The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

fredag 27 augusti 2010

Det värsta som kan hända

...är (tydligen) att veta något säkert. Ju längre jag bor i Sverige ju mer förstår jag att det verkar finnas en outtalad trygghet i att människor aldrig uttalar sig med absolut säkerhet om viktiga saker. På något sätt verkar det vara mycket bättre att sväva i ovisshet. Det är populärt. Det är dagens visdom.

Att påstå sig veta något är fundamentalistiskt eller dogmatiskt eller instängt. Ordet "kanske" har istället högsta status och det verkar nästan som om människor tror att bara dom är osäkra och håller alla möjligheter för möjliga så kommer resultatet, dvs. det som faktiskt kommer att hända, att antingen inte hända alls eller iallafall hända positivt.
Ta frågan om frälsning, t.ex.. Istället för att säga det Jesus säger (vilket är detsamma som att säga att man bara kommer till Gud Fader genom honom) så säger man ingenting...eller att man inte vet...eller att det kan vara så men kan även vara si.

Just nu till exempel vet jag att som pastor, teolog och medmänniska är det alltid den bästa vägen att se människan bakom teologin eller tro. Endast då kan man leva sin tro ärligt och låta Jesus göra sitt.

Ja, och så att det är dags att skriva lite lättare nu. Kanske är det dags för Apa-skämtet...

söndag 22 augusti 2010

Första söndagen på hundra år

...lite väl att ta in men ändå. Idag var det första söndagen jag predikade sedan den 14:e juli och innan dess långt bort i juni. Det var riktigt roligt. Visst, det borde det vara men okonstlat roligt och härligt är inte fel när man är präst.

Predikade om "oväntad Jesus" och hur vi måste vara förväntasfulla när vi kommer till kyrkan, eller lever livet, på att ett möte med Jesus kan hända. Inget får stå ivägen för det mötet. Inte Bibeln, prästen, gudstjänsten eller något annat. Visst, de sakerna är redskap och vägar till Jesus, men som föreståndaren i texten visade så kan även alla redskap vara hinder och förblinda oss för Jesus otroligt ljusstarka närvaro...som ger vila och glädje.

Visst vill vi ha vila. Förvänta dig Jesus.

tisdag 17 augusti 2010

A funny

Den katolska kvinnan påpekade ödmjukt till sin evangeliska väninna: "Ni protestanter är så noga med, och duktiga på, att be Jesus komma in i era hjärtan. Vi katoliker ber istället att vi får komma in i Jesus hjärta".

Snap.

måndag 16 augusti 2010

Gör det nåt om (bl.a.) Metodistkyrkan dör ut?

Nu är det snart höst. Samlingssöndag och planering inför olika händelser. Jodå, det blir nog julotta i år igen. Välkommen...
Det var en härlig sommar med mycket roligt, nöje, tänkvärt, nytta, avslappnande och annat viktigt. Men som sagt, nu är det dags att komma igång.

Jag följer via min mestadels finfina telefon en massa bloggar där människor skriver vad dom tänker. Ofta är det om kyrka, ofta inspireras jag mest av ortodoxa eller katolska bloggar. Ibland blixtrar även en protestant till. Iallafall är det en protestant som skriver överlägset mest. Bland alla dessa tankar dök det ner ett mejl där några metodister beskriver sina känslor inför den nya kyrkan och sitt missnöje med både process och framtid. Samtidigt blir en god vän processledare för detta samfund och ska peppa oss andra med god ledning och visionärt tänkande. Allt detta i Sveriges kanske minsta samfund...

Jag påminns plötsligt om något som jag ofta har hört inom mina år som återkommen metodist men som jag inte riktigt fick ihop förrän nu. Jag tänker på den numera populära sanningen att alla kommer till himlen oavsett tro eller liv. En kommentar var "ja, min bror trodde inte på Gud men jag kan inte tänka mig att han inte är i himlen så han är där" eller "jag kan inte förstå att alla inte kan komma till himlen så jag kan inte predika om det [att människor inte gör det]" eller "alla är redan frälsta" eller "Helvetet är nog tomt".
Om det nu är så att alla kommer till himlen, som många verkar tro, så blir det genast ganska uppenbart att en annan fråga blir aktuell: vad gör det om Metodistkyrkan försvinner? Svar: ingenting. Gud är god och kan säkert ordna jobb åt alla oss som är beroende av en lön från kyrkan. Möjligtvis ser vi till Staten istället och börjar stämpla. Människor kan hitta "Gemenskap" (ett nyckelord i dagens samfund) på hundra andra ställen. Stillhet finns att få i närmaste tomma statskyrka. Frid är svårare att hitta men en uppsjö av experter och terapeuter står beredvilliga. Kärlek är så komplicerat (allt är ok men ändå inte) att det verkar lättare att leva singel med olika medel för tillfredsställelse till hands (vilket en majoritet redan gör ).

Jag kanske är för hård. Kanske gör MK i Sverige ett jättearbete både socialt och medmänskligt. Kanske skulle många människor uppleva saknad och sorg över organisationens bortgång. Men i det långa loppet, i the big picture, skulle det inte spela någon egentlig roll. Om alla kommer till himlen. Då vore det bättre om vi satte in en annons i GP, Metro och DN och berättade att alla kommer till himlen så lev livet och gör det goda. Tänk positivt. Tro på dig själv. (Valfri klyscha här). Vad är lite olycka här mot evig lycka där?

Men tänk om det inte är sant. Tänk om alla inte kommer till himlen. Då spelar det en oerhörd skillnad om ett samfund finns eller inte. Eller rättare sagt, om det finns en röst och plats för sanningen eller inte. En enda gång har jag hört ett resonemang bakom påståendet att alla kommer till himlen och det var väldigt svagt. Detta verkar i mina öron vara fullständigt horribelt. Hur kan vi vara så säkra på att alla kommer till himlen om vi inte vet varför och på vilka grunder vi vet detta? Är det säkert att alla kommer till himlen eller är det en förhoppning? Hur vet vi detta? Vem har sagt det?

I slutändan handlar allt vi gör inom kyrkan om en enda sak - Salvation. Räddning. Frälsning. Från profeterna och genom hela kyrkohistorien med alla kyrkor och samfund har alla fundamentalt missat poängen i över 4000 år (hittills) och haft fel om det är sant att alla kommer till himlen. Det är liksom själva grejen...att dom inte gör det och att Korset står som ett utropstecken för alla som vill se och höra erbjudandet om Räddning.
Om vi ger upp sanningen om helvetes verklighet och allvar är vi inte bättre än människor på en sjunkande båt som vägrar slänga livbojar till drunknande människor baserat på våra idéer om att det är omöjligt att drunkna i vatten.

Ingen vill skriva eller predika eller prata om Helvetet. Men det mest kärleksfulla man kan göra till en buss full med människor som är på väg mot ett stup till toner av lady Gaga är inte att säga att allt är ok utan tvärtom att varna för stupet. Som jag tror Chesterton sa, "it is better to be scared than feeling safe if there are wild lions around". Det är dessutom Bibliskt...att när människor glömmer Gud och festar som om världen är ett evigt party kommer alltid Gudsrösten med ett speciellt budskap: "you fool, tomorrow you die." Bättre lite obehaglig sanning här än evig pina där.

ShareThis