Det är ett nytt år och vi delar alla en känsla av nystart och "nya möjligheter!" som det så populärt heter. Egentligen är det ju bara en vanlig tisdag precis som alla andra tisdagar, men nu ska vi inte haka upp oss på detaljer.
Vi ska tänka på "hopp". Vi lever trots allt i en land med en kristen historia och då tänker vi omedvetet linjärt, dvs. från nu till då. Det ska bli bättre, snabbare, starkare och så vidare. (För jämförelsens skull tänker en hinduisk tradition cirkulärt, det vill säga att man inte är på väg någonstans alls så varför skulle det bli bättre imorgon om vi ändå hamnar på samma plats).
Jag vet inte vad du hoppas på men är du en troende kristen har ordet en annan betydelse än om du är vanlig sekulär svensk. För en kristen betyder ordet "hopp" en förvissning, en säkerhet. För en sekulär svensk betyder det en chans eller en slump...en förhoppning som inte är baserad på annat än positivt tänkande eller viljestyrka.
Som kristna är vårt hopp inte baserat på något annat än Gud själv, vilket är ganska logiskt. Vad annars skulle kunna tjäna som grund för att hoppas eftersom hopp i grund och botten handlar om att man önskar att det ska bli bättre än vad det är just nu och Gud är ju den enda som vet hur det ska bli.
Jag är till min natur positivt lagd. Jag tror alltid att det ska bli bättre i framtiden och att allt löser sig. Förvisso naivt ibland men ändå ganska trevligt. Men jag är också ganska melankolisk av mig, och det är med melankoli jag ser på framtiden inom det som har med kyrka att göra...och då tänker jag på min kyrka.
Protestantiska kyrkor har från början hävdat att de är "Bibelns folk". Det var på Bibliska grunder som Luther gjorde revolt och det var på Bibliska grunder som Wesley oavsiktligt startade Metodistkyrkan. Men idag är det inte så.
När Metodistkyrkan i Sverige röstade om "diskriminering av homosexuella" så angavs inte ett enda Bibelord och det är sällan jag hör röster som anger Bibeln som skäl för sin sak. Bibeln har istället, ofta, blivit något negativt och tungt, något som man inte vill ange som grund för sin sak eftersom man möts så fort av hundra andra tolkningar och synsätt. Det finns inte längre en överenskommen grund för hur Bibeln ska förstås och det gör att Bibeln splittrar mer än den bygger upp...vilket är djupt tragiskt.
Som jag ser det kommer frågan om homosexualitet att splittra the UMC. Det är för många som är för oense om något de tycker är för viktigt...och i sann protestantisk anda så är det högst troligt att man väljer att gå sin egen väg. Trohet eller lojalitet mot en kyrka är inte starka nog skäl för har man en gång lämnat en kyrka, på 1500-talet, finns det ju inget som säger att "de andra" inom UMC har rätt och jag fel idag, eller hur?
Det som i mina ögon är riktigt farligt är att man har bytt skäl till varför man väljer att gå sin egen väg. Man väljer att gå sin egen väg för att man, inte tror att Bibeln menar det, utan för att man själv menar det. Uppenbarligen kommer de som inte delar min tolkning av Bibelns syn på homosexualitet inte att hålla med mig om detta, men tillåt mig att förklara.
När jag följer debatten om pastor Schaeffer i USA så tycker jag mig se att man har lyft Gud och Jesus ut ur Bibeln. Det är inte kapitel och vers, det är "Radikal kärlek" och "Jesus kärlek". Man formar argument i termer som mänskliga rättigheter och jämställdhet och rättvisa. Det är ju inte så konstigt när UMC för länge sedan gjorde samma sak när det gäller vanliga äktenskap och skilsmässa. Jesus ord är glasklara men ändå "lyckades" man komma fram till att det ibland är ok med skilsmässa även där otrohet inte finns på kartan. Det finns fler exempel (abort, sex innan äktenskapet/otukt) som märkligt nog ofta har att göra med sex och samlevnad.
Således skulle man kunna hävda att UMC för länge sedan slutade låta sig ledas av Bibeln när det gäller åtminstone sex och samlevnad. Förvisso, det finns dom som hävdar att både abort och skilsmässa och homosexuella äktenskap är Bibliska, men jag har fortfarande aldrig stött på någon som kan visa mig hur det skulle kunna gå till. Det skulle vara intressant att höra.
Men problematiken ligger i att kyrkan har hamnat på en hal kulle/slippery slope. Hur kan hon hävda någonting över huvudtaget om hon hela tiden ändrar sig? Hur kan en människa utanför kyrkan som upplever syndens förtryckande makt komma på tanken att hon ska vända sig till kyrkan för att bli befriad av henne, kyrkan som agerar på Jesu uppdrag att förlåta synder, när kyrkan inte vet vad som är synd eller fel enligt vad Gud har sagt i Bibeln? När kyrkans uppdrag att ge Guds förlåtande nåd, att låta Guds nåd flöda genom henne, beror på vilket datum det är?
Vilken grund står kyrkan på när den grunden förändrar sig med varje generalkonferens? Visst, hon står på Jesus...men samtidigt proklamerar hon en Jesus som är både splittrad i 100 bitar eller går åt 5 olika håll. Det är inte hållbart. Kyrkan har bara en grund, Jesus, och han är bara en. Han går åt ett håll. Han har en "åsikt"...och han är densamme igår, idag och i evighet. Han förändrar sig inte. Det är Han vi vill ha.
Ja, det ser dystert ut bortom frågan om homosexualitet. Jag tror den frågan har visat på vår största svaghet och jag är skeptisk till att Bibeln kan hålla oss samman framöver...och vad annars skulle det kunna vara? Jag hoppas jag har fel, men det är väldigt tryggt att veta att detta nya år, och alla nya år, är år av nåd från Gud tills dess han kommer tillbaka. Nåd att finna den rätta grunden, Jesus, i denna uppsjö av kyrkor och samfund som alla påstår att just dom står på den grunden (mer eller mindre enigt).
Det är kanske detta som är det värsta...att vi gör det så svårt för människor (inklusive oss själva) att finna Jesus förlåtande nåd eftersom vi inte ens är överens om vad eller vem som faktiskt behöver den. Jag skulle önska att vi kunde ställa tillbaka klockan, teologiskt, och ställa fram den, praktiskt, så att vi kunde bli en kyrka som stod på den historiska och trygga grunden rent teologiskt, men samtidigt möter människor i dagens samhälle med ett budskap som är modernt och relevantgjort och som är lika aktuellt idag som förr.
Det finns nåd för dina och mina synder och dess namn är Jesus.
