Det passar bra att tänka och skriva om "nya vägar" eller "bortom grav/splittring/whatever" denna veckan. Det ligger i korten och tankarna för alla som tror är redan inställda på den våglängden. Det är denna veckan vi firar att den gamla världsordningen dör och den nya växer fram.
Idag skriver jag "del 1" i en serie blogginlägg som jag hoppas kommer att handla om vad som finns bortom diskussionen och kalabaliken som har handlat om mänsklig sexualitet och homosexualitet i lära och praxis. Ingen kan påstå att denna debatten/diskussion/disaster är i proportion till hur omfattande frågan är eller hur många den berör eller hur central den är i kristen teologi och praxis. Ett exempel:
- 325 e.Kr. hade man ett kyrkoråd i Nicea för att bestämma om Jesus var Gud eller en skapelse; man beslutade om den Niceanska Trosbekännelsen som vi använder än idag; man fastställde när Påsk ska firas,
- 381 e.Kr. klargjorde man vem den Heliga Ande var/är i trosbekännelsen och höll fast på Jesus gudom.
- 451 e.Kr. fastställde man att Jesus hade en mänsklig och en gudomlig natur; skapade Kalsedons trosbekännelsen (som används än idag).
- 553 e.Kr. beslutade man att klargöra att Origenes teori om att alla själar har alltid funnits i en "Well of Souls", m.m..
- 680 e.Kr. fastställde man att Jesus inte hade bara en vilja eller en energi men två, bl.a..
- 787 e.Kr. fastställde man att ikoner kan beundras (som redskap i tillbedjan, t.ex.).
- 2019 e.Kr. fastställde Metodistkyrkans Generalkonferens att män inte ska ha sex med andra män, och kvinnor likaså ska inte ha sex med varandra.
Alla kyrkoråd har alltid haft en period både innan och efteråt där olika meningar och "sidor" har kämpat för sin sak men efter en tid har man accepterat Guds vilja genom dessa råd (som oftast endast innehöll ordinerade och var långt ifrån demokratiska). Jag kan inte komma undan att det känns som om vi har hamnat väldigt långt ner på listan över viktiga ämnen i våra metodistiska konferenser...för att inte nämna hur odemokratiskt och kaos-artat vi håller på nu.
Det är inte konstigt att Metodistkyrkan (och många andra), i en värld av omedelbar och anonym tillgång till alla tänkbara pornografiska fantasier, har fastnat i en nedåtgående spiral om vem som ska ha sex med vem och att vi nu befinner oss i en splittring om sex...men ändå.
Säga vad man vill om det men det känns ganska futtigt. Har vi inte större problem än så i ett samhälle där färre än 5% går på gudstjänst någon gång i månaden eller där färre än 15% av Svenska kyrkans medlemmar tror på Jesus (är det bättre hos oss?) eller där vi har minskat i medlemstall i över 80 år utan avbrott?
Om detta är vårt Getsemane där vi måste välja Faderns eller vår egen vilja, vilket känns befogat med tanke på att tusentals församlingar går olika vägar, kan man undra om det finns en framtid för kyrkan. Kan man fortsätta eller ska man börja om från början? Har man kraft, modighet eller vilja att hitta en väg man inte har hittat på 80 år när den vägen man har varit på har lett till en tragisk och katastrofal splittring?
En sak är säker, allt prat om "vi måste hålla ihop" och "enhet i Kristus som en mångfald" och andra hoppfulla slogan-kandidater, måste upphöra. Dom påminner mig om en pastor i en UMC kyrka i Mississippi som sa: "-Now that we are moving to a new church building I want us to be like the Israelites with Moses, Moses who said that everyone must come with me! All of us must come!!". Med tanke på att dom flesta inte gick med Moses utan dog i öknen kan man undra...
Att påstå att man kan vara "enig om att vara oenig" eller "en mångfald i enheten i Kristus" eller "en enhet men inte enighet" eller annat liknande verkar uppenbart något man försöker hitta på för att bevara kyrkans numerär. I vilken annan fråga skulle man nästan tvinga alla att vara enhetliga men inte eniga? Skulle man acceptera att kyrkan både accepterade kvinnliga präster och inte gjorde det?
Skulle man ropa "Mångfald i enhet!" om det handlade om skilsmässans synd eller inte?
Skulle man tjata om enhet, enhet, enhet om det gällde Guds allsmäktighet eller inte?
När Bibeln talar om enhet och enighet och att vara av ett sinne eller en tro så jämför den vår situation med Treenighetens situation. Jesus säger att vår, vi kristnas, enhet är ett mirakel för den är som Treenighetens. Är det någon som tror att Treenigheten inte har en tro, en mening, en vilja?
Detta är något som inte kan hända genom vår egen kraft, något som skapas av Anden. En enhet och enighet i tro, med mångfald av män/kvinnor, vit/svart/röd/gul, ung/gammal, rik/fattig, osv.. Mångfalden har aldrig handlat om vad vi tror eller vad vi gör men att vi alla får plats i Guds kyrka, en mångfald av människor som alla har samma tron på samma Gud och praktiserar samma tro på 1000 olika sätt men i pch genom samma Ande.
Ergo, om vi inte har en enhet OCH enighet OCH en tro så är vi inte i den enhet som Anden skapar och mänsklig enhet är inte målet. Oenighet och o-enhet är ett oundvikligt tecken på att vi inte har del i den mirakulösa enhet som Anden skapar och Jesus pratade om, den som Treenigheten har. Då blir frågan, hur kommer vi tillbaka dit?
Vägen för Metodistkyrkan efter hennes nuvarande Getsemane stund måste handla om att sluta tjata om en låtsas-enhet och inse att man är i splittring, en de facto icke-enhet, och att man måste respektera varandra genom att vara ärliga och öppna med det. Kyrkan är i en schism och den som inte har fattat att det är allvarligt har stora problem. Det är en tragedi och den kan knäcka oss...men det är inte hur många vi är som knäcker oss eller inte. Vi är en kyrka, inte en förening eller ett bolag. Det är Gud som håller oss uppe och det är Gud som bevarar oss, inte den Norska statens pengar. Frågan är om vi väljer Guds vilja eller vår egen.
Metodistkyrkan är inte den enda sanna kyrkan som har all sanning. Vi är i schism i minst 3.e led så vi behöver inte oroa oss över att Jesus kyrka står och faller med oss. En Metodistkyrka som har skapat en mänsklig låtsas-enhet eller enighet bara för att behålla en slags image eller känsla om att vara "ett" är inte heller det särskilt viktigt. Det viktigaste är att den är, både i enhet och enighet, med Gud. Det kan den inte om den vidhåller att en enhet utan enighet i tro är viktig.
Metodistkyrkan måste bestämma sig för vem hon är och vem hon tillhör och vad allt det innebär innan det är för sent och människan, i all sin iver att tjäna ett syfte, drar iväg på egen hand och försöker renovera Henne i egen kraft där endast ytlighet och glättiga klyschor finns men ingen kraft och inget liv från Gud.
Det är vägen vidare, bortom homosexualitet och kyrkans nuvarande Getsemande stund.
1 kommentar:
En tankevekkende artikkel, og utfordrende for oss alle. Takk, Andreas!
Skicka en kommentar