Mitt i sommarens möjligheter att bilda sig en uppfattning om nuets och "vägen vidare" teologi så mötte jag igår en man som, hör och häpna, var intresserad och öppen för kristendomen. Finns dom!?! Mitt under en fika så kom det fram, i en fråga om "är alla frikyrkor är protestantiska?"...och fortsatte sedan med mycket viktigare saker.
Hela tiden bad jag frenetiskt till Gud. Vad skulle jag säga? Vem var denna människa och hur kunde jag bäst möta honom? Vuxendop, syndabekännelse och medlemskap kändes ohyggligt långt borta. Helig Ande, hjälp mig! Nu är jag dessutom pastor och en sådan, om någon, ska ju vara beredd på att leda en själ till korset och den tomma graven, och ändå måste jag erkänna att jag kände mig lite vilsen och tafatt. Inte bra alls. Inte så att jag gjorde bort mig totalt men jag var inte riktigt beredd.
Vad skulle du göra om du märkte att en människa kom från ingenstans och visade intresse för kristendomen? Jo, jag lyssnade. Jo, jag berättade lite om mig själv. Jo, jag gick från kyrka till Jesus. Jo, jag besvarade frågor. Men ändå, lite tafatt.
Jag tror att det är viktigt att så snabbt som möjligt, vilket inte behöver vara stressat för den sakens skull, anamma en teologi om läget (ruiner), sätta sig i skolbänken igen (mer om detta senare), hitta sin gåva i Anden och gå igång på den (teologi/apologetik för mig), samt att vara uppmärksam och påläst om människans nutida situation och framförallt Kristendomens svar på lidande (för en värld i synd kommer obönhörligen att lida). Det finns enstaka människor där ute som trots allt har nåtts av Guds Ande och svarat med ett öppet hjärta. Dom är inte många, men det gäller att inte villa bort sig utan att vara redo för Guds Ande att verka genom oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar