Det som var mest intressant var diskussionen om vad som faktiskt är, eller kan kallas, för "kristet". Man påpekade att idag har uttrycket "kidnappats" av den pietistiska rörelsen, alltså frikyrkorna, och således lämnar många "utanför" begreppet. Bara den som "tror på Gud, det övernaturliga, osv.." är kristen. Ett exempel var präster i Svenska kyrkan som upplevde pinsamhet över att behöva klargöra vilken slags kristenhet dom stod för, typ: "Jag är kristen, men alltså inte som Livets Ord menar".
Debatten speglade såklart samhällets mer eller mindre religiösa kollaps och hur begrepp kan användas och tolkas fritt och snabbt i vårt Twitter samhälle. Jag satt och tänkte tillbaka på en fråga som dök upp under konfirmationundervisningen hemma i Norge mellan oss ledare och präster. En konfirmand hade ställt frågan, "-Måste man tro på detta här för att bli konfirmerad?". Man skulle kunna tro att ett rungande och lite självklart "-Ja!" utropades men så var inte fallet. Underförstått i frågan var att denna konfirmand inte gjorde det, ja, tro på Gud alltså, och hur skulle man göra då. En präst föreslog att vi skulle se på det objektiva i situationen och gav det som ett råd även för konfirmanden. Dopet. Om man är döpt så är man en kristen, menade han, och så var det med det. Den aktiva handlingen och valet att tro på Gud var inte så noga, om än önskvärt. Jag var tvungen att inflika att om man inte tror på Gud är det ju rätt svårt att just konfirmera sin tro på Gud, eller hur? Tystnad följde. Skulle vi sparka ut en konfirmand?
Många har påpekat att kristendomen i allmänhet och bekännande troende i synnerhet har blivit en bristvara i samhället. För många upplevs det som positivt, ungefär som i mataffären där gamla resursslösande, syntetiska och trista produkter försvinner i hyllorna till förmån för nya, fräscha och ekologiska varor med smak och färg. Även i radioprogrammet påpekades att det under lång tid, och säkert även i våra dagar, var så att kristendomen uppfattades som emot "det goda livet". Allt som var roligt eller gott var synd och skam. Man skulle inte spela kort, dansa, lyssna på elgitarr eller trummor, alkohol var det värsta som fanns och givetvis uppfattades kyrkan också emot det "roligaste" av allt...sex...men att det också uppfattades som hyckleri á la filmen "Så som i himmelen" som är populär i dagarna. Osyntetiskt.
Men nu är det fritt fram för allt och kyrkan försöker hänga med och vara "relevant" och går i Pridetåg i Stockholm fastän det mest är "too little, too late" för de flesta. Kul...men so what?.
Själv tror jag att det handlar om att visa på att det här med att kristen är två saker. Två enkla saker att förstå. För det första är det något objektiv och för det andra något subjektivt.
Att vara kristen är i sin essens att vara Kristuslik, en efterföljare, att vara född på nytt av Guds ande, en som har omvänt sig och tror att Jesus är Gud som uppstod från de döda, som tror på t.ex. den Niceanska trosbekännelsen på allvar. Det är objektiv och oberoende av situation, person, uppväxt, kultur, osv.. Så är det bara. Alla förstår detta innerst inne för så funkar livet i övrigt. Man kan inte vara svensk om man är född, uppvuxen och bor i Norge till norska föräldrar även om man tycker om Sverige. Det går bara inte. Lika lite kan man vara en kristen om man inte tror på Jesus som Herre och frälsare eller att han uppstod från döden.
Subjektivt är att vara kristen en personlig upplevelse och ett beslut/ställningstagande. Ingen föds kristen. Ingen "glider in" i att vara kristen. Ingen är kristen mot sin vilja. Det är något man väljer. Att bli frälst är något som är högst personligt, att välja att tro och lita på att Jesus både finns och har levt och dött och uppstått och vill rädda och leva med oss idag. Att synd är på verkligt. Att förlåtelse är nödvändigt. Att Himmel och Helvete är på riktigt.
Att vara en kristen är bägge två och man skulle kunna säga en subjektiv hållning/relation till en objektiv verklighet. Svarar man "ja" på frågan: "-Lever du för Gud?" får man svaret om man är kristen eller inte. Kanske är det få som har gjort eller sett någon göra det?
