Athanasius

hette en man som för länge sedan befann sig i en spännande men också mycket allvarlig situation. Jag kände en liten del av det han måste han känt för sisådär 1700 år sedan.

I helgen röstades ett nytt samfund fram. Det låter väldigt bra om man lyssnar på dom som tycker att detta är bra, nästan trendbrytande. Tonläget är uppskruvat och plötsligt har lite håglösa metodister och andra fått en nästan amerikansk glöd i både ord och skrift. The sky is the limit.
Själv röstade jag efter övertygelse och således var mitt tonläge inte riktigt detsamma. Förvisso är parallelen till Athanasius inte klockren...han var i minoritet för en Biblisk tro på Gud som Treenig vilket knappast är min verklighet när jag röstar emot majoriteten idag. Nu står inte Biblisk tro på spel. Ändå infinner sig en känsla jag tror jag delar med Athanasius, nämnligen den där känslan som får mig att undra om jag har fel och majoriteten har rätt. Kan det vara så att jag borde ändra mig och rösta för den nya kyrkan eftersom så väldigt många andra verkar tycka att det är en bra grej?
Nog är det många som inte röstar för den nya kyrka efter moget övervägande och djupgående analys om att den ligger i Guds vilja, men det är många som tydligen upplever att Gud vill denna nya kyrka. Då känns det inte så självklart att rösta "nej". Är jag bättre på att känna vad Guds vilja är än alla ja-sägare?

Jag tror inte det handlar om det. Guds rike är inte vad majoriteten röstar om. Dessutom handlar det i detta läge inte om himmel eller helvete utan istället om var man känner sig hemma och var man tror att Gud leder en. Den stora frågan är om samfundstillhörighet spelar någon roll egentligen. Frågar du nån på gatan är svaret sannolikt "nej". Nu är det ju dock så att jag och andra inte är "på gatan" utan mitt i smeten och då kanske det spelar roll. En del menar att det spelar ingen roll vilket samfund man tillhör bara man trivs och "funkar" i församlingen...men jag tycker det är en lite orättvis och felaktig bild eftersom församlingen egentligen bara är ett samfund i miniatyr. Dessutom innebär ett samfund också så mycket mer än bara administration och ett ansikte utåt. Fråga en katolik eller en grek-ortodox...

Min biskop sa att detta är ett "window of opportunity" och att kyrkan ska vara i (bl.a.) tunnelbanan där höga ungdomar kräktes på varandra. Jag undrar hur detta Bildarmöte som hölls kan innebära en möjlighet till förändring och förnyelse i sig och jag undrar vad biskopen menade med att kyrkan måste finnas i tunnelbanan. Jag tror han menade att Bildarmötet är ett brott i slentrianen, vilket är bra och att vi som är kyrkan, dvs. Jesu kropp, också måste vara kyrka där vi finns och är till...och således var vi kyrka på tunnelbanan. Biskopen var där.

Nu väntar sommaren med långa dagar att be och fundera och agera Guds vilja. Vad vill Gud i vår tid och på våra platser egentligen? Är det tid att vänta och be eller att agera och göra? Är kyrkan i ruiner? Hur kan vi bygga upp den och ska vi?

Den stora frågan är ju trots allt om en ny tre-åring i familjen kommer att tillåta tid till eftertanke...