Kan man ha ett samtal om när samtal dör?

Det har varit val i Sverige. Det kan man säga mycket om men jag är inte särskilt intresserad av politik. Vi vet ännu inte vem som vann och det är många som har gjort dåliga val men ändå utropar sig till vinnare. Nåja...

Till skillnad från USAs polariserade politik är det utmärkande att det i Sverige alltid har gått att ha ett samtal eller en dialog mellan parterna/över gränserna. Arbetsgivare och arbetstagare har under många år ganska sansat haft dialog om lön och villkor, vilket har gynnat Sverige. Många gånger har partier kommit överens om kompromisser över höger/vänster sprickan...och det har gynnat landet många gånger.

I skrivandets stund verkar det som om politikerna i Sverige fortsätter i denna goda tradition...med några få undantag. Ingen vill föra ett samtal eller vara i dialog med Sverigedemokraterna (ja, inte heller Vänsterpartiet eller Miljöpartiet)...och det verkar vara något alla är överens om. Sverigedemokraterna är bortom all räddning och kan inte släppas in. Eller som Stefan Löfven sa idag: "– För mig är alla partier anständiga förutom Sverigedemokraterna."

För all del, jag har ingen lust att mitt parti (C) ska släppa in SD i en dialog eller i ett samarbete. Jag tycker att SD har rätt i vissa sakfrågor men jag kan inte på allvar tänka mig att rösta på dom, av många olika anledningar. Det är ok för mig att dom hålls ute, bara man inte sticker huvudet i sanden när det gäller de reella problem som SD pratar om (och vinner röster på).

Det som är intressant för mig i detta läge är att denna så stolta och långa tradition i Sverige (och säkert Norge) av att prioritera dialog, samtal och samarbete har en gräns. Toleransen och kompromissviljan sträcker sig inte hur långt som helst. Man drar en gräns därför att man inte kan tänka sig att kompromissa med vissa värderingar eller principer. Ibland är vissa saker/ämnen inte upp till diskussion utan är bara rätt eller fel, svart eller vitt.

Svenskar trivs bäst i grå mittzonen, antagligen för att det är grått i 50 olika nyanser 6 månader om året. Man gillar inte att kalla något för "fel" eller "rätt". Landet Lagom är inte bara en klyscha, det är också ganska träffande. Det enda man är säkert på är att man inte är säker på något. Det enda som är rätt eller fel är att påstå att man har just rätt eller fel. Ja, det är lite ironiskt.

Men man är rörande överens, inom över 80% av landets politiska partier, att SD är ett steg för långt ut på kanten.

Jag är inte intresserad, som jag sa, av den politiska vinkeln här. Jag tycker däremot att det är mycket intressant att diskussion, dialog och debatt kan dö i landet där de hyllas som det högsta och bästa.

Jag tror det fungerar även så inom andra områden, till exempel inom kyrkan. Diskussion, dialog och debatt har inget egenvärde utan tjänar bara andra och högre syften, till exempel ökad förståelse och bättre samarbete. Till exempel är ekumenik mellan olika kyrkor ett bra tecken på detta, något jag alltid har stöttat.

Men ibland går det inte att öka någon förståelse eller förbättra ett samarbetet hur mycket man än vill. Ibland kostar det för mycket att göra våld på sina egna värderingar och principer. Integriteten kräver att man ibland står upp och säger "-Nej!" eller "-Stopp!".

Jesus var också tydlig med att dialog, diskussion och debatt var bra men också hade en bortre gräns, en gräns bortom gråzoner där "rätt och fel" levde, svart eller vitt.

Jesus sa "-De som inte är med mig är emot mig."

Jesus sa "-Det vore bättre om han fick en kvarnsten runt halsen och slängdes i havet".

Jesus sa "-Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd."

Jag tycker det är ganska farligt när man gör Jesus till en "go´å gla´" gubbe som bara hade trevliga och snälla saker att säga, saker som gjorde alla glada och på gott humör. Lite som Dalai Lama eller Jim Carey. Jag läser inte en sådan Jesus i Bibeln och tror inte han finns.

En Jesus utan Korset och dess onda, bråda död är ingen Jesus alls. 

En Jesus som inte nedersteg till Helvetet kan inte heller leda oss till härlighet.

Ibland, kanske ofta, leder diskussion, dialog och debatt inom kyrkan fram till något gott, rätt och riktigt, precis som i andra sammanhang. Att vi tror på Jesus som Gud är ett av många resultat av en gedigen och ibland hetsig debatt och diskussion. 

MEN, när Arius läste upp sitt dokument i Nicea år 325 om att Jesus var en skapad varelse och inte ett med Fadern skrek och klagade motståndarna högt och till slut sprang en ner till honom och slet hans manuskript ur handen på honom och trampade på det. 

Ibland fungerar inte debatt, dialog och diskussion för ibland har någon (eller några) bara fel och vägrar lyssna till reson, argument eller logik. Att i ett sådant läge kompromissa med sina principer leder inte till ett bra ställe. Tänk om dom i Nicea hade kompromissat och godtagit att Jesus inte var/är Gud...hur hade det varit?

Det som är viktigt att komma ihåg, särskilt i dessa polariserade tider, är att det inte alltid är möjligt, smart eller riktigt att hävda att "den här saken är svart och vit och du har fel." Det går inte att hävda att dialog eller debatt eller diskussion inte har någon plats eller har spelat ut sin roll innan man verkligen har gjort vad man kan och prövat att få till en lösning.

Det är också viktigt att komma ihåg vad filosofen Peter Kreeft säger om att ha rätt och övertyga andra om det: "-Det spelar ingen roll om du vinner debatten/diskussionen/dialogen om motparten och åhörarna tycker att du är en otrevlig och arrogant person." Att ha rätt eller stå på sannhetens sida är inte en utopi eller något man (oftast) kan påstå man har klarat på egen hand, men det är inte heller ett tillfälle att vara en snobb eller arrogant, något man måste se upp med.

Men det är också viktigt att våga ta ställning för vad man tror på och inte ge upp sina principer och dogmer bara för att man vill "keep the peace". Det är en ohållbar position i längden...lite som att Miljöpartiet gick med på att sälja brunkolskraftverk för att kunna vara med i regeringen fastän man hade lovat att inte göra det. Sådant förlorar man på, lugnt sagt.

För min del handlar det i kyrkans värld om hur en klassisk, traditionell och historisk kristen tro kan och ska bemöta det som oftast kallas för en progressiv teologi och tro. Som alltid är det svårt med etiketter eftersom dom ofta delar in personer i små lådor som ofta är alltför trånga. (Jag har blivit offentligt utskälld på en årskonferens i Metodistkyrkan av en man som trodde att jag var "en sådan där George Bush-cowboy-kristen." Vi hade aldrig träffats tidigare men han trodde något om mig eftersom jag hade utbildat mig i USA. Lite konstigt.)

En grundförutsättning är att definiera begreppen. 

Vad menar jag med progressiv teologi OCH varför menar jag sedan att samtal, diskussion och dialog inte är möjligt med en sådan teologi? Progressiv teologi är lite svår att definiera, mycket på grund av att den inte har försökt att definiera sig själv så väldigt länge. Den är ganska ny och allt är inte dåligt eller nytt. Man blandar lite här och lite där. Man har en teologi som menar eller ofta påpekar att man ska ha fokus på klimat och de utslagna och fattiga. Att man ska vara ödmjuk. Något som alltid dyker upp är en radikalt ny syn på sexualitet och en stor acceptans för i stort sett allt och alla handlingar (alla kyrkor accepterar alla människor, det är inte nytt. Det nya är att progressiv teologi accepterar många handlingar som man inte gjorde innan).

MEN jag kan också definiera progressiv teologi i fyra ord. 

Biskop. John. Shelby. Spong.

Före detta biskop i den Episkopala kyrkan i USA. Om du slår upp "Progressive theology" i Google så hittar du hans namn överallt. Han skriver följande om kristen tro:

1. Theism, as a way of defining God, is dead. So most theological God-talk is today meaningless. A new way to speak of God must be found.

1. Since God can no longer be conceived in theistic terms, it becomes nonsensical to seek to understand Jesus as the incarnation of the theistic deity. So the Christology of the ages is bankrupt.

1. The Biblical story of the perfect and finished creation from which human beings fell into sin is pre-Darwinian mythology and post-Darwinian nonsense.

1. The virgin birth, understood as literal biology, makes Christ's divinity, as traditionally understood, impossible.

1. The miracle stories of the New Testament can no longer be interpreted in a post-Newtonian world as supernatural events performed by an incarnate deity.

1. The view of the cross as the sacrifice for the sins of the world is a barbarian idea based on primitive concepts of God and must be dismissed.

1. Resurrection is an action of God. Jesus was raised into the meaning of God. It therefore cannot be a physical resuscitation occurring inside human history.

1. The story of the Ascension assumed a three-tiered universe and is therefore not capable of being translated into the concepts of a post-Copernican space age.

1. There is no external, objective, revealed standard written in scripture or on tablets of stone that will govern our ethical behavior for all time.

1. Prayer cannot be a request made to a theistic deity to act in human history in a particular way.

1. The hope for life after death must be separated forever from the behavior control mentality of reward and punishment. The Church must abandon, therefore, its reliance on guilt as a motivator of behavior.

1. All human beings bear God's image and must be respected for what each person is. Therefore, no external description of one's being, whether based on race, ethnicity, gender or sexual orientation, can properly be used as the basis for either rejection or discrimination.

Det finns inte mycket kvar av den kristna tro som vi har tagit emot den från de som har gått före oss om vi ska följa herr Spong...och det är förödande för människor.

Kanske är det här skon klämmer. Lika lite som svenska politiker kan tänka sig att liera sig med/samarbeta/ha dialog med SD så kan de allra flesta kristna inte liera sig med/samarbeta/ha en dialog med progressiv teologi/Spong. För mina politiker handlar det om människosyn och absoluta grundläggande värderingar. För mina teologiska kamrater handlar det om nästan allt vi håller för sant, om det så handlar om vem Gud är, vad bön är, frälsningen, synd, vem Jesus är men också mest pressande vad som händer med människor som väljer att inte ta emot Guds frälsning. 

För politikerna finns det alltid en chans om 4 år att ändra sig. Det är inte katastrof om det blir (S) eller (M) i fyra år, även om man säger det. Man kan anpassa sig och vänja sig.

För teologer finns det inte alltid en chans. En dag tar livet slut för varje människa och då är det för sent att ändra sig eller ta emot Guds frälsning. Därför har det så stor betydelse vilken teologi man följer.

Spong och hans många anhängare skriver och säger att diskussion och debatt och dialog och samtal inte längre fungerar. Man hävdar att man har vunnit kampen och nu gäller det bara för oss andra som inte håller med (och således påstås inte älskar människor eller Gud) att "join the ranks"...som han skriver i sitt manifesto 2009. 

Hur ska man ha ett samtal eller dialog med någon som vägrar lyssna, vägrar argumentera och bara försöker använda makt och politiskt spel för att driva igenom sin vilja? Samtalet dör när någon lägger på luren.

Om det är så att det spelar någon praktisk roll vad vi tror, i detta livet och för nästa, så spelar det en roll vilken teologi man har. Jag kan vara tacksam för att en progressiv teologi påminner om nödvändigheten av att ta hand om skapelsen eller de svaga (något många andra teologier har gjort i århundraden, men ändå) men på det stora hela har jag inte lust eller tid att försöka argumentera eller samtala eller diskutera med en kopplingston som kräver assimilering eller överhopar mig med fördomar i andra änden. 

Ibland måste man stå för något så man inte faller för allt. 

Hur var det på gudstjänsten idag?

Jag har varit präst i snart 11 år. Den absolut vanligaste frågan jag får om gudstjänster är "-Hur många var ni idag?". Jag är ganska säker på att de flesta som går på gudstjänst mer eller mindre använder sig av antal gudstjänstbesökare för att definiera hur gudstjänsten var. Hur det gick eller hur det var är mycket starkt kopplat till hur många som var där.

Jag undrar varför det är så. Antagligen finns det många anledningar till det. En är nog Missionsbefallningen som liksom ligger som en övernitisk bokföringsparagraf som undrar om vi har gjort alla människor till lärjungar än. En annan är våra egna missionstatements och visionstatements där vi vill och uttryckligen har skrivit ner vår plan för att göra människor till lärjungar, sprida Jesu kärlek vidare och så vidare. En annan är säkert våra egna förhoppningar och förväntningar om hur vi kan, borde, vill, önskade att så många som möjligt skulle komma. Fler är alltid bättre för där fler är där är det bra, rätt och riktigt...(kan man lätt tro även om det inte stämmer alls).

Kanske den största anledningen till att vi är så fokuserade på "antal" tror jag handlar om 1) ren överlevnad och 2) känslan av misslyckande. Jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att dessa två ligger som en våt filt över vår entusiasm och som en förlamning över vår iver att verka för Gud. Jag tror inte att de församlingar som jag har betjänat är så annorlunda än många andra som jag inte har betjänat (men hört talas om).

Två generationer är inte där och den äldre generationen som är där håller på att ta steget in i evigheten. Sviktande eller helt frånvarande barn och ungdomsarbete. Högst få som likt en "kärna" gör det mesta av kaffekokning, städning och allt det andra. Inga eller få levande smågrupper. Få om några nya kommer. Medelålder runt 65 eller 70. Undantag finns givetvis men för många församlingar handlar "antal på gudstjänst" om att överleva som församling, ekonomiskt och känslomässigt. Om ingen kommer och dom som är där tar steget in i evigheten dikterar verkligheten att man till slut försvinner.

Detta spelar direkt in på känslan av misslyckande som jag tror är väldigt, väldigt stark hos många. Varför kommer ingen? Vad har man gjort, eller vad gör man, för fel? Varför går alla till X kyrka istället? Varför kommer bara folk på konserter och högtider?

Det är förlamande och förkrossande för många och att fråga "-Hur många kom idag?" är ett försök att finna en ljusglimt och få lite bekräftelse på att man är relevant, intressant och värd "uppoffringen" att gå till kyrkan en söndag. Man hoppas att någon ny eller någon som inte har varit på länge kommer för då känns det lite bättre. Om det inte var så säger man att det berodde på för bra väder, eller för dåligt väder: på någon fotbollsmatch eller någon resa. Eller vad.

Jag tror att allt detta (nästan) är helt fel tänk. Om det är något jag vill så är det att fler kommer till tro och helighet, det har jag skrivit lite enspårigt om det sista.

Men.

Jag vill slänga ut allt av vad jag kallar för "affärsvärlden" från kyrkan för jag tror det är den som är boven i dramat. Antal. Produktivitet. Framgång. Resultat.

Jag vill värna de människor som hör små församlingar till och ge dom tillbaka friheten i Jesus istället för "krampen i statistiken".

Jag vill sjunga den lilla församlingens lov.

När jag gick på Wesley Biblical Seminary i Mississippi hände det sig en gång att skolans rektor blev rasande på mig. Jag fick "kvarsittning" och en ordentlig åthutning. Mitt brott? Att jag hade hävdat att man inte på några villkor skulle använda modeller från the business world för att mäta kyrkors och församlingars effektivitet och framgång. Frågan "hur många" var liksom måttstocken och det skall mätas och vägas. Sälje..ursäkta, presenterar vi vår produkt på bästa sätt? Kan vi uppnå bättre resultat om vi ändrar lite här och där? Investerar vi rätt och riktigt av tid och pengar? Vilka program ska vi behålla/avsluta?

Jag hävdar fortfarande att det är vansinnigt att göra det, utskällning av rektor till trots. Hur i hela världen är det tänkt att vi ska mäta framgång genom att mäta antal när Jesus väljer begrepp som "trofasthet", "lydighet", "uppoffring", "broderlig kärlek" och "efterföljelse" som framgångsbegrepp. För Jesus var t.ex. Johannes, ensam med Maria vid korset där vid slutet, framgångsrik. Hur kunde det bli så att vi som följer Jesus, som hade extremt få efterföljare när han dog (och uppstod) har börjat tänka att det är antal som räknas? Statsbidrag?

Jotack, jag är medveten om att det finns mycket i små församlingar som inte är bra eller Bibliskt eller bägge delar. Det finns mycket man skulle kunna ändra på och jag är säker på att misstag har begåtts/begås...men låt mig tala utifrån min erfarenhet.

Där finns också väldigt mycket bra och Bibliskt och bägge delar. Där finns trofasthet, lydighet, uppoffring, efterföljelse och broderlig kärlek, den saken är klar. Människor som följer Anden och lever i Henne. Lärjungar som önskar mer av Gud och vill hjälpa andra till tro.

Men många gånger orkar man knappt hålla huvudet ovan vattenytan för det där med "antal" ligger som en hungrig boa-konstriktor runt en kanin. Vägrar släppa taget. Förlamar. Friheten i Jesus känns ganska långt borta när man är fånge till siffror och antal och inget verkar hjälpa.

Ok, tänker du. Det är så här. Det är bara fula människor som pratar om att "skönheten sitter på insidan" och det bara är "losers" som talar om det inre livet istället för antal. Hade jag haft 300 medlemmar och stadigt nya som strömmade till hade jag aldrig skrivit så här.

Nej, där har du fel. Min övertygelse började uppenbarligen innan jag hade börjat som församlingspräst och jag håller fast vid den fortfarande. Ut med allt av affärsvärlden från kyrkan! Resultaträkning och produkt. Det förlamar och förvirrar.

Kyrkan är inte vår att göra med som vi vill. Du kan tro att vi skulle få massor av medlemmar om vi ändrade lite här och där, lade till och drog ifrån impopulära saker, program och dogmer. Men det är en absurd tanke. Kyrkan tillhör Gud och den Heliga Ande leder Henne dit Anden vill. Det är högst troligt att den extremt dynamiska Heliga Anden blåser dit Hon vill och det är inte vår uppgift att vända vinden (eller kappan) men sätta segel.

Vi i små församlingar är väldigt medvetna om att vi inte är många och att "många" anses som "bra" och framgångsrikt. Det ser vi överallt. Vi behöver inga påminnelser om att vi borde vara fler...men det betyder inte att allt är kört.

Att man är många kan knappast betyda att man följer Missionsbefallningen, hur förklarar vi isåfall att det ibland sitter 10,000 på gudstjänster där Jesus aldrig predikas och Korset aldrig nämns? Är det bra? Är det framgång?

Nej, just det. 

Små församlingar är inte bättre än stora per automatik men heller inte tvärtom. Målet är lärjungar, inte medlemmar, och det kan man göra i stora och små kyrkor, var så säker. Anden önskar allas frälsning men att alla inte är frälsta är inte nödvändigtvis en församlings fel. Vår uppgift är att göra alla folkslag till lärjungar genom att vara lydiga, trogna och följa den Heliga Anden. Det är en allmänt vedertagen sanning att Anden är omöjlig att styra, so there's that.

"-Hur var det på gudstjänsten idag?"

Tackar som frågar. Idag var det en bra gudstjänst. Guds ord blev levande. Lovsånger till den Allsmäktige sjöngs. Offer bars fram. Böner steg upp från folket till Gud. Gemenskap och omsorg fanns. Efterföljelse, Andens gemenskap, frukt och till sist Korsets anstöt förkunnades. Människor sågs och såg. Guds välsignelse om kraft och frukt blev sagd. Vi var 8 stycken och Anden var där och Anden leder oss vidare.