Att ha fel

Varför är vi så otroligt dåliga på konflikter och det där med rätt och fel? När har Sverige eller du och jag tagit ställning till att något faktiskt är helt galet fel?

Det finns många saker där samhället fortfarande hävdar att vissa saker är rätt eller fel. Man har sällan haft så dålig grund till varför man tycker att något är rätt eller fel men likväl finns det en hel del där de flesta är överens. Populära ämnen i våra dagar är allt som har med kvinnor att göra, typ kvinnovåld (fel), kvinnors jämlikhet till män (rätt), trafficking (fel), abort (rätt), insemination för lesbiska (rätt), kvinnors dåliga lön (fel), kvinnors rätt att köpa och visa upp dyra handväskor (rätt). 

I mina ögon är det intressant i sig att det här med "gender" har blivit så stort i Sverige. Jag tycker det verkar som om det råder så stort kaos och så stor förvirring att det förvånar mig inte att någon tyckte vi skulle införa ett tredje kön i Sverige, Hen. När den kanske mest grundläggande och fundamentala biten med att vara människa försvinner är allt möjligt...även en recension av filmen Bilar 2 där recensenten började sin recension med orden "Ja, vi vet ju att kön är en social konstruktion...". Hur käpprätt galet är det inte när man har kommit så långt att Sveriges största och mest inflytelserika tidning recenserar en barnfilm med en utläggning om "genderkonstruktioner"?

Men för att återgå till min tanke om rätt och fel. Jag läser fru Camnerins abstrakt i hennes arbete om försoningen i kristen tro...och förfasas över den radikala feltänkande som finns där. MEN då visar det sig att det som suspekt är inte att hon menar t.ex. att korset är problematiskt i kristen tro/försoningslära utan istället att jag säger att hon har fel. Varför är det så? Varför är det snudd på lag att gängse norm är en falsk tolerans och s.k. öppenhet för allt? Hur kan t.ex. en kyrka ledas av tre människor som delar diametralt olika syn och tro på försoningen? Det är ju inte möjligt att två motsatser är rätt, eller hur?

Men ingen vill säga till den andre att "du har fel". Man är feg eller man vill inte såra någon eller man vet kanske inte riktigt varför man tycker att någon har fel. Dessutom är våra liv så påverkade av vår samtid att vi tror på fullt allvar att objektiv sanning inte finns, att alla sanningar är ok, att var och en blir salig på sin tro, att man inte kan veta något utan bara tro något inom kristendomen, osv.. 

Men vem har bestämt det? 

Jag tar det för givet att en avgörande sak i våra liv och i vår tro är att vi måste veta vad som är rätt och fel, vad som är etiskt och moraliskt rätt och fel. Vad som är rätt och fel tro. Skälet till detta är att Jesus tyckte så, Paulus tyckte så, Petrus tyckte så, Johannes tyckte så och hela Bibeln tycker så. Gud säger att x är fel och y är rätt, då är det så. Punkt. Nej, vi kan inte i oss själva säga vad som är rätt eller fel men det är ju därför Gud gav oss Bibeln och vårt förstånd och vår läskunnighet. 

En norrman som hade ett TV program där han levde "ett med naturen" avslöjades nyligen att ha bott på hotell under sin tid i vildmarken när kameran var avstängd. När han avslöjades sa han "det är svårt att veta vad som är rätt och fel och det är svårt att ta reda på". Snack. Det är bara att slå upp i Bibeln och läsa...om nu ditt samvete är helt avstängt så till den grad att lögn inte känns fel.

Det finns rätt och fel och det är inte svårt att veta vilket i de flesta fall. Det som är svårt att böja sig för Gud och erkänna att Han vet men inte jag.

från marginalen

Det är en intressant gåta att tillhöra Jesus, universums mittpunkt och omfång, men ändå befinna sig i samhällets marginal. Ungefär som att sitta i skolbänken och höra hur "all makt i himlen och på jorden har givits åt mig [Jesus]" men dyka upp som predikant på sin första gudstjänst och 12 stycken pensionärer sitter i bänkarna.

Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.

En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).

På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.

Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.

Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.

Jesus hade fel

...trodde jag när jag läste Bibeln härom dagen. Så kan det väl inte stå och så kan han ju inte mena?? Hur lätt det är att min bild av Jesus blir formgivande för hur Jesus faktiskt är. Det finns ett botemedel.

The Methodist way. Att höra the superhero pastor Adam Hamilton beskriva Metodistkyrkan i varma och tydliga ordalag gjorde gott. Vi som knappt vet varför vi är Metodister, eller var, fick höra hur fantastiskt bra vi är och hur sunda och "Via media/Mittenvägen" vi är. Att vara mittenfolket måste ju vara en straffspark i landet Lagom men ack nej...

Att hålla ihop evangeliets olika tankar är få protestantiska förbund ordnat som vårt. Evangeliet är brett och spretigt men det är inte vad som helst. Det är X men inte Y...och vi människor har svårt för sånt. Katolska kyrkan är bättre än många andra på att leva med ett brett evangelium men vi är inte långt efter och det känns väldigt bra.

Vi kan till exempel hålla ihop kärlek och helighet (iallafall på papperet) och det är ovanligt. Vi kan säga med Bibeln på hjärtat att Gud älskar dig som du är men kräver omvändelse. Det är så lätt hänt att "vår" Jesus blir en Jesus som aldrig ställde krav, som accepterade människor som du var och välsignade deras liv och val, som vann alla människor med sin kärlek och nåd och sanning, som tog hand om alla människor och bara tyckte illa om fariséer och teologiexperter...men älskade alla svaga och fattiga. Problemet är bara att det är en halv Jesus och en halv Jesus blir ingen hel relation. Alla kan tälja till en egen Jesus som passar behoven (HBT Jesus, Socialism Jesus, Green-peace Jesus, Sälja vapen Jesus, etc...), men endast Bibelordet i sin helhet kan ge oss den riktiga Jesus.

Jag tror att ett sätt att hitta Jesus-livet är att gå tillbaka till Bibeln och läsa HELA Bibeln med ett öppet sinne och traditionens hjälp och Andens ledning. Att bli som ett (skol-)barn igen och återgå till HELA Bibelordet är inte så lätt men viktigt. Tro på vad som står utan en massa krångliga och bortförklaringar. Vi ska inte läsa barnsligt men barnslikt, lita på att universums Gud faktiskt kan bevara det vi behöver veta i Bibeln utan att budskapet ska gå förlorat genom historiens gång.

The Methodist Way - Bibelns folk

The evolution of truth

Det har varit konferens. Vi har funderat på hur våra församlingar inom kyrkan kan växa och frodas, utvecklas och förändra världen.

En av talarna var Adam Hamilton, en amerikansk superhero som började sin församling med 4 och nu är 18000. En megachurch starkt präglad av affärsvärlden. Mycket var bra, mycket var inte bra men jag tror det är viktigt att inse att det är ok om andra inte gör som jag. Det kan vara bra även om inte jag tycker om det eller håller med om hur man gör det (kyrka, alltså). Om människor verkligen kommer till tro i hans församling så är det bara bra.

Samme true-blue american superpastor tog även upp frågan om homosexualitet. Motvilligt ska nämnas, och det kan man ju förstå. Han gjorde det bra och visade på respekt för både sidor i debatten. Det som retade mig och som jag tror är en väldigt farlig väg att börja vandra är inte vägen från konservativ till liberal. Jag tror däremot att det är väldigt farligt när man säger att "kyrkans position i den här frågan kommer att ändra sig inom 20 år när de unga som idag i stor majoritet håller en liberal position i frågan börja komma upp i ålder och röstar på General Conference"...och när man tycker att en sådan framtid är ok.

Frågan är väl ändå inte upp till tidsandan? Det är i mina ögon helt fel om en kyrka i väsentliga delar av sin teologi kan ändra sig genom årens gång. Det har smugit sig in en slags evolutions-tänk i kyrkan att det nya alltid är en förbättring av det gamla...men vem har sagt att det är på det sättet? Inom kyrkan har det ju alltid varit tvärtom, att blicka tillbaka till ursprunget och Jesus. Vi kan och får inte bli så förälskade i vår moderna och postmoderna värld att vi går på niten att allt nytt är bra och det gamla är per definition dåligt.

För att vara trovärdig och trofast måste en kyrka, i mina ögon, säga att "x är enligt Gud fel och synd" oavsett vad vi tycker eller vad vår omvärld säger. Det kan väl inte vara möjligt att t.ex. homosexualitet idag och igår och genom två millenier är synd och att missa Guds plan och mening med eviga konsekvenser...men att det inom 20 år kommer att bli ok? Hur schysst är det mot homosexuella som levde på 1900-talet och aldrig fick uppleva den radikala förändringen i kyrkan? Har kyrkan alltså haft fel i alla år och lurat människor när den har sagt att t.ex. utlevd homosexualitet är en synd? Hur kan människor då överhuvudtaget lita på att kyrkan vet vad den talar om idag eller i framtiden i sådana fall? Vad mer påstår sig kyrkan veta är synd men som egentligen kan ändras om några år?

Nej, det känns inte schysst att ändra sig hela tiden. Dock är det inte heller schysst att behandla HBT människor (eller andra som finns i marginalen) på ett förnedrande sätt eller avvisande sätt. Jesus visar vägen, som vanligt, i berättelsen om kvinnan/horan som fällde tårar på Jesu fötter och torkade dom med sitt hår i Lukas 7 (som vår biskop predikade om nyligen). Poängen är inte att det är ok att vara prostituerad och fortsätta med det (Jesus älskar dig och allt du gör som det är). Poängen är att kvinnan kom till Jesus, "bad"/önskade om förlåtelse, ville bli älskad och upprättad, älskade Jesus, trodde att Jesus kunde och ville det, litade på Jesus (säkerligen med viss bävan för vad han skulle säga) och fick sin frälsning genom sin tro. Aldrig någonsin sa Jesus att "det är ok att du är som du är...fortsätt med att synda för synd finns inte längre." Jesus tog emot alla men hade alltid en förvandling i bakfickan åt alla som önskade räddning och frälsning...genom omvändelse och tro (Markus 1:15).

Sanning kan aldrig utvecklas. Sanning kan aldrig bli falskhet och tvärtom. Den kan heller aldrig röstas fram. Sanning bara är och även om det är självklart att inte jag har sanningen kan det lika väl vara sant att jag har sanningen genom att jag har tagit emot den från någon annan, typ Jesus. Den är inte min i det att jag har hittat på den men den är min för jag har fått den i gåva av Jesus. Det har egentligen alla, i Bibel ordet, och samma gåva har försiktigt förts vidare från människa till människa, från generation till generation. Jag önskar inte ändra i den sanningen utan bara ta den till mig och leva ut den så att Jesus kan bli lika attraktiv för andra som han var och är för mig...och där har jag säkert mycket att lära.