Nåd på fel plats

Efter ett långt inlägg om homosexualitet, vilket skulle kunna göras mycket längre, är det dags för ett inlägg om nåd. De två hör ihop men inte nödvändigtvis just som det blev här...kronologiskt.

Nåd på fel plats. De allra flesta pastorer är medvetna om begreppet "cheap grace", eller "billig nåd". Begreppet betyder att man hanterar nåden på ett billigt och ytligt sätt. Ett exempel är att säga att man förstår vad Bibeln säger i fråga X men gör Y istället "för Guds nåd är så stor och Gud är alltid större". Förr hette det Antinomianism, att nåden ger en licens att göra och leva som vi vill. De flesta pastorer, och lekfolk, skulle nog säga att billig nåd är fel. Det var ju inte billigt för Gud på korset, så hur kan det vara billigt för oss?

Metodister pratar mycket om nåd. För det första är nåden temporär. I Himlen finns ingen nåd för behovet för nåd är borta (man kanske skulle kunna säga att Himlen är 100% nåd, men det förvanskar ordets betydelse, tycker jag). Nåden är till för livet här på jorden.

För det andra är nåden extremt dyrbar. Vi kan inte ta den för givet, även om den är given. Att ta nåden för givet är att nonchalera Getsemane, Korset, Dödsriket och allt det Paulus och de andra skrev om i breven. Det är att anta att man är värd frälsning och ett nytt liv. Det är att anta att det man gör och tycker och tänker är rätt och sant. Cheap grace. Nåd på fel plats.

Nåd är till för syndare för endast syndare behöver nåd. Eftersom alla är syndare så är nåd för alla...men långt ifrån alla vill inse detta. Kan man få nåd utan att inse sitt behov? Ja, det tror jag...till exempel i ett barndop. Gud, som är han som ger nåd, kräver inte att vi förstår nåden eller att vi inser vårt behov. Guds nåd är som mobilnätet, den finns överallt och runt omkring oss och i oss men ibland har vi dålig täckning. Ibland går vi in i blyklädda rum eller springer ut i skogen (alltså syndar) och om vi inte kommer ut ur rummet når nåden oss inte. 

Det är en haltande bild men den fungerar såtillvida att vi förstår att nåden är något som Gud, genom sin Ande, hela tiden översköljer oss med men vi är inte tvungna att ta emot den. Vi kan ta på oss badmössor och regnkläder eller gå inomhus. Problemet är att det är så lätt hänt att vi sitter inomhus och ser att det regnar ute och då påstå att vi lever i nåden...att vi sitter vid havet och tittar ut genom fönstret och säga att vi badar i nåden fastän vi egentligen inte gör det. 

Nåden och vi måste mötas och vi möts först när vi inser och möter Guds helighet (oftast genom Bibelordet, märkligt nog)...för då märker vi att vi verkligen behöver den. Vi behöver benådas. Som Jesaja sa när han mötte Gud...."Woe is me! It is all over!". Innan man är där, på sitt eget sätt, är nåden mest kuriosa, mer eller mindre. Från Guds sida är den alltid aktiv och drar i oss men vi själva är helt ovetande. 

Där, i mötet med Gud där man upptäcker vem han egentligen är och vem man själv egentligen är, där är det vår stora upptäckt att vi inte bara dör utan möter en god Gud full av kärlek och helighet...nåd. Där är nådens rätta plats. Som att få en kram av Mount Everest eller en smekning av en tornado eller en varm klapp av en vulkan. 

Nåden är på fel plats är alltså när man antingen antar att man är god nog eller antar att man kan leva utan Guds gränser och gör som man vill. Förtjänar en våldtäktsman nåd som glatt vägrar att inse sitt brott och utlovar fler våldtäkter? Möter han nåden där? Nej, men i Guds ögon får alla nåd som omvänder sig/ångrar sig och ber om nåd och upprättelse, även han. Multiplicera det med antal människor som har levt på jorden och vi börjar förstå vad det kostade Jesus att dö på korset.

Men nåden är också på fel plats om vi börjar med det goda mötet med Gud där nåden råder men sedan tämjer orkanen eller försöker släcka vulkanen eller plockar ner Mt. Everest bit för bit. När vi gör livet eller omständigheterna eller våra prefenser till gud och liksom plockar ner Guds helighet till vad vi tycker är en mer rimlig nivå...och sedan säger att "Gud är så mycket större" så att Han och hans gränser kan omöjligt vara så höga och mäktiga och starka som det såg ut som. Att göra Guds nåd till en allmän ursäkt eller plåster för hur bräckliga vi är och hur svårt livet är och hur mycket vi tycker att Gud måste förstå att det är svårt att vara människa....fungerar inte i kristendomen för vår Gud blev faktiskt människa. 

Nåden på rätt plats är när vi ser det enorma avståndet mellan Guds absoluta helighet och allsmäktighet och kraft, där till och med hans absolut rena kärlek skrämmer oss, och avståndet tilloss själva...bräckliga och syndiga och fångar till våra begär och frestelser som vi är. Den drar inte ner Gud till vår nivå utan önskar och bjuder oss in till att stiga upp till Guds nivå...om vi använder ett enkelt bildspråk. 

Guds nåd på rätt plats är inte en licens att göra som vi vill och få en ursäkt, eller att dra ner Guds helighet till världens standard och nivå, eller att användas som ett instrument varpå Gud liksom förstår hur svårt det är att vara människa och säger "Ok då". 

Kristendomen, och speciellt Metodismen, har en mycket positiv syn på människan för den säger att Gud önskar och älskar människan så mycket att han, genom sin nåd, kan göra oss bräckliga och syndiga och trasiga och korkade människor, lik sig själv. Gud blev människa så att vi kan bli som Gud (1 Johannes 3). 

Smaka på den...

Vad jag tror i frågan om homosexualitet och varför

Jag tillhör och är pastor i en världsvid kyrka, the United Methodist church. Jag är f.n. pastor i den norska årskonferensen, i en liten stad och församling i östra Norge. Som pastor i Metodistkyrkan, UMC, är jag bunden av dess kyrkoordning och nu är frågan om homosexualitet uppe på högsta nivå. Det handlar om vad biskoparna ska göra när en pastor har brutit mot kyrkoordningen, som tydligt förbjuder pastorer i Metodistkyrkan att viga två män eller två kvinnor.

Så det verkar vara ett lämpligt och lägligt tillfälle att skriva om vad jag tycker i frågan. Vad är min åsikt och övertygelse...och inte minst varför tror och tycker jag som jag gör? Inte minst vore det högst märkligt att som pastor inte ha en tydlig syn eller åsikt i denna högst polariserande fråga eftersom den definierar vår tids teologi och ekklesiologi så som den gör.
Det är också i mina ögon lämpligt att jag skriver om detta på min personliga blogg eftersom kyrkan redan har en åsikt i frågan och p.g.a. att min församling inte har behov av att engagera sig i just denna fråga just nu. Predikostolen är inte en plats för mode-riktiga debatter.

Till en början...

Låt mig börja med att säga att jag är mycket medveten om att jag är en priviligerad människa. Som vit, man och medelklass har jag upplevt väldigt lite av diskriminering eller utanförskap (det närmaste diskriminering var nog när jag bodde i Mississippi och upplevde hot och utanförskap på grund av att jag var vit, eller kanske när jag var mobbad i skolan för att jag var kristen). Men sanningen är den att människor som jag inte kan påstå oss vara särskilt  diskriminerade och jag är medveten om att de påverkar min åsikt i frågan. Jag kan försöka tänka mig in i hur det skulle vara att min sexuella läggning inte accepterades av min kyrka men jag kan aldrig riktigt förstå det.

Det betyder dock inte att jag inte kan ha en förståelse över huvudtaget för hur homosexuella människor mår. Jag kan fortfarande ha sympati och empati för människor utan att exakt vara i deras skor. Situationen är inte så otroligt unik att den inte liknar andra situationer av utanförskap eller diskriminering. Inte heller är min bakgrund helt avgörande för min åsikt, inte minst då jag är medveten om den och kan kompensera.

Så, vad tycker jag? 
Enkelt uttryckt är det min övertygelse att homosexualitet strider mot Guds skapelseordning och ord (dvs. Bibeln). Det är en synd att praktisera homosexualitet. I praktiken innebär det att jag tror att homosexualitet går under samma banderoll som andra sexuella synder som Jesus och Bibeln talar om,  till exempel Jesus bud om skilsmässa (enbart tillåtet i fall av otrohet) eller lustfyllda tankar om människor av motsatta könet (tankar om att vilja utöva seuxella handlingar med en annan människa).
Jag tror att sexuella handlingar och tankar enbart är tillåtna inom ett heterosexuellt äktenskap.

Detta är inte hyperpopulärt i dagens nordiska kyrkor eller i det samhälle jag rör mig i. Många hävdar att jag har fel och är en homofob. Jag upplever att många anser att jag är kärlekslös eller lagisk eller fundamentalistisk eller okänslig eller dömande eller gammaldags eller direkt okristen.
Det är ingen direkt trevlig position att hålla.

Låt mig kort bemöta de som anser att jag är ovanstående eller ännu värre. Jag känner inte särskilt många homosexuella men de jag känner har jag aldrig behandlat annorlunda. Jag kramar om en manlig vän som är homosexuell när jag träffar honom och pratar med honom som vem som helst, precis som jag kramar om en som har haft en skilsmässa och pratar med människor som surfar på porrsidor. Homosexuella människor är inte mina fiender och jag tror inte att majoriteten av dem vill förstöra kyrkan eller Guds rike. Jag tror att de flesta är ganska vanliga människor med en statistiskt sett udda sexuell preferens och läggning(proclivity på engelska).
Jag är inte homofob. Jag är rädd (vilket ordet fobi betyder) för ormar och allt ormliknande. Jag är lite rädd för höjder och trånga uttrymmen och jag skulle nog uppleva det som lite kusligt att vara ute i skogen när det är mörkt. Men jag är inte rädd för homosexuella människor.
Jag tror att alla sexuella synder är allvarliga synder och behöver bekännas för att få frälsning (holistiskt menat)...och att det är svårt för de sitter långt inne i oss och påverkar oss djupt.

Alla de andra mindre smickrande etiketterna försöker jag så gott jag kan att visa på motsatsen genom att aldrig påstå att detta är min privata lilla åsikt som jag har bara för att jag är medelklass eller för att jag har en viss (annan) personlig läggning. Jag menar att det jag tror och är övertygad om inte är min egna åsikt utan Guds mycket tydliga och historiskt sett belagda sanning...och att jag är övertygad om att Gud inte är kärlekslös. Kort sagt, vad jag tycker i frågan är ointressant. Det är vad Gud tycker i frågan som är intressant och jag menar att Gud uttryckligen har en åsikt och önskan i denna fråga. Det är den jag försöker hålla mig till.

Kort sagt, jag tror och tycker det jag gör om homosexualitet för att jag är övertygad om att Bibeln tydligt tycker på ett visst sätt och att den kristna kyrkan har enhälligt tolkat de mycket tydliga texterna på ett enhetligt sätt i över 2000 år. Jag menar att det som står i Bibeln står som det gör för att Gud ville det och har inte särskilt mycket respekt för de som ser Bibeln som ett smörgåsbord där man väljer det man tycker om (oftast "Gud är kärlek") och väljer bort det man inte tycker om (t.ex. "även kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra så att män bedrev otukt med varandra. Därmed drog de själva på sig straffet för sin villfarelse").

Jag har noga studerat de relevanta Bibelställen och läst böcker av teologer som menar att frågan om homosexualitet Bibliskt sett står på ostadig grund och borde revideras, á la slaveriet och kvinnliga präster (Teologins bakgator, Svart).
Detta är vad jag har funnit ut:
a) Texterna är inte otydliga eller svåra att tolka. Tvärtom är de väldigt tydliga. Män med män, kvinnor med kvinnor är emot Guds skapelse och är således synd. (Det är som alltid olustigt att höra att man befinner sig i en kategori som Guds inte tycker om...och det känner jag personligen till.)
b) Det står i hela Bibeln, dvs. i bägge evangelium. Jag har förståelse för de som tycker att relationen mellan GT och NT är svår men i den här frågan finns det tydliga bud i båda.
c) Texterna menar inte något annat än vad vi idag menar med homosexualitet. Ja, det fanns en slags lärling/mentorskap i antikens värld framförallt i det grekiska synsättet och homosexualitet var inte en nödvändigtsvis en "synd" i det sammanhanget...men det är inte det den mycket judiska Bibeln talar om. Bibeln talar om "män med män som män är med kvinnor". Språket kan inte bli tydligare utan att bli pornografiskt.

Men oftast anävnder de som är av övertygelsen att homosexualitet är OK i Guds ögon, och således inte en synd, en annan Bibeltext. Man pekar på Gud som kärlek och att det är att bryta mot det viktigaste budet, att älska sin nästa, till att hävda eller tycka eller påverka världen att homosexualitet är fel. Man ser det som en fråga om rättvisa och "vad vi gör mot de minsta gör vi mot Jesus". Fallet i UMC handlar just om detta. Pastorn som är anklagad för att ha brutit mot kyrkoordningen hävdar "kärleksbudet" i sitt försvar...och saken blir inte lättare för att det var hans sons bröllop.

Detta är kanske den stora frågan för det upplevs av mig som att denna fråga om kärlek och kärlekens frihet rör upp mest känslor. Hur kan en människa döma över en annan människa kärlek?...är en vanlig kommentar. Hur kan en kyrka förneka att två människor älskar varandra? Vem är dom/vi att döma?
Jag upplever att denna fråga ofta överskuggar all seriös eftertanke för det blir lätt att de som använder den gör det till en "Det-står-i-Bibeln-att-Gud-är-kärlek-och-det-räcker-för-mig" fråga. Bibeln förminskas till en enda vers.
Men om vi tänker efter så är detta inte rimligt. Alla samhällen dömer vissa sexuella handlingar OK och vissa inte. Alla människor med ett normalt psyke fördömer t.ex. barnpornografi. Så principiellt kan ingen säga att "Gud är kärlek" ger oss en licens att göra vad som helst i kärlekens namn. Det är skillnad på Biblisk kärlek och världslig kärlek (á la Hollywood).

Så det där med kärlek...vad är egentligen kärlekslöst? Är det att vara utan kärlek att säga att "Det står i Bibeln att homosexualitet är fel och det tycker jag"? Var Jesus utan kärlek när han kallade människor för "huggormars avföda"? Var Gud kärlekslös när han skällde ut de som tjänade pengar i Templet eller Fariséerna som lade bördor på folk? Var det kärlekslöst att dränka en hel ond värld i en flod? Är Gud utan kärlek när han kommer tillbaka för att skilja getterna från fåren?

Jesus började och slutade sin tid som inkarnerad/förkroppsligad Gud med samma budskap, "omvänd er och tro". I början med just de orden och i slutet med ett kors och en tom grav. Det betyder i minimum att vi människor ska vända oss om och tro/lita på Jesus. Detta betyder i sin tur att vi i oss själva är på fel väg (ingen på rätt väg behöver ju vända om?). Detta kallas ofta för "synd"...att missa målet. Detta i sin tur leder till att vi med våra liv/handlingar/tankar behöver "vändas", de leder oss fel.  Om vi vänder oss till Jesus säger han att vi får ett nytt liv. Detta är inte en illusion utan ett faktum. Detta nya livet är inte som det gamla och styrs av Guds Ande istället för vår egen, eller den Ondes ande. Detta är "basic" Biblisk tro.

Detta ger att en drös beteenden och tankar och handlingar som vi gör och tänker är fel. Detta är ingen nyhet...det är bara att läsa dagens tidning. Hela oss var/är på fel väg och således behöver hela oss vända oss om. Detta i sin tur inkluderar såklart något av det viktigaste och största vi vet och har i livet, vår sexualitet/läggning. Detta gäller heterosexuella som heterosexuella. (In fact, Bibeln talar mycket mer om heterosexuella handlingar och tankar än homosexuella och det är tragiskt att många idag bara är emot homosexualitet men är öppna för heterosexuella synder.)

Så, det här med kärlek. Är inte kärlek att vilja sin nästas bästa...och om Gud säger att X är synd och fel och emot hans plan och vilja så vore det kärlekslöst att inte säga det...för jag antar här att Gud är god och vill oss väl/älskar oss?

Så, till sist. Jag ser ingenting som skulle göra att kyrkans historiska tolkning av de Bibelställen som rör homosexualitet behöver omtolkas eller sättas in i en helt ny paradigm, en ny verklighet som skulle kräva en förändring. Som heterosexuell har jag full förståelse för att det är svårt att leva som Gud önskar, utan synd. Överallt finns det frestelser som lockar och tilltalar vad som är kvar av min syndiga natur. Det är som jag har sagt inte bara homosexuella som kämpar mot frestelser och lockelser. Frågan är om Guds nåd är stor och stark nog att i bräckliga mig hjälpa mig, och dig, att stå fast i Hans härliga och kärleksfulla helighet, den helighet som han sa vi behöver för att vara med, och komma till, Honom.. och som han har berättat för oss i Bibeln och visat i Jesus mångfascetterade kärlek. En kärlek bortom denna värld där ett blodigt kors blev omvändelsens kärlekstecken och den graven blev en svängdörr.

Jag är övertygad om att den är det, för heterosexuella och homosexuella, som vill leva med Gud enligt hans kärleksfulla ord. Och tacksam.

Ps. Jag har inte inkluderat bibelverser i texten för de är välkända, men kan fås om så önskas. Detta är ingen avhandling.