Vad gör dig stolt?
Dina barn?
Din man eller hustru?
Ditt fotbollslag?
Din insats på jobbet?
Vad du har lyckats med här i livet?
Din kyrka?
Jag skulle önska att jag kunde känna mig stolt över min kyrka, Metodistkyrkan. Ibland gör jag det men allt eftersom åren går tycker jag mig upptäcka en trend som innebär att jag allt som oftast känner mer "meh" än stolthet. För närvarande propagerar Metodistkyrkan i landet där jag bor om att man inte vill ha söndagsöppna butiker. Visst, det är säkert en god tanke men det gör mig inte direkt stolt. Det är inget speciellt viktigt ämne och det är inte något direkt "kyrkligt" över förslaget. Enligt många undersökningar är det många i samhället som inte vill ha söndagsöppet. I min stillhet undrar jag vad problemet är. Om ingen vill ha det, förutom politkerna (som vill ha skattepengar) så är det väl bara att hålla stängt eller stanna hemma, eller?
Däremot finns det församlingar här och där som gör saker som gör mig stolt. I Tronheim har man satsat på att ta hand om "tiggarna" på ett mycket bra sätt. I Sarpsborg jobbar man mycket med "nya norrmän" och olika sociala problem i staden. Det finns många andra exempel. Men jag tänker på kyrkan centralt...och där är det tyst (eller så har jag missat något).
Varför är vi inte en tydligare röst för det som är klassiskt Metodistiskt?
Varför hörs vi så lite?
Varför sticker vi inte ut i sociala media när det är gratis?
Inom-kyrkligt handlar debatten oftast om homofili och att många menar att kyrkan måste ändra sin ståndpunkt. Kan inte tänka mig att så många utanför kyrkan bryr sig om det, förutom att de flesta nog håller med och vill att kyrkan "catch up" med samhälllet i stort. Men...eftersom samhället redan har godtagit den frågan och gjort sitt val är det inget som vi Metodister skulle kunna driva med stolthet. Vi är inte först, även om vi ändrar oss. Vi hänger efter, apar efter, och jag tror inte att det skulle spela någon större roll för gemene man hur vi gör eller inte gör. Vi ligger efter oavsett, antingen som irrelevanta och förlegade eller som härmare och efterapare. Svårt att vara stolt över det.
Jag skulle önska att vi fick tag på en passion om människors frälsning. Att folk visste att vi iallafall brydde oss om deras evighet. Att det spelade roll.
Jag skulle önska att vi kunda tala högt och tydligt om alla traditionella familjer som sliter med sin tro och engagemang i vardagslivet och kyrkan. Hur man får sina barn att komma till kyrkan. Hur man är trogen sin fru/man. Hur man motstår frestelser i äktenskapet.
Jag skulle önska att vi var en kyrka som med en röst proklamerade att alla liv, från befruktning till döden är värdefulla och heliga. Att det ofödda barnet och den gamla människan fick "höra" och känna att vi var på deras sida.
Jag skulle önska att vi kunde nå ut till alla ensamma människor med budskapet om mening hos Gud och Guds plan.
Jag skulle önska att vi satsade och lyckades att koppla ihop vår gedigna teologi med en gedigen analys om vårt samhälle och dess problemområden och att detta kunde få mynna ut i en faktisk, radikal och Bibelbaserad praktik i våra kyrkor.
Jag skulle önska att vi kunda sluta försöka omförhandla vår teologi hela tiden.
Jag skulle önska att vi kunde vara en kyrka med en tro, precis som Jesus sa att det skulle vara.
Jag skulle önska att vi var en kyrka som var tydliga med vad vi var emot, varför vi var emot det men också att vi var fulla av kärlek....och att folk visste alla tre.
Jag vill vara stolt över min kyrka...och egentligen är jag det. Innerst inne. Men jag är trött på allt som ligger i vägen, allt som kräver vår uppmärksamhet och tid och som ändå inte får världen att notera att vi finns. Som inte frälser en själ utan mest ser ut som samhället i stort. Världen. Skulle vi inte inte vara av världen?
