Det här blogginlägget är lite speciellt och för många kanske frågetecknet är en "trigger". Självklart bör man vara stolt av att vara metodist (särskilt om man är pastor)!
Samtidigt är svaret långt ifrån självklart för många, ibland så till den grad att själva frågan uppfattas som meningslös. Vem bryr sig om vilken etikett man använder som kristen, huvudsaken är vad man gör och tror!
Något som också är ganska vanligt är att man utropar sin stolthet på grund av ett uttalande man är enig med eller något som har hänt i kyrkan som man tycker är bra. En ganska temporär förståelse av att vara stolt, eller hur? Man är stolt när något man tycker om händer. Kortlivat och ganska skört. Fairweather friends.
Det är ironiskt för mig att så många är stolta metodister när det passar eftersom Metodistkyrkan är så extremt tydlig med att den inte handlar om det som är temporärt eller individualistiskt. Utan tvekan är Metodistkyrkan den frikyrka som har använt mest tid och energi på att skapa en gemensam förståelse av vad man tror och tycker, vad det innebär att vara en kyrka och inte en förening eller en klubb. Ingen annan frikyrka har en så utarbetad och gedigen kyrkoordning som Metodistkyrkan som beskriver att man är en kyrka som har en överordnad roll och betydning som trumfar den personliga uppfattningen, att Guds ande leder kyrkan och inte individer som leder kyrkan...och samtidigt så är dom allra flesta metodister mer upptagna av individualistiska val och tyckanden. Man är stolt metodist när det passar "mig" men har en ganska tunn förståelse av att den personliga uppfattningen är inte A och O. Den är underordnad kyrkans förståelse av Guds vilja. Med andra ord, i Metodistkyrkan är kyrkan större än summan av alla medlemmar. Den påstår och menar att den är alla medlemmar OCH Gud som genom sin Ande skapar något mer, större och heligare (än en grupp människor som är medlemmar i samma förening).
När detta skrivs kan man läsa på olika sociala media att många metodister inte är särskilt stolta av att vara just metodister därför att ett beslutande organ (en centralkonferns) har beslutat något man inte tycker om. Det var fel beslut, skriver man, och istället för att hålla fast vid en metodistisk förståelse av vad det innebär att vara kyrka (nämnligen att man håller ihop och väljer att böja sin egna personliga vilja för kyrkans gemensamma förståelse, och beslut, som kyrkan menar är ett resultat av Guds egen Ande) så skriver man högljutt att det är bättre att dom som har fel försvinner så att man kan få som man vill.
Det är kortsiktigt och fel och skapar bara ett politiskt spel för att på något sätt få igenom sin vilja, ett spel som aldrig tar slut och skapar kaos och splittring varsomhelst det går fram...och här är vi nu.
Jag tror Metodistkyrkan, iallafall i teorin, har en utmärkt chans att vara Guds kyrka i världen och inte blåsa dit dom starkaste stämmorna skriker och kräver. Jag tror att Metodistkyrkan mer än dom flesta frikyrkor har en chans att låta Guds stämma tala och leda istället för dom duktigaste eller kunnigaste personerna som vet hur man organiserar och spelar spelet där man får igenom sin vilja med alla möjliga medel.
Faran är inte om homosexualitet blir acceperat eller inte, egentligen, men om kyrkan ger upp sin förståelse av sig själv och hamnar i samtidens individualistiska drev där människorna bestämmer och ingen väljer att böja sin vilja eller sitt knä.
Hur blev det så att den personliga uppfattningen, eller tron eller förståelsen, är så stark att den kräver att alla andra måste böja sig istället för tvärtom? Hur blev det så att man, som ett bortskämt barn, kräver att alla andra måste ändra sig för själv är det omöjligt? Alla andra har fel men inte jag.
Tänk om det är så att jag har fel, eller du? Är vi då villiga att böja oss och acceptera att vi inte har alla rätt? Är vi villiga att låta Gud styra kyrkan genom in Ande och böja oss för Hans vilja och ledning...eller är det bara när vi är glada över beslutet och vägvalet som vi "böjer oss"?
Den enda lösningen på kyrkans nuvarande problem med tusentals av församlingar som lämnar och där det vanligaste är att man ropar och gapar tills man får som man vill, är att människor väljer att följa Guds ledning av kyrkan som kyrkan själv säger inträffar under "Holy Conferencing", eller konferenser och mötesplatser där man samlas för att söka Guds vägledning och vilja. Att man väljer att underordna sig sin egen kyrka för man tror att Gud talar till kyrkan tydligare och klarare än till det egna sinnet. För att man är en god och stolt metodist.
Vem som helst kan ha fel och har fel om både det ena och det andra. Idag är man säker, imorgon inte lika säker. Guds vilja blir fånge till min vilja och vad jag tycker och tänker. Hur kan det bli bra?
Metodistkyrkan har fortfarande ett unikt läge att finna Guds vilja bland alla högröstade och duktiga även om det inte verkar så. Det finns tid. Är det fortfarande möjligt att vi väljer Gud före oss själva och följer vår kyrka dit hon upplever att Gud leder...eller är det för sent och den högröstade eller duktigaste människan vinner?
