...är (tydligen) att veta något säkert. Ju längre jag bor i Sverige ju mer förstår jag att det verkar finnas en outtalad trygghet i att människor aldrig uttalar sig med absolut säkerhet om viktiga saker. På något sätt verkar det vara mycket bättre att sväva i ovisshet. Det är populärt. Det är dagens visdom.
Att påstå sig veta något är fundamentalistiskt eller dogmatiskt eller instängt. Ordet "kanske" har istället högsta status och det verkar nästan som om människor tror att bara dom är osäkra och håller alla möjligheter för möjliga så kommer resultatet, dvs. det som faktiskt kommer att hända, att antingen inte hända alls eller iallafall hända positivt.
Ta frågan om frälsning, t.ex.. Istället för att säga det Jesus säger (vilket är detsamma som att säga att man bara kommer till Gud Fader genom honom) så säger man ingenting...eller att man inte vet...eller att det kan vara så men kan även vara si.
Just nu till exempel vet jag att som pastor, teolog och medmänniska är det alltid den bästa vägen att se människan bakom teologin eller tro. Endast då kan man leva sin tro ärligt och låta Jesus göra sitt.
Ja, och så att det är dags att skriva lite lättare nu. Kanske är det dags för Apa-skämtet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar