Jag var på gudstjänst i helgen och satt i kyrkbänken i en mycket gammal svensk kyrka. Åldern kunde tidsbestämmas med hjälp av kyrkbänkens o-ergonomiska utformning. Vad var egentligen tanken med en obekväm bänk, för den måste ju ha gjorts sådan med flit?
För min del är det lite lyx att gå på gudstjänst utan att medverka, i den mån att jag får tid över att reflektera över olika saker som kanske inte har just med gudstjänsten att göra. Denna gången kom jag att tänke på kyrkans två ansikten, eller två fokus. Inåt och utåt som några frikyrkan brukar säga.
Jag vet inte om det är för att allt blir så mycket lättare när man bara har två svar att välja på eller om det är något annat men vi ser allt oftare i vår samtid att det handlar om en polariserad bild av saker och ting...och såklart den utbildade och upplyste samhällskritikern som önskar "något lite mer nyanserat", men vi hoppar över honom eller henne nu.
Kyrkan har alltså två ansikten. För den invigde kallas dom ofta för "konservativ" och "liberal". För andra heter det "gammaldags" eller nyskapande". Ytterligare några tycker om begrepp som "progressiv" eller "evangelikal". Oavsett vilka ord vi använder så är det ofta så här i kyrkans värld, på gott och ont. Bibeln är full av motpoler, läs Johannesbrevet bara så får ni se. Där är det ljus och mörker, liv och död, gott och ont.
I dagens fixerade och ytliga samhälle handlar det oftast om en kyrka/kristen är för eller emot homosexualitet...eller kanske abort (men där är nästan all svenska kyrkor rörande, och tragiskt, överens). Om det är någon som orkar kämpa sig igenom den frågans emotionella minfält och vill föra en saklig debatt så välkommen att avlägga en kommentar på denna blogg så ska jag försöka delta.
Men det jag kom att tänka på där under den ganska tråkiga gudstjänsten, dessvärre, kom jag att tänka på att kyrkan också har två andra ansikten än just vad vi tycker i moral och etik frågor. Vi är en organisation som dels ser andra människor runt omkring oss. Horisontellt. Men vi är också en organisation som ser uppåt mot Himlen och strävar med att se Gud. Vertikalt.
Bibelordet säger till oss i kyrkan att vi ska fästa blicken, och tanken, på det som är "där ovan". Många gånger glömmer vi bort det och kör fast i det som vi ser runt omkring oss. Vi går igång på klimatfrågan eller jämlikhetsfrågan eller rättvisemärkt kaffe frågan eller flyktingfrågan och kör igång. Andra satsar det dom kan på frågan om kyrkans världsliga renhet och trohet mot Gud. Allt sedan Luther så tragiskt spikade upp sina teser har detta varit en heltidssysselsättning för många. Kyrkan måste bli perfekt och sann och trogen och allt.
Men idag vill jag bara komma med en enkel uppmaning. Allt det där "horisontella" är inte det kyrkan i första hand ska hålla på med. Det finns det många andra som gör och ibland lika bra eller bättre än vi. Det ingår men det ska inte vara vårt första eller största fokus. Vi måsta träna oss på att låta blicken och vårt fokus vända sig mot Gud. Till Han vi inte ser.
Man kan liksom vara trött på kyrkan och hennes många misstag men det är svårt att vara trött, eller bli trött, på Gud.
Idag, om du är trött på allt det ynkliga och fega och politiskt korrekta i kyrkan så vänd dig istället till Gud och sök Honom medans han låter sig finnas. Hans nåd har ett bäst-före datum. Tiden är nu.
