Sedvanlig reflektion efter en årskonferens

 Så har ännu en årskonferens avslutats och bearbetningen börjar. Hur gick det?

Det är svårt att säga hur det gick för det beror ju på vad man förväntade sig. Följande är dock några kalla fakta som kom fram:

1. Kyrkan tappade år 2019 80 medlemmar, ungefär en genomsnittlig församling, och hade per 31/12/2019 4009 medlemmar.
2. Gudstjänstbesök minskade med ca. 3500 människor i 2019, jämfört med 2018.
3. Kyrkans ungdomsförbund MBU tappade över 10% av sina medlemmar på ett år.
4. Kyrkans finanser visar på ett underskott om cirka 1,6 miljoner (om jag såg rätt).
5. Kyrkan ska uttala sig / komma med en offentlig ursäkt för sin tidigare behandling och bemötande av LBHTI+ människor.

Kalla fakta ger inte hela bilden men det visar på att kyrkan har ett behov av att vända trenden för det börjar bli ganska ont om tid. Med tanke på det kom det upp ett tema om "Kirke på nye måter" i olika rapporter. Det handlar om att försöka hitta nya sätt att vara kyrka på, om det så gäller café-kyrka eller andra mer otraditionella uttryck. Mycket handlade också om hur kyrkan och församlingar anställer/utnämner pastorer till tjänst. 

Känslan så här i efterkant är ovanligt god, faktiskt, och jag tror det handlar om vilka förväntningar jag hade. Kyrkan har nu, efter årskonferensen 2019, bestämt sig för vilken riktning den vill gå (när det gäller frågan om mänsklig sexualitet) men detta är inte en fråga som står för sig självt utan en fråga som representerar ett förhållningssätt och förfarande. Som sades i hälsningen från biskopen i DnK i starten på konferensen: "I undersøkelsen av det norska kirkelandskapet står DnK og Metodistkirken på den ene kanten, kalle det for den liberale fløyen om dere vill". Så är det och så kommer det att fortsätta vara. Det är bara att förvänta sig mer och  mer av det.

I detta kommer tanken om enhet fram väldigt ofta och kyrkans ledelse har i ljuset av den senaste tidens utveckling gång på gång talat om hur viktigt det är att behålla enheten, att stå tillsammans. Detta tror jag inte främst beror på en teologisk övertygelse lika mycket som en praktisk verklighet, då den teologiska enheten lyser med sin frånvaro men den praktiska verkligheten är övertydlig. Kyrkan är helt enkelt för liten för att klara sig om den delas. 

Allt detta händer inom en kyrka som på världsbasis nästan helt säkert kommer att dela sig i två delar och det finns redan exempel på i vårt närområde där några församlingar valde att gå en annan väg än vad årskonferensen gjorde (Sverige). 

Det är inte lätt att vara metodist nu för tiden...men när var det lätt senast att vara kristen över huvudtaget?

Man kan klaga hur länge som helst för kyrkan har alltid något i sig man inte tycker om. 

Man kan försöka använda demokratiska grepp för att vända den teologiska tendensen i kyrkan.

Man kan göra som man vill och stå på sitt oavsett vad som händer.

Jag tror att det bästa i kyrkans situation just nu är att fokusera på den enskilda församlingen och den enskilda medlemmen och den enskilda människan du möter.  Dom flesta av oss möter inte så många människor om dagen som tydligt annonserar en längtan efter Gud, tillhörighet eller frälsning...samtidigt är det vår tro att det är precis det som människor längtar efter innerst inne. 

Kanske det bästa vi kan göra nu för vår kyrka, men främst för våra medmänniskor, är att leta fram den längtan i oss själva och ge oss hän. 

Kyrkan ber ofta "Kom Herre Jesus!"

Låt oss också säga "Jag kommer, Herre Jesus!".