onsdag 21 september 2011

från marginalen

Det är en intressant gåta att tillhöra Jesus, universums mittpunkt och omfång, men ändå befinna sig i samhällets marginal. Ungefär som att sitta i skolbänken och höra hur "all makt i himlen och på jorden har givits åt mig [Jesus]" men dyka upp som predikant på sin första gudstjänst och 12 stycken pensionärer sitter i bänkarna.

Det finns inte så oerhört många vägar vidare att gå, trots att det i våra tider finns så otroligt många vägar att gå rent generellt. Om vi är ensamma och ingen kommer på våra fantastiska predikningar kan vi blogga eller twittra eller facebooka. Om ingen tycker att det vi säger är bra kan vi kommentera anonymt. Om vi vill ändra på världen kan vi skriva en insändare till Sändaren i pajamas.

En väg att gå, som jag tror på, är att börja med insikten att det inte finns så många vägar för Guds rike att gå vidare. Det är vad det är oavsett vad vi tycker eller tror. Denna vägen kallar jag för Vincents väg. Vincent av Lerins var en härlig kille som levde för länge sedan och som rent vetenskapligt gick till väga för att komma till rätta med frågan "Vad är kristen tro?". Han som vi inser att det behövs en auktoritet som säger att "evangeliet är x och inte y", "frälsning är x och inte y", och så vidare. Kyrkan hade påven men vad hände om kyrkan eller påven gjorde/valde/röstade fel? Hur vet man det? Vincent av Lerins gjorde en undersökning i hela kristendomen och kom fram till följande formel som en måttstock på vad som är kristen tro: "Det som har trotts av alla, på alla platser, genom alla tider, är kristen tro". För min del är den helt lysande och hjälper oss att hålla fast vi den tro som lärjungarna fick av Jesus och GT (Jesus Bibel).

På denna vägen, där tron liksom i sitt innehåll är dynamiskt men också statiskt (den går djupare, inte bredare) finns det en annan insikt som jag tror är viktig för oss i marginalen. Guds rike rullar på, för Gud är inte så nödgad av oss att allt står stilla och väntar på att vi ska göra rätt eller hitta rätt eller lyssna rätt. Gud har i sin vishet valt kyrkan som medel att frälsa världen men kyrkan är större än x antal medlemmar. Det är Gud som frälser världen, inte vi. Detta får den konsekvens att vi måste stanna upp och se var är Guds rike på gång. Vad gör Gud i vårt samhälle, eller ännu hellre i våra medmänniskor, idag? Detta tar tid och det kräver disciplin. Det kräver djup kunskap om den tro vi har fått i arv och det kräver ett stort mått av öppenhet och ödmjukhet inför våra medmänniskor. Dom är inte våra fiender oavsett hur fel dom har eller gör. Detta gör också att vi inte tar oss själva på så stort allvar även om vårt uppdrag är allvarligt.

Detta i sin tur leder till ännu en insikt och det är att vi måste komma närmre människorna än vad vi gör idag. Vi måste först och främst dyka rätt ner i den ocean av tro som Vincent beskriver men sedan komma upp på land igen, drypande genomblöta och droppandes av den tro vi har mött där i Guds ocean för att skvätta ner vår omgivning. En människa åt gången, och antagligen människor som vi umgås med i vanliga fall. Jag tror inte att alla måste umgås med alla och vara allas evangelist. Det är onaturligt. Jag tror hellre att alla måste vara äkta evangelister så som dom är och på så sätt nå dom människor som man umgås med mest naturligt. Självklart betyder inte detta att man kan slippa träffa jobbiga och smutsiga människor för vi ska nå alla människor, men jag tror det är viktigt att vi får vara den typen av människor som Gud har tänkt oss till. Dryper vi sedan av Guds liv/vatten tvivlar jag på att vi bara talar och umgås med vackra människor. Det gjorde inte Gud.

Till sist tror jag det är av yppersta vikt att vi inte gör vår tro mer fantastisk än vad vi har upplevt den som. I våra dagar är äkthet så ovanligt att folk knappt tror det finns. Reklamvärldens ord-massaker har gjort att folk rent instinktivt känner på sig att nåt är fel om det låter för bra (vilket är väldigt intressant i sig. Har folk en äkthets indikator inbyggt? Av vem?). Därför tvivlar jag på uttalande eller publikationer som får tron att låta så övernaturligt fantastisk. Är kyrkan verkligen så fantastisk som vi säger att den är? Är den som en familj där man hjälper varandra och stödjer varandra...eller är det så att man känner sin brevbärare bättre än många "bröder och systrar"?
Först om vi har haft "first hand knowledge of God" kan vi ha nåt att säga för är det nåt vår samtid letar efter och saknar så är det något som faktiskt händer och förändrar. Har ni tänkt på att nästan allt i vårt samhälle är tomt? Där vi lägger ner mest pengar och tid och kraft, exempelvis våra hus eller våra bilar eller våra jobb eller våra prylar eller våra resor är tomma i sig. Allt måste fyllas med innehåll och om vi är dom som ska fylla livet med innehåll, vilket det är, så blir det ju omöjligt att genomföra om det är oss det är "fel" på...om det är du och jag som behöver fyllas med nåt (typ liv).
Men har vi fyllts av Gud, genom den trånga, smala grinden kallad "omvändelse och tro", DÅ har vi något att komma med. Om vi verkligen har Gud i oss och vet om det och världen ser det...då händer det grejer. Inte förr.

Inga kommentarer:

ShareThis