The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

onsdag 12 september 2018

Kan man ha ett samtal om när samtal dör?

Det har varit val i Sverige. Det kan man säga mycket om men jag är inte särskilt intresserad av politik. Vi vet ännu inte vem som vann och det är många som har gjort dåliga val men ändå utropar sig till vinnare. Nåja...

Till skillnad från USAs polariserade politik är det utmärkande att det i Sverige alltid har gått att ha ett samtal eller en dialog mellan parterna/över gränserna. Arbetsgivare och arbetstagare har under många år ganska sansat haft dialog om lön och villkor, vilket har gynnat Sverige. Många gånger har partier kommit överens om kompromisser över höger/vänster sprickan...och det har gynnat landet många gånger.

I skrivandets stund verkar det som om politikerna i Sverige fortsätter i denna goda tradition...med några få undantag. Ingen vill föra ett samtal eller vara i dialog med Sverigedemokraterna (ja, inte heller Vänsterpartiet eller Miljöpartiet)...och det verkar vara något alla är överens om. Sverigedemokraterna är bortom all räddning och kan inte släppas in. Eller som Stefan Löfven sa idag: "– För mig är alla partier anständiga förutom Sverigedemokraterna."

För all del, jag har ingen lust att mitt parti (C) ska släppa in SD i en dialog eller i ett samarbete. Jag tycker att SD har rätt i vissa sakfrågor men jag kan inte på allvar tänka mig att rösta på dom, av många olika anledningar. Det är ok för mig att dom hålls ute, bara man inte sticker huvudet i sanden när det gäller de reella problem som SD pratar om (och vinner röster på).

Det som är intressant för mig i detta läge är att denna så stolta och långa tradition i Sverige (och säkert Norge) av att prioritera dialog, samtal och samarbete har en gräns. Toleransen och kompromissviljan sträcker sig inte hur långt som helst. Man drar en gräns därför att man inte kan tänka sig att kompromissa med vissa värderingar eller principer. Ibland är vissa saker/ämnen inte upp till diskussion utan är bara rätt eller fel, svart eller vitt.

Svenskar trivs bäst i grå mittzonen, antagligen för att det är grått i 50 olika nyanser 6 månader om året. Man gillar inte att kalla något för "fel" eller "rätt". Landet Lagom är inte bara en klyscha, det är också ganska träffande. Det enda man är säkert på är att man inte är säker på något. Det enda som är rätt eller fel är att påstå att man har just rätt eller fel. Ja, det är lite ironiskt.
Men man är rörande överens, inom över 80% av landets politiska partier, att SD är ett steg för långt ut på kanten.

Jag är inte intresserad, som jag sa, av den politiska vinkeln här. Jag tycker däremot att det är mycket intressant att diskussion, dialog och debatt kan dö i landet där de hyllas som det högsta och bästa.

Jag tror det fungerar även så inom andra områden, till exempel inom kyrkan. Diskussion, dialog och debatt har inget egenvärde utan tjänar bara andra och högre syften, till exempel ökad förståelse och bättre samarbete. Till exempel är ekumenik mellan olika kyrkor ett bra tecken på detta, något jag alltid har stöttat.
Men ibland går det inte att öka någon förståelse eller förbättra ett samarbetet hur mycket man än vill. Ibland kostar det för mycket att göra våld på sina egna värderingar och principer. Integriteten kräver att man ibland står upp och säger "-Nej!" eller "-Stopp!".

Jesus var också tydlig med att dialog, diskussion och debatt var bra men också hade en bortre gräns, en gräns bortom gråzoner där "rätt och fel" levde, svart eller vitt.

Jesus sa "-De som inte är med mig är emot mig."
Jesus sa "-Det vore bättre om han fick en kvarnsten runt halsen och slängdes i havet".
Jesus sa "-Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd."

Jag tycker det är ganska farligt när man gör Jesus till en "go´å gla´" gubbe som bara hade trevliga och snälla saker att säga, saker som gjorde alla glada och på gott humör. Lite som Dalai Lama eller Jim Carey. Jag läser inte en sådan Jesus i Bibeln och tror inte han finns.
En Jesus utan Korset och dess onda, bråda död är ingen Jesus alls. 
En Jesus som inte nedersteg till Helvetet kan inte heller leda oss till härlighet.

Ibland, kanske ofta, leder diskussion, dialog och debatt inom kyrkan fram till något gott, rätt och riktigt, precis som i andra sammanhang. Att vi tror på Jesus som Gud är ett av många resultat av en gedigen och ibland hetsig debatt och diskussion. 
MEN, när Arius läste upp sitt dokument i Nicea år 325 om att Jesus var en skapad varelse och inte ett med Fadern skrek och klagade motståndarna högt och till slut sprang en ner till honom och slet hans manuskript ur handen på honom och trampade på det. 
Ibland fungerar inte debatt, dialog och diskussion för ibland har någon (eller några) bara fel och vägrar lyssna till reson, argument eller logik. Att i ett sådant läge kompromissa med sina principer leder inte till ett bra ställe. Tänk om dom i Nicea hade kompromissat och godtagit att Jesus inte var/är Gud...hur hade det varit?

Det som är viktigt att komma ihåg, särskilt i dessa polariserade tider, är att det inte alltid är möjligt, smart eller riktigt att hävda att "den här saken är svart och vit och du har fel." Det går inte att hävda att dialog eller debatt eller diskussion inte har någon plats eller har spelat ut sin roll innan man verkligen har gjort vad man kan och prövat att få till en lösning.
Det är också viktigt att komma ihåg vad filosofen Peter Kreeft säger om att ha rätt och övertyga andra om det: "-Det spelar ingen roll om du vinner debatten/diskussionen/dialogen om motparten och åhörarna tycker att du är en otrevlig och arrogant person." Att ha rätt eller stå på sannhetens sida är inte en utopi eller något man (oftast) kan påstå man har klarat på egen hand, men det är inte heller ett tillfälle att vara en snobb eller arrogant, något man måste se upp med.

Men det är också viktigt att våga ta ställning för vad man tror på och inte ge upp sina principer och dogmer bara för att man vill "keep the peace". Det är en ohållbar position i längden...lite som att Miljöpartiet gick med på att sälja brunkolskraftverk för att kunna vara med i regeringen fastän man hade lovat att inte göra det. Sådant förlorar man på, lugnt sagt.

För min del handlar det i kyrkans värld om hur en klassisk, traditionell och historisk kristen tro kan och ska bemöta det som oftast kallas för en progressiv teologi och tro. Som alltid är det svårt med etiketter eftersom dom ofta delar in personer i små lådor som ofta är alltför trånga. (Jag har blivit offentligt utskälld på en årskonferens i Metodistkyrkan av en man som trodde att jag var "en sådan där George Bush-cowboy-kristen." Vi hade aldrig träffats tidigare men han trodde något om mig eftersom jag hade utbildat mig i USA. Lite konstigt.)

En grundförutsättning är att definiera begreppen. 

Vad menar jag med progressiv teologi OCH varför menar jag sedan att samtal, diskussion och dialog inte är möjligt med en sådan teologi? Progressiv teologi är lite svår att definiera, mycket på grund av att den inte har försökt att definiera sig själv så väldigt länge. Den är ganska ny och allt är inte dåligt eller nytt. Man blandar lite här och lite där. Man har en teologi som menar eller ofta påpekar att man ska ha fokus på klimat och de utslagna och fattiga. Att man ska vara ödmjuk. Något som alltid dyker upp är en radikalt ny syn på sexualitet och en stor acceptans för i stort sett allt och alla handlingar (alla kyrkor accepterar alla människor, det är inte nytt. Det nya är att progressiv teologi accepterar många handlingar som man inte gjorde innan).

MEN jag kan också definiera progressiv teologi i fyra ord. 

Biskop. John. Shelby. Spong.

Före detta biskop i den Episkopala kyrkan i USA. Om du slår upp "Progressive theology" i Google så hittar du hans namn överallt. Han skriver följande om kristen tro:
  1. Theism, as a way of defining God, is dead. So most theological God-talk is today meaningless. A new way to speak of God must be found.
  1. Since God can no longer be conceived in theistic terms, it becomes nonsensical to seek to understand Jesus as the incarnation of the theistic deity. So the Christology of the ages is bankrupt.
  1. The Biblical story of the perfect and finished creation from which human beings fell into sin is pre-Darwinian mythology and post-Darwinian nonsense.
  1. The virgin birth, understood as literal biology, makes Christ's divinity, as traditionally understood, impossible.
  1. The miracle stories of the New Testament can no longer be interpreted in a post-Newtonian world as supernatural events performed by an incarnate deity.
  1. The view of the cross as the sacrifice for the sins of the world is a barbarian idea based on primitive concepts of God and must be dismissed.
  1. Resurrection is an action of God. Jesus was raised into the meaning of God. It therefore cannot be a physical resuscitation occurring inside human history.
  1. The story of the Ascension assumed a three-tiered universe and is therefore not capable of being translated into the concepts of a post-Copernican space age.
  1. There is no external, objective, revealed standard written in scripture or on tablets of stone that will govern our ethical behavior for all time.
  1. Prayer cannot be a request made to a theistic deity to act in human history in a particular way.
  1. The hope for life after death must be separated forever from the behavior control mentality of reward and punishment. The Church must abandon, therefore, its reliance on guilt as a motivator of behavior.
  1. All human beings bear God's image and must be respected for what each person is. Therefore, no external description of one's being, whether based on race, ethnicity, gender or sexual orientation, can properly be used as the basis for either rejection or discrimination.


Det finns inte mycket kvar av den kristna tro som vi har tagit emot den från de som har gått före oss om vi ska följa herr Spong...och det är förödande för människor.

Kanske är det här skon klämmer. Lika lite som svenska politiker kan tänka sig att liera sig med/samarbeta/ha dialog med SD så kan de allra flesta kristna inte liera sig med/samarbeta/ha en dialog med progressiv teologi/Spong. För mina politiker handlar det om människosyn och absoluta grundläggande värderingar. För mina teologiska kamrater handlar det om nästan allt vi håller för sant, om det så handlar om vem Gud är, vad bön är, frälsningen, synd, vem Jesus är men också mest pressande vad som händer med människor som väljer att inte ta emot Guds frälsning. 
För politikerna finns det alltid en chans om 4 år att ändra sig. Det är inte katastrof om det blir (S) eller (M) i fyra år, även om man säger det. Man kan anpassa sig och vänja sig.
För teologer finns det inte alltid en chans. En dag tar livet slut för varje människa och då är det för sent att ändra sig eller ta emot Guds frälsning. Därför har det så stor betydelse vilken teologi man följer.

Spong och hans många anhängare skriver och säger att diskussion och debatt och dialog och samtal inte längre fungerar. Man hävdar att man har vunnit kampen och nu gäller det bara för oss andra som inte håller med (och således påstås inte älskar människor eller Gud) att "join the ranks"...som han skriver i sitt manifesto 2009. 

Hur ska man ha ett samtal eller dialog med någon som vägrar lyssna, vägrar argumentera och bara försöker använda makt och politiskt spel för att driva igenom sin vilja? Samtalet dör när någon lägger på luren.

Om det är så att det spelar någon praktisk roll vad vi tror, i detta livet och för nästa, så spelar det en roll vilken teologi man har. Jag kan vara tacksam för att en progressiv teologi påminner om nödvändigheten av att ta hand om skapelsen eller de svaga (något många andra teologier har gjort i århundraden, men ändå) men på det stora hela har jag inte lust eller tid att försöka argumentera eller samtala eller diskutera med en kopplingston som kräver assimilering eller överhopar mig med fördomar i andra änden. 

Ibland måste man stå för något så man inte faller för allt. 





söndag 2 september 2018

Hur var det på gudstjänsten idag?

Jag har varit präst i snart 11 år. Den absolut vanligaste frågan jag får om gudstjänster är "-Hur många var ni idag?". Jag är ganska säker på att de flesta som går på gudstjänst mer eller mindre använder sig av antal gudstjänstbesökare för att definiera hur gudstjänsten var. Hur det gick eller hur det var är mycket starkt kopplat till hur många som var där.

Jag undrar varför det är så. Antagligen finns det många anledningar till det. En är nog Missionsbefallningen som liksom ligger som en övernitisk bokföringsparagraf som undrar om vi har gjort alla människor till lärjungar än. En annan är våra egna missionstatements och visionstatements där vi vill och uttryckligen har skrivit ner vår plan för att göra människor till lärjungar, sprida Jesu kärlek vidare och så vidare. En annan är säkert våra egna förhoppningar och förväntningar om hur vi kan, borde, vill, önskade att så många som möjligt skulle komma. Fler är alltid bättre för där fler är där är det bra, rätt och riktigt...(kan man lätt tro även om det inte stämmer alls).

Kanske den största anledningen till att vi är så fokuserade på "antal" tror jag handlar om 1) ren överlevnad och 2) känslan av misslyckande. Jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att dessa två ligger som en våt filt över vår entusiasm och som en förlamning över vår iver att verka för Gud. Jag tror inte att de församlingar som jag har betjänat är så annorlunda än många andra som jag inte har betjänat (men hört talas om).
Två generationer är inte där och den äldre generationen som är där håller på att ta steget in i evigheten. Sviktande eller helt frånvarande barn och ungdomsarbete. Högst få som likt en "kärna" gör det mesta av kaffekokning, städning och allt det andra. Inga eller få levande smågrupper. Få om några nya kommer. Medelålder runt 65 eller 70. Undantag finns givetvis men för många församlingar handlar "antal på gudstjänst" om att överleva som församling, ekonomiskt och känslomässigt. Om ingen kommer och dom som är där tar steget in i evigheten dikterar verkligheten att man till slut försvinner.

Detta spelar direkt in på känslan av misslyckande som jag tror är väldigt, väldigt stark hos många. Varför kommer ingen? Vad har man gjort, eller vad gör man, för fel? Varför går alla till X kyrka istället? Varför kommer bara folk på konserter och högtider?
Det är förlamande och förkrossande för många och att fråga "-Hur många kom idag?" är ett försök att finna en ljusglimt och få lite bekräftelse på att man är relevant, intressant och värd "uppoffringen" att gå till kyrkan en söndag. Man hoppas att någon ny eller någon som inte har varit på länge kommer för då känns det lite bättre. Om det inte var så säger man att det berodde på för bra väder, eller för dåligt väder: på någon fotbollsmatch eller någon resa. Eller vad.


Jag tror att allt detta (nästan) är helt fel tänk. Om det är något jag vill så är det att fler kommer till tro och helighet, det har jag skrivit lite enspårigt om det sista.
Men.
Jag vill slänga ut allt av vad jag kallar för "affärsvärlden" från kyrkan för jag tror det är den som är boven i dramat. Antal. Produktivitet. Framgång. Resultat.
Jag vill värna de människor som hör små församlingar till och ge dom tillbaka friheten i Jesus istället för "krampen i statistiken".
Jag vill sjunga den lilla församlingens lov.

När jag gick på Wesley Biblical Seminary i Mississippi hände det sig en gång att skolans rektor blev rasande på mig. Jag fick "kvarsittning" och en ordentlig åthutning. Mitt brott? Att jag hade hävdat att man inte på några villkor skulle använda modeller från the business world för att mäta kyrkors och församlingars effektivitet och framgång. Frågan "hur många" var liksom måttstocken och det skall mätas och vägas. Sälje..ursäkta, presenterar vi vår produkt på bästa sätt? Kan vi uppnå bättre resultat om vi ändrar lite här och där? Investerar vi rätt och riktigt av tid och pengar? Vilka program ska vi behålla/avsluta?

Jag hävdar fortfarande att det är vansinnigt att göra det, utskällning av rektor till trots. Hur i hela världen är det tänkt att vi ska mäta framgång genom att mäta antal när Jesus väljer begrepp som "trofasthet", "lydighet", "uppoffring", "broderlig kärlek" och "efterföljelse" som framgångsbegrepp. För Jesus var t.ex. Johannes, ensam med Maria vid korset där vid slutet, framgångsrik. Hur kunde det bli så att vi som följer Jesus, som hade extremt få efterföljare när han dog (och uppstod) har börjat tänka att det är antal som räknas? Statsbidrag?

Jotack, jag är medveten om att det finns mycket i små församlingar som inte är bra eller Bibliskt eller bägge delar. Det finns mycket man skulle kunna ändra på och jag är säker på att misstag har begåtts/begås...men låt mig tala utifrån min erfarenhet.
Där finns också väldigt mycket bra och Bibliskt och bägge delar. Där finns trofasthet, lydighet, uppoffring, efterföljelse och broderlig kärlek, den saken är klar. Människor som följer Anden och lever i Henne. Lärjungar som önskar mer av Gud och vill hjälpa andra till tro.
Men många gånger orkar man knappt hålla huvudet ovan vattenytan för det där med "antal" ligger som en hungrig boa-konstriktor runt en kanin. Vägrar släppa taget. Förlamar. Friheten i Jesus känns ganska långt borta när man är fånge till siffror och antal och inget verkar hjälpa.


Ok, tänker du. Det är så här. Det är bara fula människor som pratar om att "skönheten sitter på insidan" och det bara är "losers" som talar om det inre livet istället för antal. Hade jag haft 300 medlemmar och stadigt nya som strömmade till hade jag aldrig skrivit så här.

Nej, där har du fel. Min övertygelse började uppenbarligen innan jag hade börjat som församlingspräst och jag håller fast vid den fortfarande. Ut med allt av affärsvärlden från kyrkan! Resultaträkning och produkt. Det förlamar och förvirrar.
Kyrkan är inte vår att göra med som vi vill. Du kan tro att vi skulle få massor av medlemmar om vi ändrade lite här och där, lade till och drog ifrån impopulära saker, program och dogmer. Men det är en absurd tanke. Kyrkan tillhör Gud och den Heliga Ande leder Henne dit Anden vill. Det är högst troligt att den extremt dynamiska Heliga Anden blåser dit Hon vill och det är inte vår uppgift att vända vinden (eller kappan) men sätta segel.

Vi i små församlingar är väldigt medvetna om att vi inte är många och att "många" anses som "bra" och framgångsrikt. Det ser vi överallt. Vi behöver inga påminnelser om att vi borde vara fler...men det betyder inte att allt är kört.
Att man är många kan knappast betyda att man följer Missionsbefallningen, hur förklarar vi isåfall att det ibland sitter 10,000 på gudstjänster där Jesus aldrig predikas och Korset aldrig nämns? Är det bra? Är det framgång?

Nej, just det. 

Små församlingar är inte bättre än stora per automatik men heller inte tvärtom. Målet är lärjungar, inte medlemmar, och det kan man göra i stora och små kyrkor, var så säker. Anden önskar allas frälsning men att alla inte är frälsta är inte nödvändigtvis en församlings fel. Vår uppgift är att göra alla folkslag till lärjungar genom att vara lydiga, trogna och följa den Heliga Anden. Det är en allmänt vedertagen sanning att Anden är omöjlig att styra, so there's that.


"-Hur var det på gudstjänsten idag?"
Tackar som frågar. Idag var det en bra gudstjänst. Guds ord blev levande. Lovsånger till den Allsmäktige sjöngs. Offer bars fram. Böner steg upp från folket till Gud. Gemenskap och omsorg fanns. Efterföljelse, Andens gemenskap, frukt och till sist Korsets anstöt förkunnades. Människor sågs och såg. Guds välsignelse om kraft och frukt blev sagd. Vi var 8 stycken och Anden var där och Anden leder oss vidare.


fredag 31 augusti 2018

Vilket parti ska man rösta på om man vill vara en god kristen?

Snart är det val i Sverige. Jag har poströstat för första gången och det var förvånansvärt enkelt. Ungefär lika lätt som att välja parti, vilket inte var så svårt denna gången. Jag måste också säga att det är väldigt mycket bra information tillgänglig nu förtiden om vad de olika partierna vill. Alla dessa kompasser och barometrar där även partiledare hade svarat...väldigt bra.

Jaja, till saken.

Vilket parti ska goda kristna människor rösta på?

a) Ingen aning. Det beror väl på vem man är och vilket parti man tycker har bäst politik.
b) Jag är principiellt emot att ett parti kallar sig för ett kristet parti, eller innehåller något i sitt namn som ska hänvisa till att man är ett kristet parti. Det känns inte rätt eller rättvist och blir liksom typ "om man måste säga det så är man det inte" syndromet.

Det finns fantastiska människor i alla riksdagspartierna i Sverige, kristna, icke-troende, muslimer och whatever, som gör otroligt mycket bra. Sverige är ett bra land där mycket bra händer.
Därför kan kristna människor som undrar vilket parti man ska rösta på göra det utan att känna någon press...för inget parti är kristet...eftersom ett politiskt parti inte kan vara det, lika lite som ett land kan vara det. Människor kan vara kristna men det är en annan sak.

Så, rösta på något parti som du tycker känns bra. Vill du rösta på något som du tycker står för Bibliska värderingar mer än något annat parti, vilket alltid är en god kristen anledning att agera, så rösta på det partiet då.

Svårare än så är det inte.

PS. Lite reklam för en sakfråga. Strandskyddet! Värna/Bevara strandskyddet! Jag vet inte hur många gånger jag har försökt åka och bada här i Norge (i havet eller i en sjö) nu i vår och i sommar...men allt är "Privat" och bommar för vägen. Det tycker jag inte om. Slut på reklam.


Att älska en kyrka

Gud hade ett problem. 

Världen han hade skapat behövde räddas från sig själv. Synd och död hade blivit inbjudna att delta i skapelsen och ödeläggelsen var förödande stor. Jag tror inte det var den framtiden Gud hade önskat sig, även om han visste att den var en möjlig verklighet.

När tiden var fulländad sände Han sin son Jesus för att leva, dö och uppstå för att besegra Djävulen och bekämpa synden som förstör. 

Men sen då? 

Efter detta gigantiskt ingrepp i tid och rum var det alltså den allsmäktige och all-vetande Gudens stora plan att få denna medicin att sprida sig till alla sjuka "celler"/personer i hela skapelsen. Det blev den Heliga Andens uppgift att vaccinera så många som möjligt med gudomligt liv så att Jesus gigantiska uppoffring blev till räddning för så många som möjligt.

I sin eviga och fullkomliga visdom skapade Gud i detta läge Kyrkan. Kyrkan är Guds stora plan och Guds stora redskap att sprida, vaccinera och leva ut Guds räddning till alla människor. Det är en svindlande tanke om man tänker efter: Det enda som skiljer dig och mig från en evighet i Helvetet är/hittar du i din närmaste kyrka och församling. 
Kyrkan är alltså Guds bästa plan för mänsklighetens frälsning. 

(För dom som tycker att en bloggartikel skall innehålla så många vinklar som möjligt ska det också sägas att Gud givetvis inte är begränsad till att bara gå genom kyrkan, men att kyrkan är Guds första och största och vanligaste metod. Gud begränsas inte av någonting.)

Det betyder också att om kyrkan (som består av fria själar/människor men som också är mer än summan av alla människor) bestämmer sig för att på olika sätt och att mer eller mindre aktivt sluta vaccinera människor mot synd och död så är det otrolig allvarligt. Hur ska människor bli frälsta om kyrkan håller på med annat? Vem ska berätta för människor om "-Omvänd er och tro!", som Jesus sa, om inte kyrkan gör det?

Det är därför jag skriver så hårt om det som ofta kallas för en progressiv teologi. När jag läser vad många som kallar sig "progressiva" skriver finns där mycket knäppt och mycket bra men jag läser sällan/aldrig om nödvändigheten till personlig omvändelse och tro. Jag läser sällan/aldrig om behovet av att försaka sitt gamla jag. Jag läser sällan om återhållsamhet eller att man måste bli helig för utan helighet ser man inte Herren. Jag läser sällan om efterföljelse. Jag läser sällan om Bibeln.
Jag läser om olika käpphästar/causes. Jag kommer t.ex. ihåg en diskussion där en man var så besviken på kyrkan eftersom han menade att Hon inte hade gjort tillräckligt för vad den där personen tyckte var viktigt, som kvinnors och arbetares rättigheter. 
Det kan nog stämma lite här och där...men det är missförståelse av vad kyrkan egentligen är till för. Det är en gammal och vanlig missförståelse att Kyrkan huvuduppgift är att göra denna världen bättre. 

Så är det inte. 

Kyrkans huvuduppgift är att göra alla människor till lärjungar...att göra allt hon kan så att så många som möjligt omvänder sig, tror och följer efter Jesus till att bli återskapade i Hans likhet.
Dessa människor som har mött Jesus på detta omvälvande och personliga sätt gör sedan i sin tur världen till en bättre plats. Inte genom att driva igenom den eller den agendan och den eller den politiken. Nej, dom gör världen till en bättre plats genom att följa Han som leder dom till att göra det Han vill. Låta Guds vilja ske på jorden, såsom i Himmelen. 

Tillbaka till kyrkan och hennes nuvarande situation.
Hon är full av massor av olika människor av olika sorter och tro. Den Svenska Kyrkan har tydligen 85% av sina medlemmar som inte tror på Jesus. Det är en slags kyrka. Den Episkopala kyrkan i USA  har splittrat sig i bittra strider och domstolsbeslut på grund av ideologi och teologi. Det är en annan slags kyrka. En annan kyrka skakas av katastrofala hemligheter som kommit upp i dagen. 
Om vi ska vara ärliga måste vi nog erkänna att jakten på den perfekta kyrkan är ett långskott, oavsett smak. Vilken kyrka passar in på den klassiska beskrivelsen:
En
Helig
Allmän
Apostolisk?

Nej, just det...inte helt lätt, men vad gör vi då? Blir missmodiga eller aggressiva? Sura? Konspiratoriska?

Nej, vi måste älska kyrkan.

Hur kan man älska en kyrka som håller på att underminera sin egen existens med hjälp av "strange fire" på sitt altare? 

Vi gör som författaren och teologen R.R. Reno skriver om i sin bok "In the ruins of the Church". Han menar att det i tider av progressiv teologi och dess ökande inflytande är två saker som inträffar:
1. Frälsningen och andra centrala klassiska dogmer/begrepp försvinner allt mer och mer, till kyrkans förfall/ruinering. Det blir bara ruiner kvar, mer eller mindre bokstavligt.
2. Man måste älska kyrkan även när den är under attack och fortsätta vara henne trogen. Man måste hålla ut och ha tro på henne. Hur annars kan människor få höra om frälsning och syndernas förlåtelse?
(Det hör till saken att J.J. Reno inte kunde hålla ut i sin kyrka (Episcopala kyrkan i USA) utan konverterade till Katolicismen...men det är inte säkert att det är rätt väg för alla att gå.) 

Kom ihåg, kyrkan tillhör Gud även när den inte tror som du, när Hon lämnar klassiskt vedertagna dogmer (eller behåller dom levande) eller när Hon vänder kappan efter vinden. Hon är inte en mänskligt institution. Det var inte lärjungarna som grundade Henne. Hon har stått genom kriser och katastrofer och kommer att stå även genom det som många upplever som tragiskt och våldsamt i våra dagar. 

Så jag säger, låt oss kämpa för en kyrka som erbjuder frälsning och efterföljelse, omvändelse och tro, klassiska dogmer som likt en karta leder till ett liv som är ett sunt och pleasing to the Lord.
Låt oss göra allt vi kan så att kyrkan blir en auktoritet på det goda och sunda men låt oss aldrig glömma att vårt uppdrag är först och främst inte att skapa en tidsenlig utopi utan att låta Guds rike komma och Hans vilja ske, på jorden som i Himmelen.
Låt oss inte glömma vår egen frälsning.
Låt oss vara tacksamma människor glada i Gud, i allt Han är och ger, och i hans godhet.

Frälsning till alla!

onsdag 22 augusti 2018

En progressiv kyrka är en tom kyrka - och en tanke om gnälliga och missmodiga Evangelikala

Det har alltid förvånat mig hur lösningen på ett problem ofta innebär att göra mer av samma. Ta till exempel kyrkan i Skandinavien. Aldrig har den varit så liberal i sin teologi som nu och aldrig har den varit så tom på människor. Storhetstiden för kyrkan var samtida med en mycket konservativ teologi. Kopplingen verkar solklar...men ändå tycks de flesta mena att kyrkan måste bli ännu mer liberal i sin teologi. Det hörs förvisso på namnet progressiv att man är på väg någonstans, men frågan blir ju då givetvis vart man är på väg. Fullständigt tomma kyrkor?
.

Nu är det inte helt rättvist att påstå att en liberal teologi är den enda anledningen till att våra kyrkor står tomma. I min erfarenhet är det också så att människor som har (eller har haft) en konservativ teologi har påskyndat utvandringen från kyrkan genom att vara alltför pådrivande med sina familjemedlemmar och vänner samt att man har varit för hårddrivande när det gäller hur en evangelikal teologi ska praktiseras (t.ex. att man fick hårda blickar om man gick i kyrkan på söndag men hade varit och dansat på lördagen).

Men, tillbaka till teologin. Teologi är egentligen som en karta. En god teologi/karta är sann mot verkligheten och leder till rätt destination/mål. En dålig teologi stämmer dåligt mot verkligheten och leder inte till rätt destination. Svårare än så är det inte. (Därför är alla teologier, och teologer, progressiva i ordets rätta bemärkelse, men det är en annan sak) Alla är dessutom teologer för att tro på Gud är att tänka om och på Gud...och vipps så är man teolog. Men det är också en annan sak

Det som till vardags kallas för en progressiv teologi idag är en dålig teologi som stämmer dåligt överens med verkligheten och som inte leder till rätt destination. En progressiv teologi är egentligen antropologi (läran om människan) med lite Gud påklistrat för effekt. Man har vänt på vem som är  vem och har gjort människan och hennes intressen till det högsta. Gud får hänga med, än så länge, men det handlar om det mänskliga livet här nere på jorden.
Bättre villkor för invandrare.
Jämlikhet mellan könen.
Smartare klimatval.

Köp närodlad mat.
Kvinnors rättigheter med mera.
Ursprungsbefolkningens rätt.

Som ni ser så är det mycket bra här...men det är inte teologi och det är således inte kyrkans huvuduppgift. Ergo, kyrkor står tomma, för vem behöver en kyrka som proklamerar och förkunnar det som alla andra redan gör? Den progressiva teologin har alltid en "cause" som den kämpar för, och inte så sällan på vänsterkanten av spektrat.
Har ni tänkt på att samhällsaktörerna alltid tacksamt tar emot kyrkans stöd för sina hjärtefrågor om och när det kommer. Det är inte tvärtom. Den progressiva teologin som ligger till grund för dagens progressiva/liberala kyrka är alltid långsammare än samhället är (och oftast sämre på att göra skillnad). Det fyller inga kyrkor, vilket är lite konstigt eftersom man är helt "in line" med vad samhället tycker om.
En progressiv teologi har glömt Gud och därför kommer ingen till kyrkan. Det säger ju sig självt. Skulle du gå till en kyrka om inte Gud fanns där? Nej, just det. Gud är liksom hela grejen med en kyrka. Vi har Röda Korset och Greenpeace och mycket annat för allt det andra.

Varför tänker då så många att lösningen på denna ekvationen som inte går ihop (en super-duper teologi borde innebära fulla kyrkor men dom står tomma) är att bli ännu mer progressiv?

Kanske är det så att dom progressiva tror att de är den gamla kvarlevan av evangelikala i kyrkan som hindrar deras succé? Att om man lyckas få bort alla gamla tankar och dogmer och kör 100% progressiv teologi så kommer framgångarna? Det verkar så för 40 år av liberal/progressiv teologi visar inga tecken på att avta. Tvärtom ökar den så till den grad att mycket av det mest fundamentala i kyrkan, som t.ex. Jesu död på korset eller bönen "Fader Vår", ändras eller försvinner. 15% av medlemmarna i Svenska kyrkan tror inte på Jesus, enligt deras egna undersökning...

Jag vet inte.
Det verkar solklart för mig att en kursändring i våra kyrkors teologi är nödvändig om inte annat för vår överlevnad. Men, häri ligger problemet. Hur får man till en kursändring?

Jag tror det finns olika möjligheter men jag är ganska säker på att den politiska vägen med val och nominationer inte fungerar särskilt bra. Jag är också ganska säker på att som det ser ut nu, med ett teologiskt skyttegravskrig som skapar oro, missmodig och misstro, inte heller funkar.

Så en tanke om missmodiga och gnälliga evangelikala/konservativa. Jag tror att en liten del av lösningen kanske finns här.
Jag tror att många evangelikala har hamnat i den progressiva fällan och gjort en "cause" till sin huvudsak. Man vill bevara tron och kyrkan från förfall och avfall och frånfall och gör allt man kan för att den progressiva trenden ska vända. När man så märker att man är i minoritet och att den progressiva gruppen är väldigt outspoken, ivrig och organiserad så är det lätt hänt att man blir missmodig. Gnällig. Konspiratorisk. Man sluter leden och försöker hitta en lösning. En väg. En strategi.

Jag tror att strategin måste vara det som den alltid har varit. En Bibeltrogen evangelikal har i alla tider varit i minoritet. Majoriteten av jordens människor har alltid varit progressiva/antropologer som sätter människan/sig själva först. Självfallet är det också så att en gnällig och missmodig kristen är en dålig missionär även om hon har rätt teologi.

Och ändå sitter vi här idag och har denna monologen. Det blev en religion av allt det här med Jesus och Gud...så på något sätt fann de första evangelikala en strategi som gjorde dom attraktiva istället för missmodiga och gnälliga...och jag tror jag vet vad det var. Jag låter två låtar illustrera mina tankar:




Hur känns det nu?

tisdag 7 augusti 2018

För ordningens skull i dessa polariserade tider...

Jag var nyss ute och gick med hunden. Tänkte på mitt förra blogginlägg och kom på att det var möjligt, för den som ville, att tolka det på ett sätt som jag inte hade tänkt.

Det var/är möjligt att tolka mitt förra inlägg som om att de som vill förändra kyrkan till det dom själva vill/tycker är bra är domsamma som inte har tagit emot Guds frälsning, innerligt och personligt.
Det var inte så jag tänkte.
Jag tänkte två skilda tankar som förvisso kan sammanfalla i vissa personer.
Alltså, det finns säkert de som vill förändra kyrkan enligt eget tycke och samtidens mode och som också har tagit emot Jesu frälsning...och de som inte har det. Förändring av kyrkans vara eller inte var en tanke.
En annan tanke var att det är alltför många i kyrkan som inte har tagit emot Jesu frälsning men som finns där ändå och som innebär att kyrkan har förlorat sitt huvudsyfte.

Således ska man tolka artikeln som att dessa två tankar inte nödvändigtvis alltid sammanfaller i en och samma person utan existerar fritt och var för sig.

Förhoppningsvis förtydligar detta mina tankar något.

Tankar efter en semester - har kyrkan en chans?

Efter en otroligt härlig sommar och semester sitter jag återigen på kontoret och skriver. Kan inte påstå att det är ett bra byte men nu är det som det är. 

För alla som inte är pastorer eller präster kan jag inviga er i en liten hemlighet. Varje höst känner vi pastorer en överhängande press om att det är kanske just denna hösten som det lossnar; som människor kommer till våra församlingar; som våra predikningar väcker folk ur sömnen och lättjan...och så vidare. Det finns säkert många lekfolk som också känner så men det allra, allra flesta pastorer gör det, särskilt de som betjänar små och/eller döende församlingar. Denna hösten känns det lite annorlunda, dock.

Givetvis är det också början på en höst som leder fram till en super-duper extra-allt Generalkonferens i början på 2019, med allt vad det innebär. Låt mig redan nu säga att det kommer inte att bli bättre. Tonläget kommer att bli hårdare. Misstankar och misstro kommer att öka. I ett ödets ironi kommer det som många kallar för "kärleksrevolutionen" att göra att Guds kärlek minskar och blir svår att hitta bland dom som främst borde vara dess ambassadörer. Oss kristna. It's going to get ugly...framförallt när dom som idag är trötta och likgiltiga på allt ger sig in i debatten då de anser att den har gått så långt att till och med de, de ljumma i mitten, reagerar. 

Så har jag en tanke till. 

Jag läste en kommentar från en meningmotståndare i sommar. På Facebook. Hon skrev att hon: "- I många år arbetade jag och många med mej för en öppnare kyrka som inte diskriminerar kvinnor och hbtq-personer till exempel". 
Det slog mig hur det citatet är en summering på hur väldigt många tänker om kyrkan idag. Hon är inte evig utan istället en institution som man kan, bör och ska förändra allt eftersom vad man själv tycker är bra. Självaste vår nye ordförande i den Norske Metodistkyrkan la ut en bild på kyrkans officiella logotyp på Facebook...med den röda färgen utbytt mot regnbågens färger. En tydlig (och möjligtvis olaglig) markering som tydligt visade att kyrkan inte är det hon alltid har varit utan istället vad hon kan bli.

Några tankar om det. 
  • Jag kan tänka mig att detta är en självklarhet för många. Hur lätt är det inte att liksom bara anta vår tids mantra om att utveckling=bra? Hur lätt är det inte att liksom bara acceptera som en självklarhet att våra kalendrar är bra redskap för att finna vad som är sant och rätt ("- Hallå! Det är liksom 2018 nu! Är det inte dags att kyrkan...?)
  • Jag kan också tänka mig att många tänker "är det inte bara ett faktum att kyrkan har ändrat sig hela tiden"? Var inte kyrkan emot vetenskapen, kvinnors rättigheter och allt möjligt som den inte är idag? Har hon inte alltid förändrats?
  • Jag kan också tänka mig att många mer eller mindre medvetet tror att dagens västvärld har den bästa moralen; bästa filosofin; bästa sanningen. Allt är relativt. Individen är kung. Lagen är det man gör. Har föregående generationers visdom någonsin raderats så fort som nu?
Jag sa inledningsvis att denna hösten känns lite annorlunda för min del. Så här tänker jag:
Kyrkan är evig och inte något som du eller jag ska ändra, förändra, förbättra, förnya eller whatever. Hon är inte ett företag eller en förening eller en klubb eller ett parti. Hon ÄR.  
Kyrkans kris är samhällets kris för det är kyrkan som kommer först. Det är Hon som vet vad världens problem är och vad lösningen är...och bara dom blinda tror att samhället inte befinner sig i en kris. 

Det ser förvisso inte ut så. Västvärlden ser ut att må otroligt bra. Överflöd av grejer. Lever längre än någonsin. Statistiken pekar uppåt. Men för den som skrapar lite på ytan så märker man snabbt att allt är yta. Under den vackra ytan finns ingenting...ungefär som det jag läste om EU-parlamentariker som klagade på att skandinaver var dom värsta att sitta jämte på en middag. Inget att prata om. Ingen religion. Ingen kultur. Ingen filosofi. Väder, ytlighet och uttjatad identitets-svammel. Man bygger broar för rådjur för miljoner men låter gamla ligga ensamma. Man bygger vindkraft och solkraft så man kan fortsätta med löjligt hög konsumtion av löjliga saker. Man hittar på fler kön men vet inte ens att kvinnor och män är olika. Skriver "hen" och tror att det hjälper.

Samhället är i kris för kyrkan är i kris, och nej, inte krisen om hbqti+ och allt det där som sannolikt kommer att slita också Metodistkyrkan i bitar. Kyrkans kris är att hon har tappat bort själva anledningen till att hon finns. 

Frälsningen.

Frälsningen från en värld som är trasig. 
Frälsningen från frestelser som förstör.
Frälsningen från vår egen egoism.
Frälsningen från våra verkliga, moraliska, etiska, personliga synder mot Gud.
Frälsningen till Gud.
Frälsningen till den vi är skapt att vara.
Frälsningen från vår övertro på oss själva.
Frälsningen från mörkret och den Onde som ingen ser men som alltför många besöker.
Frälsningen till helig helhet.
Frälsningen till kärlek.

Det finns en kyrka i den staden där du bor för att Gud har tänkt att det är det bästa sättet för människor att finna tillbaka till Honom. att finna och få Frälsning. Otroligt, eller hur!
Frälsning. Jag är rädd för att det inte är så det ser ut. Längre. Kyrkan har blivit full av människor som aldrig har tagit emot frälsningen, på riktigt och personligt, och har börjat göra massa andra (ofta i sig själva bra) saker. Klimatet. Flyktingar. Någon grupps rättigheter. Man har glömt eller hoppat över frälsningen som bara finns i Jesus. Den har blivit pinsam. Omodern. Jobbig. Trång. 

Men kyrkans uppgift är inte, och har aldrig varit, att göra jorden till en himmel. Uppgiften har alltid varit att vara en plats där Himlen har kommit ner till jorden och bjuda in till följe på den vägen för att van dra tillbaka till Himlen en vacker dag. 

Så jag tänker att denna hösten är det inte dags att "frälsa världen" genom program och aktiviteter. Förnya eller anpassa kyrkan. Det är att leva i, eller ta emot, Guds frälsning i all sin djup och innerlighet, och försöka göra det som Gud har lagt ner i dig för att hjälpa andra att hitta samma frälsning. 

Kort sagt, det som dom som kom för oss gjorde. 
Alla tidigare generationer har såklart levt med frestelsen att göra om kyrkan till vad man tyckte den borde vara. Modern. Fräsch. Tidsenlig. Vi är inte först och inte heller de sista. Men det som faktiskt gjorde att det blev en kyrka, frälsningen från synd och till Gud, funkar. Det är på riktigt. Livet kan bli annorlunda. Jesus kan bli verklig i oss som han blev i dom som gav oss en kyrka att ta hand om.

Så sök Gud och hans frälsning medans tid är. 
Gör det som Han har gett dig att göra (och INTE det som andra tycker du ska göra)
Slappna av och bekymra dig inte över höstens kyla och mörker...och kyrkans minskade position och ökande kris. 
Lev i frälsningen och lita på Gud. 
Känn ingen oro. Tro på Gud och på hans son Jesus som han har sänt. 

Då har kyrkan, världen och du och jag en chans.

tisdag 26 juni 2018

Guds gåva till Metodistkyrkan

Så har ännu en årskonferens lagts till handlingarna.

Som väntat hände ganska lite även om kyrkan på det stora hela mer eller mindre är på väg mot en splittring. Allt hanterades, på gott och ont, professionellt och för att undvika konflikt.

Det som blev väldigt tydligt denna årskonferensen var att det inte längre går att gömma den splittring som finns i kyrkan MEN det var också tydligt att fellesskapet var viktigare än allt annat för de flesta. Under bordssamtalet om A Way Forward var det stora temat can't we all just get along. Man var trött på diskussionen om homosexualitet och man var ganska säker att ens egna jobb och församling skulle klara sig utmärkt oavsett vad kyrkan i stort skulle bestämma. Live and let live, bara vi kan få fortsätta tro och praktisera det vi gör idag. Få förstår att det inte kommer att bli så oavsett vad man tror.

Fellesskapet.

Men det finns ju två fellesskap. En kyrka är ett "hygge-fellesskap" och ett "trosfellesskap". Jag undrar vilket fellesskap man tänker på när man så gärna vill behålla det, för en sak är säker, det är inte detsamma att vara i ett hygge-fellesskap och att ha ett tros-fellesskap.

Så var det det här med Guds gåva till Metodistkyrkan. I mina 6 år i kyrkan här i Norge så har det kommit dussintals av vad jag kallar för "propaganda stick". Med det menar jag att det händer varje samling och varje konferens att de som har en progressiv/liberal teologi markerar det genom att ställa sig upp och, i tid och (oftast) otid, säga typ: "- Jag skulle bara vilja säga att jag tycker det är dags att vi börjar älska alla människor och verkligen lever upp till Jesus exempel!!!". "-Jesus sa aldrig något om homosexualitet!!!". "- Kan vi inte bara göra som världen gör?". "- Är det inte dags att vi lever som vi lär?". Gång på gång på gång.

Denna gången var det flagrant och borderline heretiskt, beroende på intentionen. En man höll ett föredrag om hur vi kan tänka nytt om vårt barnarbete. Fint. Plötsligt vräker han sig ur en liten historia som handlar om att ("Jag är inte teolog, men...") alla kommer till Himlen oavsett om man är mormon, katolik, troende eller inte. Alla dörrar leder in till samma ställe.
I samband med detta reser sig en person ur församlingen och ropar: "- Du är Guds gåva till Metodistkyrkan!!". Det var en av prästerna, som senare under dagen gav mig frågan "-Hur tänker ni på din sida om...". Det var för övrigt första gången jag öppet fick höra av en prästkollega att det inte längre var "vi" utan "er sida".

Tidigare under konferensen gick även en av prästerna upp till en mikrofon och bekymrade sig över tilsynsprästernas tal där man hade citerat Johannes 14 om att Jesus är den enda vägen till Fadern. Det var "för smalt", om jag förstod prästen rätt.


Låt det sjunka in.


Det handlar inte längre om homosexualitet, om det var någon som trodde det. Det handlar om långt viktigare saker och många fick upp ögonen för att man inte längre lever i ett trosfellesskap...och det är ju det vi egentligen ska vara. En kyrka är inte en sentimental samling människor som lever på goda minnen, ytliga floskler och statsbidrag. En kyrka är till sitt väsen ett trosfellesskap där man har en tro, en Far, ett dåp och så vidare...och det tror jag inte många kan säga med ärlig mening att vi är idag.


Nu blev det lättare att se och det innebär att det är lättare att ta ställning. När allt är grumligt ser man inte nog till att våga ta avstamp. När det är klart och tydligt blir det lättare att våga ta ställning för det man tror är rätt.
Tydligheten gör också att man söker sig till Gud för tröst, hjälp och kraft; att göra det man egentligen borde göra istället för att försöka låtsas som om trosfellesskapet finns och det är där man hör hemma. Det är förödande för ande och själ att hela tiden möta motstånd och propaganda och uttalanden som  underminerar Guds vilja och väg, i det som egentligen borde vara ett trosfellesskap.

Jovisst är det så att en kyrka inte är ett Östtyskt projekt med hjärntvättning eller 100% likformning...men den är inte heller ett smörgåsbord där allt är lika bra. När man har hamnat där att det handlar om själva kärnan i kristen tro, frälsningen, så råder det inte längre något tvivel om att trosfellesskapet är borta och att det enda som håller ihop allt är bekvämlighet eller lojalitet mot Guds kall eller något som en gång var men som nu är borta.

Min bön är för alla dom som egentligen borde vara bättre informerade om stormen som kommer men som en dag kommer att befinna sig i en kyrka vars ruiner inte längre kan gömmas bakom vackra fasader.
Min bön är för människors tro och lärjungaskap när Generalkonferensen 2019-20 kommer att tydligt visa det jag idag tycker mig se...och den smärtan det innebär när något vackert dör.
Min bön är för de nya trosfellesskap som dyker upp att de kan tjäna Gud på bästa sätt, i lojalitet mot Guds ord och kyrkans historiska uppdrag.

Vårt hopp står till Gud som har all makt och visdom och ära.








tisdag 19 juni 2018

En Herre, én tro, én dåp

Det är snart årskonferens i den Norska Metodistkyrkan. Som vanligt är det en stor sak för Metodister men en extremt liten sak för alla andra. Dock kan det finnas saker av intresse här för de som är intresserade av hur en kyrka fungerar, tänker och beslutar.

Detta året handlar det om "enhet" och hur kyrkan ska kunna fortsätta vara en kyrka i framtiden. Man skulle kunna tänka att det handlade om evangelisation eller ekonomi men det gör det inte. Det handlar inte heller om homosexualitet. Det handlar om vi som kyrka ska fortsätta ha samma tro eller inte. 

Jag upprepar: Årskonferensen 2018 handlar om kyrkan ska fortsätta ha en tro eller flera.

Vad är en kyrka? Hur är en kristen kyrkan annorlunda än vad en sekt är, typ Jehovas Vittnen eller Mormonerna? Historiskt har den sanna kristna kyrkan haft 4 kännetecken: 
  1. En
  2. Helig
  3. Allmän /Katolsk
  4. Apostolisk
Uppenbarligen kan Metodistkyrkan inte säga att den är nummer 1 eller 4. 3:an är det lite si och så med (vi har ytterst få United Methodist kyrkor i Central Amerika eller Indien, till exempel). Vi säger att vi är nummer 2. 

Vi vill dock säga att vi är nummer 1 (del av den Enda kyrkan) i fråga om tro, om inte organisation. Vi lyder inte påven men vi tror i stort sett det som kyrkan alltid har trott. Vi är inte en sekt eller en udda kyrka som tror lite hit och dit. Metodistkyrkan, per idag, hör till den världsvida och historiska kristna kyrkans enhet genom vår tro. Vi har en tro

Det finns några Bibelverser som handlar om enhet. Denna hittar vi i Efesierbrevet, kapitel 4:
"4:3 Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band: 4  en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, 5  en Herre, en tro, ett dop, 6  en Gud som är allas Far..."

Det finns också denna versen om enhet: 
Fil 1:27  Se bara till att ni lever på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, vare sig jag kommer och besöker er eller inte. Låt mig få höra om er att ni står fasta i samma ande och samma sinne och kämpar för tron på evangeliet, 

Bibeln är klar och tydlig på att kyrkan är ett i sin tro. Jag kan inte se hur det är möjligt att på en och samma gång rösta för ett förslag som automatiskt tillåter, accepterar och ofta hyllar att församlingar och präster och årskonferenser har olik tro i ett så viktigt ämne som mänsklig sexualitet OCH att samtidigt hävda att man gör det för att bevara kyrkans enhet. 

Det finns inom Metodistkyrkan en villfarelse, ett feltänk, som menar och verkar för att kyrkans tro är något som man röstar fram och kan/ska ändras allt eftersom världen runt omkring ändrar sig. En rörelse som säger att kyrkan måste ändra sin tro för att vara relevant. 
Samma rörelse vill nu att kyrkan ska bevara sin enhet i tro genom att låta varje församling, pastor och årskonferens avgöra vad som är Biblisk sannhet om sexualitet. Vad är det som säger att varje pastor/församling/årskonferens inte kan tro som vill i vilket ämne som helst, isåfall?

Jag säger det igen. De som idag ropar högst om att kyrkans enhet måste bevaras genom att rösta "ja" på förslaget "One church" har helt enkelt fel. En röst på "One church" är en röst på att gå emot Bibelns ord om "en tro" och "samma sinne" och att förstöra Metodistkyrkans nuvarande enhet i en tro.

Kyrkan är ett i sin tro, inte i sin organisation. Kyrkan är ett i sin tro, inte i sin organisation. Kyrkan är ett i sin tro, inte i sin organisation.

(Om det är så extremt viktigt att behålla en organisatorisk enhet borde vi alla konvertera till Katolska kyrkan för som det är nu så lever vi i organisatorisk schism/splittring.) 

Vad har man för alternativ?

Jag tror att det absolut bästa alternativet är att skapa möjligheter för människor att leva och utöva den tro man är övertygad om är Biblisk. Det rimligaste är att man skapar en Metodistkyrka för dom menar att homosexualitet är en synd och en annan Metodistkyrka för dom menar att det inte är det. Uppenbarligen har en av kyrkorna fel men det man gör är att tillåta bägge grupperna att följa Bibelordet om att vara ett i tro så gott man kan. 

Ja, Metodistkyrkan är liten i Norge och rent praktiskt kan det innebära stora svårigheter att få till. Men jag kommer ihåg en tid i mitt liv när jag litade på att Gud skulle bära mitt liv och leda mig till helighet. När det inte handlade om att lita på kyrkans eviga tillvaro och stöd. Det tror jag han kan fortfarande. 
Missförstå mig rätt. Jag har upplevt ett mycket gott från och i Metodistkyrkan i Norge och önskar inget hellre än att hon ska fortsätta vara kyrka för sann tro och sant liv. Jag tror bara att det är nödvändigt att det sker på ett nytt sätt i framtiden.




PS. Som en liten passus. Jag tror att de konservativa krafterna kommer att segra på Generalkonferensen 2019, vilket i sin tur innebär att det kommer att bli mycket striktare för alla som kallar sig progressiva. Jag läser redan förslag om ganska tuffa konsekvenser för de som inte vill/kan följa en konservativ kyrkoordning (om t.ex. homosexualitet), inklusive avkragning, avstängning och annat. I det ljuset är mitt förslag inte så dumt om man är progressiv. Man får behålla sin kyrka och sin präst, till exempel, om man vill. Centrala medel fördelas till varje församling per medlem. Åtaganden utomlands fördelas på församlingar som frivilligt vill ta ansvar. Och så vidare

tisdag 12 juni 2018

Varför "One Church" förslaget är dåligt och borde röstas ned.

Människor inom frikyrkan har en inbyggd tendens. Man vill alltid vara snäll och positiv. Vi vill absolut inte döma någon eller säga att någon har fel. Att vara eniga om att vara oeniga har blivit lite av en "nationalsport" i frikyrkliga sammanhang. Alla måste vara överens om att alla måste få göra som dom vill, så långt det bara är möjligt. Finns det dessutom minsta möjliga hopp om att det ska bli bättre eller att man ska finna en lösning som ser bra ut på ytan så är det få som ser lite djupare i vad som (ofta) är för bra för att vara sant.

Men ibland har faktiskt någon fel. Till och med "mjuka" Jesus var tydlig på det. Ibland är det viktigt att säga att "- Detta är inte bra och borde inte få fortsätta!". Det är inte att vara elak att säga att "Jag tycker detta är dåligt och fel och det förstör!". Detta är ett sådant läge.

Metodistkyrkan i världen har ett förslag framför sig (om hur man ska fortsätta vara kyrka) som heter "One church" på propagandaspråk. Jag kallar det för propagandaspråk eftersom det handlar om att sälja in ett förslag som tidigare inte ens kom till "golvet" på generalkonferensen. Det hette tidigare "Centrist" eller "Contextual" förslaget, men One Church låter onekligen bättre. Vem kan vara emot det?

Jag är emot det förslaget och har följande grunder till det.
  • Bibeln och historien. 
    • Förslaget tar bort kyrkans nuvarande språk om homosexualitet och genom att acceptera homosexualitet på lika villkor som heterosexualitet bryter man med 2000 år av kyrkans tradition, den absoluta majoriteten av världens kristna kyrkor (och därmed försvårar ekumenik) och inte minst Bibelns klara budskap.                                                           Om man vill acceptera homosexualitet men också vara konsekvent i sin tro, vilket man bör, så borde kyrkan också rösta om att acceptera: "orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter, de är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar, vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.". Det står nämligen i samma text i Romarbrevet som hävdar att homosexualitet inte är Guds vilja. Det krävs redan avancerad Biblisk gymnastik för att kunna säga att Bibeln inte är klar och tydlig om att homosexuella handlingar är emot Guds vilja. 
      • Man kan hävda att Bibeltexterna inte handlar om det vi idag tänker oss om vuxna människor som ingår ett livslångt homosexuellt äktenskap...utan att ha belägg för det i texten. Onekligen fanns homosexualitet på Bibelns tid och onekligen fanns det relationer som var homosexuella men inte så kärleksfulla...men det finns ingen text som har som huvudpoäng om homosexuella relationer överhuvudtaget. Homosexualitet är alltid en sido-poäng, ett resultat av synd eller att ha glömt Gud, något som inte är enligt Guds vilja precis som många andra saker. Hade texterna handlat om homosexuella relationer hade det kanske varit en annan sak...men det gör dom inte.
      • Man kan hävda att vår kultur har kommit längre i förståelse för vad homosexualitet är och att vi förstår det annorlunda idag...men skulle Jesus ha glömt att påpeka att just homosexualitet egentligen är ok bara man älskar någon? 
  • Kyrkan
      • Det är ett förslag som förstör Metodistkyrkans konnektionala struktur, det vill säga hur vi som Metodistkyrka (ganska unikt i frikyrkosammanhang) har tänkt kring begreppet kyrka. Plötsligt gäller inte längre samma tro och samma syn på människans sexualitet i hela kyrkan. Det är fritt fram att välja vad man tycker lokalt, vilket öppnar upp för att andra frågor kan hanteras på liknande sätt. Varför ska kyrkan ha samma syn/tro om a) kvinnliga präster eller b) Guds allmakt eller whatever? Detta är den svåraste biten att få människor att förstå men nästan den värsta för alla som värderar hur en kyrka är en kyrka och inte en klubb.
  • Splittring
    • Det skapar tvärt emot vad det säger inte en kyrka utan många olika kyrkor i det som tidigare har varit en kyrka. Exempelvis kan en person ordineras till präst i en årskonferens och sedan flytta till en årskonferens där hennes/hans ordination inte accepteras. Ett par kan nekas vigsel i en församling men åka till nästa stad och vigas i den församlingen...och bägge församlingar tillhör samma "kyrka". En församling kan acceptera homosexuella vigslar i sin kyrka men prästen kan säga "nej". Hur kan det vara en kyrka då när den inte tror detsamma? INGEN kommer att på allvar tro att korset och flamman representerar en kyrka längre.

  • Kärlek
    • Det gör det väldigt, väldigt svårt för kyrkans folk att visa världen "hur vi älskar varandra". Ingen kan undvika det allt hårdare tonläget i kyrkan under de senaste åren och det allt mer icke-kristliga klimatet i debatter och samtal. Inte ens vårt biskopsråd håller ihop. Att i ett sådant läge rösta fram en kyrka där man vet att klimatet och atmosfären blir ännu värre är oansvarigt. Om kyrkan idag sliter väldigt med att visa kärlek till varandra, hur tror du det kommer att bli när denna Pandoras box öppnas? Dessutom har ingen av intressegrupperna sagt sig stå bakom detta förslaget, oavsett sida, så hur är det tänkt att debatten ska bli mjukare?
Jag tror också att många har svårt att förstå att det skulle vara problematiskt att låta var och en göra som den vill. Hela samhället vi lever i tror ju att det är en bra idé...men det är det inte. Sanningen är inte plural utan singular. Ja eller nej.
Jag tror att många glömmer att alla Metodister har sina gränser när det gäller vad för slags kyrkan man kan tänka sig att vara en medlem i. För många är den gränsen om kyrkan skulle acceptera homosexuella handlingar. För andra är det andra gränser men låtsas inte om som om du inte har en gräns för det har du. Ingen kan med äran i behåll tjäna en kyrka eller vara medlem i en kyrka som man menar accepterar synd, oavsett sort. Så är det bara.

"One church" förslaget är ett dåligt förslag och alla som älskar Metodistkyrkan borde rösta ned det. Nu är det ju så att det bara är delegater till Generalkonferensen i USA 2019 som har rätt att rösta på vilket förslag man vill ha. Då gäller det att våra delegater på ett ärligt sätt representerar vår kyrkas olika synsätt.

Vad ska man då göra istället? Det är nästa blogg.




(Låt dig inte luras. Även om den slutliga texten på förslaget ännu inte är 100% klar så handlar det enbart och endast om redaktionella ändringar. ALLA vet vilket förslag biskopsrådet har rekommenderat. ALLA vet att åtminstone det förslaget (One Church) kommer upp till omröstning på Generalkonferensen 2019.)

ShareThis