Svenska kyrkan har släppt en undersökning som ger ett väldigt bra underlag för hur dess medlemmar ser på sin kyrka och tro. 15% tror på Jesus. Biskop Eva Brunne menar att det inte är en krisrapport utan säger:
"- Det kan finnas en risk att man ser det så, men det här är ett viktigt material för oss för när vi ska se hur vi ska vara kyrka. Det är ingen kris att det finns ett antal ateister och agnostiker som vill vara med. Att de valt att inte gå ur säger något om att vi är en kyrka med mycket stort förtroende."
Självklart är det ingen kris att ateister eller agnostiker vill vara med vilket inte heller är frågan. Förvisso borde det vara en kris att ateister känner sig hemma i en kyrka som tror på Gud som medlemmar, men det är ett annat problem. Huvudproblemet är väl ändå att endast 15% tror på Jesus. Hur kan det bli något annat än kris i en kyrka om 85% inte tror på Jesus?
Föga förvånande talar f.d. statskyrkan politikiska för i verklighetens språk kallas ett sådant resultat för kris.
Undrar vad det skulle bli i de andra kyrkorna?
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=264978
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kyrkan-ifragasatter-sin-relevans_6245786.svd
onsdag 15 juni 2011
söndag 12 juni 2011
Vem behöver ett samfund?
Spelar samfund någon roll?
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
På ett sätt inte och på ett annat sätt absolut. Samfund spelar ingen roll om man inte är kristen och vill bli det. Däremot spelar samfund en väldigt viktig roll när det handlar om det kristna livet. Ingen organisation (sorry Katoliker) frälser eller helgar men kyrkor/samfund kan antingen hjälpa eller stjälpa livet i Jesus, det vi även kallar för helgelse.
För en otroende är samfundsfrågan helt ointressant förutom vad som skiljer dom åt vilket ju i våra dagar är en icke-fråga då spridningen är lika stor inom samfunden. Nästan ingen borde välja Jesus beroende på ett samfund men man borde välja var man vill tjäna Gud och leva sitt kristna liv.
I upptakten till GF-kyrkans blivande gjordes en analys av vårt samhälle där 9 punkter lades fram. Dessa punkter ansågs som problem eller möjligheter i samhället där kyrkan kunde vara en kraft för det goda. Bland dessa stod bl.a. individualismen och ytligheten. Helt riktigt är dessa två problem för ett samhälle eftersom de i grund och botten uppmanar till anarki och banalitet. Detta i sin tur leder att i samhällen som vårt med en lång kristen historia kommer olika krafter att försöka motverka dessa två, anarki och banalitet, eftersom de anses (med rätta) vara destruktiva och meningslösa. Individualism (som i grunden flirtar med anarki) leder till förödande maktkamper och politiska rävspel. Ytlighet leder till det som alla anser vara höjden av löjlighet att t.ex. BigBrother Börje står på löpsedeln när Syriens president mördar sina egna. Innerst inne tycker alla att ytlighet är meningslöst men det är det enda som finns när djupet är borta...och med djupet menar jag Gud.
Åter till frågan om samfund behövs. Samfund och kyrka är ju egentligen bara en samling människor som samlas och delar en uppfattning om Gud och världen. Den vill vara en del av Jesu kropp, ledas av Jesus och visa vägen till Jesus...men också fostra i Jesus, hjälpa och undervisa i efterföljelse, stödja i kriser, hjälpa ett trasigt samhälle, m.m.. Om då ett samfund, som är en större version av den lokala församlingen, inte gör detta blir det heller inget av församlingen. Lite falskt. Hur kan en församling vara trovärdig om den inte delar samfundets åsikter och tankar om hur man främjar livet som kristen, som ett exempel.
Ett exempel på detta är att t.ex. GF-kyrkan har hitintills valt att inte ta ställning i någon fråga som kan härledas till just ytlighet eller individualism, förutom i beslutet att låta alla församlingar ha sin egen tro och syn på ett liv med Jesus i nästan alla avseenden. Men för att trovärdigheten ska bli äkta måste även frågor och situationer upp på tapeten som alla brottas med och där alla har olika åsikter. Hur ska det protestantiska projektets allra största problem, auktoritet, avgöras i ett samfund när alla får ha sina egna åsikter? Kan det bli ett samfund där medlemmarna känner sig delaktiga och hörda om alla får tro som dom vill?
Nu låter detta som kritik mot GF-kyrkan vilket inte riktigt är tanken. Detta finns inom alla samfund, mer eller mindre, och min åsikt är att samfund är en naturlig del av Guds samlande av sina barn och dessa barns längtan efter samhörighet, gemenskap och hjälp i efterföljelse och förståelse av vem Gud är och vad han vill med oss. Visst spelar det roll med samfund för ett samfunds enda berättigade skäl att existera är att det främjar den gemensamma strävan och längtan dess medlemmar har att på djupet förstå, älska och följa huvudet Jesus.
Låt oss slippa förenklade svar på frågan om det betyder något vilket samfund man tillhör. Det är viktigt om man tar sitt ansvar som kristen på allvar och att man inser att man inte är en ö utan i ständigt behov av relationer med andra (vilket är ett annat sätt att säga samfund). Samfund är en del av dig och du en del av det och då är det klart det spelar roll var man finns. Vi tror på en Treenighet och inte en Tre-Gud-het. Gud är en, Fader, Son och Ande. Detta är bilden av en kyrka eller ett samfund. Vi är inte individer som råkar vara medlemmar i samma klubb. Vi är personer skapade i treenighetens avbild som är en enighet av skillnader.
torsdag 9 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
Athanasius
hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?
Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...
Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.
Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?
Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)