så kan det gå till på olika sätt genom olika tider. Om budskapet är att "Gud är allsmäktig" är det således möjligt att tänka sig att textens användning av t.ex. pre-moderna begrepp om åska eller universum osv.. Detta betyder absolut inte att allt i Bibeln är symboliskt utan att man skiljer på "essentials" och "accidentals", alltså vad texten handlar om i sin essäns och vad som är det perifiera. Detta kan tyckas krångligt men egentligen är det inte det. Oftast är det uppenbart.

Många säger att Bibeln är inspirerad av Gud och därför felfri och 100% sann (inerrant). Jag är enig i den analysen men använder hellre begreppet tillförlitlig eftersom begreppet "inerrant" ofta blir ett cirkelresonemang (Hur vet man att Bibeln är inspirerad? Jo, eftersom den säger det.). Jag tror att Bibeln är trovärdig...

...inte minst eftersom den så uppenbart pekar på/visar/berättar om en sanning som historiskt har hänt och som har fått människor att möta Gud personligen men också därför att den berättar om en Gud som inte på några som helst villkor hade kunnat vara en påhittad Gud av några människor som ville ha fler "likes". 
Bibeln är radikalt annorlunda än vår mänskliga natur och dess lustar och önskningar. Vi vill ha pengar och sex, berömmelse och beundran, hälsa och välstånd...och Jesus sa ju tvärtom. Det som många tycker är pinsamt eller löjligt eller förlegat eller fel i Bibeln är i mina ögon något av det viktigaste vi har för att kunna vara säkra på att det faktiskt är den sanna Guden som den handlar om.

Var alltid på din vakt när någon vill bortförklara något i Bibeln som är impopulärt i samhällets ögon!

Jag har säkert glömt något men i korthet är det så här jag tänker om Bibeln.  

onsdag 14 februari 2018

Nej, Gud är inte större

Vi gör ett kort avbrott i samlingen av inlägg om Metodistkyrkans ve och väl för jag vill skriva några tankar om ett vanligt uttryck.

Gud är större.

För att ge lite bakgrund: Detta är ett väldigt vanligt uttryck när människor diskuterar Gud och tro och på ytan låter det tämligen ofarligt, kanske till och med lite bra. Är det inte självklart så att Gud är större än allt vi kan säga och tänka?

Svaret är nej, det är han inte. Det är dålig teologi att använda det uttrycket.

Låt mig förklara.

"Gud är större" används nästan uteslutande som en slags täckmantel när man inte förstår eller tycker om något som egentligen är ganska enkelt. Ett exempel: En undersökning som tidningen DAGEN visade på häromsistens frågade präster i Svenska Kyrkan om Muslimer och Kristna tror på samma Gud, alltså om Allah är Fadern till Jesus. Många svarade "ja" men där hittade vi också detta "Gud är större" uttalande. Detta är inte svårt.
Som präst i en kristen kyrkan kan man inte skylla på att "Gud är större" när man får frågan om Allah och Jehovah är samma Gud för det betyder bara att man inte känner eller förstår den allra enklaste av sanningar inom kristendomen...att Jesus och Fadern och Anden är Gud och att Allah inte är ens i närheten av detta. Tror man på Gud som treenig, vilket alla präster måste göra, så kan man inte vara så blind (eller ytlig eller olärd) att man förvillar sig själv och andra med patetiska uttryck som "Gud är större" bara för att man inte vill stöta sig med någon.

"Gud är större" dyker också upp när man diskuterar Helvetet och vem som kommer dit. Inför detta svåra tema bör man inte vara arrogant eller högmodig. Man bör vara försiktig och ödmjuk inte minst på grund av den enkla Bibliska sanningen att alla är på väg dit. Jesus kallade sina medmänniskor för "Djävulens barn" av den enkla anledningen att vi alla har valt att tillhöra Syndens Far med våra val, handlingar, beslut och tankar. Det är det "synd" betyder och Bibeln säger att alla är syndare.
Men ofta hör man människor säga att "Gud är större" i den betydelsen att det måste finnas en "utväg" eller "lösning" på det otroligt svåra budskap som Bibeln ger, nämligen att Helvetet är både verkligt och att många kommer att hamna där. Jesus själv pratade väldigt mycket om detta och var solklar i nödvändigheten i att de som inte tar emot hans räddning/frälsning kommer att hamna i Helvetet. Det står överallt. Det är inte mindre sant bara för att det är svårt. Gud är inte "liten" bara för att man inte tycker om det.

...för att inte tala om etik och hur ofta man hör/läser varianter på "Gud är större" där. Någon stackare har t.ex. läst att Gud är kärlek och börjar spekulera fritt om att det skulle betyda att hans/hennes förståelse och tanke om vad kärlek egentligen är innebär att allt som han/hon tycker är kärlek är båda bra och rätt eftersom det kommer från Gud.
Det vanligaste är att man har en diffus uppfattning om att någonstans sa någon att Gud är kärlek och så tänker man lite på det en tisdags eftermiddag i bilkön och efter några blandade tankar om att hämta ungar på dagis/nya serien på Netflix/kärlek är bra, så blir det till att Kärleken också måste vara Gud...utan att inse det gigantiska logiska misstaget man gör där
Plötsligt blir allt "kärlek" även om det inte har det minsta med Gud att göra...och det låter så fint att säga att "Störst av allt är kärleken". Men det är inte sant. Det står att kärleken är större än "hopp" och "tro", inte "allt". Gud är störst av allt.

Vad betyder det egentligen när man säger "Gud är större"?
Att Gud skulle ha så svårt att kommunicera med oss på ett sätt så vi förstod sanningen om t.ex. Helvetet att vi måste leva i ovisshet? Att vi aldrig kan veta något som sant och riktigt på riktigt...att allt är bara mänskliga gissningar och ju svårare frågor ju större chans att vi missar poängen?

Om vi blundar för alla de filosofiska influenserna i sådana uttalanden och tankar (som de flesta människor inte är medvetna om och är högst problematiska) så är det väldigt tricky att säga att "Gud är större" som om det skulle vara en magisk formel som skulle beskydda oss från tuffa verkligheter. 
Dessutom är det oärligt. Ingen säger "Gud är större" när det handlar om något man tycker om. Då antar alla att man förstår precis vad Bibeln menar. 

Till sist. 

Gud är större än allt vad vi kan tänka vilket är precis varför han har uppenbarat sig och sin vilja för oss. Han har talat om för oss det vi behöver veta om verkligheten så vi slipper spekulera och gissa och anta. Därför ska vi inte säga "Gud är större". Det är en undanflykt och det gör oss (och de som lyssnar på oss) en björntjänst och det gör Gud till inkompetent att förmedla sitt budskap.

Gud är stor men han är inte långt bort. 
Gud är stor men han bor hos den som är liten.
Gud är stor men han har visat sig för oss.

fredag 2 februari 2018

Metodistkyrkan är död, länge leve Metodistkyrkan...igen!

Så är jag där igen.

Mitt kyrkosamfund står inför fundamentala förändringar och kanske sin död.

Jag blev ordinerad till Metodistpräst i den svenska delen av The United Methodist church 2010. 2011 fattades det officiella beslutet grunda/starta ett nytt kyrkosamfund Gemensam Framtid och gå in i det tillsammans med Missionskyrkan och Baptistkyrkan, vilket i praktiken betydde att man lade ner Metodistkyrkan(Gememsam Framtid bytte namn till Equmeniakyrkan 2013.). De Metodister som var närvarande minns det torra och extremt icke-firande beslutet som en vanlig omröstning och punkt i dagsordningen. Beslutet satte punkt för en lång process där teologiska frågor medvetet hade ställts till sidan för pragmatiska och emotionella anledningar, vilket är logiskt i en tid där teologisk bevandring var långt mindre än i de andra områdena.

Mycket kan sägas om det och många tyckte/tycker att det var en jättebra och jättelyckad lösning. Jag tyckte inte det var en bra lösning alls och ansåg att det skönmålades högt och brett t.ex. om den fina Metodistiska teologin som nu skulle få blomma ut och frodas i ett större landskap eller att "Nej, det kommer inte alls att bli Missionskyrkan 2.0". Jag hänvisar till mitt Google sök idag 2/2/2018 om "när grundades Equmeniakyrkan" så får du dra dina egna slutsatser.

En annan vanlig tanke på den tiden var att allt liksom skulle lösa sig. En allmän positivism spred sig, mycket på grund av duktiga och positiva ledare, och det var tidigt tydligt att det skulle gå att överbrygga teologiska skillnader "for the greater good". Minns fortfarande den sura minen på föredragshållaren när jag frågade varför jag skulle byta ut 200 år av god teologisk tanke mot ett tunt häfte nedskrivet efter en helg där 8 personer hade haft brainstorming...eller hur den första "kyrkoordningen" började med ämnet "Kyrkan" och inte Gud, något som ändrades i senare upplagor. Positivistisk momentum övervinner mycket.

Den stora missen man gjorde var att man från organisationens och ledarnas sida inte förstod den emotionella förlusten av både tillhörighet och kristen identitet som det innebar när Metodistkyrkan försvann och man bokstavligen tog ner skyltarna runt om i landet. Måhända kan man tänka att alla metodister hade sin kristna identitet i Jesus men sanningen var den att man också hade den starkt knutet till Metodistkyrkans version av Jesus. Ingen säger rakt ut att "min kristna identitet försvann när Equmeniakyrkan startade" men för många var det så, inte minst för oss präster som plötsligt förlorade vår "församling". Säkert träffas Metodistpastorer i Equmeniakyrkans sammanhang ibland men jag tvivlar på att det är detsamma.

Nu är jag med i Norges del av The United Methodist church. Inte nödvändigtvis för att jag måste vara Metodist men för att jag trodde/tror att det är ett bättre och sannare sätt att vara kyrka än t.ex. Equmeniakyrkan är.


nu är hennes dagar räknade som en del av the United Methodist church. Vi är just nu inne i en process som kommer att innebära radikala och på många områden katastrofala förändringar för kyrkan. Ingen som har följt med i det minsta tror att det kommer att "ordna sig" eller bara blåsa över. Den styrande/amerikanska delen av kyrkan har tröttnat på skyttegravskriget och kommer att på det ena eller andra sättet att förändra kyrkan i grunden...eller dela den i två eller fler delar.

Make no mistake! Detta är ett direkt resultat av den Progressiva sidan av kyrkan och dess kamp för sina åsikter om den mänskliga det är en annan bloggartikel.
Nu är vi där vi är.

Jag hoppas vi slipper hurtiga skönmålningar eller ytlig positivism. Det är en stor sak när en kyrka går sönder och för många kan det innebära fara för både tro och tillhörighet. Det är en tragedi och ingen vinner på det, inte minst tappar kyrkan i trovärdighet...för även de som tycker att kyrkan ska tro som samhället tycker kan seriöst inte tro att kyrkan (en liten del av den, i alla fall) som nu så här i efterkant hänger på samhället skulle skapa trovärdighet.

En del kommer att säga "Äntligen!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Nya möjligheter!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Vi måste bevara enheten i det lilla som finns kvar, även om vi tror direkta motsatser". Inte jag.

Just nu vet jag inte vad jag kommer att säga. Jag har varit väldigt anonym och tyst på Årskonferenser och andra tillställningar inom Metodistkyrkan för jag har fruktat just detta som nu är på väg att hända. Blir lite som att flytta på däckstolar på Titanic.

Det blir mycket tystnad. Och sorg.

torsdag 4 januari 2018

Den som är mest kränkt vinner

Allt oftare läser jag artiklar om att någon har blivit kränkt eller upprörd eller whatever på Twitter eller IRL över en bild, en staty eller ett kors (för att ta några exempel) påföljden att man/folk tar bort det som upplevs på detta sättet.

På ytan känns det rätt. Inte ska man väl behöva gå omkring och behöva vara kränkt? Innebär inte nutidens dogmer om tolerans och den autonoma individen att allt som är kränkande måste bort?

#metoo är något annat än det jag tänker på.

Jag tänker på hur upp och ner det är när människor går omkring och blir kränkta av allt dom inte tycker om eller håller med om. Att det har blivit så lätt att bli kränkt och hur fort samhället "krattar i manegen" så ingen blir stött. Att en illa genomtänkt Twitter kommentar eller Instragram bild kan få långtgående konsekvenser...i mina ögon allt för långtgående.
Påminner om nyheten att elevråd skulle få mer makt på skolorna än lärare och anställda. Det var för jobbigt och stressigt med betyg och krav.
Påminner om metodister i England som, i respons till Trumps uttalande att flytta ambassaden till Jerusalem, uttryckte att många var obekväma med tanken att Gud har valt ut ett speciellt folk (och således kan man inte åberopa det argumentet, menade dom).

Hur skulle dagens lättkränkta Twittrare hantera Gud som kom gående i Jesus och sa:
- Den som inte är med mig är emot mig!
- Get behind me, Satan! Du har människors tankar och inte Guds tankar.
- Dom fattiga har ni alltid ibland er men mig har ni inte alltid.
- Gå och synda inte mer!
- Du älskar mörkret mer än ljuset.
- Du har Djävulen till Far.

Detta kan låta långsökt men jag tror att den skandinaviska människan har lämnat Gud därhän på grund av filosofen Sartre. Han sa att "Hell is other people". Motsatsen måste då vara att Himlen är den autonoma individen...vilket är en perfekt beskrivning på den moderna svensken/norrmannen.
Gud är till sitt väsen tre-i-ett, personer i gemenskap. Den moderna människan är ett "i". En iPhone som måste uppgraderas hela tiden eftersom batteriet blir sämre och sämre och allt går långsammare. Bara $79 (eller $29 om Apple avslöjas).

Guds existens är i första hand något som är farligt för den moderna människan inte för att Han finns eller för att han är helig eller full av nåd. Nej, Han är farlig eftersom Han kränker gränserna till den autonoma moderna människan, i allra högsta grad, och kräver att vi slutar isolera oss i lättkränkta bubblor som kräver att alla andra ska vara som vi.
Gud kränker vår uppfattning och dogm om vår egen förträfflighet och vår övertygelse att alla intelligenta varelser måste tänka och göra och tycka som vi.
Gud kränker i allra högsta grad vår egen definierade bild av vad godhet och sanning är.

Gud är per definition den som är utanför vår bubbla av mänsklighet och således Objektiv, med stort O. Han är Skaparen. Som äger allt och alla. Som har all makt. Som bestämmer allt. Som vet allt. Kan allt. Har alltid rätt. Som är den rätta vägen, hela sanningen och det riktiga livet.

För många låter det instängt. Kränkande. Arrogant. Icke-attraktivt.

Den post-moderna människan har valt att ta över Guds roll. Kan och vet mest och bäst.

Det är nog därför hon är så lättkränkt. Hon kan inte förstå att andra inte ser verkligheten på samma självklara sätt som hon själv gör. Att andra överhuvudtaget kan komma på tanken att det inte är som hon själv tycker och tror och vet är ett mysterium. Ironiskt nog har den odogmatiska moderna människan blivit mer dogmatisk än Kyrkan någonsin har varit.
Kyrkan har sina dogmer men kräver inte att alla andra måste hålla med. Blir inte arrogant och skriver nedlåtande kommentarer på nätet om hur dumma och insnöade alla är som inte håller med eller tror på Gud.

I bästa fall.

Så Gud kränker vårt post-moderna territorium på alla plan och ockuperar oss på alla plan. Våra känslor. Vårt intellekt. Vår själ. Vår vilja.


Det är i alla fall det han önskar. Otroligt nog frågar han först.

Det är därför som rika och välmående tar längre tid att svara "ja" till Gud. Man ser inte behovet.
De fattiga och dåligt-mående har liksom inget att förlora och kommer fortare. Ser behovet.

Frågan är vem som har rätt. Den rika eller den fattiga. Har vi ett behov i vårt inre eller inte?

onsdag 3 januari 2018

Ett "nytt" år

Välkommen till ett nytt år!

Ja, ingenting har ju egentligen hänt för den som undrar. Nyår är ju en påhittad idé som hjälper oss att hålla ordning på alla år men skulle lika gärna kunna ligga i maj eller november. En pragmatisk dag som för ovanlighetens skull ofta inbjuder till reflektion.

Hur har det varit?
Hur gick det?
Hur kommer det att bli?

Det är en känsla av att börja på nytt, att börja om, eller som den svenska kungen sa, "- Att vända blad". Nästan alla tycker om den känslan.

Kanske beror det på att alla känner sig mer eller mindre misslyckade med 2017, eller tiden som gick. Kan det vara så att vi kollektivt känner på oss att vi behöver en ny chans, en ny start eller ett extra liv? Att det måste bli bättre 2018 för 2017 var illa?

(En liten parantes: det finns en naiv men extremt vanlig föreställning att vi alltid och för evigt går mot bättre tider. Man brukar peka på vetenskapens eller medicinens eller mänsklighetens framsteg. Tre bevis mot den tankegången. ISIS, Trump och Martin Shkreli)

För egen del ser jag hur jag skrev att jag skulle bli bättre på att skriva på denna det blev det inget med. Så nu har jag bestämt mig för att bli bättre på just det. För det är nämligen något jag behöver för min egen del.
Präster ska kanske inte behöva något för egen del. Allt handlar om att tjäna andra. Tvätta fötter. Fixa alla problem. Rädda och vända kyrkor och församlingar. Spela, sjunga, hembesöka, be, fasta, predika, leda, tjäna, visionera...allmänt prästande.
Så är det inte. Präster kan inte allt även om det finns många som tycker att dom borde det. Förvisso finns det också dom som tror att präster bara jobbar 1 timma i veckan på söndagar men i verkligheten bär de flesta präster bördor långt större än det...och dessutom långt tyngre känslor av misslyckanden än vad en dålig gudstjänst kan innebära.

Så jag har kommit på att jag behöver några "outlets" som hjälper mig att hålla ångan uppe och fokus på rätt ställe. Denna bloggen är en sådan "outlet". Förhoppningsvis och med Guds hjälp kan jag verkställa några till under året som kommer.

Så, gott nytt år och må Gud finna dig under de dagar som kommer,

PS. Bilden jag har med här är givetvis en ren lögn som någon kändis har sagt någon gång och som låter käck. Det ingår lite i min plan att slå hål på populära uttryck som i sång och text har fått långt mer inflytande än dom borde ha. Ingen av oss "is the master of our fate". Vårt öde, vilket är missvisande eftersom ödet inte finns så låt oss säga framtid, ligger i mängd olika händer och långt bortom din kontroll.

måndag 18 september 2017

En viktig insikt

Häromdagen satt jag i bilen och hörde på en predikan och så slog det mig...när vi kristna säger "Syndafallet" så menar vi att allt är trasigt. Broken.
Vi säger också att det var inte så från början.

Bägge dessa två är de bästa förklaringarna jag vet till varför världen ser ut som den gör och varför vi inte är nöjda med det. Det finns dom som fortfarande, efter alla dessa hundratals år av elände, tror att det blir "bättre och bättre dag för dag". Men det gör ju inte det. Det enda som händer är att några i den så synliga västvärlden får mer pengar och frihet och valmöjligheter och whatever att dom kan säga till alla andra att "gör som vi här i Skandinavien för vi vet bäst" samtidigt som det som ger människan både värde och mening, Gud, mer eller mindre saknas helt och tomheten och ensamheten breder ut sig.

Jag har undrat en tid över varför kyrkorna i Skandinavien inte har mer fokus på de rika, välutbildade och kapabla människorna. De finns ju väldigt många sådana här. Att kyrkan är bra på att relatera till de svaga och fattiga vet alla...och kanske är det därför kyrkorna står tomma nu. Ingen vill erkänna att man är fattig inuti när den synliga fattigdomen inte längre syns. Det är ett nederlag att gå till kyrkan eftersom dit går bara svaga och fattiga och klena...och det vill man ju inte vara.

Men nu tror jag ju att det de facto är så att allt, skapelsen, är trasig och då är det ju fullt normalt om man själv också är trasig, oavsett standard eller status.

Ska fundera mer på detta men jag tror vi har att göra, vi i kyrkorna som vi har ärvt av tidigare generationer...generationer som inte har lyckats med just detta. Hur ska till synes välmående och fungerande skandinaver finns tillbaka till kyrkan så dom kan bli hela och helade?