onsdag 20 november 2013

Nåd på fel plats

Efter ett långt inlägg om homosexualitet, vilket skulle kunna göras mycket längre, är det dags för ett inlägg om nåd. De två hör ihop men inte nödvändigtvis just som det blev här...kronologiskt.

Nåd på fel plats. De allra flesta pastorer är medvetna om begreppet "cheap grace", eller "billig nåd". Begreppet betyder att man hanterar nåden på ett billigt och ytligt sätt. Ett exempel är att säga att man förstår vad Bibeln säger i fråga X men gör Y istället "för Guds nåd är så stor och Gud är alltid större". Förr hette det Antinomianism, att nåden ger en licens att göra och leva som vi vill. De flesta pastorer, och lekfolk, skulle nog säga att billig nåd är fel. Det var ju inte billigt för Gud på korset, så hur kan det vara billigt för oss?

Metodister pratar mycket om nåd. För det första är nåden temporär. I Himlen finns ingen nåd för behovet för nåd är borta (man kanske skulle kunna säga att Himlen är 100% nåd, men det förvanskar ordets betydelse, tycker jag). Nåden är till för livet här på jorden.
För det andra är nåden extremt dyrbar. Vi kan inte ta den för givet, även om den är given. Att ta nåden för givet är att nonchalera Getsemane, Korset, Dödsriket och allt det Paulus och de andra skrev om i breven. Det är att anta att man är värd frälsning och ett nytt liv. Det är att anta att det man gör och tycker och tänker är rätt och sant. Cheap grace. Nåd på fel plats.

Nåd är till för syndare för endast syndare behöver nåd. Eftersom alla är syndare så är nåd för alla...men långt ifrån alla vill inse detta. Kan man få nåd utan att inse sitt behov? Ja, det tror jag...till exempel i ett barndop. Gud, som är han som ger nåd, kräver inte att vi förstår nåden eller att vi inser vårt behov. Guds nåd är som mobilnätet, den finns överallt och runt omkring oss och i oss men ibland har vi dålig täckning. Ibland går vi in i blyklädda rum eller springer ut i skogen (alltså syndar) och om vi inte kommer ut ur rummet når nåden oss inte. 

Det är en haltande bild men den fungerar såtillvida att vi förstår att nåden är något som Gud, genom sin Ande, hela tiden översköljer oss med men vi är inte tvungna att ta emot den. Vi kan ta på oss badmössor och regnkläder eller gå inomhus. Problemet är att det är så lätt hänt att vi sitter inomhus och ser att det regnar ute och då påstå att vi lever i nåden...att vi sitter vid havet och tittar ut genom fönstret och säga att vi badar i nåden fastän vi egentligen inte gör det. 

Nåden och vi måste mötas och vi möts först när vi inser och möter Guds helighet (oftast genom Bibelordet, märkligt nog)...för då märker vi att vi verkligen behöver den. Vi behöver benådas. Som Jesaja sa när han mötte Gud...."Woe is me! It is all over!". Innan man är där, på sitt eget sätt, är nåden mest kuriosa, mer eller mindre. Från Guds sida är den alltid aktiv och drar i oss men vi själva är helt ovetande. 
Där, i mötet med Gud där man upptäcker vem han egentligen är och vem man själv egentligen är, där är det vår stora upptäckt att vi inte bara dör utan möter en god Gud full av kärlek och helighet...nåd. Där är nådens rätta plats. Som att få en kram av Mount Everest eller en smekning av en tornado eller en varm klapp av en vulkan. 


Nåden är på fel plats är alltså när man antingen antar att man är god nog eller antar att man kan leva utan Guds gränser och gör som man vill. Förtjänar en våldtäktsman nåd som glatt vägrar att inse sitt brott och utlovar fler våldtäkter? Möter han nåden där? Nej, men i Guds ögon får alla nåd som omvänder sig/ångrar sig och ber om nåd och upprättelse, även han. Multiplicera det med antal människor som har levt på jorden och vi börjar förstå vad det kostade Jesus att dö på korset.
Men nåden är också på fel plats om vi börjar med det goda mötet med Gud där nåden råder men sedan tämjer orkanen eller försöker släcka vulkanen eller plockar ner Mt. Everest bit för bit. När vi gör livet eller omständigheterna eller våra prefenser till gud och liksom plockar ner Guds helighet till vad vi tycker är en mer rimlig nivå...och sedan säger att "Gud är så mycket större" så att Han och hans gränser kan omöjligt vara så höga och mäktiga och starka som det såg ut som. Att göra Guds nåd till en allmän ursäkt eller plåster för hur bräckliga vi är och hur svårt livet är och hur mycket vi tycker att Gud måste förstå att det är svårt att vara människa....fungerar inte i kristendomen för vår Gud blev faktiskt människa. 

Nåden på rätt plats är när vi ser det enorma avståndet mellan Guds absoluta helighet och allsmäktighet och kraft, där till och med hans absolut rena kärlek skrämmer oss, och avståndet tilloss själva...bräckliga och syndiga och fångar till våra begär och frestelser som vi är. Den drar inte ner Gud till vår nivå utan önskar och bjuder oss in till att stiga upp till Guds nivå...om vi använder ett enkelt bildspråk. 
Guds nåd på rätt plats är inte en licens att göra som vi vill och få en ursäkt, eller att dra ner Guds helighet till världens standard och nivå, eller att användas som ett instrument varpå Gud liksom förstår hur svårt det är att vara människa och säger "Ok då". 
Kristendomen, och speciellt Metodismen, har en mycket positiv syn på människan för den säger att Gud önskar och älskar människan så mycket att han, genom sin nåd, kan göra oss bräckliga och syndiga och trasiga och korkade människor, lik sig själv. Gud blev människa så att vi kan bli som Gud (1 Johannes 3). 

Smaka på den...



Inga kommentarer:

ShareThis