Nu för tiden är det inte lika farligt att tro som man vill i våra kyrkor. Under mina år som både präst eller kyrkobesökare har jag aldrig hört talas om att någon har blivit utkastad ur en församling, än mindre dödad. Det vore liksom höjden av icke-politiskt korrekt beteenden, eller hur? Den fria tanken måste bevaras! Ingen har rätt att döma en annan! Vem kan sätta gränser för tron?
Jag måste erkänna att jag förundras över kollegor och andra inom kyrkan, som liksom har som uppdrag att vara experter på tro och teologi, att man är så snabb till att avsäga sig ansvar för vad som är rätt och fel tro. Det verkar som om rätt tro har väldigt lite värde och att den kristna tron har blivit mer och mer som "tro" är i allmänhet. En osäkerhet och en åsikt...något den kristna tron absolut inte är.
Andra hävdar att det är av ödmjukhet man väljer att linda in vad man tycker och tror är rätt och riktigt i luddigheter. Istället för att säga att:
"- Om man inte tror på Jesus kommer man inte till Himlen" så säger man:
"- Det finns en möjlighet att det kanske är så att den som väljer, av olika orsaker och omständigheter, att inte tro på Jesus inte nödvändigtvis men möjligen gör det utifrån den personens bästa förmåga och kunskap vilket i sig möjligen är allt man kan förvänta sig utifrån den historiska-litterära forskningen senaste rön". Men ödmjukhet och luddighet är inte detsamma. Är det arrogant att hävda något man vet? Är det arrogant när Jesus säger "-Den som inte är med mig är emot mig."? Är det arrogant när Jesus säger: "- Jag känner dig inte. Vik bort från mig!". Är det arrogant när Jesus säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."?
Många menar dock att det måste vara så här. Det finns ingen objektiv sanning och det finns ingen "rätt" tro. Jesus kanske hade det, men vi är inte Jesus. Många menar att det är en självklarhet att var och en inte bara får utan också ska bestämma sin egen tro. Talesättet "Var och en blir salig på sin tro" har blivit den nya dogman, det orubbliga, även om många skulle motsätta sig detta om dom fick frågan rakt upp och ned. Men i praktiken blir det så. Om ingen påstår sig ha den rätta tron eller känna till den rätta tron så blir allas tro lika rätt....och således lika fel.
Det det egentligen handlar om är att vi har slutat att tro på ursynden eller syndens moraliska och etiska förödande och giftiga konsekvenser i våra liv. Vi tror vi är oskadade och friska och kapabla. Men det är vi inte.
Men...
Det finns ett annat problem. Om vi skulle komma överens om att osann och en felaktig teologi/tro leder oss åt fel håll (en ganska sund tanke, tycker jag) och att rätt och sann tro/teologi inte bara finns teoretiskt utan också är möjlig praktiskt/i verkligheten, hur vet vi vad den är? OCH, inte minst, hur är vi kyrka/kristna tillsammans om vi hittar den? Hur är man en teologiskt sann kyrka?
Det finns olika förslag hur man gör detta. Som jag sa så har det ibland gått så långt att man har dödat varandra. Det tror jag är dumt. Min kyrka, the United Methodist Church, har valt att sammanställa vad vi menar är rätt och sann tro i vår kyrkordning (som vi röstar om vart 4.e år), en bok som är rätt tjock. Andra har en påve och ett Magistrum. Några sitter stilla tills Anden har talat och 100% samstämmighet råder. Andra låter stor frihet råda bland församlingar och kristna.
Det de flesta kyrkor har gjort är att man följer i Jesus och Paulus fotspår och har metoder och möjligheter att utesluta medlemmar, präster och biskopar som gör som dom vill istället för vad kyrkan vill/tror. Paulus kastade ut en människa ur en församling "...sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman, för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag."
Jesus sa "Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.
Jag undrar om det finns andra alternativ för jag ser hur svårt det är med disciplin i kyrkan. Vem vill kasta ut en medlem ur en kyrka när det är så otroligt svårt att få in medlemmar? Löper vi inte risken att bli en kärlekslös och Farisée kyrka om vi börjar kasta ut människor som tror som vill och/eller lever i öppen synd? Kanske.
Men jag är övertygad om att det är minst lika skadligt att låta synden få härja fritt bland medlemmar och pastorer och diakoner och biskopar. Hur kan vi erbjuda världen frälsning från synd om vi samtidigt tillåter den i oss själva, om vi inte kämpar mot den med allt vad vi har istället för att ge den plats, i "snällhetens" namn? Jesus kallas för den sårade läkaren, inte den sjuka läkaren.
Jag kommer ihåg när jag blev frälst. Det började med att jag konfronterades med min synd. Jag kan inte påstå att det var roligt eller trevligt och det var absolut inte något som gjorde att jag ville bli medlem i en församling. Men det gjorde att jag, kanske för första gången, stötte på något "motstånd" något som sa "Det du gör är inte rätt. Du måste omvända dig". Jag var tvungen att ta ställning till något utanför mig själv som inte bara klappade mig medhårs och gav mig en applåd. (Det var jag rätt bra på själv.) Jag var tvungen att ta ställning till Jesus ord som dom stod och sa: "Omvänd dig och tro!", sa han. För en gångs skull förstod jag vad han menade. Jag förstod vad jag skulle omvända mig från och vad han vill frälsa mig från...men också vad han ville frälsa mig till.
Jag tror vi som tror på Jesus och har mött Jesus i hans frälsning har allt att vinna på att vara människor som är lika tydliga som Jesus på syndens allvar och giftiga verklighet MEN också lika tydliga på just hur fantastiskt det verkligen är att bli fri från den. Det finns mycket man kan säga om kyrkans struktur och så, särskilt min egna som just nu är i kris. Men jag tror att det är viktigare att vi återerövrar platsen som experter på synd och frälsning, utifrån personlig erfarenhet och Biblisk övertygelse i full förening med den historiska kyrkan. Sedan kan vi rädda valarna eller köra mindre bil eller köpa mer rättvist kaffe.
