Frankrike, medlemskap och vapen

I dagarna har även Frankrike slutit sig till de länder där det (snart) är förbjudet för kvinnor att bära heltäckande muslimsk dräkt, s.k. burqa. Jag har egentligen inget intresse i frågan men undrade lite stillsamt på vilka grunder en riksdag/regering kunde göra det olagligt att klä sig på ett visst sätt. I Frankrike får man böter om man bär en sådan dräkt (119 euro) och en man som tvingar sin fru att bära en burqa riskerar 30,000 euro i böter och ett års fängelse. Jag såg några skäl som ligger bakom lagförslaget och det handlade om att kommunisterna tyckte att en burqa var detsamma som en likkista. Center-moderaterna uttryckte sig som så att det handlar om att "frigöra" kvinnan och att ett demokratiskt samhälle är "open faced".
Så nu har en sekulär stat beslutat att en religiös sed är förbjuden, även om den utövas frivilligt. En kvinna som väljer burqa gör ingen något illa, uppmanar inte till någonting...möjligtvis till återhållsamhet i våra sexfixerade samhällen och lever sin religion på ett påtagligt sätt. Kan detta även hända kristna? Jo, en anställd flygvärdinna på British Airways fick nyss veta att det inte är tillåtet att bära ett kors kring halsen under arbetstid. Inte samma sak, men nu när Europadomstolen håller på med frågan om kurcifix och offentliga platser kan man börja undra vart det bär hän.

Häromdagen pratade jag med en kollega om Bibeln.Ha sa att han trodde på allt som står i Bibeln men att han var inte troende. Kan man göra så? Är det kanske dags att hitta andra ord och uttryck för vad det innebär att följa Jesus än "troende"? Associerar människor fel när vi pratar med dom om vad som krävs för att bli en kristen? Som jag alltid säger så ger jag inte två ören för människor som vill förändra eller "förnya" kristendomen (som om människor 2000 år efter Jesus skulle veta bättre än Paulus, Johannes och de andra) men däremot är jag mycket intresserad av hur kristen tro kan få nya uttryck och vägar in till folk. Måste man vara "troende" för att vara kristen?

Kristendomen befinner sig i krig. Många, kanske de flesta, tycker detta är ett pinsamt och förlegat sätt att uttrycka sig på men det förändrar inte verkligheten. Om Bibeln säger någonting om verkligheten så är det att det finns en motståndare till Gud som vill förgöra människor. Han har många namn och de flesta kan man höra om man går på en allsvensk fotbollsmatch. Om man tvivlar på att han finns räcker det med att läsa Socialstyrelsens rapport om självmordsfrekvensen i Sverige eller slå på Rapport/Aktuellt eller varför inte läsa om vad som händer i andra länder i typ Afrika eller Sydamerika. Vilka vapen finns tillgängliga (om vi nu förstår att vi ligger i krig, som Jesus själv sa)? Som jag ser det så finns det två sorter, offensiva och defensiva. Jag tror att dom som har förstått att vi ligger i krig, att vi har en fiende och att insatserna är ohyggligt höga (själars evighet) ofta blandar ihop dom.
Som offensivt vapen tror jag att vi måste använda ett helt igenom heligt liv som är styrt och genomsyrat av Guds kärlek genom Heliga Ande. Inget annat fungerar och i våra dagar är detta nästan utrotat, ergo kyrkans och kristendomens marginalisering. Vårt defensiva vapen, som ofta missförstås som ett offensivt vapen, är apologetik, dvs. vad vår tro är, vad den säger och varför den säger det. Trons försvar.
Nu för tiden hör man ofta att kristna talar om för världen (och andra kristna) allt som är fel och vad rätt tro är. Nåväl, det finns rätt och fel tro. Det fungerar inte att tro fel även om man har ett gott uppsåt. Man kommer inte till Stockholm från Göteborg genom att gå söderut oavsett hur god tanken var. Men rätt tro är bara ett redskap till rätt liv. Det var med livet radikalt och unikt förvandlat av Gud som gjorde att Romarriket blev kristet. Alltså måste vi börja leva rätt enligt den rätta tron och sedan ge svar på varför och hur detta livet kommer sig genom att förklara och försvara tron.

Detta är väldigt svårt men jag tror det är nödvändigt. Annars lever vi som vi vill och inte som Gud vill. Annars anfaller vi våra patienter. Annars förgör vi varandra. Annars riskerar vi att bli en kyrka med gott om pengar men utan människor...fast det är vi ju redan.
Kanske är samfundens tid ute och gräsrots-/hemgruppskyrkornas tid kommen...



http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=218895