Svar på ateisternas fråga 3...och 4 andra saker.

Så här lyder fråga 3 från ateisterna: 3. Why does the Bible routinely depict God as manifesting himself in dramatic, unmistakable ways and performing obvious miracles even before the eyes of nonbelievers, when no such thing happens in the world today?

Svar: Här finns det ett ganska kort och bra svar:

För det första visade sig knappast Gud rutinmässigt. Dock är mirakel och uppenbarelser av Gud (på ett övernaturligt sätt) en grundpelare i Bibeln och kristen tro. På ett sätt är det helt enkelt omöjligt för oss att veta varför Gud inte gör något idag som han gjorde då. Vi kan däremot spekulera baserat på vad Bibeln och Jesus säger om detta.

Jesus, som på alla vis var den starkaste och mest påtagliga uppenbarelsen av Gud (bl.a. genom sina många fantastiska underverk under kort tid i en begränsat geografiskt område), sa en gång att hans mirakel hade som syfte att peka på honom. Trodde dom inte på vad han sa och gjorde så kanske folket skulle tro på honom eftersom han gjorde mirakel. 

Människan har dock visat sig extraordinärt usel på att se Gud eller följa Gud eller älska Gud bara för att Gud har uppenbarat sig mirakulöst genom historien. Den kanske mest dramatiska uppenbarelsen, i eld och rök och röst fallandes från himlen så att berget Sinai började brinna, gjorde ett mäktigt första intryck men det dröjde inte länge förrän folket dansande runt en guldkalv eftersom de tyckte att det dröjde lite för länge när Moses gick upp på berget och talade med Gud. 

Av det kan vi tänka oss att Gud helt enkelt inte har så många möjligheter kvar att få oss att förstå att han finns eller vem han är. Jesus var och är liksom den bästa och lättaste han kunde "göra" för oss och om vi inte tror på honom så finns det liksom inga alternativ kvar. Det är också relevant att komma ihåg att Gud inte är speciellt intresserad av att vi bara tror att han finns (det gör demonerna också) utan är istället väldigt intresserad av att vi tror att han finns och har en personlig relation till honom genom tro av nåd...och det är visioner i skyn svåra att ordna.

...och så fyra andra saker. Jag tror det är viktigt att vi ibland stannar upp och erkänner för oss själva att även om vi är bra på mycket och vill tycka om mycket så är det vår uppgift att använda vår tid och engagemang på vissa saker. För min del har det blivit fyra stycken områden. Jag återkommer alltid till dom och jag känner starkast för dom. Jag tror jag ska försöka satsa på att bli bättre och visare och heligare genom att fokusera på just dessa fyra områden. De är:

1. Heliggörelse eller helgelse - detta är den kristna trons mål...att bli som Jesus. Hur blir man det? Vad betyder det? Är det möjligt?

2. Apologetik - att förstå och ge svar på min tro. Alltid defensivt. Alltid med kärlek. Alltid ödmjukt.

3. Ondskan - hur kan en god och allsmäktig och allvetande Gud existera när det finns så mycket ondska i världen. På ett sätt en del av punkt 3 men ändå inte. Det är så stort och övergripande att det krävs en egen punkt.

4. Epistemologi - mitt intresse för hur vi kan veta något över huvudtaget...baserat på Jesus ord om att han är sanning och vilka konsekvenser det får för hur vi vet något och vad vi kan veta. Också ämnet för min (förhoppningsvis) kommande doktorsavhandling.

Dessa punkter skrev jag egentligen mest för att jag ska bli påmind om dom själv. Det är viktigt i vår värld av sociala media att fokusera sig och välja bort andra saker som möjligtvis är bra men inte nödvändiga. Alla har en uppgift och plats att fylla. Jag tror att dessa är mina.

Hearts and minds

Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.

Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.

Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.

Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.

I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.

Vilket är precis vad det gör.

Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"

Svar 2 på ateisternas frågor

Frågan handlar om det är rimligt att påstå/tro, som Bibeln gör, att ett fel eller en synd kan bli förlåtet genom att skulden magiskt överförs till en oskyldig person...att således straffa en oskyldig person för någons annans skuld/fel.
Svar: Det är en bra fråga. Frågan om det är rimligt att tro det eller inte är alltid lite lurig (vem avgör vad som är "rimligt"?) men låt gå. Är det ens möjligt att förstå, än mindre att det är rimligt, att en oskyldig person kan försona en skyldig person? Kan jag ta på mig din skuld? 


Låt oss ta några exempel från vanliga livet:
1. Bosse är skyldig SIBA 3000:- för en TV. Kan hans kompis Sven betala hans skuld till SIBA?
Svar: I det här fallet är det ganska enkelt. Visst kan Sven betala Bosses skuld. Sven är "oskyldig" till Bosses skuld men betalar av den av ren välvilja. Problemet är att även om exemplet visar att det fungerar rent principiellt är vår synd lite mer komplicerad än ett lån till SIBA. Bland annat därför att vår synd inte är en mätbar "sak". Vår synd kan inte mätas med kronor, klockan eller kilon.


2. Sven är och handlar. Han ser Emma stjäla hans olåsta cykel utanför affären. Kan Pia, som just gick förbi, ta på sig Emmas skuld?
Svar: Nu är det lite mer komplicerat. En lagbrott har inträffat och lagen säger att den skyldige är den som ska straffas. En Pia kan med all sannolikhet inte straffas även om hon erkänner eftersom Sven såg att det var Emma som stal cykeln. 
Ibland kan en förälder dock vilja ta på sig barnets straff. Då blir saken lite annorlunda. Om Emma var Pias lillasyster som riskerade ett långt fängelsestraff om hon åkte fast (och hon själv bara riskerade böter) vore det kanske möjligt att övertala Sven om att låta Pia ta straffet. Problemet är ju att Emma fortfarande är skyldig, möjligtvis till två brott. Nej, vår synd, om den ses som ett lagbrott, kan svårligen förlåtas genom att en oskyldig dör i vårt ställe.


3. Peter är gift med Eva. Peter bedrar Eva med Lisa. Kan Eva ta på sig Peters skuld?
Svar: Ibland händer detta i verkligheten. En kvinna (eller en man) tar på sig skulden för att partnern har varit otrogen. Det är i det fallet inte sunt eller särskilt bra men det händer. Men det är kanske lite så Gud gör med oss människor i Jesus. Vår synd mot Gud är först och främst valet av en annan, att ha brutit relationen med Gud, och även om han vet att det inte är hans fel är det han som måste ta initiativet. Vi har ju valt bort honom.
I fallet med Gud och oss är det också så att vår otrohet leder till döden för oss själva eftersom endast genom vår relation med Gud har vi liv. Kort sagt, efter Eva och äpplet dör alla människor. Häng med nu: 
Eftersom relationen måste återupprättas eftersom Gud är fullkomlig kärlek och kärlek aldrig ger upp krävde Guds själva essens att människan och Gud skulle återförenas. Detta var dock inte möjligt eftersom människan i sig själv var, och är, oförmögen att vända sig tillbaka till Gud (en skillnad mellan vår otrohet mot andra människor och mot Gud. Mot Gud är den evig, från vårt perspektiv.). Detta är också uppenbart i Gamla Testamentet där vi fick klara instruktioner om hur vi skulle gå tillväga och se hur det gick...
Gud gjorde då det otroliga. Han blev människa och gick hela vägen in i döden och ut igen för att liksom vända alla kort rätt igen. Han gjorde det möjligt att för dom som litar och tror på honom, som dog i vårt ställe, kan relationen med Gud bli återupprättad...eftersom relationen med Gud bröts genom otrohet kan den helas endast med Gud och i trohet.


Ett kort svar på en svår fråga. Då blir det så här. Det är därför tro är så otroligt viktigt. Endast genom vår tro blir vi räddade från döden, den eviga skiljelinjen mellan oss och Gud.