Vad är en kristen?

Jag lyssnade på ett program på radio, P1 i Sverige. Temat var "Sverige, det gudlösa landet" och i studion fanns en religionsprofessor som hade skrivit boken och en idéhistoriker. Diskussionen handlade om Sverige som ett kristet land, eller rättare sagt om vad det innebär att vara "kristen" och hur den svenska kulturen och samhället har lämnat kristendomen för andra uttryck av andlighet eller likgiltighet men att kristendomen finns kvar i samhällets "själ" på tusen sätt. Frågan då var alltså om kulturkristenheten, som dop i kyrkan och julfirande, kan kallas "kristen". Ett exempel var en kvinna från Pakistan som firar Eid, bär slöja och äter Halal-kött kodifieras som muslim/religiös medans en svensk kvinna som döper sitt barn i kyrkan, firar jul och går på en adventsgudstjänst inte alls skulle kalla sig för religiös. Ett intressant program, faktiskt.

Det som var mest intressant var diskussionen om vad som faktiskt är, eller kan kallas, för "kristet". Man påpekade att idag har uttrycket "kidnappats" av den pietistiska rörelsen, alltså frikyrkorna, och således lämnar många "utanför" begreppet. Bara den som "tror på Gud, det övernaturliga, osv.." är kristen. Ett exempel var präster i Svenska kyrkan som upplevde pinsamhet över att behöva klargöra vilken slags kristenhet dom stod för, typ: "Jag är kristen, men alltså inte som Livets Ord menar".

Debatten speglade såklart samhällets mer eller mindre religiösa kollaps och hur begrepp kan användas och tolkas fritt och snabbt i vårt Twitter samhälle. Jag satt och tänkte tillbaka på en fråga som dök upp under konfirmationundervisningen hemma i Norge mellan oss ledare och präster. En konfirmand hade ställt frågan, "-Måste man tro på detta här för att bli konfirmerad?". Man skulle kunna tro att ett rungande och lite självklart "-Ja!" utropades men så var inte fallet. Underförstått i frågan var att denna konfirmand inte gjorde det, ja, tro på Gud alltså, och hur skulle man göra då. En präst föreslog att vi skulle se på det objektiva i situationen och gav det som ett råd även för konfirmanden. Dopet. Om man är döpt så är man en kristen, menade han, och så var det med det. Den aktiva handlingen och valet att tro på Gud var inte så noga, om än önskvärt. Jag var tvungen att inflika att om man inte tror på Gud är det ju rätt svårt att just konfirmera sin tro på Gud, eller hur? Tystnad följde. Skulle vi sparka ut en konfirmand?

Många har påpekat att kristendomen i allmänhet och bekännande troende i synnerhet har blivit en bristvara i samhället. För många upplevs det som positivt, ungefär som i mataffären där gamla resursslösande, syntetiska och trista produkter försvinner i hyllorna till förmån för nya, fräscha och ekologiska varor med smak och färg. Även i radioprogrammet påpekades att det under lång tid, och säkert även i våra dagar, var så att kristendomen uppfattades som emot "det goda livet". Allt som var roligt eller gott var synd och skam. Man skulle inte spela kort, dansa, lyssna på elgitarr eller trummor, alkohol var det värsta som fanns och givetvis uppfattades kyrkan också emot det "roligaste" av allt...sex...men att det också uppfattades som hyckleri á la filmen "Så som i himmelen" som är populär i dagarna. Osyntetiskt.
Men nu är det fritt fram för allt och kyrkan försöker hänga med och vara "relevant" och går i Pridetåg i Stockholm fastän det mest är "too little, too late" för de flesta. Kul...men so what?.

Själv tror jag att det handlar om att visa på att det här med att kristen är två saker. Två enkla saker att förstå. För det första är det något objektiv och för det andra något subjektivt.
Att vara kristen är i sin essens att vara Kristuslik, en efterföljare, att vara född på nytt av Guds ande, en som har omvänt sig och tror att Jesus är Gud som uppstod från de döda, som tror på t.ex. den Niceanska trosbekännelsen på allvar. Det är objektiv och oberoende av situation, person, uppväxt, kultur, osv.. Så är det bara. Alla förstår detta innerst inne för så funkar livet i övrigt. Man kan inte vara svensk om man är född, uppvuxen och bor i Norge till norska föräldrar även om man tycker om Sverige. Det går bara inte. Lika lite kan man vara en kristen om man inte tror på Jesus som Herre och frälsare eller att han uppstod från döden.

Subjektivt är att vara kristen en personlig upplevelse och ett beslut/ställningstagande. Ingen föds kristen. Ingen "glider in" i att vara kristen. Ingen är kristen mot sin vilja. Det är något man väljer. Att bli frälst är något som är högst personligt, att välja att tro och lita på att Jesus både finns och har levt och dött och uppstått och vill rädda och leva med oss idag. Att synd är på verkligt. Att förlåtelse är nödvändigt. Att Himmel och Helvete är på riktigt.

Att vara en kristen är bägge två och man skulle kunna säga en subjektiv hållning/relation till en objektiv verklighet. Svarar man "ja" på frågan: "-Lever du för Gud?" får man svaret om man är kristen eller inte. Kanske är det få som har gjort eller sett någon göra det?

4x100m stafetten och varför 50/60-talisterna sänkte frikyrkan

På 80-talet hade USA världens bästa friidrottare, framförallt i sprint. Vem minns inte Carl Lewis och OS i Los Angeles? Efter 100m kom 4x100 stafett...där den enda frågan var om USA skulle växla bort sig eller inte. Ibland hände det nämligen att amerikanarna blev lite för ivriga och antingen missade att växla i tid eller att man tappade pinnen. Man var överlägset snabbast men förlorade på grund av dålig överräckning av stafettpinnen.

Ibland tycker jag det känns likadant att vara frikyrkopastor. Jag är med Kyrkan, överlägsen allt, men också i ett stafettlag av pastorer och präster som har pågått sedan Jesus vandrade på jorden och började sin kyrka med Petrus. En präst tar emot en kyrka eller församling från någon som i sin tur fick den från en annan, hela vägen tillbaka till Peter. När man är färdig överlämnar man sin kyrka eller församling till nästa man eller kvinna som ska ta över uppdraget. Ett stafettlag som löper det goda loppet, som Paulus säger.

Poängen är att ett stafettlag och en kyrka är lika avhängiga av att de som "löper" före gör sitt jobb ordentligt, inte bara med att löpa fort och bra utan också att överväxlingen sker korrekt...att man håller hårt i pinnen tills nästa löpare/präst tar den och gör sig redo att springa iväg.
Ofta känns det inte så. Ofta känns det antingen som att de som har sprungit före har slutat springa, utvärderar meningen med att springa överhuvudtaget eller har växlat med någon helt annan som springer för ett helt annat lag. Ibland händer det ännu märkligare att de som skulle ha överräckt stafettpinnen, dvs. den Kristna Tron från Jesus genom Apostlarna, inte bara har slutat springa eller slängt pinnen utan applåderar sina fatala misslyckanden som något fantastiskt. Vilken frihet att slippa springa! Vilken arrogans att bara springa åt ett håll eller på en bana eller med en pinne eller i konkurrens med andra lag!
Med vad som bara kan vara ett grundläggande tvivel på varför man överhuvudtaget deltar gör man sig stora besvär med att ifrågasätta hela loppet, utövare och hela idrotten. Istället för att löpa väl ägnar man all energi och förmåga på att demontera hela idrotten och istället bygga sporter eller whatever.

Hänger ni med så långt i liknelsen?

Min poäng är enkel. Ibland känns det som om 50/60-talisterna, präster och pastorer, gjorde precis så med frikyrkan. Man slutade springa, började montera ner frikyrkans grundprinciper och ägnade sig istället åt helt nya sporter. Resultatet blev att tusentals människor inte blev lärjungar utan istället blev försökskaniner för nya dogmer, nya trosartiklar, ny moral och etik och nya fokusområden. Man hyllade sig själva för sitt mod och sin "radikala" vilja att föra frikyrkan in i en ny era, kalla den Woodstock-eran eller Liberal-eran eller Sexuell Frigörelse-eran eller vad som. Man gifte sig med sin samtid och resultatet lät inte vänta på sig.
Frikyrkan har tappat hur många tusentals medlemmar i över 80 år, vilket inte är så konstigt eftersom frikyrka och samhälle plötsligt såg väldigt lika ut. Tänk efter själv, om du skulle jämföra hur ofta du hör predikningar eller seminarier eller tal eller hemsidor prata om jämlikhet, sexuell frigöring och likställning, demokrati, miljö och klimat, rättvisa, omsorg, immigration med alla gånger du har sett tema som synd och syndsbegreppet, himmel och helvete, Korset som ett offer, personlig frälsning och omvändelse, Guds helighet, rättfärdighet, nåd och Dom...så förstår du vad som har hänt. Frikyrkan gör precis det som samhället gör, tycker precis som samhället gör och vill det som samhället vill...fast såklart med en liten passus om att det borde ha med Gud att göra. Det börjar i klimatförändring men ska förhoppningsvis sluta hos Gud. Och bänkarna står tomma.

Så där kommer vi, från 70/80-talet, och undrar var stafettpinnen finns och var våra lagkamrater har tagit vägen. Vi har studerat och lärt oss och upplevt en tro som kristna i alla tider har fått med sig från Jesus men något har hänt med stafetten. Löparna som sprang före har lagt ner eller bytt lag eller gått hem eller filosoferar om löpningens in och ut och vi som kommer efter finner ett lopp/en kyrka i ruiner.
Grundläggande kunskaper/förståelse om Bibeln är borta.
Grundläggande kunskaper/förståelse om Gud är borta.
Grundläggande upplevelser av en levande Gud som svarar på bön och gör mirakel och griper in i livet är borta.
Grundläggande kunskaper/förståelse av teologi är borta.
Grundläggande förståelse och upplevelse av frälsning, omvändelse, pånyttfödelse och helgelse är borta.

Projektet har haft förödande konsekvenser eftersom många präster och pastorer aldrig hade gjort en egen personlig resa från personlig syndare till frälsning och istället tyckte det var en käck idé att skapa något nytt. Jag undrar, hur är det möjligt att någon som har upplevt frälsning, genom tro på Jesus Kristus,  undan straff, synd och helvete att sedan ägna sig åt att införa klimatförändringen eller rättvisemärkt kaffe som fokusområden? Hur kan någon som har mött Abrahams, Jakob och Israels Gud i Bibeln avråda folk från att läsa GT? Hur kan någon som har mött Gud personligen tro att det räcker med att säga att "Gud är större" och sedan kalla det han kallar för "fel" som "rätt" bara för att man inte håller med honom?

Nu låter det kanske som om jag påstår att en hel generation med präster och pastorer aldrig har mött Gud och inte är kristna...och det är inte tanken. Men jag tror att i många fall stämmer det. Jag tror att något hände i den generationen som sprang före mig som gjorde att man slutade springa och ändrade riktning/tappade pinnen. Jag vet inte vad.
Det låter kanske också lite typiskt att jag delar upp det "klimat och miljö" vs. "synd och frälsning". Det gör jag men från början hör dom ihop. Frälsning är viktigare än klimatet men klimatet är viktigt, nåd och rättvisa är nära besläktade.

Att jag skriver detta är mest på grund av hur upprörd jag är över alla som har förstört och ödelagt så mycket för så många bara av den tro som fanns innan man kom på banan, bara för att man hade en annan åsikt eller syn eller perspektiv eller idé. En pastor/präst är först och främst förvaltare, exempel och förkunnare, inte redigerare eller nyskapare.
Jag kan personligen bli väldigt upprörd över idiotin hos vissa pastorer som proklamerar "tro det du tror på" när uppdraget är ett helt annorlunda...men det är inte främst det.
Det är inte heller hur upprörd jag blir över hur fullständigt och våldsamt många vill slita isär min kyrka på grund av en förvrängd nytolkning av Guds syn på sexualitet.

Det är alla människor som lämnas i sticket.
Det är alla människor som inte ens förstår vad frälsning är, för att inte tala om att få uppleva den.
Det är alla människor som luras av vår tids fariséer som till motsats från dom gamla inte lägger extra bördor på människors frälsning men tar bort allt som har med frälsning att göra.
Det är alla människor som har sett hur kyrkan har gjort sig själv irrelevant genom sitt äktenskap med tiden och sitter hemma en söndag (för varför ska man till kyrkan för att höra om en Gud som vill rättvisa när alla andra också vill rättvisa?)

Alla pastorer och präster får en kyrka som någon annan har byggt och alla pastorer och präster bygger en kyrka som dom överlämnar till nästa person. En sak är säker, jag kommer att göra vad jag kan för att slippa stå och klappa händerna över min duktighet fastän kyrkorna står tomma.

Vad jag skulle önska för min kyrka

Vad gör dig stolt?

Dina barn?
Din man eller hustru?
Ditt fotbollslag?
Din insats på jobbet?
Vad du har lyckats med här i livet?
Din kyrka?

Jag skulle önska att jag kunde känna mig stolt över min kyrka, Metodistkyrkan. Ibland gör jag det men allt eftersom åren går tycker jag mig upptäcka en trend som innebär att jag allt som oftast känner mer "meh" än stolthet. För närvarande propagerar Metodistkyrkan i landet där jag bor om att man inte vill ha söndagsöppna butiker. Visst, det är säkert en god tanke men det gör mig inte direkt stolt. Det är inget speciellt viktigt ämne och det är inte något direkt "kyrkligt" över förslaget. Enligt många undersökningar är det många i samhället som inte vill ha söndagsöppet. I min stillhet undrar jag vad problemet är. Om ingen vill ha det, förutom politkerna (som vill ha skattepengar) så är det väl bara att hålla stängt eller stanna hemma, eller?

Däremot finns det församlingar här och där som gör saker som gör mig stolt. I Tronheim har man satsat på att ta hand om "tiggarna" på ett mycket bra sätt. I Sarpsborg jobbar man mycket med "nya norrmän" och olika sociala problem i staden. Det finns många andra exempel. Men jag tänker på kyrkan centralt...och där är det tyst (eller så har jag missat något).

Varför är vi inte en tydligare röst för det som är klassiskt Metodistiskt?
Varför hörs vi så lite?
Varför sticker vi inte ut i sociala media när det är gratis?

Inom-kyrkligt handlar debatten oftast om homofili och att många menar att kyrkan måste ändra sin ståndpunkt. Kan inte tänka mig att så många utanför kyrkan bryr sig om det, förutom att de flesta nog håller med och vill att kyrkan "catch up" med samhälllet i stort. Men...eftersom samhället redan har godtagit den frågan och gjort sitt val är det inget som vi Metodister skulle kunna driva med stolthet. Vi är inte först, även om vi ändrar oss. Vi hänger efter, apar efter, och jag tror inte att det skulle spela någon större roll för gemene man hur vi gör eller inte gör. Vi ligger efter oavsett, antingen som irrelevanta och förlegade eller som härmare och efterapare. Svårt att vara stolt över det.

Jag skulle önska att vi fick tag på en passion om människors frälsning. Att folk visste att vi iallafall brydde oss om deras evighet. Att det spelade roll.
Jag skulle önska att vi kunda tala högt och tydligt om alla traditionella familjer som sliter med sin tro och engagemang i vardagslivet och kyrkan. Hur man får sina barn att komma till kyrkan. Hur man är trogen sin fru/man. Hur man motstår frestelser i äktenskapet.
Jag skulle önska att vi var en kyrka som med en röst proklamerade att alla liv, från befruktning till döden är värdefulla och heliga. Att det ofödda barnet och den gamla människan fick "höra" och känna att vi var på deras sida.
Jag skulle önska att vi kunde nå ut till alla ensamma människor med budskapet om mening hos Gud och Guds plan.

Jag skulle önska att vi satsade och lyckades att koppla ihop vår gedigna teologi med en gedigen analys om vårt samhälle och dess problemområden och att detta kunde få mynna ut i en faktisk, radikal och Bibelbaserad praktik i våra kyrkor.
Jag skulle önska att vi kunda sluta försöka omförhandla vår teologi hela tiden.
Jag skulle önska att vi kunde vara en kyrka med en tro, precis som Jesus sa att det skulle vara.
Jag skulle önska att vi var en kyrka som var tydliga med vad vi var emot, varför vi var emot det men också att vi var fulla av kärlek....och att folk visste alla tre.

Jag vill vara stolt över min kyrka...och egentligen är jag det. Innerst inne. Men jag är trött på allt som ligger i vägen, allt som kräver vår uppmärksamhet och tid och som ändå inte får världen att notera att vi finns. Som inte frälser en själ utan mest ser ut som samhället i stort. Världen. Skulle vi inte inte vara av världen?

A pastor reflects on "Fifty shades of grey" - since everyone else does...

Yes, pastors think about sex. Heck, some even have kids! Yes, it is shocking but it is nevertheless true. Pastors are real people who watch movies, go to restaurants, buy cars and engage in extra-curricular activities. To many, pastors make up this "mystical" group of people who resemble the witch-doctors of old, although they look normal (for the most part). It is interesting to me that pastors are still seen as different or special or at least that they should be different or special. I can remember the woman who bowed her head low when she greeted me. I mean, seriously?

That was just weird...but it symbolizes what many people still think. Somehow, pastors are still seen as different or strange, even as our society is more and more secularized. Maybe people just humor us and see us as a little weird (but harmless) but I think it is because we don't fit into any of the current categories. I have noticed that when I am asked to fill out a form on the internet or in the mail about "occupation", "Pastor/Religious worker" is (nowadays) always absent. I have to select "other"...and "other" easily becomes "unknown". We are the unknowns.

Then again, it is hard to miss or forget that pastors exist. Churches are everywhere and the tradition and heritage of Christianity is strong in Scandinavia, mainly due to the influence of the state churches. Pastors still perform the overwhelming majority of the major "rites of passage" such as weddings and funerals and thus still occupy a place in the mind of the masses. We exist but only on special occasions, like Christmas decorations or our finest suits and dresses. Pastors are like jeans, everyday but unnoticed. Most people don't know a pastor personally and even fewer have a pastor for a personal friend. Perhaps that is why many have very outdated views of pastors...they haven't met any.

Add sex to this aura of "mystic" and you have a volatile combination. Most people, I believe, consider the Church, and therefore her pastors, to be against sex and sexuality. I appeared on television one time regarding an art-exhibit in the town where I was a pastor. It was profoundly sexual and pornographic in nature and I had commented online that it was inappropriate. I can't say whether I succeeded in my attempt to explain sex and its proper place, but I do remember that while I tried to show that sex does have a proper place in the order of things it was very clear that everybody thought that I had a very naive view of sex. I remember the look of disdain on the face of the man responsible for the exhibit when he talked about the "outdated" and "prudish" views of the church/me and how our society had evolved into a more refined and mature view of sex and sexuality. 

Basically, he argued that our society can "handle" sex and sexuality better now and should let all bonds of old be set loose. It is a new time, he argued, and sexuality should be free from everything that hinders it no matter time, place or method. If he wanted to show pictures of bestiality or sado-masochism in a public forum...why not? To argue against his idea was deemed silly and the people laughed at the pastor once again. More porn to the people!

Here is the reason why the Church always seems to say "stop" when the world says "more" concerning sex. The Church, resting on the Bible, has a better understanding of sex than the world. Period.

The Bible talks about sex (and sometimes extremely vividly) and it does so in a much broader sense than the world. The Bible knows where sex comes from, why it is so good and what it is for. The Bible claims that sex and sexuality comes from God, that it feels good because God is good and is for pleasure as well as the creation of new life. (If you really want to discover the depths of the Church's teachings on sex you will find that it sometimes talks about sex and the ecstasy of sex, the standing-outside-of-yourself, i.e. the orgasm, to be an inkling...a small sliver of the divine life itself.)  But let us move on.

The world doesn't know either one any more. It thinks it has purely a biological source, has no clue why it feels good and has divorced it from its purpose, to make children (by introducing different birthcontrol methods and abortion-on-demand). 

So, the world is awash in sex but clueless to where it comes from or what it is supposed to do or why it has such power over us. It just wants more of it. The Church understands its power, knows where it comes from and what it is for and especially why it has such power over us...and as such the Church says that it should only be allowed within certain limits. 

Now, some of you make the connection that that means that the church wants to "boring-fy" sex, to make it something dull or lifeless. To stifle the imagination and never enjoy it or experiment with it. Wrong.

The Bible doesn't talk about what is appropriate when it comes to sex within a marriage. Not even once. It is amazingly quiet and leaves that (supposedly difficult) topic blank. It seems that God is fine with a husband and a wife enjoying all the different pleasures of sex but within the marriage vows. Live it up! It is very clear about where sex is supposed to happen and it gives very good reasons for this. It recognizes the incredible power sex has and as such it makes it very clear what boundaries sex must have, otherwise it takes over...and I think that is the main difference between the Church and the World. 

The World doesn't recognize or realize the incredible power sex has and treats it as a treat, something harmless, something fun to spice up our lives..."as long as it is ok with both (or more) partners", as the saying goes. That is naive and the results are catastrophic.

For one thing, it confuses love and sex and makes a mess of both. That is why in the movies you always see people having sex before the say "I love you". See, love as the world understands it is not a strong enough bond to keep sex in place. Love is not a feeling or primarily something sexual. Sex isn't even the highest form of love. Love is a choice, first and foremost, and feelings are simply not strong enough to keep sex in place. Only holy matrimony is, which is why God made marriage the holiest of human bonds and forbade divorce except allowing it for adultery. God knows the power of sex in humans and understands that if it is not kept holy and sacred within a marriage where both the man and the woman live under God...it will more than likely ruin everything. Sex is like fire, it either destroys or refines. 

So, 50 shades. Why would the Church or a pastor care what the world does with that? Because a pastor is supposed to care about people and what happens to them. Sure, by all means, see whatever movie you want. Read whatever book you want. Do whatever you want...but don't complain when it all comes crashing down around you, and it will. That is the nature of sex run rampant. 

The one thing that "50 Shades" will do is bring you disappointment and disillusionment. Sex outside its proper boundaries always does...and it will always take you farther than you want to, or should, go. When you leave the movie theater you will have all these images and feelings inside you. However, your real life will bring you disappointment because all those images you saw in the movie and the deep desire you will have for such things can't be fulfilled in real life. None of us live like that. How then can you fulfill your desires if the illusion from the movie can't be achieved in real life? Enter problems. 

Sex is by its very nature insatiable. If it is let out of its "bag" then it will demand more and different and crazier. It is like a drug and it won't stop until you are waaaay out there with a trail of destruction and disappointments behind you. And yet people try.

That is why you currently see the media refer to the porn industry in much more civil terms, much like any other industry. 

That is why you currently see classes for teen-age girls in "pole-dancing".

That is why you see media refer to the  "50 Shades of Grey"-effect in what items people buy and what people do.

That is why you have a brothel in the Berlin Schönefeld airport.

That is why Miles Cyrus "twerking" is a big deal and is emulated everywhere.

That is why you see divorces and unhappy marriages everywhere. 

That is why human trafficking is increasing and girls are seen as goods in many places.

So, when a pastor reflects on "50 Shades of Grey" he does it much like any other man. Sure, I realize the draw and attraction of such movies. Sure, the ever-present lure of of "forbidden fruits" is tempting. I'm a man. Sure, I understand that many argue that such movies should not be allowed because they encourage mistreatment of women or disrespect women or some such, but I don't see that. Isn't a consensual contract a big deal in the movie?  But...

I know that eating the so-called forbidden fruit is a bad idea. It doesn't give me what it promises. It's a trick, a lie. It will take over and eventually destroy us.

As a pastor I don't abstain from typing "s-e-x" in Google because I am a prude. I don't abstain from watching "50 shades of Grey" because I am against sex in all its various forms. I don't protest the proliferation and prevalence of sexual innuendo, pictures or movies in our society because I want sex to go away.

I abstain from looking up sex online, watch sexual movies and/or protest the industry promoting sex because I truly understand sex, respect sex and love sex and as such know that I must keep it in its proper and God ordained place lest I be destroyed. Lest society be destroyed. Not because I am a genius but because I have heard from the creator of sex and he obviously knows best.  I must (and do) keep God higher and am therefore able to enjoy sex without fear of disappointment or corruption or destruction. 

Yes, you just read that a pastor enjoys sex. Big deal. God made it and he is a good God. I'm happy to belong to him and praise him for his creation and care over me. My question to you is, who or rather what do you belong to?

A friend died

It has happened again.

A friend of mine died and I was surprised. I wasn't ready and my thinking was on other things. I was caught off-guard and now I find myself thinking, yet again, that everything comes into its proper light in light of death. Nothing gives perspective like death.

It wasn't a particularly good friend nor had I given him much, if any, thought the last couple of years. But I worked with this man for several years a while back and we shared life together. You know, small talk over coffee, banter and discussions while sorting clothes or carrying furniture (it was a second hand store). Normal work stuff, with the occasional after-work meal.
We talked about faith and God. We talked about politics and workplace concerns. We were very different, him and I. My life has always been pretty well put together. In many ways I am the conservative middle class. Stable upbringing. Church on Sundays. Well educated. Conservative views. Strong family values and life.
His was a much different story. Many struggles. Lots of bad decisions and lots of damage. We were from two different worlds and sometimes it really showed. We didn't always agree, the pastor and the grown-up delinquent, but we were friends.

Pastors many times don't get to meet and get to know people on the side-lines. It is not intentional, it just happens. There is a certain automatic distance between people who have strayed from the narrow path and pastors. Jesus was pretty upset about that, especially with pastors who didn't mind the distance and even worked at keeping it as large as possible.
I enjoyed meeting people like my friend. It was the first time I had really gotten to know people whom I never would have met otherwise. As a pastor I knew that I should know more "down and outs" but I must confess that I didn't know how to. How does one get to know people that are radically different? Where do we meet?

So I enjoyed my friendship and now I am sad that he died. I don't like the saying "passed away" because I feel like it diminishes him. He is not a mist or a shadow. Neither has he "gone away from us". He has stepped into eternity and my mind is full of questions. Which eternity did he step into?

This is the ultimate question, I think. Salvation, Redemption, Justification, Righteousness...these are all questions of a means to an end. What are we saved, redeemed, justified, made righteous to and from? What is it all for?

All to often I don't think about these things and I feel like I should. It is what a pastor should do, right? We of all people should be eternity-minded at all times. What else is there? Global warming? Ecological food? Clean water to poor people? Equal rights for all people? Peace on earth?

All these are important things and some are even very important. But I don't think you need The Church for any of it. Who thinks that we should pollute the earth, spray toxins into the atmosphere, eat dirty food or close our eyes to the effects and problems of poverty and war? Does anyone really need to wait for the Church of Christ to speak up about these issues before acting? I don't think so.
I think the Church can and should be a voice of divine reason in our world today on a host of different topics. God cares about all of life and so should the Church.

BUT...

...our primary task is to bring souls to Christ for eternal salvation. Death is the reminder. We must all die and at that point nothing else matters. This is simply a fact. When a loved one dies it is an appalling tragedy that shouldn't be allowed to exist. We rage against the dying of the light. The tragedy does exist, but it shouldn't. We were not created for death but for eternal life...that's why it seems so wrong and hurts so much when we are faced with a loved one's death.

A pastor should at all times keep this in mind and direct all his work towards this end. It may sound a bit morbid but I don't know what else could be more important. A pastor should always keep death in mind and never be surprised by it. It is an enemy and it has been overcome.
Thus, a pastor shouldn't despair or be all grim and dour. A pastor should be acutely aware (and sensitive) of the darkness of the world with all its brokenness but he/she should also be acutely aware of the hope that is found in Christ and his salvation to eternal glory.

I don't know where my friend is now but I do know and believe that he is awaiting Judgement Day. It is possible that his soul is in a state of waiting in "Paradise" but that is not for sure. Nevertheless, his life is over and at one point he will stand before the Great White Throne. His name and his life will be for all to see. I know this is true and will happen for all. How can anything compare to the importance of having your name written in the Book of Life at that point?

I pray for comfort and peace for those left behind after my friend. I will do what I can to help out. I will also renew my efforts to keep eternity in mind in all matter of conversations. All of us could do with a little more eternity in our minds and hearts. What path do we tread on our way to death and where will it take us? That is the question.

A pastor reflects on the terror acts in Paris

A few days have passed since the horrible and despicable acts of terror took place in Paris. 17 people died, many more got hurt and the hunt continues for those involved. It was an attack on normal people and it was an attack on a worldview. Normal people died for what they said and wrote, called satire. A worldview was attacked for what it allowed and even cherished, free speech.

The horrific events prevent most of us from speaking out. We are afraid that our words will hurt the wrong people or upset the wrong people. The situation is volatile...and yet, it is important that we do speak out. The attacks were designed to, in the basest of ways, shut us up. Obviously, we can't allow that. True, words and especially satire has consequences but that should never include being murdered. 

We must speak up. We can not quietly go into the night that is radical Islamic terror (or any other type of radical -ism). We should fight against the dying of the light no matter where or when the darkness is falling. 

But there is more. 

Alongside the slogan "Je suis Charlie" we see another quote, "I do not agree with what you have to say, but I'll defend to the death your right to say it" (Voltaire). Free speech has become the rallying cry and it is a noble saying although I wonder how many would actually go through with it. Would you die for the right of these terrorists to threaten Jewish children? Would you die for the right of right-wing lunatics to spread hate against Muslims? I wonder. 

I don't think I would because the right to say something is not the most fundamental right, in my mind. Important? Yes. Vital? Yes. Of utmost importance? No.

While I don't condone in any shape or form what happened in Paris I do not feel that such satire in itself is a respectable or worthwhile endeavor. I don't think that everything should be made fun of "irreverently". I don't think that upsetting people just for the reason of upsetting people is a good idea. I once went on television to protest a local art exhibit that was intrinsically pornographic. I was told that its purpose was to "instigate" and "provoke". That is not a reason for an art exhibit. There is no intrinsic value in insulting people. 

There is intrinsic value in waking people up, in helping people question even dearly held values and beliefs. It is good to challenge the status quo and conventions. I find it very helpful to listen to people who disagree with me. I enjoy reading articles or cartoonists who poke fun at my religion or my faith, especially if they are making me aware of how foolish or silly we are and look sometimes. It is good to rock the boat but it is not good to throw people into the water. It is also not very smart. 

Common sense would dictate that it is not always a good idea to make angry and well-armed thugs upset, especially for no apparent reason other than making them a laughing stock. To witness to them about the love of Jesus? Yes, that is a good thing. To debate with them that they are crazy and wrong? Yes, that is a good idea. To make fun of the one thing that they would go nuts over? Not such a good idea. What did the publishers hope to accomplish by publishing all those images except rage?

There is also the issue of hypocrisy. Would Charlie Hebdo be revered as a national "saint" if they had made fun of gay people? Women with disabilities? Children with Down's syndrome? I doubt it, and that makes the publication a hypocrite, or at best "selectively irreverent". If they did make fun of even these things, I take that back. 

It is lack of respect for the holy that bothers me with such publications. Granted, my exposure to them is limited so I will not claim to know exactly what they have said or printed in the past. However, by calling themselves "irreverent" alongside the many publications I have seen I find it plausible that they lack a sense of the holy. Everything is fair game, except for what they deem off limits, and that it just not cool. There is no love in what they do, only a sneer. That makes free speech base and meaningless. Vital? Yes. Of utmost importance? No. There is Holy.

Yes, they should be able to print whatever they want without being killed. But I don't think I want to hold them up as the standard bearer of free speech and what we should be all about. I mourn their loss and their suffering. Terrible wrongs were committed against them and their families. However, I would not die for their right to say all those things they said. 

I would hope that if I had had a chance to die to protect their lives, I would have. The muslim police that tried to do that had incredible courage. Jesus said that greater love has no one than the one who lays it down for a friend. The courage to protect someone's life is much greater than the courage of writing satire with a sneer because it it understands that some things are to be revered. There is holiness.

As a Christian my perspective always has to be Eternity. That is the goal and the means we have to achieve that goal is Holiness and Love, God's version. His holiness is not up for discussion. It can't be "turned down" so that it is more bearable. It is a fire. It is passion. It is purity hating impurity and it is innately unable to become what we are or want it to be. It is "Other". It demands reverence. A bowed knee. Radical satire is the middle finger of indifference.

God's Love, further, is not an emotion. It is not a feeling.  It is ragingly alive. It is "the other" fully alive. It is giving your life for a hater. It is Jesus on a Cross. It fights every enemy that hinders those beloved ones to find it. It is not a sneer. It is not indifferent. It is a war fought with sacrifice, surrender and a heart on fire for God. It is of utmost importance.

It does not benefit us to gain the whole world if our souls are lost even if that would include free speech for all. There are more important things...and as weird as it sounds I must ponder that those who called themselves "irreverent" and those who called themselves "Avengers of Allah" might have suffered the same eternal fate. I don't know, perhaps they secretly loved the living mystery that is God, but the possibility is staggering and that is the truly important fight to fight. 

It seems that they both forgot that the foundation for reality is not human ingenuity, creativity, violence or power but the holy and loving face of God...whom I believe cried for those who perished one cold January day. They were all loved and had homes being made ready for them in Heaven. 

Crying seems to be a integral part of who God is and the tears of Jesus hanging on the cross is one of the ultimate images of reality. It is one I understand better now. Does it have to be?

The tears of God is also, however, the hope of mankind. Without them we would all perish in a flash We can dry them up by seeking His Holy Love and embracing it before it is too late, walking in this shadow of the valley of death. 

Lord, have mercy on us sinners. 

Make us holy and loving, like you, 

by your Spirit. 

Amen.