The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

tisdag 25 juni 2019

Tankar i skymningen - efter en ödesmättad årskonferens

Det är mycket jag inte kan skriva denna gången för sådant ska en präst inte skriva. Det i sig är en indikation på något av det viktigaste jag vill skriva om såhär efter en årskonferens med katastrofala beslut.

Jag känner igen mig i Paulus beskrivning i Romarbrevet 7 om att det finns två krafter i mig och att jag slits mellan de två. Å ena sidan vill jag skriva %&¤"¤! och å andra sidan hör jag Jesus som säger att jag ska älska mina fiender/motståndare. Hela denna sorgliga saga om hur en hel årskonferens väljer att acceptera och välsigna något som en Generalkonferens/Kyrka har sagt är oförenligt med Guds lära är på ett sätt ett ypperligt tillfälle att både pröva och öva sig på helighet, eller heliggörelse som det heter.
Kanske ska jag tacka Gud för möjligheten att lära sig mer om helighetens väg genom en årskonferens där mycket gick galet? Där motståndarna vann dagen. Där man fick höra allt möjligt konstigt som inte har i kyrkan att göra över huvudtaget ("-Vi ska lyssna på vår jord för Gud är i allt" (vilket är panteism)?

Ok, så till detta med årskonferensen och vad som hände. Jag antar att alla vet vad som har hänt och vad som har beslutats vid det här laget.
  • En brett sammansatt utredning. 
  • Ett år. 
  • En framtida och ny slags (metodist)kyrka med två syn på äktenskap, homosexuella relationer och ordination av homosexuella. 
För många är detta en ny process. För mig är det samma gamla visa.
För många är det osäkert och ovisst hur det kommer att bli. För mig är det uppenbart.
För många känns det bättre att säga att "man ingenting vet säkert". För mig är det att ge falska förhoppningar.

Följande är fakta:
- UMC har beslutat, med en ökande majoritet de senaste åren, att homosexuella relationer är oförenligt med kristen lära, det vi också kallar synd.
- Den Norska årskonferensen, som är en del av UMC, har beslutat att man ska utreda hur man kan bli en kyrka med en annan/två syn på detta, alltså acceptans och icke-acceptans.
- Detta förslag förkastades av UMC på extraordinära generalkonferensen 2019 (One Church plan).
- Detta betyder att den norska årskonferensen är i strid med UMC. om än bara i intention och ännu icke i praksis. Detta är vidare uppenbart bara en tidsfråga eftersom flertalet på den norska årskonferensen var överväldigande för två syn, eller det som också kallas för "the One Church plan".
- Alltså har två saker hänt på årskonferensen. Man har beslutat att utreda hur man kan välsigna det UMC har sagt är synd och man har beslutat hur man kan vara kyrka på ett sätt som UMC har avvisat.

Följande är spekulationer som tangerar fakta (ja, jag vet att många vägrar spekulation men i dessa saker krävs det en vilja att inte se verkligheten för att inte kunna säga något):
  1. Metodistkyrkan i Norge har med denna årskonferens beslutat att lämna UMC. Det är inget man säger högt och det är inget man kan läsa i besluten MEN det är det enda rationella och möjliga framtiden med tanke på de beslut som finns och den mångåriga trend vi har sett. Det finns absolut ingenting som tyder på att UMC kommer att ändra syn och, till exempel, acceptera en One Church plan. Det är ju precis det den extraordinära generalkonferensen kom fram till...efter två års utredning, massiv propaganda från biskopsrådet och massivs fokus på bön. En av anledningarna till detta är att kyrkan minskar i liberala områden och ökar i sina konservativa områden. Detta är något många i Norge försöker komma undan eller bortförklara eller önsketänka om. Många i Norge är glada och stolta över den långa historia man har med UMC och allt vad det innebär med att tillhöra en stor, international kyrka. Man "grasp after straws" för att hålla sig fast i men sanningen är den...att i och med denna årskonferens har den norska årskonferensen beslutat att gå sin egen väg och  lämna UMC. Man kan inte ha kakan och äta den också.
  2. Metodistkyrkan i världen, UMC, står inför en mycket osäker framtid. Diskussioner och samtal pågår runt om i USA som handlar om det är möjligt att behålla kyrkan som en eller om den kommer att spricka. Några prominenta pastorer i USA har valt öppet motstånd och vägrar att följa generalkonferensen. Andra diskuterar nya slags metodistkyrkor. Det är osäkert om det finns en UMC kvar så värst länge till...men det förändrar inte den norska Metodistkyrkans framtid och dess relation till UMC. Den kommer aldrig att inkludera UMC. Det som kan händra är att den kopplar sig till en ny Metodistkyrka som är både internationell och har två syn på homosexuelitet. Det vet vi inget om.
  3.  Det kommer att bli allt mindre plats för konservativa positioner och konservativa perspektiv i den norska metodistkyrkan framöver. Vi ser detta överallt och på ett sätt är det naturligt. De som kallas liberala har i och med detta förslaget fått den officiella majoritet dom har haft inofficiellt under en längre tid. Det finns en uppdämd frustration som kommer att ta sig uttryck i val till styrelser och råd, skriv och artiklar i Brobyggaren, på nätet och andra sätt. Ledande personer i kyrkans styrelser och råd stöttar denna nya process och är ganska tydliga med hur dom vill leda kyrkan vidare.
  4.  Det kommer att bli svårare att stå för en konservativ syn på t.ex. äktenskap framöver. Det skrivs och påstås att "alla ska få plats" och att man som liberala "pressar på men pressar inte ut". Det upplevs mest som semantik för att det ska kännas bättre för dom som pressar på. När jag stod inför årskonferensen och talade för förslaget om att vi skulle förbli lojala mot vår kyrka/UMC upplevde jag en sällan skådad olust och motstånd i publiken. Jag tror aldrig jag har talat inför en publik som jag uppfattade så emot det jag sa. Det tror jag inte kommer att minska.
Till slut
Det som har hänt är ganska fascinerande eftersom årskonferensen har fattat ett/två beslut som egentligen har en väldigt stor kontaktyta med teologi och Bibelförståelse...utan att det egentligen föreligger genomarbetade teologiska eller Bibliska grunder bakom beslutet. På vilka teologiska eller Bibliska grunder har den norska årskonferensen beslutat att man önskar acceptera homosexuella relationer?
Det enda jag har sett är ett dokument på Facebook (till en speciell FB grupp) från rektorn på kyrkans teologiska seminar och som efter egen utsago varken är komplett eller uttömmande. Dessutom har jag redan visat att det är fullt av grundläggande fel, svag Bibelgrunnelse och felaktiga resonemang. 

Har kyrkan fattat ett beslut baserat på känslor? Samtal? Personliga erfarenheter? Ett förändrat samhälle? Det vanligaste jag har hört är det två sistnämnda men jag vet inte och det är anmärkningsvärt.

Och så detta med enhet. Nej, kyrkans enhet är ingenting protestanter kan skryta med, rent generellt sett. Inte heller är det en enhet om man inte är enig i vad man tror. Om man tar bilen till två verkstäder och får två olika besked om vad som är fel råder det inte enighet och det finns ingen en enhet bara för att verkstäderna är i samma koncern. Tvärtom.
Den enda enheten denna årskonferensen har bidragit till är en illusion. En enhet där oenighet råder. Ett rike i strid med sig själv kan inte bestå.

Ok

Jag har alltid försökt vara präst för alla i mina menigheter och det är jag fortfarande, men, jag inser givetvis att många i mina menigheter tycker att årskonferensens beslut är bra. Därför är man kanske inte enig med allt det andra jag skriver här heller. Det är som det är. Det går inte att göra alla nöjda och i detta allvarliga läge väljer jag att skriva som jag känner och ser det. Årskonferensen har i mina ögon fattat ett felaktigt beslut med minst två allvarliga konsekvenser. Det är ett beklagligt utfall och ett misstag.

Jag tänker nu tre saker.
1. Om du är glad och nöjd idag, tänk på att många inte är det och att du vet hur det känns att befinna dig i minoritetens läger. Kom ihåg var du kom ifrån i din nöjdhet. Vänd dig uppriktigt till Gud och sök Hans kärlek till din nästa.
2. Om du är missnöjd och frustrerad, kom ihåg att andra också har varit det länge. Sök dig uppriktigt till Gud och sök Hans kärlek till din nästa.
3. Ska du lämna kyrkan eller förbli? Sov på saken.

I allt, sök Hans vilja som är
vår fred.

onsdag 19 juni 2019

Tankar i skymningen - istället för att oja sig...en vision för morgondagens Metodistkyrka

Låt oss låtsas att alla olika slags konferenser slutade upp med att se sig om efter andra kyrkolösningar eller om gräset är grönare någon annanstans när det inte blir som man vill. Det är alltid lättast att ge upp och söka nya "hunting grounds". Det är alltid svårast att bli kvar och säga "ok, vi gör som du vill".
Låt oss låtsas att vi slapp alla splittrande förslag och problem kring den eller den frågan och istället valde att se framåt på hur vi ska lösa (Metodist-)kyrkans problem. Det problemet kan summeras i två ord:

Inget funkar.

Ytterst få människor blir frälsta i dagens Metodistkyrkor, för att tala klarspråk. Det absolut vanligaste skälet till att människor väljer att bli medlemmar i dagens Metodistkyrkor är en flytt från ett annat (läs DnK) samfund. Givetvis händer det att en människa kommer till tro från otro men det är undantagen som bekräftar regeln. Väldigt, väldigt få blir omvända från otro till tro, död till liv, ateist till kristen. Detta är problemet bland alla problem eftersom just frälsningen är ett av kyrkans mest grundläggande uppdrag, jämte att lovprisa Gud, be för världen och vara/bygga Guds rike i världen.

Nu är det ju inte så att detta är en överraskning eller att kyrkan bara har tittat på. Under mina drygt 45 år som Metodist (i alla möjliga slags positioner och roller) har åtminstone följande prövats för att vända den accelererande nedåtgående trenden (eller vitalisera kyrkan, som det också heter):
  1. - Powerpoint istället för pappersprogram, psalmböcker och flanellografer
  2. - Youtube klipp istället för dammiga anekdoter
  3. - Sinnesrogudstjenester
  4. - Konserter av olika slag
  5. - Olika slags körer
  6. - Forbollslag
  7. - Närradio
  8. - Kvällsgudstjänster
  9. - Myldredagar
  10. - Utomhusgudstjenester
  11. - Justin Bieber-/LEGO-/Minecraft-/Bondegudstjänster
  12. - Bönevandringar
  13. - "Vänlighetens konspiration" aktioner
  14. - Speakers corner tal på torget 
  15. - Gudstjänster på engelska
  16. - Öppen kyrka
  17. - Dagträffar
  18. - Språkcafé
  19. - Konferenser och workshops
  20. - Visioner, missioner och strategiplaner
  21. - Amerikanska superpastorer med enkla lösningar och coola idéer
  22. - Engelska versioner av "kyrkor utan väggar".
  23. - Läger och konfirmationsverksamheter
  24. - Inspiration från affärsvärlden med dess fokus på produkt, förändring och resultat

Missförstå mig inte. Listan är inte en lista över idiotiska, kortsiktiga eller meningslösa verksamheter eller försök. Vissa är det (t.ex. #24, #21) men långt ifrån alla. Dessutom är det ju tveklöst så att det faktiskt har hänt att människor har t.ex. börjat i en kör och sedan kommit till tro och blivit medlem eller att scout har blivit konfirmand och börjat tro på Jesus.

Det som är problemet är inte dom gånger dessa försök har lett till att en människa kommer till tro utan alla gånger det inte har gjort det, vilket är långt fler. Alldeles för få människor kommer till tro, oavsett om dom sjunger i en kör, spelar fotboll eller lyssnar på en Justin Bieber gudstjänst, utan att det för den sakens skull innebär att verksamheter och försök är meningslösa.
Det som det innebär är att verksamheterna och försöken (som är långt fler än de jag har räknat upp) inte i tillräckligt hög grad fyller kyrkans grundläggande funktion och existensberättigande.

Eller så kanske det är just så här det är att vara kyrka i dagens samhälle. Jesus sa en gång att det är väldigt, väldigt svårt för en rik människa att komma in i Guds rike. Faktum är ju att alla människor som lever idag är rika jämförelsevis med dom som levde på Jesus tid. Kanske är det helt enkelt så att våra förväntningar och önskningar är för höga. Kanske är dagens situation så att vi har gjort och gör det bästa av en svår situation/samtid?

Det är svårt att acceptera, särskilt för alla oss som


tror att det spelar en evig roll om en människa är frälst/tror på Jesus/följer Jesus eller inte.
Is this it?, är en reell följdfråga.
Sök upp Amy Carmichaels (en fantastisk kvinna) vision på Google så får du en bild av hur det känns för oss som menar att evigheten kan vara Himmel eller Helvete beroende på vad och vem man väljer här i livet. Därför känns verkligheten extra tung och därför är det svårt att acceptera dagens situation. Vi måste göra något för att få fler människor till Gud!...är en vanlig tanke och känsla.

Men vad?

Det finns två alternativ, som jag ser det, för hur vi som kyrka kan gå vidare (om vi låtsas att det skulle vara möjligt, alltså).
Steg 1 - fortsätta försöka hitta vägar, lösningar och strukturer som vi tror kan vända trenden
Steg 2- tvärtom. Istället för nya vägar och lösningar så fördjupar och förverkligar vi dom vi har.

Det är tveklöst så att den kristna tron och kyrkan kom till och växte på grund av Andens kraft och verkan i människors liv. Det är bakgrunden till jag är en stark motståndare till allt vad affärsvärldens inflytande/inspiration heter. Affärsvärlden kan inte förstå eller hantera att allt inte ligger under dess kontroll. Med andra ord, hur kyrkan mår eller gör eller verkar eller vilka resultat Hon får/ger ligger utanför hennes kontroll, till syvende och sist. Vi kan, som vi gör varje höst, försöka "frälsa världen" med nya tilltag och försök men det är nog så, tror jag, att det ligger utanför vår kontroll hur det "går". Det är upp till Gud, Han som kallar alla folk till sig. (Om man börjar undra varför Han inte kallar människor till sig via Metodistkyrkan kan man lätt bli lite mörkrädd, så det ska vi inte göra nu.)

Jag tror att det bästa vi kan göra är att komma i fas med Gud igen och speciellt med (den) Heliga Ande, alltså steg 2. Att vi har prövat steg 1 i årtionenden och att det inte funkar av någon anledning.
Vi finner inspiration till detta i böcker som "The Benedict option" och "In the ruins of the church" och inser att Anden i vår tid inte blåser som Han/Hon gjorde på 30-talet. Att vi samlar oss, bevarar trons gnista och gör allt vi kan för att leva och bevara den trosgnista som Anden kan använda när Han/Hon önskar blåsa på nytt.

Det är en Biblisk tanke att Anden går dit Han/Hon är välkommen och inte går dit Han/Hon inte är välkommen. Efter en längre tid av synd och avgudadyrkan och annat elände lämnade Gud/Anden templet i Hesekiels vision. I byn där ingen trodde på Jesus kunde/ville han inte göra en massa mirakel. Vi ska "skaka dammet av våra skor" om staden vi besöker med evangelium inte tar emot oss. Och så vidare. Gud tvingar sig inte på någon. Där människor inte vill ta emot Honom går Han vidare till dom som vill. Så enkelt är det.

Detta betyder såklart att kyrkan säkerställer att Anden inte lämnar oss...eller kommer tillbaka.
Det betyder att vi lugnar oss och är stilla inför Gud.
Detta betyder att kyrkans roll är att vara väldigt tydlig, trygg och levande i den sanna tro som en gång fanns hos Peter och apostlarna och som har, mirakulöst nog, överlevt tusentals år i alla land, kulturer och språk. Att vi stannar hos Jesus genom de medel och vägar vi har tillgängliga, istället för att yra omkring och försöka hitta nya vägar som leder till bättre "resultat".
Det betyder att vi går på djupet istället för utåt.
Det betyder att vi återfinner det som vi en gång hade och band oss samman i enighet och enhet och kärlek.
Det betyder att vi hoppar av det postmoderna tåget om att inget är sant, rätt eller riktigt.
Det betyder att vi hoppar av det progressiva/positivistiska tåget, i den förståelse att framtiden per definition alltid är bättre.
Det betyder att vi satsar på att lägga undan våra agendor och söka oss tillbaka till våra rötter.
Det betyder att vi väljer att vara kyrka och inte en samling församlingar som själva väljer allt.
Det betyder att vi slutar sträva i egen kraft och söker Guds kraft.
Det betyder att vi satsar på att människor ska vandra frälsningens väg, steg för steg, på grund av vårt exempel.

Det betyder ungefär att vi satsar på att följa detta Bibelordet:

This is what the LORD says: "Stand at the crossroads and look; ask for the ancient paths, ask where the good way is, and walk in it, and you will find rest for your souls.- Jer. 6:16a


Amy Carmichael





tisdag 18 juni 2019

Tankar i skymningen - en respons på Hilde Marie Movafaghs dokument om Bibelsyn og homofili

Årskonferensen är upon us.
Dokumentet som jag har skrivit är ganska långt eftersom det motsvarar Hildes Marie Movafaghs dokument om Bibelsyn och homofili. Min respons till Hilde, och mina reflektioner, kan man läsa om man klickar här.

måndag 17 juni 2019

Tankar i skymningen - årskonferens och en theology of surrender

Den som åker på årskonferens för att vinna har redan förlorat.

I år är potentialen för konflikt på årskonferensen kanske högre än någonsin. Polariseringen har hårdnat och propagandan är uppskruvad. Det är lätt att läsa eller höra kommentarer som är så hårda och så elaka och så exkluderande att även icke-kristna skulle häpna. Allt i "toleransens" namn.
Språket och hållningarna är sällsynt låsta.

Eftersom vi inte diskuterar sakfrågan längre, om homofili i praksis är en synd eller inte, så har polariseringen blivit public enemy nummer 1. Det är den vi måste bekämpa för den bekämpar oss. Jesus sa att ett kungadöme som är delat och i inbördeskrig garanterat kommer att falla...och det är precis där vi är. Min personliga åsikt är att det är Djävulen själv som har önskat denna situationen, en situation där sakfrågorna hamnar i bakgrunden och där polarisering, fanatisk politisk extremism och det extrema upphöjandet av den personliga övertygelsen till allsmäktighet.

Därför måste polariseringen bekämpas om vi ska ha en chans att hantera sakfrågorna på ett kristet sätt. Om kyrkan ska ha en chans att överleva och erbjuda frälsning i Jesu namn till vårt samfunn.

Polariseringen bekämpas genom den mest kristna av alla hållningar, "surrender". Att överge sig till en annan. Att ge upp den personliga övertygelsen om att ha rätt för en annan övertygelse. Att vägra kräva det man själv tycker och tänker och tror ska hända. Att inte anamma politikens väg.

Metodistkyrkan i Alingsås - den coolaste (f.d.) Metodistkyrkan
Det är precis, precis, därför kyrkan är så enormt viktig (och kyrkosynen). Metodistkyrkan är en kyrka och inte en samling församlingar som råkar ha en gemensam historia. Vi har skapat en organisation som är till för att finna fram vad Gud vill och hur Gud vill använda oss. Vi har länge insett faran med att låta inflytelserika präster eller lekmän/kvinnor få för mycket makt och har lyft fram demokratiska val och samlingar istället. Vi har länge förstått att den personliga övertygelsen måste tyglas och underställas kyrkans, annars väntar teologisk anarki och fritt fram för alla möjliga idiotiska teorier och doktriner, doktriner och teologier som leder till elände och fördärv. Det vill vi inte ha för vi ha sett hur det går hundratals gånger när enskilda personer eller grupper får för sig hur det "egentligen" är. En enda stor sörja där ingen egentligen vet någonting men alla tror en massa.

Det handlar inte om att vinna. Att få igenom sin vilja. Att få rätt personer i rätt styrelser. Att rösta si eller så.

Det handlar om att välja att hålla de löften man har avgett till kyrkan.
Det handlar om att respektera att man inte alltid får som man vill.
Det handlar om att acceptera att kyrkan, och inte jag, är den som bestämmer.

Jesus är vårt exempel, som vanligt.

Han ville inte till Golgata men valde att lyda sin Fader. Han valde att vara lojal mot någon annan än sig själv. Han fick inte som han ville men valde det Fadern ville...och vi fick vår frälsning. Allt hängde på Getsemane och en ensam Jesus.

Ingen, såvitt jag vet, är helt enig med sin kyrka. Alla har vi doktriner eller frågor eller lösningar som vi inte tycker om och som vi vill ändra på. För all del, använd de metoder som finns för att försöka vara en Guds stämma in i kyrkan, det har kyrkan alltid haft och accepterat. Men så, om kyrkan väljer en annan väg, så måste vi böja oss. Surrender. Acceptera en annan.

Jag har levt mitt liv så. Jag försökte få den svenska Metodistkyrkan att inte lägga ner och försvinna in i Missionskyrkan. När Metodistkyrkan så valde att gå in i Missionskyrkan så fanns det dom som sa att jag skulle stanna kvar och vara en "konservativ röst" in i en liberal kyrka. Jag skulle vara en dissenting röst. En broms. En som inte ville det kyrkan ville.
Det kändes, och känns, helt fel. Skulle jag få hela kyrkan att ändra sig bara för att jag tyckte och trodde att dom gjorde fel? Skulle jag värva medlemmar till min sak? Försöka välja in mina meningsfränder i styrelser och råd?

Nej.

Jag surrendered. Accepterade Metodistkyrkans val och gick min väg. Fortsatte i den kyrkan som ordinerade mig. Välsignade dom som jag trodde valde fel. Tjänade Gud genom Metodistkyrkan i Norge istället.

Jag förstår helt enkelt inte hur man kan offra en hel kyrka bara för att man tycker annorlunda00Är oenig. Hur är det tänkt att den nya kyrka man vill bygga, som accepterar både/och (som är en stor näve sand i det rationella maskineriet), ska fungera om alla är fria att tro och tänka och säga vad som helst? Det innebär bara en tidsfråga innan nya frågor och situationer dyker upp. Hur går det då? Vem ska avgöra hur det egentligen är? Den starka och lokala pastorn? Leder av menighetsrådet som har suttit där i 30 år?

Att hela tiden kräva sin sak och vägra surrender är att kräva att dom egna subjektiva och föränderliga känslorna och överbevisningarna man har (just nu) ska gälla alla. Att dom är Gud allsmäktig. Att världen ska böja sig för dom mäktiga som klarar att hävda sin sak, tala för sin sak och trycka igenom sin agenda. Att det handlar om att vinna. Ergo, polarisering.


Nej, för att vinna denna kampen måste polariseringen dö och det gör den om vi böjer oss för Gud som i, och genom, sin kyrka har visat sig för oss och som har lovat att göra
det framöver.



onsdag 5 juni 2019

Tankar i skymningen - Bibelsyn och hur man studerar Bibeln rätt

Ja, du läste rätt.

Man kan studera Bibeln på rätt sätt och på fel sätt...även om de flesta i vår tid är allergiska mot allt vad "rätt" och "fel" heter. Bättre att vara diffus eller säga att alla har rätt på sitt sätt, sägs det. Tydlighet är inte vår tids största dygd men när människor som pastor Copeland i USA använder Bibeln för att rättfärdiggöra tre privatjet är det ganske uppenbart att det finns "fel" sätt att använda Bibeln.

Till att börja med...Bibelsyn är ett märkligt begrepp, egentligen, tycker jag. Antingen tror man att Bibeln är Guds ord eller inte. Är den Guds ord följer det logiskt att den är det för alla tider, platser och situationer. Gud är ju alltid Gud. Är Bibeln inte det gäller den inte för alla tider, platser och situationer. Är den Guds ord är man uppenbart bara budbärare, inte redigerare. Är den inte Guds ord kan man redigera och ändra och lägga till som man tycker. Är den Guds ord är den trovärdig och utan brist. Är den inte Guds ord kan den innehålla brister och fel. Frågan är antingen eller...sedan kan man diskutera hur man förstår Guds ord eller inte. Det är en annan sak. Hur den bäst tolkas.
Utgångspunkten, om Bibeln de facto är Guds ord eller inte, har bara två svar. Inte särskilt konstigt, tycker jag.

Rent logiskt sett finns det däremot fel och rätt sätt att studera Bibeln på eftersom författarna inte hade ett oändligt antal poänger, syften och meningar med det dom skrev. Det har ingen. Dom hade en viss poäng, mening eller syfte och det måste vara möjligt att få tag i. Ju närmare den man kommer i sin tolkning, ju bättre är tolkningen.
Gud vore inte Gud om han inte ens kunde förmedla vad han ville få sagt till oss, eller hur? Inte heller är det rimligt att tro att Gud inte kunde se hur svårt det skulle vara för oss människor att förstå det han ville ha sagt om det blev nedskrivet. Bibeln skrevs av människor som var inspirerade av Gud att trovärdigt förmedla vad som hände och vad Gud önskade skulle stå där. Jag tror inte Gud satt i himmelen helt förtvivlade att Paulus klantade till det eller att Johannes började dribbla med sanningen.

Så, om Bibeltolkning och Bibelstudium, måste vi anta att Gud kunde och önskade kommunicera med oss människor på ett trovärdigt och mottagligt sett oavsett om vi lever nu eller för 500 år sedan. Det är höjden av arrogans att, som till exempel megachurch pastorn i USA Adam Hamilton gör, att själva välja ut vad Gud egentligen ville kommunicera eller inte med oss människor 2000 år efter texten skrevs ned. Att klippa och klistra i Bibeln har blivit allt mer populärt men jag förstår det inte. Antingen är allt Guds ord eller så är allt "up for grabs". Vem har gett oss makten att redigera Bibeln så att den passar vår egen väldigt snäva cirkel av förståelse? Är inte all tolkning och all Bibelstudium mer eller mindre goda försök att förstå vad texten egentligen säger, vad författaren ville förmedla, och inte att välja vilken text man tycker om eller, ännu värre, att tro att poängen och syftet  med texten bestäms av den som läser istället för författaren?

Så tolkning. Uppenbarligen är vi inte särskilt bra på att förstå vad Paulus och Johannes och alla dom andra egentligen ville förmedla eftersom vi har massor av olika tolkningar av Bibeltexterna. Inte märkligt ökar antalet tolkningar av en vers ju mindre populär temat är men även relativt självklara texter har en mängd olika förståelser. Hur ska man göra? Finns det några tips?


Det bästa sättet att studera och tolka Bibeln på är följande:
1. Bibelstudium: Induktivt Bibelstudium
2. Tolkning: Maximalt avstånd från individnivå

Induktiv Bibelstudium innebär att man börjar med texten istället för en tes eller tanke, allt för att undvika att i förväg bestämma vad texten säger. Den har 4 steg.
1. Bön om Andens vägledning och hjälp att lägga undan alla förutfattade meningar och "bias".
2. Observation (detta är klart svårast)- vad står det egentligen? Hur hänger det ihop? Hur är texten uppdelad? Vilka nyckelord finns? Vad är det för slags text? Hur är strukturen av texten, är det en kontrast eller repetition eller stegring eller någon annan struktur? Var i Bibeln är texten och hur relaterar den till kapitlet/boken/testament/Bibel? Detta och mycket mer gör att detta tar tid.
3. Förståelse - vad betyder det som man har observerat? Vad var författarens syfte och mening? Hur förstår vi det texten faktiskt säger och betyder idag?
4. Applikation - vad ska man göra med det man har sett och förstått/tolkat? Vad vill texten säga och få oss att göra? Ska vi tänka nytt, göra nytt, förstå nytt eller något annat?

Tolkning innebär att man förstår Bibeltextens egentliga budskap och vad den säger, betyder och önskar av oss. Maximalt avstånd från individnivå betyder att den bästa förståelsen/tolkningen av texten får man efter att ha gjort steg 1, ett gediget studium, och sedan väljer att förstå texten i ett större sammanhang och inte bara för sig själv. Att man lierar sig med andra och inte tror att man kan bäst själv. Vi är alla bara människor och har våra subjektiva skäl och svaga punkter som gör att vår tolkning även i bästa fall lätt kan bli fel. Vi kan tolka fel...och ju längre avstånd från oss ju bättre är chanserna att tolkningen inte färgas av oss.
Med maximalt avstånd menar jag alltså avstånd i tid, plats och sammanhang. Hur har Bibeltexten tolkats av människor som levde innan oss, i andra länder och i andra sammanhang?

Om jag gör ett Bibelstudium om Johannes 14:28 ("- Fadern är större än jag[Jesus]") så är det lätt att jag tolkar texten som att Jesus inte är Gud som Fadern är Gud...och då har jag spårat ut, i alla fall från gängse tolkning och förståelse av Jesus historiskt sett. Jag har tolkat texten så gott jag har kunnat men jag har blivit för snäv och för individualistisk. Jag måste öka min "förståelsecirkel" så att jag inte hamnar snett för vi är alla för små för att hitta rätt på egen hand tillräckligt ofta, även de bästa av oss.

Alltså, Johannes 14:28. Hur har kristna genom historien förstått den texten? Hur förstod de tidiga kristna texten, kanske helt ner till människor som kände Johannes? Nummer 2, plats. Hur har kristna runt om i världen förstått texten? Nummer 3, hur har kristna i andra sammanhang förstått texten? Hur tänker man i Katolska kyrkan? Ortodoxa kyrkan? Andra kristna kyrkor? Svar: att som människa var Jesus mindre än Fadern men som Gud var han lika "stor". Jesus är Gud och människa.

Allt för att öka avståndet mellan mig och tolkningen så allt inte hänger på mig/dig.
Det är det bästa sättet att studera och tolka och förstå Bibeln.

tisdag 4 juni 2019

Tankar i skymningen - om en svaghet i den Metodistiska teologin som gör det svårare nu

Det är skymningstider och skuggorna blir längre och längre. Ljuset försvinner sakta bort och det blir svårare att se. Vad är det som håller oss på rätt väg när vägskyltarna blir svåra att se? Vad kan vi vända oss till när vägen vidare försvinner i dunkelhet.

Metodistisk teologi har klassiskt sett haft svårt med Guds allmäktighet eller suveränitet. Detta beror på att den metodistiska teologin växte fram i en teologisk miljö där den reformerta teologin och dess ultra-fokus på Guds suvärenitet var stark (FYI-det är den fortfarande). Den var så stark att den proklamerade, till exempel, att det var Gud som valde vem som skulle bli frälst eller inte, människans val hade ingen plats. Gud är suverän och människor lever i arvssyndens grepp.
Metodister valde att mer eller mindre anta att Gud var allsmäktig och suverän och lade istället energi och fokus på människans fria vilja. Gud är allsmäktig, ja, men människor kan välja att säga "nej" till det Gud vill.
Men hur kan då människan välja Gud/det goda om hon lever i synd och är en syndare. Metodisterna var eniga med de reformerta att arvssynden är "pervasive", det vill säga att den genomsyrar allt och alla och gör det omöjligt för människor att göra eller välja gott och rätt (idag är arvssynden ofta satt åt sidan och det antas att alla människor är goda och kan välja rätt och riktigt och Gud om dom vill. Det säger inte Bibeln). Människan är skapad god men helt och hållet skadad och plågad av arvssyndens förfärliga påverkningar, trodde man. Hon är andligt infekterad och kroniskt sjuk. Kopplingen till Gud, källan till liv och det goda, är bruten. Vi bor inte i Eden längre.

För att få den teologiska ekvationen att gå ihop byggde metodisterna en teologi om Guds nåd som möjliggör att människan kan välja Gud/det goda. Gud griper in innan vi vet det eller ber om det och nu kan vi välja Gud (eller inte) även om vi lever i arvssyndens mörka skyming.

Denna lilla teologihistoria har ett syfte.

Den metodistiska fokuseringen på människans val har haft en (kanske) oförutsedd bieffekt. Vi har länge trott att vår frälsning/räddning från Helvete och Synd och synder är upp till oss och hur vi väljer och inte upp till Gud. Vi tackar Gud för möjligheten vi har fått (att välja rätt) men det är ett otroligt stort ansvar vi har skapat för oss själva, att allt hänger på hur vi väljer. Att allt hänger på oss.

Ja, nu är det ju inte så att metodister har trott, och tror, att människan kan frälsa sig själv. Vi har lika mycket fokus på korset och den tomma graven och Jesus som alla andra. Det är Gud som räddar oss.

Men.

Den där bieffekten är att metodister mer eller mindre har en förminskad förståelse av Guds suveräna allsmäktighet. Allt fokus på oss och våra val har gjort att vi har förstått Guds allmakt som lite beroende av oss. Kort sagt, Guds allmakt och suveränitet har blivit mindre allsmäktig och suverän. Jag känner metodister som säger rakt ut att Gud inte är allsmäktig och suverän men det är en vilsen minoritet. Dom flesta skulle erkänna Gud som allsmäktig och suverän men det är min erfarenhet att bieffekten jag har talat om ligger alldeles nära ytan, bakom det självklara som dom flesta bekänner sig till. Få vågar säga det man egentligen funderar på, att bieffekten av Guds förminskade suveränitet ligger och skaver.

Denna bieffekten visar sig ofta i metodistiska kretsar när det krisar eller monster står i skuggorna och väntar...när vi befinner oss i svåra situationer andligt eller bokstavligt. Som till exempel när man ska åka på en årskonferens där kyrkans splittring är högst sannolik och framtiden är oviss. Kan  vi människor klanta till Guds plan? Är det upp till oss att välja rätt även här? Tittar Gud mest på? Väntar han på att ett minimum av människor ber? Tänk om vi väljer fel?

Så årskonferensen och skymningen över Metodistkyrkan blir något nästan farligt. Otrevlig. Politisk infekterat...eftersom tanken ofta är att det är upp till oss metodister att välja rätt, tänka rätt och rösta rätt. Så polariseringen fortsätter sitt giftiga korståg. Propagandan sprider sig. Man vill vinna. Den personliga övertygelsen driver allt och kräver efterföljelse. Allt måste böja sig efter det man tycker är "rätt". Dom som väljer "fel" hamnar väldigt fort inte bara på fel sida men blir fel människor. Få orkar skilja på sak och person i sådana lägen.

Detta är högst olyckligt.

(En liten passus: Det som är det uppenbara problemet är ju att ytterst få, ytterst få, blir frälsta från "vrede till glädje / död till liv" i vår kyrka. Inget som handlar om homofili eller samliv ändrar på den saken. Dagen efter att man har valt att starta en ny "kyrka", till piffiga slogans, där alla får välja hur dom vill göra och tro om homofili (och mycket annat) kommer detta gigantiska problem att kvarstå. Tyvärr.)

Nej, Gud är allsmäktig och suverän (Jeremia 32:12, Uppenbar. 21:6, Kol 1:16,  Rom 11:33) och sitter inte på ett moln och tittar på. Han väntar inte på att vi väljer rätt. Jo, människor har ett val att ta, ett val om man vill Gud eller inte, men tror vi verkligen att våra val stjälper Guds plan för verkligheten? Det blev ett Israel även om Moses mördade än Egyptier. Det blev ett löftesfolk även om Abraham ljög om sin fru och lät Farao ha henne. Det blev en kyrka även om Peter svek Jesus. Guds plan hände även om människor tog idiotiska val.


Jag märker själv att det är svårt att skriva om Guds allsmäktiga suveränitet. Jag vill gärna tro och tycka att mina val har faktisk inverkan på verkligheten. Jag vill inte tro att allt är förutbestämt och att oavsett vad jag väljer så blir det som Gud vill ändå.
Men jag måste vara intellektuellt flexibel nog till att kunna tänka nya tankar. Allt är inte som det alltid måste vara, även med vad jag tror och tänker. Jag måste vara villig att tänka och tro som det står och inte som jag alltid har tänkt och trott. Jag tror vi lever i en tid där människans ego skulle må bra av att minska...så att Gud kan bli större.

Om vi kanske skulle tona ner våra val och tona upp Guds suveräna makt över sin skapelse.
Om vi skulle välja att tro att det Gud vill och det Gud önskar ligger inte helt och hållet i hur vi väljer, röstar.
Om vi skulle välja att våga tro att även en skymningstid och olustiga årskonferenser ligger innanför Guds allsmäktiga och suveräna goda vilja.

Jag skulle tro att vi skulle må bättre av det och jag tror att det även blir bättre av det.

                   But the LORD is in his holy Temple; the LORD still rules from heaven. Psalm 11;4a

torsdag 23 maj 2019

Reflektioner i skymningen - vad betyder "do no harm" i Metodistkyrkan

Ofta hör man det sägas att Metodistkyrkans vision och mål och mening kan summeras i ett citat från John Wesley som lyder: "Do no harm, do good and attend the ordinances of God". Jag har alltid tänkt att det är ett ganska meningslöst citat eftersom det inte definierar vad som menas med "good" eller "harm".

Nu visar det sig att definitioner finns i kyrkordningen.
Här är några exempel på vad Wesley menade med "do no harm":
- taking the name of the Lord in vain ("-Herregud!", på svenska)
- profaning the Lord's day
- selling, buying or using alcoholic liquors
- buying, selling or keeping slaves
- Buying items that have not paid their duty ("pengar under bordet")
- Speaking ill/evil of ministers
- Uncharitable or unnecessary talk/conversation
- The putting on of gold and costly apparel
- Reading books or singing songs that do not tend/increase the knowledge or love of God
- Softness or needless self-indulgence
- Saving money/treasure on earth

Här är några exempel på vad han menade var "do good":
- give clothes to naked
- give food to hungry
- instructing, reproving or exhorting all we have interactions with to tell them not to do "what feels good"
- taking extra care of Christians, buying from their businesses "since the world will take care of its own"
- taking up their cross daily
- bear the reproach of being a Christian
- continue to show evidence for a desire to "flee the wrath to come and the forgiveness of sins"

Här är några exempel på vad Wesley menade med "attend the ordinances of God":
- public worship
- reading or studying the Bible
- Communion
- Family and private prayer
- Fasting and abstinence (avhållsamhet)

Ska man citera John Wesley så räcker det inte med 144 bokstäver, eller vad Twitter tillåter idag. Det är så nedlåtande och fördummande att läsa eller höra citat tagna ur luften för att dom låter bra eller passar in i ett narrativ man tycker om.
Som vanligt med Wesley finner man sig själv på den "korta listan", alltså att man har kommit till korta. Jag tror knappast någon inte gör det.

Men allt detta är för att komma med en önskan om att slippa fördummande citat eller slogans som
inte i det minsta hjälper oss i kyrkans framtid. Plattityder och uppenbara sanningar är så otroligt ohjälpsamma, främst eftersom dom invaggar människor i en falsk trygghet eller uppmanar till intellektuell slöhet, att allt "ordnar sig".

Det gör ju inte det.


tisdag 21 maj 2019

Reflections at dusk - The art of being wrong

Let's do a little experiment.

When was the last time you were wrong about something important?

We live in the aftermath of what is often called the post-modern era. It has been called many things and described a thousand ways (I'm sure Twitter is full of meaningless memes about it). Postmodernism is like "time", we all know what it is until we have to explain it. However, one of the most radical changes post-modernism brought to our collective thinking and philosophy is that there is no objective and absolute truth.
Everything was seen as either linguistic powerplays (the notion that some people use language to oppress others. We see this often in identity politics) or simply the triumf of personal preference. The modern era and its logic and rational discourse about truth or reality was labeled as cool and distant from real life. Post-modernism tried, and succeeded, in making sweeping changes to how we talk and think and relate to each other from a subjective perspective. That is why people's feelings have become the ultimate "truth tellers". If feelings are hurt then it must be false or wrong or bad or oppressive. Thus goes the argument.

The last time I was wrong about something important was a few months back. I made a comment about something important and voiced my hesitance and leanings. I had missed a line in a document that told me I should think/believe otherwise and when that was pointed out to me I had to admit that I was objectively and truly wrong, even if it didn't feel good. My feelings are not ultimately what decides what is true or not. I am not a post-modern. I believe in objective truth that is always, everywhere and for everyone true, independent of circumstance of preference. I am a modernist even though my pride/feelings took a hit. Truth matters.

(To be honest, I think everybody is a modernist deep down and only become post-modernists when they don't like conclusions that are telling them something they don't like. I believe that people inherently know and recognize truth when they see/understand it and that post-modernism just gives people a fancy framework of excuses or rationalizations.)

However, feelings are powerful and even though post-modernism despised meta-narratives (over- arching systems of thought) it certainly provided the world with a powerful one. In many (most?) cases it has become the philosophical de facto world we live in, unknowingly or not. An obvious example is how people nowadays call it harmful when somebody's feelings get hurt because they didn't get their way or someone disagreed with them. Google "harm" and the definition describes a physical act. Read social media outlets and "harm" becomes when someone's feelings are hurt because something happened that they didn't like. Another obvious example are the so-called "safe spaces" on American colleges where opposing views are banned from mingling (to the point where the Christians satire site www.babylonbee.com did a piece on it here). A third "obvious" is Donald Trump. All emotion and feelings, no logic or reasoning.

This is also why the situation in our churches is the way it is. The discussion has moved from discussing and debating and arguing about the issues/doctrines and what is true to appealing to people's feelings and preferenecs. For example, "Love wins" is a horrible way to use Scripture and logic but it is a great meme that rallies people around a concept or feeling. Who is not with "love"?

However, have you noticed that exceedingly few people ever change their minds anymore and exceedingly many solidify into camps of us vs. them. That is a consequence of all this.
I personally don't mind the "us and them" mentality since it is very Biblical (jew and heathen, believer and non-believer, sinner and saint). However, I do mind the change from "us and them" to "us vs. them". There is a huge difference.

We have lost the art of being wrong and submit to logic and civil discourse.

To be frank, I think this is a very bad and dangerous situation. If we don't know how to be wrong, because that hurts our feelings and our feelings are ultimate, then how can we ever change our minds / admit that we were wrong? How can there ever be progress? How can we tell the truth from the lie?
(This is another reason why I think so many people shy away from logical and rational discourse about Christian doctrines and beliefs since they aren't based on feelings or emotions and quite often upset our feelings and/or emotions).

In the case of the church, if we don't hold to eternal and objective beliefs and truths and everything is personal preference and feelings, how is the world to be saved? How are we any different? How can we know the One who is Truth? How is it not like the blind leading the blind?
If all we have to go on is "whatever feels right" or "whatever feels right to me" or "whatever I believe", then what hope is there? If we don't know the truth or what is right, then who does? If we can't admit that we are wrong we also can't admit that we are right, objectively right, and preference and feelings rule the day.

I know that all of this sounds a little dense and maybe has a touch of that "ivory tower" out-of-touchness with the real world. However, I think the implications are massive and incredibly destructive. Just look how the Methodist church has descended into a civil war. Not long ago this church was a beacon of truth, love, order and holiness in the world. Now it holds conferences that make monster truck rallies look orderly.

So what is the solution?

We need to recapture the art of being wrong again. Wrong because objective reality tells us so, not whether or not our feelings feel thus, or whether our preference is for "the other side".
We need to practice saying "I sincerely believe X but I have been convinced through good argumentation and evidence that I should believe Y".
We need to learn that being wrong is not the end and having our feelings hurt is not harmful (Do we really think that Jesus didn't hurt anyone's feelings?). The end is when we reject being wrong just because, in essence, we don't (feel) like it.

Simply put, we need to find something bigger than ourselves to latch onto, unite with and submit ourselves to. Yes, I know I said "submit" and I know that it is probably the worst curse word for the post post-modern mind. But it is crucial that we submit and practice submission, if nothing else because we are all humans. We are not ultimate. We are not God. We must submit because sometimes or oftentimes we are wrong and truth matters.

Obviously, this is not a simple task but post modern scorn for objective reality (with its direct cause of the rise of the radical dictatorship of the self) is a dangerous contradiction (Is it objectively and always true that there is not objective truth?) and thus a very poor foundation for life and reality and church. It turns people against people and that is always bad.

My suggestion: find someone that you trust and practice submitting to that person. Try admitting of being wrong (as logic and reason would have it, not because of your feelings or preferences). Try not to go with the flow or follow the trends.  As G.K Chesterton once said: “A dead thing can go with the stream, but only a living thing can go against it.”


söndag 17 februari 2019

Why the One Church Plan threatens the United Methodist Church and why there is hope

"...casting all your anxieties on him[God], because he cares for you." 1 Peter 5:7:
I'll write this one in English. It feels more natural.

It is crunch time. The General Conference of the United Methodist church, the extraordinary conference to be exact, is upon us. Millions have been spent/will be spent, hundreds of delegates are preparing for voting and thousands are praying. What will happen?

Many are hoping for the One Church plan to be supported. Lots of bishops do and the plan has its own website/PR film. 

I have for been opposed to the Centrist/One church plan from the beginning and I believe that if it is adopted, as it might, it will be a fatal blow to the Church. It will take time, as all things Methodist do, but choosing this plan over the others will destroy our connectional status and that in turn will destroy the church. I would rather that not happen.

Why am I opposed to the One Church plan? Let me give you 3 reasons:
  1. It will officially declare that the church does not believe or practice the same truths. How can a church be a church if it teaches and practices direct opposites? In what other area would we allow that?
  2. It will promote subjective and individualistic beliefs and practices. Any loyalty to the church would very easily be replaced with a loyalty to one's self and one's own interpretations, no matter how uninformed or misguided. It would  open the church up to theological anarchy.
  3. Although it is the psychologically weakest argument, the slippery slope, it would obviously open up the church to very rational requests for allowing lots of other issues to be open for discussion and variants of practices.
At base, at least for clergy, is loyalty to the church. Being a priest in a connectional church (a church that is not a collections of individual congregations but unified in its beliefs that are then shared by willing and connected congregations) is a matter of surrendering one's own beliefs for the church's. A Methodist pastor says "-The church says...", not "-I say…". The difference is huge and very important. Here's why.

Let's assume that it matters a great deal what you believe or not about God.
Let's also assume that it is possible to have beliefs that are either true or false, right or wrong no matter how well-intended they are.
Finally, let's assume that both life here on Earth and one's eternity is based on what we believe now and whether or not we hold beliefs that are true or not. Believing falsehoods is unhelpful, to say the least.

Doesn't it stand to reason then that it is if the utmost importance to make sure we all hold as many beliefs as possible that align correctly with objective reality, the way things actually are? 
Of course it does! That is how we live our lives elsewhere. 
If we want to drive to Oslo from Stockholm it doesn't matter what we believe about the rightness of going east. The reality is that Oslo is due west and unless we go west we won't get to Oslo. Theology is not different. God is a destination and a person to be with. It doesn't matter what we believe unless what we believe aligns with how He has told about how to get to Him and be with Him and live with Him, here and forever.

If all this is true, what then is the best way to find out what objective reality actually looks like, tastes like and so on? The "way everlasting," to quote Scripture?

Well, I know what certainly does not help. Gathering a bunch of people and decide that everybody's beliefs and opinions are equally valid and true and should be followed as you see fit. 

Isn't that why the United Methodist church spends all this time and energy and money on gathering at General Conferences every four years to decide what God has revealed as His Way, Truth and Life for people who desire to life with God in our time, i.e. the Church. 
Isn't that the point?
We don't have a pope but we kind of have a Magisterum/Congregation of Faith. The General Conference. It is our vessel for deciding what God wants and desires and requests of us as a church, as people of God...for the making of disciples and transformation of the world. 

If the One Church plan is adopted...all of this is over. Finito. It is "Everyone did what was right in his own eyes. Judges 21:25" Theological anarchy. 
The local pastor suddenly becomes the arbiter of God's will, in this case for homosexual unions, and not the Church. Just the practical implications are huge. I serve 2 1/2 congregations with varied attitudes towards homosexuality. Imagine the church councils I will be a part of, especially if X is voted in but I or the council wants Y in 1 or both churches. Imagine the confusion people seeking our advice and input getting opposite answers depending on where and who you ask. Not to mention the soul-care implications.

The damage and destruction will not happen overnight but once the fanfare is over and the confetti has been swept up by "the victors" it will begin. Slowly at first but it will increase. Such a vote will legitimize the already pretty rampant epidemic of the theological "smörgåsbord" mentality that seemingly offers choice (pick any belief you like) but sacrifices truth (truth-is-what-you-make-it nonsense). Who is to say what the best or true way to God is if even the General Conference doesn't know...

...but more specifically has codified that the church doesn't know, has abdicated its responsibility, and now leaves that choice up to the individual? 

The issue is much larger than homosexuality. It is for the soul of the way Methodists do church and I would much, much rather see the General Conference take a stand, like it has done with more or less everything else, and say either or. 

I can respect a decision that states that God is perfectly fine with homosexual lifestyles and all its lettered cousins and that all Methodists should agree with this (much like what happened with female pastors, not that the issues are related otherwise).
I can respect a decision that states the opposite.
I would have a very hard time respecting a decision that says "Whatever."

In all things I try to be loyal to my church. Just recently I had to change my mind (and I did) because someone showed me a belief the church had that I had somehow missed (and that I was initially inclined to believe otherwise). If the church doesn't have a standard, a "the buck stops here" understanding...what does it have but a flag flying the colors of postmodern individualism? Why should anyone ever change their beliefs? Who is right? Who is wrong? What is true? What is God's way and will for people? Whatever?

I hope and I pray that the Methodist church can continue to offer people guidance and help in understanding God's way, truth and will. 
My prayer and my hope is in the Lord, maker of Heaven and Earth. I pray that He finds pleasure in the people called Methodists and I hope that He can guide the United Methodist church into making good decisions in the coming days. 

For the future of the church and of the world. 

söndag 6 januari 2019

Målet är inte att tro rätt

Jag känner en kollega som menar att uttrycket "rätt tro" är blasfemiskt, det vill säga att det är hädiskt. Det är nog ganska radikalt och "ute på kanten" och även logiskt ohållbart eftersom det sig är ett uttryck för vad kollegan menar är att tro rätt, nämligen att inte tro att någon tro är rätt.

Men, i sak tror jag min kollega har många själsfränder. Det har i min erfarenhet helt enkelt blivit så att detta med "rätt" tro är något fult, omöjligt och till och med fel (även om det gör våld på logiken). Subjektivism (att allt beror på min egna tolkning och tradition och känsla och tanke) och dess kusin relativism (att allt är relativt) har nått en slags allmänt godkännande. Den som menar eller påstår sig har "rätt" tro utpekas som en fanatiker eller en egotrippande galning. Höjden av ödmjukhet är numera att ingen vet vad "rätt tro" är för något. Allmän ignorans av sanningen är det högsta goda. Ironiskt då att vi lever i "informations åldern" men mindre ironiskt att vi översvämmas av "fake news" och/eller "faktaresistans". 

Jag är av den övertygelsen att "rätt tro" är inte bara möjligt utan också nödvändigt. Det är inte detsamma som att påstå att just min tro är den rätta, om nu någon skulle tro det. Nej, det innebär att jag är övertygad om att det rent logiskt måste existera en objektiv sanning om Gud, tro, moral, etik, liv och död och allt annat. Det ligger i själva konceptet att Gud är Sanningen. Gud är sanning och därmed finns det en sanning som är fullständigt oberoende av dig eller mig och våra tankar och känslor och allt. Rätt tro är helt enkelt en tro som överensstämmer med den sanning som Gud är och uppenbarar för oss.

Några vill här påpeka att allt handlar om "tolkning" och att även om Gud är sanning och således att det finns en "rätt tro" (och en "fel tro") så kan ingen någonsin veta den. Den förblir gömd och dold och finns bara hos Gud...och kanske kan vi lära känna den när vi kommer till honom. Men inte förr.

Men det är i sin tur en omöjlig tanke eftersom Gud genom hela historien har försökt att visa oss, uppenbara sin rätta tro, för människor. På olika platser, i olika kulturer och i olika tider. Guds sanning och således människors rätta tro har försökt att hitta varandra i årtusenden och det är Kristendomens kärna...att människans rätta tro och Guds sanning har träffats. 
Vad för slags Gud vore Treenigheten annars om han inte ens kunde förmedla sin sanning och hur rätt tro ser ut till sin skapelse?

Men.

Rätt tro är inte målet för oss människor. Målet är den vi tror på, Han som är sanning. Inte tron i sig. Inte de rätta åsikterna. Trosdoktrinerna. Dogmerna. Litrugierna. Moderiktiga åsikter.
Rätt tro, så som Gud har uppenbarat den genom tiderna, är en bil att sätta sig i och sedan åka till en destination. Gud själv, utan att krocka eller köra av vägen. 

När det nya året ökar i hastighet gör vi gott i att komma ihåg detta, särskilt alla inom kyrkans värld. Det handlar aldrig om att omvända människor eller övertyga våra menings-fiender till vår rätta tro, och framförallt inte till vår åsikt. Det handlar om att övertyga och omvända människor till Han som den rätta tron visar oss och pekar på. Det går bara om vi själva har hittat rätt tro och följt den till sin skapare. Jesus.

Fel tro är som en bil med en trasig GPS. Fin att sitta i, bekväm och många knappar att trycka på. Man kommer till många olika platser...men man kommer aldrig fram. Trevlig resa på men tråkig destination.
Rätt tro är tvärtom. Man kommer dit GPS:n säger om man väljer att inte köra sin egen väg utan följa det den uppenbarar för oss. 

Så bli inte upprörd över alla som skriker och gapar och postar på Facebook och Twitter om alla möjliga slags versioner av den kristna tron som ingenting är mer än moderna påhitt och populistiska påfund. Som stryker folk medhårs utan att våga ge varken diagnos eller medicin. Som kör dit vinden blåser eller modet bjuder. Som gör dig irriterad och full av missmod.

Håll fast vid den tro Kyrkan har fått av andra som höll fast vid det som Jesus sa en gång och som håller fortfarande. Den blir aldrig omodern eller osäker. 
Den rätta tron är den du tar emot från den historiska kyrkan, inte den som råkar passa bäst just nu eller som råkar vinna ett val.
Bli upprörd om du måste över det som gjorde Jesus upprörd, de och det som lägger hinder i vägen för människor att omvända sig, bekänna sig, tro och bli räddade tillbaka till Guds familj.

Låt det andra gå. 
Låt din tro söka sanningen i Gud som märkligt nog är Gud.
Våga tro att rätt tro finns och att du kan hitta/ha den.
Sluta tro att rätt tro inte finns och att alla således tror fel. Det är fel.
Låt din tro finna Guds sanning och bli rätt som Han är rätt. 
Gud är målet.

ShareThis