Det kommer nästan dagligen nya artiklar om vad påven har sagt. Svenska kyrkan har fått en ny ärkebiskop. USA faller i bitar inför våra ögon. Metodistkyrkan åker på konferens i Köpenhamn för att utveckla sina församlingar. FN har rapporterat att klimatproblemet är vårt fel och att det snart (igen) är för sent. Vi tog upp båten i helgen och brände lite koppling på Toyotan. Jag letar en ny PC och beklagar mig över hur dyrt det är här i Norden och hur billigt det är i USA. Vi bokar resa till Nepal för min fru som ska åka dit och (åter)starta projektet om ett familjehem för barn.
Mitt i allt detta florerar en samling tankar och funderingar kring livet med Gud, livet som kristen. Som pastor kan man kanske aldrig stänga av det helt. Hela tiden får man intryck och idéer och senast i förrgår, eller när det var, kom jag att tänka på min återträff med mina vänner från gymnasietiden. Vi hade 20-års återträff i somras och Laurie och jag var där. En mycket märklig situation och det kändes ganska artificiellt på många sätt. Vilt främmande människor som man en gång kände och nu plötsligt skulle känna igen. Lite pinsamt blev det när jag glömde bort ett namn här och där.
Det som slog mig nyss var hur slående det var att deras liv inte hade något mål. Ja, det är kanske lite djupt att tänka så. Kanske är det lite religiöst också för vem tänker hela tiden på målet och meningen med livet?
Men ändå. Dessa människor som i stor utsträckning är väldigt framgångsrika människor lever livet full fart framåt men har ingen aning om vart de är på väg. Det är resor till värmen, det är böcker som publiceras eller projekt på jobbet som prövas. Alla, självklart, var lyckliga och hade bra liv. Jo, där fanns en skilsmässa på gång och en tomhet i blickarna och en ivrig slags kamp att hålla livet igång, men på det hela taget syntes inga katastrofer.
Men det var just det där sista om att hålla livet igång som jag kom på först nu, tre månader efteråt. Ungefär som sången som Bo Kaspers orkester spelar där texten handlar om en man som kör sin bil på måfå i en mörk vinterstad i Sverige. Att när äktenskapet går i stå och resorna till Thailand är gjorda och man har tröttnat på kändisar som dansar i TV så återstod inte mycket annat än att titta på väggen eller sätta sig i bilen och köra omkring. Vad är poängen med allt om det inte finns någon poäng? Då passar en mörk och råkall novemberdag med lite regn som lyser gult i väglampornas sken bra in.
Det är säkerligen mitt melankoliska höst humör som talar men jag undrar över hur människor lever sina liv utan att veta vart man är på väg eller varför man lever. Hur fungerar det att maximera nöje och minimera smärta när man inte kan kontrollera sina omgivningar eller andra människor eller börspriserna eller boräntorna eller ens sin egen hälsa eller höstinspirerade filosoferande? Hur går det när resor till sol och värme slutar hemma i vardagsrumssoffan framför Idol ändå?
Jag undrar om det handlar om vad C.S Lewis kallade "Rule of first". Sätter vi det viktigaste/första först så vinner vi också det andra och tredje och så vidare...men sätter vi det andra eller tredje först så mister vi inte bara det första utan också det andra, tredje och så vidare. Ett exempel var människor som gör sina husdjur "mänskliga" och sätter dem före mänsklig kontakt. De mister inte bara glädjen som ett husdjur kan ge utan också glädjen av ett intimt och personligt liv med en annan människa. Rätt sak på rätt plats...men det är svårt att veta vilka dessa "first" är om man inte samtidigt vet vad målet och riktningen på livet är. Det är svårt att ställa in sin GPS om man inte har en destination.
Gud är vår destination. Gud är vårt mål...och av någon (iofs relativt enkel och tragisk) anledning har just den nya ärkebiskopen i SvK bestämt sig för att vi inte behöver någon GPS för alla vägar är ungefär lika bra. Påven däremot har skrivet om Djävulen som önskar slita oss i stycken och hur Jesus är vårt beskydd och vapen, något som man samtidigt i Köpenhamn på Metodistkyrkans konferens försökte få berättat och visat i sina församlingar för en sekulär tid, vilket var något som stillheten vid sjön där min roddbåt låg förträffligt hjälpte till att få perspektiv på för en liten stund men som sedan fick vika för livets vardagsproblem när min Toyota började ryka och min PC måste ersättas då tjuvar hade tagit den...men så kom fokus tillbaka när vi bokade en resa till Nepal där tusentals barn lever med hoppet att slippa bordeller eller att sniffa lim i skrikande hungersnöd på någon bakgata i Kathmandu.
Målet är Gud och Djävulen är verklig och aktiv och det är bäst att vi ställer in GPS:n så vi kan hitta rätt. Jesus är vägen, sanningen och livet. Jesus är vägen och destinationen. Allt annat är nihilism.
