Jag är lite trött på att det är så populärt att vara skeptiker men så "ute" att ha några svar.
Jag tror jag lever i fel tid eller i alla fall på fel plats. Jag befinner mig, uppenbarligen, på helt fel sida av vad som är trendigt eller populärt eller godkänt av samhälletför att jag har en förkärlek för en så enkel sak som svar. Jag tycker om frågor men tycker mest om svar.
Man skulle kunna tro att alla tycker om svar, särskilt i Sverige med alla dessa frågesport program på TV och tipspromenader men jag har funnit att det tvärtom är så att man absolut inte vill ha några svar. Det är inte längre svaret som är viktigast, eller målet, utan istället resan, eller frågorna. Alla har blivit skeptiker utan att reflektera något nämnvärt över det, och jag känner mig utanför. Hur kan resan vara viktigare än målet? Hur kan frågor vara viktigare än svar?
Jag har en gammal bekant från gymnasiet som mer eller mindre professionellt menar att det enda vi vet med säkerthet är att det inte finns någon objektiv sanning, eller för att använda ett annat ord, något definitivt svar. Allt är personliga åsikter, inget är sant. Vi skapar axiom, självklara sanningar, men egentligen finns det inga sanningar, eller svar. Allt är påhittat...ja, förutom sådana självklarheter som vi får reda på i frågesportprogram. Vi kan och vill tydligen veta om vi är på spåret till Flen men inte om Gud finns.
Jag tror alltså inte så. Jag vill hävda att svar och destination är mycket viktigare än frågor och resan. Varför ställer vi så många frågor om vi inte vill ha, eller förväntar oss, eller vill ta emot, ett svar? Är det något egenvärde att värja sig mot svar? Finns det någon poäng med att ställa frågor hela tiden utan att vänta på, eller bry sig om, svaren? För mig är det en självklarhet att en fråga bara är värd sin tid i skapelsen om den förväntar sig att det finns ett svar.
Det sägs att det inte finns några dumma frågor. Det är fel. Självklart finns det dumma frågor men det är ännu dummare att tro att det är frågan som är huvudperson istället för svaret. Av någon anledning ser jag att människor runt omkring mig förväntar sig mindre och mindre svar ju viktigare frågan är. Det som borde inträffa, nämligen att man gärna vill ha svar om man har en viktig fråga, vänds upp och ner. Ju viktigare fråga som folk ställer ju mindre förväntar man sig alltså ett svar...tills det kommer så långt upp på listan att man redan på förväg har bestämt sig för att det inte finns något svar. Till exempel är det nästan ingen längre som förväntar sig ett svar på frågan "Finns Gud?". Det är liksom så långt bort att ingen tror att det ens finns ett svar på den frågan, än mindre att man kan få reda på det. Så man nöjer sig med frågesporter om vem som vann OS i brottning 1952.
Jag är alltså så "ute" att jag tror att det inte bara finns svar på stora frågor utan att det också finns rätt och fel svar. Inom kyrkans värld har detta blivit något av ett problem, för vem har det rätta svaret bland oss Protestanter? Det har till och med gått så långt att det som skrevs ner i Bibeln som ett gigantiskt samhällsproblem, "Everyone did what was right in his own eyes.", hyllas som ödmjukt och vist. Den som har ett svar är dogmatiskt eller trångsynt eller snäv. "Gud är så mycket större", brukar man säga.
Jag undrar varför så många vägrar att antingen acceptera de svar som finns på frågor stora som små, eller varför de insisterar på att "Gud är så mycket större" att hela poängen med att det finns faktiska "svar" är fel. Nästa gång du undrar över nattvarden eller dopet eller ondskan eller synden eller Himlen eller Helvetet eller Bibeln så kom ihåg att det faktiskt finns svar som Kyrkan har (med Guds hjälp) hittat genom åren.
Vi vet ganska mycket men många vill hellre uppfinna nya svar. Hitta eller be om hjälp att hitta svar som har funnits och använts genom århundradena så kommer du att bli nöjd.
