The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

onsdag 14 februari 2018

Nej, Gud är inte större

Vi gör ett kort avbrott i samlingen av inlägg om Metodistkyrkans ve och väl för jag vill skriva några tankar om ett vanligt uttryck.

Gud är större.

För att ge lite bakgrund: Detta är ett väldigt vanligt uttryck när människor diskuterar Gud och tro och på ytan låter det tämligen ofarligt, kanske till och med lite bra. Är det inte självklart så att Gud är större än allt vi kan säga och tänka?

Svaret är nej, det är han inte. Det är dålig teologi att använda det uttrycket.

Låt mig förklara.

"Gud är större" används nästan uteslutande som en slags täckmantel när man inte förstår eller tycker om något som egentligen är ganska enkelt. Ett exempel: En undersökning som tidningen DAGEN visade på häromsistens frågade präster i Svenska Kyrkan om Muslimer och Kristna tror på samma Gud, alltså om Allah är Fadern till Jesus. Många svarade "ja" men där hittade vi också detta "Gud är större" uttalande. Detta är inte svårt.
Som präst i en kristen kyrkan kan man inte skylla på att "Gud är större" när man får frågan om Allah och Jehovah är samma Gud för det betyder bara att man inte känner eller förstår den allra enklaste av sanningar inom kristendomen...att Jesus och Fadern och Anden är Gud och att Allah inte är ens i närheten av detta. Tror man på Gud som treenig, vilket alla präster måste göra, så kan man inte vara så blind (eller ytlig eller olärd) att man förvillar sig själv och andra med patetiska uttryck som "Gud är större" bara för att man inte vill stöta sig med någon.

"Gud är större" dyker också upp när man diskuterar Helvetet och vem som kommer dit. Inför detta svåra tema bör man inte vara arrogant eller högmodig. Man bör vara försiktig och ödmjuk inte minst på grund av den enkla Bibliska sanningen att alla är på väg dit. Jesus kallade sina medmänniskor för "Djävulens barn" av den enkla anledningen att vi alla har valt att tillhöra Syndens Far med våra val, handlingar, beslut och tankar. Det är det "synd" betyder och Bibeln säger att alla är syndare.
Men ofta hör man människor säga att "Gud är större" i den betydelsen att det måste finnas en "utväg" eller "lösning" på det otroligt svåra budskap som Bibeln ger, nämligen att Helvetet är både verkligt och att många kommer att hamna där. Jesus själv pratade väldigt mycket om detta och var solklar i nödvändigheten i att de som inte tar emot hans räddning/frälsning kommer att hamna i Helvetet. Det står överallt. Det är inte mindre sant bara för att det är svårt. Gud är inte "liten" bara för att man inte tycker om det.

...för att inte tala om etik och hur ofta man hör/läser varianter på "Gud är större" där. Någon stackare har t.ex. läst att Gud är kärlek och börjar spekulera fritt om att det skulle betyda att hans/hennes förståelse och tanke om vad kärlek egentligen är innebär att allt som han/hon tycker är kärlek är båda bra och rätt eftersom det kommer från Gud.
Det vanligaste är att man har en diffus uppfattning om att någonstans sa någon att Gud är kärlek och så tänker man lite på det en tisdags eftermiddag i bilkön och efter några blandade tankar om att hämta ungar på dagis/nya serien på Netflix/kärlek är bra, så blir det till att Kärleken också måste vara Gud...utan att inse det gigantiska logiska misstaget man gör där
Plötsligt blir allt "kärlek" även om det inte har det minsta med Gud att göra...och det låter så fint att säga att "Störst av allt är kärleken". Men det är inte sant. Det står att kärleken är större än "hopp" och "tro", inte "allt". Gud är störst av allt.

Vad betyder det egentligen när man säger "Gud är större"?
Att Gud skulle ha så svårt att kommunicera med oss på ett sätt så vi förstod sanningen om t.ex. Helvetet att vi måste leva i ovisshet? Att vi aldrig kan veta något som sant och riktigt på riktigt...att allt är bara mänskliga gissningar och ju svårare frågor ju större chans att vi missar poängen?

Om vi blundar för alla de filosofiska influenserna i sådana uttalanden och tankar (som de flesta människor inte är medvetna om och är högst problematiska) så är det väldigt tricky att säga att "Gud är större" som om det skulle vara en magisk formel som skulle beskydda oss från tuffa verkligheter. 
Dessutom är det oärligt. Ingen säger "Gud är större" när det handlar om något man tycker om. Då antar alla att man förstår precis vad Bibeln menar. 

Till sist. 

Gud är större än allt vad vi kan tänka vilket är precis varför han har uppenbarat sig och sin vilja för oss. Han har talat om för oss det vi behöver veta om verkligheten så vi slipper spekulera och gissa och anta. Därför ska vi inte säga "Gud är större". Det är en undanflykt och det gör oss (och de som lyssnar på oss) en björntjänst och det gör Gud till inkompetent att förmedla sitt budskap.

Gud är stor men han är inte långt bort. 
Gud är stor men han bor hos den som är liten.
Gud är stor men han har visat sig för oss.









fredag 2 februari 2018

Metodistkyrkan är död, länge leve Metodistkyrkan...igen!

Så är jag där igen.

Mitt kyrkosamfund står inför fundamentala förändringar och kanske sin död.

Jag blev ordinerad till Metodistpräst i den svenska delen av The United Methodist church 2010. 2011 fattades det officiella beslutet grunda/starta ett nytt kyrkosamfund Gemensam Framtid och gå in i det tillsammans med Missionskyrkan och Baptistkyrkan, vilket i praktiken betydde att man lade ner Metodistkyrkan(Gememsam Framtid bytte namn till Equmeniakyrkan 2013.). De Metodister som var närvarande minns det torra och extremt icke-firande beslutet som en vanlig omröstning och punkt i dagsordningen. Beslutet satte punkt för en lång process där teologiska frågor medvetet hade ställts till sidan för pragmatiska och emotionella anledningar, vilket är logiskt i en tid där teologisk bevandring var långt mindre än i de andra områdena.

Mycket kan sägas om det och många tyckte/tycker att det var en jättebra och jättelyckad lösning. Jag tyckte inte det var en bra lösning alls och ansåg att det skönmålades högt och brett t.ex. om den fina Metodistiska teologin som nu skulle få blomma ut och frodas i ett större landskap eller att "Nej, det kommer inte alls att bli Missionskyrkan 2.0". Jag hänvisar till mitt Google sök idag 2/2/2018 om "när grundades Equmeniakyrkan" så får du dra dina egna slutsatser.

En annan vanlig tanke på den tiden var att allt liksom skulle lösa sig. En allmän positivism spred sig, mycket på grund av duktiga och positiva ledare, och det var tidigt tydligt att det skulle gå att överbrygga teologiska skillnader "for the greater good". Minns fortfarande den sura minen på föredragshållaren när jag frågade varför jag skulle byta ut 200 år av god teologisk tanke mot ett tunt häfte nedskrivet efter en helg där 8 personer hade haft brainstorming...eller hur den första "kyrkoordningen" började med ämnet "Kyrkan" och inte Gud, något som ändrades i senare upplagor. Positivistisk momentum övervinner mycket.

Den stora missen man gjorde var att man från organisationens och ledarnas sida inte förstod den emotionella förlusten av både tillhörighet och kristen identitet som det innebar när Metodistkyrkan försvann och man bokstavligen tog ner skyltarna runt om i landet. Måhända kan man tänka att alla metodister hade sin kristna identitet i Jesus men sanningen var den att man också hade den starkt knutet till Metodistkyrkans version av Jesus. Ingen säger rakt ut att "min kristna identitet försvann när Equmeniakyrkan startade" men för många var det så, inte minst för oss präster som plötsligt förlorade vår "församling". Säkert träffas Metodistpastorer i Equmeniakyrkans sammanhang ibland men jag tvivlar på att det är detsamma.

Nu är jag med i Norges del av The United Methodist church. Inte nödvändigtvis för att jag måste vara Metodist men för att jag trodde/tror att det är ett bättre och sannare sätt att vara kyrka än t.ex. Equmeniakyrkan är.

och

nu är hennes dagar räknade som en del av the United Methodist church. Vi är just nu inne i en process som kommer att innebära radikala och på många områden katastrofala förändringar för kyrkan. Ingen som har följt med i det minsta tror att det kommer att "ordna sig" eller bara blåsa över. Den styrande/amerikanska delen av kyrkan har tröttnat på skyttegravskriget och kommer att på det ena eller andra sättet att förändra kyrkan i grunden...eller dela den i två eller fler delar.

Make no mistake! Detta är ett direkt resultat av den Progressiva sidan av kyrkan och dess kamp för sina åsikter om den mänskliga sexualiteten...men det är en annan bloggartikel.
Nu är vi där vi är.

Jag hoppas vi slipper hurtiga skönmålningar eller ytlig positivism. Det är en stor sak när en kyrka går sönder och för många kan det innebära fara för både tro och tillhörighet. Det är en tragedi och ingen vinner på det, inte minst tappar kyrkan i trovärdighet...för även de som tycker att kyrkan ska tro som samhället tycker kan seriöst inte tro att kyrkan (en liten del av den, i alla fall) som nu så här i efterkant hänger på samhället skulle skapa trovärdighet.

En del kommer att säga "Äntligen!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Nya möjligheter!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Vi måste bevara enheten i det lilla som finns kvar, även om vi tror direkta motsatser". Inte jag.

Just nu vet jag inte vad jag kommer att säga. Jag har varit väldigt anonym och tyst på Årskonferenser och andra tillställningar inom Metodistkyrkan för jag har fruktat just detta som nu är på väg att hända. Blir lite som att flytta på däckstolar på Titanic.

Det blir mycket tystnad. Och sorg.









torsdag 4 januari 2018

Den som är mest kränkt vinner

Allt oftare läser jag artiklar om att någon har blivit kränkt eller upprörd eller whatever på Twitter eller IRL över en bild, en staty eller ett kors (för att ta några exempel)...med påföljden att man/folk tar bort det som upplevs på detta sättet.

På ytan känns det rätt. Inte ska man väl behöva gå omkring och behöva vara kränkt? Innebär inte nutidens dogmer om tolerans och den autonoma individen att allt som är kränkande måste bort?

#metoo är något annat än det jag tänker på.

Jag tänker på hur upp och ner det är när människor går omkring och blir kränkta av allt dom inte tycker om eller håller med om. Att det har blivit så lätt att bli kränkt och hur fort samhället "krattar i manegen" så ingen blir stött. Att en illa genomtänkt Twitter kommentar eller Instragram bild kan få långtgående konsekvenser...i mina ögon allt för långtgående.
Påminner om nyheten att elevråd skulle få mer makt på skolorna än lärare och anställda. Det var för jobbigt och stressigt med betyg och krav.
Påminner om metodister i England som, i respons till Trumps uttalande att flytta ambassaden till Jerusalem, uttryckte att många var obekväma med tanken att Gud har valt ut ett speciellt folk (och således kan man inte åberopa det argumentet, menade dom).

Hur skulle dagens lättkränkta Twittrare hantera Gud som kom gående i Jesus och sa:
- Den som inte är med mig är emot mig!
- Get behind me, Satan! Du har människors tankar och inte Guds tankar.
- Dom fattiga har ni alltid ibland er men mig har ni inte alltid.
- Gå och synda inte mer!
- Du älskar mörkret mer än ljuset.
- Du har Djävulen till Far.

Detta kan låta långsökt men jag tror att den skandinaviska människan har lämnat Gud därhän på grund av filosofen Sartre. Han sa att "Hell is other people". Motsatsen måste då vara att Himlen är den autonoma individen...vilket är en perfekt beskrivning på den moderna svensken/norrmannen.
Gud är till sitt väsen tre-i-ett, personer i gemenskap. Den moderna människan är ett "i". En iPhone som måste uppgraderas hela tiden eftersom batteriet blir sämre och sämre och allt går långsammare. Bara $79 (eller $29 om Apple avslöjas).

Guds existens är i första hand något som är farligt för den moderna människan inte för att Han finns eller för att han är helig eller full av nåd. Nej, Han är farlig eftersom Han kränker gränserna till den autonoma moderna människan, i allra högsta grad, och kräver att vi slutar isolera oss i lättkränkta bubblor som kräver att alla andra ska vara som vi.
Gud kränker vår uppfattning och dogm om vår egen förträfflighet och vår övertygelse att alla intelligenta varelser måste tänka och göra och tycka som vi.
Gud kränker i allra högsta grad vår egen definierade bild av vad godhet och sanning är.

Gud är per definition den som är utanför vår bubbla av mänsklighet och således Objektiv, med stort O. Han är Skaparen. Som äger allt och alla. Som har all makt. Som bestämmer allt. Som vet allt. Kan allt. Har alltid rätt. Som är den rätta vägen, hela sanningen och det riktiga livet.

För många låter det instängt. Kränkande. Arrogant. Icke-attraktivt.

Den post-moderna människan har valt att ta över Guds roll. Kan och vet mest och bäst.

Det är nog därför hon är så lättkränkt. Hon kan inte förstå att andra inte ser verkligheten på samma självklara sätt som hon själv gör. Att andra överhuvudtaget kan komma på tanken att det inte är som hon själv tycker och tror och vet är ett mysterium. Ironiskt nog har den odogmatiska moderna människan blivit mer dogmatisk än Kyrkan någonsin har varit.
Kyrkan har sina dogmer men kräver inte att alla andra måste hålla med. Blir inte arrogant och skriver nedlåtande kommentarer på nätet om hur dumma och insnöade alla är som inte håller med eller tror på Gud.

I bästa fall.

Så Gud kränker vårt post-moderna territorium på alla plan och ockuperar oss på alla plan. Våra känslor. Vårt intellekt. Vår själ. Vår vilja.

Eller

Det är i alla fall det han önskar. Otroligt nog frågar han först.

Det är därför som rika och välmående tar längre tid att svara "ja" till Gud. Man ser inte behovet.
De fattiga och dåligt-mående har liksom inget att förlora och kommer fortare. Ser behovet.

Frågan är vem som har rätt. Den rika eller den fattiga. Har vi ett behov i vårt inre eller inte?



onsdag 3 januari 2018

Ett "nytt" år

Välkommen till ett nytt år!

Ja, ingenting har ju egentligen hänt för den som undrar. Nyår är ju en påhittad idé som hjälper oss att hålla ordning på alla år men skulle lika gärna kunna ligga i maj eller november. En pragmatisk dag som för ovanlighetens skull ofta inbjuder till reflektion.

Hur har det varit?
Hur gick det?
Hur kommer det att bli?

Det är en känsla av att börja på nytt, att börja om, eller som den svenska kungen sa, "- Att vända blad". Nästan alla tycker om den känslan.

Kanske beror det på att alla känner sig mer eller mindre misslyckade med 2017, eller tiden som gick. Kan det vara så att vi kollektivt känner på oss att vi behöver en ny chans, en ny start eller ett extra liv? Att det måste bli bättre 2018 för 2017 var illa?

(En liten parantes: det finns en naiv men extremt vanlig föreställning att vi alltid och för evigt går mot bättre tider. Man brukar peka på vetenskapens eller medicinens eller mänsklighetens framsteg. Tre bevis mot den tankegången. ISIS, Trump och Martin Shkreli)

För egen del ser jag hur jag skrev att jag skulle bli bättre på att skriva på denna bloggen...men det blev det inget med. Så nu har jag bestämt mig för att bli bättre på just det. För det är nämligen något jag behöver för min egen del.
Präster ska kanske inte behöva något för egen del. Allt handlar om att tjäna andra. Tvätta fötter. Fixa alla problem. Rädda och vända kyrkor och församlingar. Spela, sjunga, hembesöka, be, fasta, predika, leda, tjäna, visionera...allmänt prästande.
Så är det inte. Präster kan inte allt även om det finns många som tycker att dom borde det. Förvisso finns det också dom som tror att präster bara jobbar 1 timma i veckan på söndagar men i verkligheten bär de flesta präster bördor långt större än det...och dessutom långt tyngre känslor av misslyckanden än vad en dålig gudstjänst kan innebära.

Så jag har kommit på att jag behöver några "outlets" som hjälper mig att hålla ångan uppe och fokus på rätt ställe. Denna bloggen är en sådan "outlet". Förhoppningsvis och med Guds hjälp kan jag verkställa några till under året som kommer.

Så, gott nytt år och må Gud finna dig under de dagar som kommer,
Andreas


PS. Bilden jag har med här är givetvis en ren lögn som någon kändis har sagt någon gång och som låter käck. Det ingår lite i min plan att slå hål på populära uttryck som i sång och text har fått långt mer inflytande än dom borde ha. Ingen av oss "is the master of our fate". Vårt öde, vilket är missvisande eftersom ödet inte finns så låt oss säga framtid, ligger i mängd olika händer och långt bortom din kontroll.

måndag 18 september 2017

En viktig insikt

Häromdagen satt jag i bilen och hörde på en predikan och så slog det mig...när vi kristna säger "Syndafallet" så menar vi att allt är trasigt. Broken.
Vi säger också att det var inte så från början.

Bägge dessa två är de bästa förklaringarna jag vet till varför världen ser ut som den gör och varför vi inte är nöjda med det. Det finns dom som fortfarande, efter alla dessa hundratals år av elände, tror att det blir "bättre och bättre dag för dag". Men det gör ju inte det. Det enda som händer är att några i den så synliga västvärlden får mer pengar och frihet och valmöjligheter och whatever att dom kan säga till alla andra att "gör som vi här i Skandinavien för vi vet bäst" samtidigt som det som ger människan både värde och mening, Gud, mer eller mindre saknas helt och tomheten och ensamheten breder ut sig.

Jag har undrat en tid över varför kyrkorna i Skandinavien inte har mer fokus på de rika, välutbildade och kapabla människorna. De finns ju väldigt många sådana här. Att kyrkan är bra på att relatera till de svaga och fattiga vet alla...och kanske är det därför kyrkorna står tomma nu. Ingen vill erkänna att man är fattig inuti när den synliga fattigdomen inte längre syns. Det är ett nederlag att gå till kyrkan eftersom dit går bara svaga och fattiga och klena...och det vill man ju inte vara.

Men nu tror jag ju att det de facto är så att allt, skapelsen, är trasig och då är det ju fullt normalt om man själv också är trasig, oavsett standard eller status.

Ska fundera mer på detta men jag tror vi har att göra, vi i kyrkorna som vi har ärvt av tidigare generationer...generationer som inte har lyckats med just detta. Hur ska till synes välmående och fungerande skandinaver finns tillbaka till kyrkan så dom kan bli hela och helade?


onsdag 2 augusti 2017

Tillbaka till verkligheten

Klockan är 17:07 en onsdag eftermiddag och det är första veckan tillbaka efter semestern. Dock sitter jag fortfarande kvar i Sverige och jobbar eftersom vi inte har ett boende i Norge förrän om två veckor.

Det känns lite konstigt att "gå till jobbet" efter nästan ett halvår som tjänstledig och semesterfirande. Känner mig verkligen redo och utvilad till att göra en insats, att jobba på. Samtidigt finns där också en känsla som dyker upp hos varje frikyrkopastor varje augusti. Nu, alltså denna hösten, ska vi frälsa världen/staden/bygden där vi jobbar. Vilka program skall vi ha för att locka människor? Hur kan vi bli fler medlemmar? Vad ska, eller bör, predikas?

Denna hösten, min 10:e som pastor, är jag inte lika upptagen av att försöka "frälsa världen" som jag brukar. Kanske beror det på att jag inte är så bra på att frälsa världen. Kanske beror det på att det inte är en sund inställning (att försöka frälsa världen) eller så särskilt Biblisk. Är det upp till oss att frälsa världen?

Jag har tänkt att använda den här bloggen lite mer regelbundet i höst. Dels för att reflektera över aktuella ämnen men också för att diskutera olika ämnen utifrån Bibeln och kyrkans historiska teologi. Jag tror det kommer att bli bra.

Tills dess,
Andreas

söndag 28 maj 2017

Spiritual insight #3

Living in Nepal has been a time of reflection and rest amid attempts of putting thoughts into writing (a book that is sloowly coming together) and as such I have garned some insights into my own spiritual life as well as what I consider spiritual insights in general. By no means are they novel or ground-breaking but they are thoughts at least I think hold some value.

The first one was that Jesus is, and has to be, elusive.
The second one was the absolute need for holding on to Christianity's claim to objective truth and reality and being able to know it.

The third insight is that when it comes to faith according to Christianity there is no such thing as cause-effect in the general way we normally understand cause and effect to work.

Make no mistake, most of what we do in our daily lives and most of what we consider to be real or true is based on the relationship of cause and effect. We consider it, whatever it is, to be real or true if it can be proven through a cause-effect test, even if we don't understand the relationship (perhaps especially when we don't understand the relationship).
For instance, most of you don't know anything useful about microwaves but you do know that they can make cold stuff warm through the use of a microwave oven. Are microwaves real? Sure, we can see the effect of them.
Is love real? Sure, that feeling inside could be indigestion but it seems to be caused by the girl/guy you walk by every day in the office. Love is real because we understand and feel its effects. Nothing makes us do more crazy stuff than love.


Here in Nepal it's all about cause and effect, but rather effect and cause. As far as I can tell the entire Hindu religion is built on this idea of being able to create (desirable) effects by doing certain causes, or rituals. It's called Puja.
Since it is a manmade religion it can't accurately predict what the different causes will have for effect. That is why there are so many rituals and rites. When they build a school they do certain rituals, causes, for the desired effect of a safe and good future for the school. However, if/when trouble arises the reasoning goes that another cause, or ritual, is needed for a good effect. This goes on ad nauseum.

However, when it comes to God and the Christian faith it is different.

There is nothing we can do (a cause) that will create a certain effect, save for the act/cause of repenting and believing in Jesus Christ which will cause the effect of salvation. We can't make God do anything.
We can't be good enough.
Smart enough.
Holy enough.
Hurt enough.
Broken enough.
Strong enough.
Pray enough.
Read our Bibles enough.
Go to church enough.
Love enough.

To make God do what we want.

No, there is no ritual or rite we can perform to get the effect we want. Period.

Think about it. You are completely powerless to make God do what you want or get what you want no matter how good or great or loving or kind or wonderful of an effect you are seeking. That's a little discomforting.

Perhaps you already knew all this. Perhaps you already live your faith in Christ as if being completely dependant upon "His will be done". All the time.
But I don't think so. I think you, like so many others, try to be a good Christian by seeking good outcomes/effects by doing certain things/causes. For example, how often haven't we sought a good outcome/effect by asking as many as we can to pray for something...as if God would listen and answer and give us what we want if we have enough people praying. No.

However, at this point perhaps a Bible verse comes to your mind. "..and he will give you the desires of your heart". Doesn't that seem to indicate that there is something we can do do get what we want, like a good hindu?

No, there isn't. Here's the deal.
Those verses always tell us that we first have to:
"Delight in Him"
"Commit our way to the lord, trust Him and He will act"
"Be still before the lord and wait for him"

A Christian can't make God do anything based on a ritual or deed or rite. All he can do is to "trust" or "delight"in God or "be still and wait for the Lord". This is because our God is personal and not some power or essence. Only persons can delight or trust or believe.
This is also the meaning of Jesus's words "Whatever you ask in my name I will give you" and why so many people include those words "In your[Jesus] name, Amen" in their prayers. However, to just include those words do nothing and amasses to something very similar to a hindu's mantra.

The words by Jesus "- In my name" mean that we should pray according to him and who he is...and this can't be done if we don't first delight in him, commit to/believe in him and wait for him.
To get what I want doesn't exist for a Christian. To get what God wants does. Sometimes they are the same thing, sometimes not, but no matter what it is always because of who he is and what he wants, not because of some fancy ritual or rite or deed I cooked up.

And that is spiritual insight #3.


onsdag 24 maj 2017

Spiritual lessons from Nepal #2

Being surrounded by pantheistic pagans is surprisingly like being surrounded by secular swedes. Both groups are subjectivists, relativists and pragmatists. In normal speak, they believe in whatever feels right to them as long as it works and doesn't hurt people. A Nepali would talk about Karma and gods and Moksha and Samsara and a legion of legends from time immemorial. A Swede would talk about Science and Human rights and the Goodness of Humankind and Equality.
But in the end the result is the same. There is no objective truth or right/wrong. There is "whatever works" instead of "whatever is true/good/right". I find it very strange indeed that this isn't seen as a mild case of insanity considering that "whatever works" means different things for different people.

For a hindu, there can be no objective anything since god/Brahma is everything and thus, everything is true or good or right...or not. It's all subjectively up to you. For a swede, there is nothing outside humankind to offer an objective understanding of truth/goodness/rightness.Thus, it is what is currently agreed upon or fashionable or legal. It's all subjective/up to you.

Thus, my spiritual lesson #2 is the absolute necessity of holding on to an objective reality that is outside of humankind and also distinct from everything else, i.e. a supernatural God. In Christianity God is not everything although God is everywhere. He (gender neutral usage here for my Swedish friends :)) is the only logical and possible source for an objective "value system" or more simply put, God is the only possible source for something being actually and truly and universially and eternally true, good or right.

This would all be fancy philosophical fun, but nothing more, if our world didn't display some sort of familiarity with an objective reality. If people in Nepal, or Sweden, had no concept of an objective reality of right/wrong, good/bad or true/false then Christianity has no message to proclaim.
However, Swedes and Nepalese do in fact have a very acute and innate sense of a reality of objective values that they keep bumping up against every day. They rely on it every day even as their philosophical foundations have no support for it.

An example:
People in Sweden and Nepal argue and debate and fight about these things all the time. They call things and people and events "evil" or "wrong" or false" without realizing that, according to their own beliefs, they are only expressing their own opinions. When faced with this "discrepancy" they either just shake their heads as if caught in a dilemma they don't care to figure out OR they try to explain it away. Usually it has to do with the severity of the issue or how great the majority is that supports their belief.

But this is a fatal flaw.

Forgive me for this rather "heady" talk about how I have learned, or re-learned, the importance of objective truth. It isn't even something that most people, in my experience, care about...as long as whatever people are doing "works", whatever that means.

But, the fatal flaw of a subjective system always comes crashing down when people are the most vulnerable and that makes it all the more devious. When something bad happens people always remember that evil is real; that wrong isn't that hard to recognize; that truth is easily found.
But by then it is usually too late. This is why people swamp churches with flowers after tragedies but never darken said churches' doorsteps. It is too difficult to make the connection between objective truth=God in the midst of tragedy and trauma...so the moment is lost and people go back to trying to make sense of life without God, the sad de facto reailty for most people today (at least in Scandinavia). Those moments when their entire being aligned with God's reality of objectivity are gone and a sense of confusion or lostness follows.

So, I have been reminded that even though people don't care about objective truth it is something valuable and precious that we/I need to hold on to. The alternative is not good nor healthy. Without it our world becomes either a thick applesauce of pantheistic mush-values or an arid and arrogant theater-act by powerhungry narcissists. With it our world can find something to hold on to.

The hidden premise here is that I assume that people can actually find out what this objective reality is. The temptation can be that we elevate whatever we believe to objective truth...which is dumb. This is why the message of Christianity in proclaiming Jesus is so crucial. We/I believe and preach a God that is both objectively true and good and right AND that we can know this objectively reality in and through Jesus who came to show us and tell us about it.

At the end of the day, reality for you and me is not without borders (Nepal) or confined to humankind (Sweden). It is Jesus Christ as revealed by His Spirit in the Bible and through His church eternal...and it is good and true and right and worth remembering and holding on to...especially when surrounded by pagans or atheists.

lördag 20 maj 2017

Spiritual lessons from Nepal - #1

Lots of people come to Nepal for spiritual insight and as my time here is winding down I want to take some time to reflect on what spiritual insights I have learned/gleaned while living here in Pokhara.

First of all, I doubt that most people who come here seek spiritual depth within the riches of classic Christianity. There is ample proof that the so-called Eastern religions are much more alluring to my fellow pilgrims. It seems reasonable to me that there is some wisdom in those religions (after all, people here are not stupid) but I have to confess that they seem to offer a very "random success" faith, by which I mean that it is a religion that is a posterioi (after the fact). It seems to be based on random chance and trying many different things to appease very needy and fickly gods who seem very distant and moody. Why would their supreme god, Shiva, need to meditate, for example?
I did have a conversation today with a hindu guy, trying to learn about this oh-so-prevelant religion in Nepal. All I basically learned was that a) if it makes you happy, it is good karma so do it, and b) what is real is whatever I believe. Interesting discussion for sure, but it sounded like the modern western values of individualism, relativism and subjectivism with a bunch of weird myths thrown in for traditional value.

However, my time here has included many instances and lots of time seeking the Triune God of Christianity. No surprise there. The first "thing" that comes to mind when I reflect on my search for a deeper communion with God is that Jesus is elusive.

Let's cut to the chase, shall we? Christianity offers a tremendous deal to the world. The deal is that the almighty creator God of the universe not only cares about us and loves us but that we can also have a personal relationship with Him through His Spirit and the life/death/resurrection of his only begotten son Jesus...through faith, by grace.

In essence, Christianity argues that the most amazing thing imaginable (and that every religion seeks) is readily available to anyone. For free. Without doing anything but simply believing/trusting Jesus. That should sound suspicious to you because it is the only exception ever to the popular truism that "there is no such thing as a free lunch." I think Christians could do well pausing for a minute and ponder the utter "weirdness" of the offer Christianity proclaims because if it doesn't sound crazy to us we're doing something wrong.

Although there isn't a catch there is something that Christianity (us pastors) often don't talk about and that is that all this, while true, is hard to grasp, or find, or live. Why? Because this Jesus guy who is at the center of it all is elusive. It seems that way to me, at least.
As I have spent time in the Bible or doing devotions or praying or reflected on God or simply lived here I have found that Jesus is rather hard to find, or connect with or "go deeper" with. True, it could be that my spiritual state is not right or where it should be and that is why I find him elusive. Or it could be that I have some sin in my life that blocks my spiritual vision/communion (there is no fellowship between light and darkness) and he hides from me not so much because of Him but because of what I have put in the way. Or it could be that I haven't tried hard enough and that since all good relationships involve effort and time I should just try harder...and by that I mean I should have prayed more, or read my Bible more or gone to church more, etc..

To be honest, I think there is probably some truth in all of the above. I am not as spiritually mature and holy and Christ-like as I should be by now. I do have some sins in my life that needlessly are allowed to dwell within my heart and hinder Jesus' and my communion. I surely could have tried harder at reading my Bible or praying or whatever.

This is where it is very common to see the  "Grace flag" hoisted and saluted.Grace covers my spiritual immaturity. Grace covers my sins. Grace covers my shortcomings. But that is not Biblical grace.
Grace is not spiritual affirmative action, giving me extra spiritual points because I am immature, sinful or lazy. Grace, God's unilateral action towards me because of his love and holiness, is more like Him raising me up and enabling me to stand and take action. Making someone lame walk; not patting a lame on the back. I believe that Grace doesn't leave me a person full of immaturity, sin and/or laziness but enables me to become someone who is spiritually mature, free from sin and diligent. A real and full human being.

But this is only part of the question of Jesus's elusiveness. Because while I believe it is true that I am partly to blame I also believe that his elusiveness is intended on his part.
It stands to reason that an almighty, all-knowing and good God who wants to be with us would make it obvious and easy for us to find him. It makes sense because he would have to power to do it, would know how to do it and would love to do it. So what do I mean when I say that his elusiveness, or hiddenness, is part of who he is?

I have realized that Jesus is elusive because he wants to be found by people who want to truly find him. Sounds normal, right?
But think about it. If what Jesus wants is a relationship with us AND he is God almighty AND if he didn't hide himself...would anybody have a true choice in the matter or would it just be an overwhelming and overpowering "have to" instead of a free choice on our part? A poor analogy would be if a love sick but immature and silly 16-year old boy, pining for a relationship, was approched by a swimsuit clad Heidi Klum on a beach, gesturing for him to come over and join her on her blanket. Would he truly have a free choice? No.

To find Jesus we have to be willing to search for him and desire to find him for who he is. Not what he can do for us. Not for a ticket to Heaven. Not because it is what our parents want or because of anything else but Jesus himself. Any other way and we would not end up with a relationship but more like those people in the Bible who kept following Jesus so they could see more miracles but completely missed who he was (God) and walked away. This happened a lot in Scripture. Lots of people found Jesus geographically, but very few found him "relationally" or personally. Why? Because they didn't really have an interest in finding the man/God Jesus but only the exterior "trimmings".
So, knowing that he is over-powering and overwhelming, He hides from us, out of love, so that when grace enables us to escape our corrupt inclinations and limitations and temptations, we will be able to truly search for the real and living Jesus...and then we will find him.
In my experience here, this is hard, mainly because there are so many things that influence us, derail us, tempt us and mold us into beings that will do lots of things but that.

So the lesson is this. If I am honest with myself and I truly want to develop a true and real and deep relationship with Jesus I have to a) train myself to think and feel that this pursuit is better/worth more than all those things that get in my way, and b) that I have to depend on his grace to enable me to get up, focus on things above and get on with my pursuit.

An elusive Jesus is hiding in plain sight for those who truly want to find him.

Did you see the leopard?


söndag 23 april 2017

The (hopefully) only post on the state of the United Methodist church

Considering the size of the Methodist church in Scandinavia I wonder if anybody cares about what happens to it, except for the few people who currently call it their ecclesial home. Of course, this only applies to Norway, Denmark, Finland and the Baltic states. There is no Methodist church in Sweden. But no matter which country you consider it is a small church with hundreds, not thousands, in attendance every Sunday.
But since I am a pastor in the Methodist church (of Norway) it concerns me and there is currently a lot going on in the worldwide Methodist church, so here are my thoughts on the matter.
If you don't care about the Methodist church, or this particular debate that concerns every single church in the world, you can stop reading now.

As you might imagine, the Methodist church is in the middle of a very common but traumatic and dramatic struggle for its survival. It seems as if lots of Norwegians and Danes and Finns and Balts go on and live their lives just fine without darkening the doorsteps of our churches. I have grown up in the Methodist church and all my life I have heard of how people are getting more "spiritual" and less "religious"...or how there is a "re-christianiazation" happening...all the while our church has lost more members and influence and "steam", if you would. Most of the Methodists I know are tired and not a little confused as to how this downward trend can be reversed. Not everybody, to be sure, but many...myself included.
Scandinavia is the least Christian area of the western (if not the enitre) world and the secular pressure to keep religion private (as if that was possible) combined with a host of philosophical and relational opposition makes it very, very difficult to preach and teach and live Jesus Christ, not to mention that the main church in these countries is usually an uber-liberal former statechurch with massive influence and huge media exposure but usually without an evangelical flair...to say the least.

In this harsh spiritual climate there is a church called the Methodist church...and she is struggling mightily. She might not make it. She might disappear. So you would think that most efforts and money and time and prayer and work would be focused on how to reach people with the Good News of Jesus Christ and how to convert more/new people so they would (want to) become members and thus save the church from extinction. You would think...

...but it is not. The Methodist church is currently fighting a brutal civil war over whether or not its own Discipline and Beliefs are actually true and real and important or if they are not. I'm (of course) talking about homosexuality. Currently, the United Methodist church does not consider homosexual practice "compatible with Christian doctrine"...i.e. sinful. It has been democratically decided for over 40 years and yet it is the issue that takes almost all of our time and effort these days. Lots of people think that our current belief is wrong and harmful and should be changed. We spend a lot more time on this issue any other issue, including trying to figure out how we can get our "natives" converted.This issue hovers like a dark cloud over everything the church does and we simply don't know what will happen when the rain finally falls. Will it split the church in two or wash her clean?

Some people, the vocal minority, argue that this is a matter so important that no matter how it affects the church it has to be resolved along progressive lines, i.e. full inclusion of LBQTGI people and conmensurate actions and behaviors. It is all about, they say, that "God is love" and how "Nobody is incompatible with God" and that we should "do no harm" and so on.
The majority argues that the Bible is clear and that homosexual practice is sinful in the eyes of God and can not be condoned or approved of. God is loving and holy and just and some things and some behaviors and some actions and some thoughts are sinful and wrong and under the wrath/judgement of God. End of story.

However, the matter has gone far beyond reasonable debate and hostility, open defiance and deep distrust are now everywhere, even to the point of being unable to share Communion together. It has come to the point where those who write public letters for the Progressive side and those who write letters for the Evangelical side sound like they're talking about two different religions, Gods and beliefs. It is all the same words but radically different understandings. When Progressives and Evangelicals talk about, for example, the "love of God" they say the same things but mean very different things. Most important doctrines fall under this definition and it is becoming very clear that the United Methodist church (as she is officially called) is very, very divided.

This, my friends, is a tragedy of historical proportions and no pious wordplays or "think positive and let's spin this" will work. It's a disaster and I don't think it is going to get any better anytime soon. It's going to get worse.

It's currently about the church's supreme court and its upcoming vote. It will soon vote on whether an openly lesbian woman and pastor living with another woman in "marriage" can be elected bishop. This will be decided by the end of April and it will, either way it goes, start the inevitable. There are no winners here because no matter what the vote is the "losing" side will have had enough.

Sidebar: I suspect that the election of a lesbian bishop was a "Hail Mary" attempt by the progressive side of the church. They knew the election would force a vote in the Judicial Council and they knew that since the General Conference would never vote "Progressively" on this matter this was their only chance. A "yes" vote by the Council would buy them some time, and momentum, going into the next General Conference (or special conference). It seems to me that the election was an attempt to figure out how to be able to "negotiate from a position of strength". I could be wrong.

If the Council votes "yes, she can stay." the Evangelical side of the church will have had enough. Schism will become a reality, period.
If the council votes "no, she has to go." the Progressive side of the church will be in an uproar and, with few options left, start looking towards some sort of "amicable split".

No matter how you look at it, the court's ruling will thus set in motion the dissolution of the UMC as we know it. This, however, aligns rather well with what the church's commission on "A Way Forward" has been alluding to. This commission is working on finding a way forward in the midst of this whole debate AND they have alluded to allowing more regional leeway and independence. In other words, let churches or conferences or jurisdictions decide what they want on a range of issues, perhaps all of them save for "Jesus is Lord" and other givens.
Again, good-bye to the UMC as one church and hello to "lots of churches/conferences that are loosely connected in some vague sense while at the same time doing and believing what we want".

I left Sweden and moved to Norway because I think that is an inadequate and poor way of being a church. Trust me, lots of things happen when you switch out connectionalism (what the UMC is now) to congregationalism (lots of congregations holding vastly different views but being joined by the lowest common denominator) and most of them are bad, in my opinion.

I really wish there was some solution to all of this that could heal our divisions and allow the UMC to regain her former glory, unity and strength...that would allow us to be One church in belief and practice. God is a God of hope but in this case I just don't see it.

Do you?

ShareThis