måndag 14 november 2011

Hearts and minds

Dom som har mött Jesus träffas över tid och rum; träffas i det kollektiva minnet hos alla dom som har vandrat denna jord i svunnen tid.Gud skapade en organism så att hans ord aldrig må dö ut och hans ord alltid ska uttalas. Kyrkan heter den. I varje tid har den kämpat med minnesförlust och förnyelsens lust och fägring; med den förstelnande byråkratin och den förtappade egenvandringen. Så även i vår tid.

Den är annorlunda, Kyrkan. Hon har överlevt allt ifrån trolöshet till flagrant heresi och regelrätt förkalkning och står fortfarande kvar. Hon är stor och mäktig men började inte stor och mäktig. Ingen bjöd henne till fester och möten. Ingen lyssnade på henne. Ingen brydde sig om hennes smutsiga och stilla rörelse i marginalen.
Efter en tid blev den till besvär. Pekade ständigt på samhällets falska fanéer och mörkrets lögner om makt, sex och pengar. Pekade på ett nytt liv. Pekade på dom och kärlek, nåd och straff. Pekade på Jesus. Pekade på korset men ännu viktigare en tom grav.
Men pekade med nya liv och nya handlingar och nya värderingar som världen aldrig förr hade sett. Pekade lite tamt och kanske lite osofistikerat med förändrade liv. Pekade med sitt firande och älskade av en gudman som dog och uppstod. Pekade med sitt nattvardsfirande och sina böner. Pekade med sin absoluta trohet mot Jesus och Gamla Testamentets Gud som samma. Pekade även med historiens absolut smartaste argument och mest rationella och logiska sätt på att deras tro var sann och riktig.

Dom dog eller förvisades eller torterades eller fängslades eller tystades eller hånskrattades åt. Höjdpunkten kom under den Arianska eran. Den gamla tron ansågs förlegad och omöjlig att hålla i ett nytt samhälle. Kyrkan hade blivit en politisk makt att räkna med och det fanns många som ville räkna. Plötsligt gick biskop och kung hand i hand. Plötsligt var fokus makt och inflytande genom strukturer. Den sanna gamla tron landsförvisades och ersattes av nya kläder, nytt språk och nya sätt.
Den som gifter sig med sin samtid blir snart en änka och efter ett tag föll den nya tron för tidens tand. Mot all förmodan fanns den gamla tron kvar, bland folket...i marginalen...för dom som har träffat Jesus dör aldrig bort. Även i mörkaste stund när allt ser förlorat ut och människor våldför sig på Guds kyrka finns den alltid kvar. I marginalen. Hos folk. Guds rike är alltid i människor men aldrig av människor.

Det är i vanligt folk som kyrkan lever och rör sig och är till. Det är genom Anden som kyrkan vinner vanliga människors hjärta och sinne. Det som en gång hände. Det som en gång berättades vid lägereldar, vid kajplatser och på restauranger lever alltid vidare för i berättelsen finns liv, ett liv som inte kan fuskas eller fejkas. Som varken kungar eller biskopar kan ordna till. Som inte den mest vältalande heretiker kan väcka. Som inte den mest välputsade publikationen kan se till. I den gamla berättelsen finns liv och när vanliga människor ser det livet levt stannar dom upp...för samma Ande verkar även i dom.

I vår tid är vi tillbaks där vi började fast med vissa förändringar. Även om vår tid på många sätt är radikalt annorlunda än andra tider...är den på det viktigaste sättet precis densamma. Den är full av vanliga människor. Dom finns där, bakom alla fanatiska "hyper" och "moden" och Twitterfierade utkast och ser sällan Andens varsamma och vilande hand i sina liv...Han som är väntades på rätt tillfälle, rätt kristen.
Det gäller att vinna människors heart and mind för bägge krävs för frälsning. Heart and mouth är heart and mind. Det gjorde Jesus en gång och det gick rätt bra även om det fick en till synes usel start.
När inkarnationen tillåts hända i oss och när vi har våra "Maria" ögonblick blir världen lite mer frälst och Anden får ytterligare en möjlighet att plugga in sina skapelser i livgivande kontakter. En del av oss som har träffat Jesus lever genom att göra, andra genom att berätta och andra genom att förklara. Oftast i marginalen. Oftast genom att låta Gud forma oss lerkärl som vi är.
Alla lever i Honom och alla lever i en ny kärlek, i ett nytt rike, ett nytt liv...ett liv som inte kan förklaras och som är helt vrickat (kan Bergspredikan make sense på jorden?) såtillvida det inte handlar om att leva i ett nytt rike fastän fötterna fortfarande sliter på denna jordens mossa och sand.

Vilket är precis vad det gör.

Förr i tiden sa man "-Come Hell or high water!".
Nuförtiden kanske vi får säga "Come Hell or reklambyråer!"

Inga kommentarer:

ShareThis