The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

fredag 31 augusti 2012

Living on the edge

Igår var jag på den lokala befästningen och deltog i ett vaktande. Fortet var byggt för att hindra de hemska svenskarna skulle invadera. Jag kom, jag såg, jag segrade.

Det var/är den årliga marknanden i Mysen och det gällde att se till att ingen kom in och snodde en t-shirt eller ställde om mixerbordet. Det var väldigt lugnt och jag gjorde som många andra skulle gjort, jag tog fram min mobiltelefon. Det är en skada, jag vet, att inte kunna njuta av lite down-time, men det var så det var. Plötsligt ser jag på displayen ett litet "E" längst upp. För er som undrar vad alla symbolerna betyder på era smartphones så betyder ett "E" Edge. Det är en gammal teknik som kom för att göra uppkopplingen mot bl.a. Internet snabbare än den var. Låt oss enkelt säga att den ansågs snabb och bra för ca.8 år sedan.
Med andra ord hade jag en väldigt långsam internetuppkoppling där uppe på fortet. Samtidigt var jag uppkopplad på EDGE, vilket är engelska och betyder "kant". Jag var uppkopplad på teknikens framkant fast 8 år för sent. Som ni alla vet har det hänt en del sedan 2004 på mobiltelefon fronten...

En intressant sak hände. Jag skippade internet och ringde några vänner i Sverige jag inte hade pratat med på ett tag. Facebook fick vänta. Något menlöst spel, varav jag har två, fick vänta. Nyheterna fick vänta.
Det var faktiskt en befriande känsla att inte befinna mig på teknikens yttersta framkant en stund. Jag är ofta där även om Twitter ter sig som ganska löjligt, men jag gillar att kunna vara uppkopplad överallt. När jag nu var tvungen att sakta ner upplevde jag att jag fick mer tid över. Ibland undrar jag om tiden faktiskt går långsammare eller snabbare beroende på vad jag gör. Jag var mycket piggare och mer alert än om jag hade blablabla på Facebook eller nåt.

Den uppkopplade världen är här för att stanna och utvecklas ännu mer...och jag kommer säkert att vara med på det tåget. Det är ett ganska roligt och intressant tåg att åka på...men det var en mycket viktig sanning jag fick med mig från min vakttjänst på fortet som vaktade mot svenskarna. Jag kom och tänka på:


"Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden."


Jag söker det mindre sannolikt om jag ständigt är uppkopplad och mer sannolikt om jag är stilla, tillsammans med andra människor, i naturen, på den andliga/inre/frånkopplade/medmänskliga framkanten/EDGE. Kort sagt, det är svårt att höra Gud om jag ständigt håller på med annat.

Vilken EDGE lever du på?

tisdag 28 augusti 2012

Jobb

Jag drömde i natt att jag var lat och otillräknelig. Jag vet inte varför men jag tror det kan finnas ett samband mellan min dröm och hur jag ser på det här med jobb. En liten förklaring följer...
Det senaste året har jag varit med om att avveckla/lägga ner en församling i Sverige. Det är en ganska krävande process eftersom det är mycket känslor och mycket tankar som kommer och stör vardagslunken. Minnen från förr hemsöker medlemmarna och nästan per automatik förvandlas känslan av att vara "helt ok" i Guds rike/ögon till motsatsen. Man upplever att man har misslyckats och att man lider ett stort nederlag. 
Det finns många i sådana lägen som vill mjuka upp situationen eller linda-in-den-i-bomull. Man vill underlätta genom att säga att "det är inte så farligt". Det gjorde inte jag. Det är farligt och hemskt och sorgset att lägga ner en församling. Punkt. MEN, det betyder inte att det är ett nederlag. Poängen med kristendomen är att ibland måste något dö för att kunna ge växt. Ibland kommer inte segern förrän efter nederlaget...och är det då ett nederlag?

I samma veva upphörde Metodistkyrkan i Sverige att existera och nu sitter jag alltså på ett kontor i Mysen, Norge, som pastor i en metodistkirke. Allt detta låter som om det har varit mycket att göra, vilket också är definitionen på att man gör ett bra jobb. Den med mest möten och inbokade timmar i sin Filofax/iPhone vinner, eller hur? Är det inte så vi ser på det? 
Jag har en tendens att göra det iallafall. Jag vet att det inte är så men det är lätt hänt. Ironin i detta är det år som har varit låter som om det har varit mycket att göra för min del...men det har det inte. Det har varit ganska tomt i kalendern...för hur mycket finns det att göra i en liten församling som läggs ner i ett litet samfund som läggs ner i en liten stad?
Så det känns alltså inte som om man jobbar eftersom kalendern är ganska tom. Det är inte fullt ös hela veckan. Inga tågresor. Inga möten. Inga gudstjänster varje söndag. Vad gör man då om man är pastor? 

Nu är det givetvis annorlunda. Jag är pastor på 100% i en liten menighet i Norge och innan jag kom hit sa dom att "där finns det mycket potential" eller "där är det bara att skörda". Kalendern borde vara smockfull, eller hur? Plötsligt sitter jag på kontoret en tisdagsmorgon och tittar på kalendern. Den är inte full. Panik! Är drömmen sann? Är jag lat och otillräknelig? Sitter jag och dagdrömmer bort möjligheter och chanser att vinna världen för Jesus?

Visst är det möjligt att en kalender inte är full för att man är lat eller inkompetent, men det finns också en annan verklighet. Det finns något som jag kallar för "aktiv passivitet". Världen fungerar så att när kalendern är fullbokad så är man viktig och jobbar bra. När man reser kors och tvärs eller går på möten eller träffar folk hela tiden eller , för en pastor, pratar om Jesus med alla, så gör man det man ska. Man jobbar. Man gör skäl för lönen. 
Jag tror inte att Guds rike fungerar så. I Guds rike är kalendern inte ett bra mått på om man gör ett bra jobb eller inte. Självklart kan man inte sitta på ett kontor stirra in i väggen eller leka på Facebook (dock är en seriös närvaro i sociala medier mycket användbart i våra tider). Den äldre generationen sa ofta att man skulle eller önskade gå i "förberedda gärningar", ett Bibliskt uttryck som menar att man önskar gå där Gud redan har förberett marken. Det ligget något i det. 
Som pastor tror jag det är mycket viktigt att man inte stirrar sig blind på hur mycket man har att göra, eller om man redan har en full kalender att man funderar på om alla möten osv. är nödvändiga. Det finns ohyggligt mycket att göra och otroligt många människor som behöver höra om Jesus men det är inte säkert att jag ska göra allt själv eller när jag tycker att det borde göras eller på det sätt jag tänker mig. 
Jag tror det är viktigt att vara aktivt passiv som pastor, vilket betyder att jag är aktiv såtillvida att jag är extremt vaken och lyhörd för Guds ande, håller mig absolut nära Gud i bön och lovsång, tro och tanke samtidigt som jag är extremt vaken, alert och lyhörd för den plats jag finns på, de människor som finns här runt omkring mig och vad Gud önskar göra för att föra dessa två områden tillsammans genom mig men jag springer inte omkring och ser till att fylla upp min kalender med aktiviteter och möten.

En pastor är inte kallad att jobba i Guds rike. En pastor är kallad att befinna sig i Guds rike och förstå hur Gud har tänkt hämta/kalla/älska människor att "resa" dit och på vilket sätt han/hon kan vara en reseledare/guide för de människor som Han har kallat och som har hört, lyssnat och kallat på Honom/köpt biljett.

Om pastorn gör detta kan en kalender vara helt tom och pastorn kan ändå känna att han gör "skäl för lönen". Jag har den fördelen att jag precis har kommit till en helt ny menighet i en helt ny stad i ett helt nytt land. Då är det per automatik ganska enkelt att göra detta, speciellt när menigheten inte har ett fullspäckat schema som behöver en pastorsroll. Det tar alltid tid att börja om och starta på nytt, speciellt när allt är nytt, och då gäller det att ta vara på den gåva som en tom kalender är...men det är inte lätt.
En av mina kollegor här i Norge ställde en fråga till ledningen för kyrkan, som har satt upp väldigt ambitiösa mål för antal nya medlemmar/nya gudstjänstbesökare/m.m. per år för varje församling. Frågan löd. "-Var menar ni att jag ska göra? Var ska jag hämta/ta dessa nya människor? Ska jag ragga ateister?". Jag förstår hur kollegan kände sig. Det kan lätt innebära bilder av fullpackade kalendrar och fullt upp. Jobba på!

Men det är aldrig en pastors uppgift att skaffa fler medlemmar. Som Protestanter tror vi på det allmänna prästedömet, det är allas uppgift så att säga. Katoliker och Ortodoxa tror att det är Gud som skaffar fler "medlemmar". Jag tror att en pastors uppgift är dock främst att vara en guide, en reseledare, på den safari det är att resa i denna världen på väg mot Guds rike, ett rike som börjar här och slutar ovan där.

fredag 24 augusti 2012

En lyktstople

Jag har fått en ny lyktstolpe att begrunda. Har du tänkt på det att det finns vissa ständigt återkommande bilder eller scener i din vardag. Varje gång du öppnar dörren för att gå ut på en promenad eller varje gång du  parkerar bilen på jobbet eller så. En "scene" (engelska) som med all sannolikhet är ganska trivial men ändå ger dig en viss känsla av att allt är som det ska.

Nu är det inte så att just lyktstolpar har en rogivande effekt på mig. Förvisso, finns det något mer svenskt än en gammal grå lyktstolpe med ett runt, vitt glasklot högst upp som avger ett ganska starkt vitt ljus som dock är dämpat av det strilande höstregnet? Hur lång var utredningen som kom fram till lykstolpens utformning? Hur många alternativ valde man bort på grund av det ena eller det andra...för så är det i Sverige. Ingenting inom kommunal och statlig regi lämnas åt slumpen. Allt ska utredas (ibland "utreds" det på julfester där heliumballongerna kostar 132,000:-...) och således ligger det en tanke bakom just de gatlampor vi har. Här är en annan lite större variant.

Det finns givetvis andra varianter också men min poäng är inte att gå igenom Sveriges kommunala gatlampor och deras design. Det jag tänker på är vad som händer med oss när något trivialt men ständigt återkommande moment i livet försvinner. Hur kan det vara så att ett super-trivialt inslag i vardagen kan få oss att känna oss lite hemma, lite som om vi är på rätt plats?

När jag bodde i Alingsås var det en belyst vägskylt som var min "scene" som jag såg varje gång när jag skulle gå ut med hunden, ungefär som den här. Den fanns liksom alltid där, helg som vardag, regn som uppehåll, vinter som sommar...och jag tror det är just det här med att någonting aldrig förändras som är grejen. Jag, som precis har flyttat till ett annat land där det mesta är helt nytt och där jag inte ens vet hur man gör om man behöver en Alvedon, upplever det kanske extra tydligt just nu. Alla som har flyttat utomlands vet vad jag menar, men även ni som har varit en längre tid på resa eller så i ett annat land kan känna igen sig. Man blir riktigt och innerlig glad och rofylld över att hitta ett välkänt ostmärke eller baconförpackning. När allt är nytt så är allt också lite okänt. Det betyder att man inte riktigt har koll på läget och att man är lite rädd, även om man inte vill erkänna det. Varför annars finns det "Chinatown" eller "Little Italy" överallt där emigranter har rest? Varför annars reser svenska midsommarstänger i Japan osv.? Man vill göra sig hemma där man är genom att göra där man är till hemma. Jag har saknat min "belysta vägskylt".

Kan det vara så att vi alla har en inbyggd känsla av att vi inte riktigt hör hemma här på jorden och därför försöker på så många olika sätt göra där vi är till ett hem, till något vi kan ha koll på och känna igen. Att den där inbyggda känslan eller nödvändigheten av att vi vill känna igen oss och känna oss trygga pekar på en verklighet där Gud är vårt hem?

Möjligt är det så. Vi längtar hem och tills vi kommer dit försöker vi på olika sätt göra där vi är till hemma. Man blandar inre och yttre aspekter, tryggheten i en bekant gatlampa med att kakla om badrummet eller dekorera med färger från vårt hemlands flagga, och försöker på olika sätt uppnå känslan av att "här hör jag hemma". Jag tror det är en nåd att kunna känna sig hemma men jag tror den nåden innebär att ibland så blir  vi påminda om att vårt hem här, och våra försök att skapa det, egentligen bara pekar på vår längtan att komma hem till Gud.






tisdag 21 augusti 2012

Resurrection!

Det har varit ett tag sedan den här bloggen användes. Det har olika anledningar varav de flesta har med kyrka att göra. När jag skriver det här sitter jag "på Mysen" i Norge istället för i Alingsås. Det här är min utsikt numera från mitt kontor och det hänger norska flaggor utanför entrén till kyrkan.
Med andra ord, mycket har hänt. Metodistkyrkan i Sverige finns inte längre och Metodistkyrkan i Alingsås finns inte som församling...snart. Vi har ett hus istället för en liten lägenhet och vi har några nya vänner istället för dom vi saknar därhemma..var det nu är egentligen.

Jag ska försöka dela min vardag och mina tankar med er om det som brukar intressera mig, dvs. tro och liv. Jag hoppas att ni får ut något av resan och att ni kommenterar flitigt och bra om ni vill. Det finns mycket att säga och skriva och tänka om att tro på en osynlig Gud i våra dagar. Jag hoppas vi kan urskönja något av honom genom denna enklaa blogg. Det borde gå.

Så återigen, välkommen tillbaka till min blogg och som dom säger här,
Ha' det!

ShareThis