Bland ruiner och frälsningsfrågor

Finns det plats för en och annan fundering.

Jag var nyss på hembesök och reste i tiden, ungefär 75 år. Stora tunga ekmöbler. Ingen TV. Knappt en radio. Kokplatta och vedspis. Damen i fråga har bott där i hela sitt liv. Själv. Hon är över 90 år.

Vad händer när man reser i tiden till en plats där Facebook är lika främmande som månen? Där nästan allt som den moderna världen bryr sig om liksom inte ens finns? Jo, med risk för att låta lite "klyschig" så finner man där en människa, en människa med tankar, idéer, frågor, upplevelser, minnen, förhoppningar, drömmar, problem (men som är vanligt i den generationen, "-Jag ska inte klaga".).

Jag satt och i all enkelhet bara reflekterade över situationen där vi idag är så fartblinda och så upptagna med "hur ska vi nå ut med vårt budskap" eller "hur ska vi bygga en ny kyrka" eller "hur kan Gud bli centrum i mitt liv?". Jag läser mer och fler bloggar och artiklar om hur människan inte riktigt vet hur hon ska bete sig i denna värld av människorvärdeförnedrande Facebook stuff. Samtidigt läser jag kristna bloggare som inte riktigt vet hur Gud kan bli "all in all" i vardagen. Tänk efter själv, hur närvarande är Gud i ditt vardagsliv? När du kör bil eller åker tåg eller är på jobbet?

Det finns ingen fin poäng här. Inget som knyter ihop lösa tankar från en svunnen tid till vårt hypermoderna samhälle. Bara en kort reflektion över att bakom allt och under ytan finns det alltid vanliga människor...som idag ofta inte har en aning om vart dom är på väg, varför dom gör vad dom gör, varför dom fungerar som dom gör och störst av allt, spelar något nån roll egentligen om Gud är död (vilket han in effect is om han inte är i våra liv för vår del)?

Den gamla damen visste vart hon var på väg och varför men var det tack vare att allt bröte inte var ivägen?