onsdag 29 maj 2013

Efter en lång frånvaro...

Känns det intressant att börja skriva lite på bloggen igen. Kanske krävs det lite distans ibland för att få något att skriva om. Vi får se. Tanken är att det ska bli en hjälp till bättre disciplin. (Edit: ironiskt nog är detta försök två).

Det som drev mig till att börja skriva igen är att det inte finns så många utlopp för de tankar och funderingar man har som präst och människa som man kanske kunde tro. Vem vill prata teologi eller tro med en präst? Det skulle vara som att prata kvantfysik med en professor, obegripligt och ointressant för de allra flesta.
Därför är en blogg ett bra alternativ eftersom man/du kan läsa den i egen takt utan att behöva känna att de åsikter eller tankar man har är idiotiska.

Visst är det lite tråkigt att det är så. Skulle inte en präst vara den första man skulle vilja prata med om man hade funderingar eller tankar kring tro och teologi, filosofi eller etik? Som man så glatt säger i andra sammanhang, om livet? Visst beror det på vilken präst man talar om och självklart kan det vara så att många andra präster möter dessa frågor och funderingar från vanliga människor på löpande band. Det kanske beror på mig, vem vet? Saken är den att enligt min erfarenhet är det sällan pastorer och präster får teologiska eller filsofiska frågor från andra människor i vardagslivet, även om det självklart händer.

Samtidigt har jag märkt att det i våra tider har uppstått någon slags mental allergisk reaktion på svar. Den som ställer öppna frågor utan att ha några svar är klok och vis. Den som har svar ses som dogmatisk eller snäv. Att kunna svara på frågor som människor har utan att ge ett säkert svar har blivit en dygd. Att stå på scen och få folk att skratta och gå därifrån med en god känsla i magen är bättre än att man får ett svar på sina frågor eller en riktning utifrån sin förvirring. Det ska helst vara diffust utan att vara meningslöst. Man ska må bra och känna sig uppmuntrad av en präst. Man ska bli lite lätt utmanad att tänka lite längre, lite bättre.

Den fråga som jag funderar mycket kring just nu är varför ingen i våra nordiska länder verkar veta varför kyrkan inte växer (med några få, härliga undantag). Varför är det ingen som vet? Varför är vi inte experter på hur man kan få ihop vanlig kristen tro och en sekulär värld?

Det tål att tänkas på.


Inga kommentarer:

ShareThis