Vår tids kyrka

En artikel i Dagen skriven av Olof Edsinger, chef för ungdomarna i EFS, bearbetar och diskuterar debatten kring kyrkan och samtid som har figurerat i media det senaste året, kanske främst startad av Demingers debatt om frikyrkans ytlighet kontra forna statskyrkans fromhet (en i mina ögon i sig ytlig debatt om "min kyrka och mitt sätt att förstå Gud är bättre än ditt").
http://www.dagen.se/opinion/debatt/det-behover-vi-samtala-om/

Visst är vissa kyrkor ytliga och banala. Kanske många. Visst är det dagis på många gudstjänster och sammankomster. Visst är det många fina ord som flödar ur den kreativa källan kallad "Relevans". Visst är många kyrkor så otroligt tråkiga och irrelevanta att ingen blir berörd av evangelium...men det är märkligt att vi försöker använda denna världens etiketter på den andra världens (Guds rike) saker.

Jag håller med artikeln att det är bra att sluta tala om sociologi och vems gudstjänstform som är bäst. Är det inte uppenbart att en kyrka som Svenska kyrkan där 85% inte tror på Jesus har gigantiska problem, herr Deminger? Är det inte uppenbart att frikyrkliga samfund som har tappat medlemmar i decennier trots mer eller mindre begåvade försök att vara relevanta inte vet vad dom ska göra?
Jag tror att just denna iver i att försöka komma på vad vi ska göra (för att blir fler...eller för att göra lärjungar som vi kanske borde säga) är ett problem. Vi är otroligt låsta vid att bli fler. Se dig omkring...den församling som växer i medlemsantal eller den pastor som drar mest folk är den bästa pastorn gör det rätta. Hur många gånger ar du lyssnat på talare/pastorer som har lyckats att bli stora trots svåra omständigheter och som har tips att ge dig så att även du kan lyckas i ditt sammanhang?
Ganska många gånger, tror jag. Är du inte trött på amerikanska superpastorer snart? Vad vet dom om din kallelse, din församling, dina vänner, din omgivning, ditt samhälle, din tro, osv.? Den enda fördelen med dessa superframgångsrika människorna är att vi andra kan bli uppmuntrade och påminda om att vi, trots allt, är med i det vinnande laget.

Jag undrar ibland om allt handlar om att vi faktiskt inte vet vad Gud vill med oss, att vi inte har en aning om vad han egentligen har för planer för oss och våra kyrkor, att vi inte hör ett jota när vi försöker höra Guds röst...och att vi innerst inne låtsas vara kyrka. Min spontana reaktion är att ju fler vackra ord och idéer och "strukturella förändringar" jag hör desto mindre av Gud har man hört...att allt är liksom det bästa vi kan hitta på tills vi ser nåt bättre á la the American superpastor.

Tänk om vi kunde göra det lite annorlunda.
Vi börjar med Gud. Han finns, är och vill exakt det som Bibeln tolkad av den historiska kyrkan säger. Punkt.
Sedan kommer vi. Vi är precis det som Bibeln historiskt tolkad säger att vi är. Punkt.
Gud och vi...inget annat. Ingen uppgradering eller omtolkning eller avmytologisering.

Hur skulle vi vilja göra och vara kyrka så att vi uppfattade detta faktum?
Vad skulle vi vilja göra för att kunna leva med Gud i vardagen?
Hur överkommer vi lättja, apati och likgiltighet?

Det jag tror är vår tids stora utmaning och möjlighet är att vi är mer eller mindre fria att forma den kyrka vi  tror att Gud vill ha för vår tid utan att börja trixa med själva teologin. Vi är helt enkelt för dåliga teologer för att börja i den änden. Den liberala teologvågen har svept fram över våra länder här i Norden i flera decennier och hur bra har det gått? Hur många lärjungar blir det när Gud "mirakulöst" ser ut/tycker likadant som dom själva och kristendomen blir till vackra rim på gratulationskort?

Nej, vi är inte bundna av statskyrka eller ett kristet samhälle eller en teologi som gör Gud i människans avbild. Vi behöver inte "Gud light". (Vem vill egentligen ha en Gud som är som vi?)
Vi är protestanter så det borde ligga i vårt DNA att forma nya kyrkor bättre anpassade för vår tid.
Jag tror att om vi vågar stilla oss från stressen att alltid hitta nya vägar och verksamheter att nå människor för Jesus och om vi vågar tro det som folk alltid har trott om Gud och människan och livet...och om vi funderar på hur vi vill nå och få gemenskap med Gud och inte våra egna avbilder...så är vi en bra bit på väg.

Vill vi verkligen ha en kyrka som den är och ser ut och gör idag? Är vi nöjda eller bara vana?

En vanlig rörläggare från Värmland-skyll den långa posten på han

Åkte till Sverige igår för att köpa ved. Hittade en kille på blocket som sålde ved till ett bra pris...halva priset mot Norge. Som vanligt. Så jag tog med mig grabbarna och åkte hem till den fria luften, i detta fallet den fria luften i Värmlands skogar. En idyllisk resa i svensk höstskog. På vägen hittade jag denna kyrka, mitt i ingenstans. Endast en statskyrka kan ha haft råd att bygga en så fin och stor kyrka mitt ute i skogen.

Spännande att se kristendomens historia ute i skogen. Snart blir den väl ett kulturminne.
Nåväl, vi kom fram till en, för ovanlighetens skull, pratglad rörläggare som även sålde ved. Vi pratade om det mesta under tiden vi trixade på två pallar ved på en gammal släpkärra. När han hörde att jag var präst sa han, som vanligt, "då är det bäst jag slutar svära". Ok.
Han var väldigt öppen om hur han tyckte det var bra att kyrkan i bygden (dvs. frikyrkorna, faktiskt) öppnade sig mer mot samhället med olika aktiviteter...inte för att han själv var särskilt intresserad. Som vanligt, igen, var hans motto ungefär "var och en får hålla på med sitt, det är ok för mig". Ok.
Det visade sig att den rörläggare här i Mysen som hade gjort vårt badrum nyligen var hans gamla lärling och vips kom vi in på vikten av att vara en ärlig hantverkare (vilket vår rörläggare hade varit). Denna medelålders rörläggare i Värmlands skogar (som även sålde ved) hade således en lång utläggning om vikten av god moral och etik i affärsvärlden och hur han hade samtalat med kända "kringresande affärsgurus" i Norge om just detta...att det är otroligt viktigt att moral och etik, tillit och ärlighet är A och O.

På vägen hem funderade jag på detta med moral och tro och våra liv. Denna man ska alltså bli en lärjunge, en kristen. Samtidigt kunde jag inte släppa tanken att "vad är den stora skillnaden på han och vad kyrkan vanligtvis predikar"? Är den enda skillnaden mellan han och en kristen att den ena tror på Jesus och inte den andra...men att allt annat är detsamma?

Jag funderade, och funderar , på detta. Vad är poängen med att bli kristen, ett kristet liv? Om en icke-troende lever moraliskt och bra och hjälper andra...vad är det egentligen för skillnad? En åsikt? En tro på Gud?
Jakob sa i sitt brev att tro att Gud finns är irrelevant. Luther tyckte Jakob hade fel och den Lutherska kyrkan tycker fortfarande det, på ett sätt. Det räcker att du är döpt och lever så gott du kan (med Guds hjälp, brukar man lägga till för sakens skull) så är du ok. Enligt en stor undersökning i Svenska kyrkan tror endast 15% på Jesus. Biskopens svar var att det inte är orsak till panik. Gud i vardagen är mer eller mindre en slags barmhärtig Samarit som vi kan vända oss till när vi behöver lite tröst/stöd/hjälp/kraft.

I ett sådant läge är rörläggare i Värmland helt ok. Pressad skulle han nog säga att Gud finns. Dessutom är han nog döpt. Han lever ett bra liv och försöker vara moralisk och etisk, till stor utsträckning enligt kristen grund (eftersom Svensk moral är färgad av kyrkan). Varför skulle en sådan man välja att aktivt bli kristen?
Vad är poängen med kyrkan och att bli en kristen om kyrkan, och i den naturliga förlängingen Gud, inte kan särskiljas från Röda Korset+Läkare utan gränser+Greenpeace+Amnesty+Unicef+SIDA?
Vad är poängen med att bli en kristen om det handlar om att tro att Gud finns och är snäll och leva goda liv?

Jag tror vi har blivit för Lutherska, ursäkta till mina vänner i Svenska kyrkan. Att bli en kristen är inte att vara döpt, leva moraliska liv och be en bön då och då när det krisar (eller tända ett ljus vid advent). Om det är så kan vi lika gärna ställa ljusbärare i våra shoppingcenter, klä ut oss i lite udda religiösa kläder och döpa folk på löpande band (lite som en brandförsäkring), dela ut lite tips (kanske via FB och Twitter) om hur våra svåra och tunga liv kan bli bättre om vi försöker be eller försöker lite X mer...och sedan gå hem.

Jag tror istället att det handlar om att något har hänt som vi måste ta ställning till, vare sig vi vill eller inte, ungefär som att olika länder i världen måste ta ställning till vem som blir president i USA eftersom det påverkar deras vardagsliv (typ alla som lever under drönarna i Afghanistan).
Det kom en gång en man som sa att han var kung över ett nytt rike (som maninte kunde se), att han var den profeterade räddaren från Gud som skulle rädda oss från en mystisk sjukdom han kallade för synd. Han föddes lite speciellt, levde och gjorde en hel del coola grejer (vilket märkligt nog hade ganska lite impact på folket), dog, och uppstod igen för att efter några dagar försvinna upp i himlen.

DET har hänt.
Vad gör vi med det?

Dom som var med gjorde ingenting förrän en händelse när en slags Ande kom från himlen och förändrade allt. Svart och vitt, natt och dag. Utifrån den förvirringen blev det 2,3 miljarder kristna idag. Utifrån det är jag i Norge som präst.
Jag tror att vi måste tänka helt nytt (nytt för oss, eller iallafall för mig) om vad det innebär att vara en kristen och varför människor måste bli kristna och hur dom kan bli det...samtidigt som vi behåller det kyrkan alltid har haft.
Vår (Dvs. Metodistkyrkans biskop) har pratat om Re:think church, ett projekt att tänka nytt. Jag tror projektet tänker mycket kring hur vi gör kyrka, dvs. formatet. Det är bra...men det krävs också att vi tänker nytt rent teologiskt och antropologiskt (mänskligt). Inte bara "hur" utan också "varför" och "vad".

Några tankar om abort

I Norge har debatten om abort kommit upp "på tapeten" igen...verkar det som. Man kan läsa om det här, http://www.vl.no/samfunn/clemet-etterlyser-apen-debatt-om-abort/. Det verkar som om olika människor har intresse av att ta upp abortfrågan till debatt från olika perspektiv och det tycker jag är bra.
Jag har ingen aning om vilka dessa grupper är som nämns i artikeln. Det jag förvånas över är att man är för fri abort men att man önskar att dom ska minska. Varför ska dom minska om det är helt ok att ha det fritt?Dessutom talar man fortfarande om att det enbart är kvinnan som ska avgöra om det blir en abort eller inte.

Det finns många studier på att männen till stor utsträckning också påverkas kraftigt av kvinnans val att göra abort, känslomässigt men också på andra sätt. Det kan man läsa om här, http://www.deveber.org/text/chapters/Chap16.pdf, och här, http://www.menandabortion.info/l0-aftermath.html, och här, http://health.usnews.com/health-news/blogs/on-men/2008/09/12/a-sociologists-take-on-how-abortions-affect-men. 

Varför har inte mannen något att säga till om...han var ju ändå med och såg till att det blev en graviditet?

Av olika anledningar blir den här debatten ofta infekterad. I Sverige är den fortfarande ganska dämpad men i USA är den såpass uppskruvad att den är en huvudfråga i presidentvalet. Det tycker jag verkar ganska naturligt. Ett modernt samhälle som bygger på alla människors lika värde kan inte samtidigt avsluta livet på ca. 36,000 foster/barn varje år (16,000 i Norge). Det är ett Alingsås om året som inte föds, eller ett Kongsvinger om året. På vilka grunder sker detta?

Jag menar inte att alla som väljer abort är känslokalla egotrippar. Jag känner människor som har gjort abort och som är mina vänner. Dom är riktigt trevliga. Däremot har jag otroligt svårt att förstå att man väljer att göra abort, särskilt om man har barn innan. En studie i USA har visat att 25% väljer abort för att dom inte känner sig redo för ett barn/ta ansvar för ett barn, 23% för att dom inte har råd och 19% att dom redan har alla barn dom vill ha eller har andra familjeansvar. (*Source:  Lawrence Finer, et. al, "Reasons U.S. Women Have Abortions: Quantitative and Qualitative Perspectives"  Perspectives on Sexual and Reproductive Health, Vol. 37 No. 3 (Sept., 2005) p. 110.).
Verkar det rimligt? Bra?

I Sverige kan man läsa följande argumentering. Är det någon mer än jag som har problem med följande formuleringar (mina tankar i fet stil):
"...en grundläggande värdering i vårt samhälle är att alla barn ska vara och känna sig välkomna. Det vore inte möjligt om kvinnor skulle tvingas föda ett barn som kommer att medföra negativa konsekvenser för henne eller för barnet själv. Allvarligt talat, om vi följer den logiken borde det vara tillåtet att avliva barn som efter ett tag inte är välkomna eller känner sig välkomna. Vad är "negativa konsekvenser" för henne eller barnet? Låter det inte lite omänskligt...att låta rätten till att födas ligga i händerna på en annan människas uppfattning och uppskattning av okända och framtida konsekvenser samt godtyckliga uppfattning av vad som är negativt? Vem avgör vad ett gott liv är, och hur "satt-i-sten" är det? Se följande klipp från uber-ateist Richard Dawkins http://www.youtube.com/watch?v=YWkJ6cZ0FY8.

Vissa människor menar att livet börjar med befruktningen. Och livet, säger de, är alltid okränkbart. Finns det någon vettig människa som säger något annat? Andra förlägger gränsen till "nidationen", när det befruktade ägget har fastnat vid livmoderväggen. En del hävdar att fostret ska ses som en fullvärdig människa vid "qvickningen", då modern för första gången känner fosterrörelser. Men alla sådana gränser är godtyckliga. Därför kan en rimlig ståndpunkt vara att fostret får ett ökat värde ju äldre de blir. Fullt människovärde kan det anses ha efter förlossningen. Hur kan detta verka rimligt för någon? Om ett barn inte får fullt människovärde innan det föds, hur kan vi då säga att barn som kan leva utanför mamman är en person? Alltså, ett barn kan  leva med medicinsk hjälp utanför mamman efter vecka 23...är det inte en person? Vilket människorvärde får vi i ett sådant samhälle? Kanske ett samhälle som Danmark där det snart inte föds någon med Downs syndrom...vilket uppenbarligen är en skymf och ett hån mot de som lever vanliga liv och har Downs. http://www.sydsvenskan.se/danmark/downs-syndrom-pa-vag-bort-i-danmark/

Före födelsen betraktas alltid moderns liv som mer värdefullt om en läkare skulle tvingas välja mellan kvinnan och fostret. En annan mycket rimligare ståndpunkt är att eftersom vi inte vet till 100% så tar vi inga chanser. Nuvarande logik och lagstiftning är detsamma som att avlossa ett vapen in i ett köpcentrum eller köra över ett människoliknande bylte på vägen. Hur otroligt ansvarslöst och radikalt är det att säga att "vi vet inte när livet börjar men vi väljer att avsluta det ändå"?
För att inte tala om när ett foster är en person. I Sverige är man död när alla hjärnaktivitet har upphört oåterkalleligen men ett foster är inte en levande person förrän det är fött, trots att hjärnaktivitet har funnits sedan vecka 28??? " http://www.nytimes.com/2005/06/19/books/chapters/0619-1st-gazza.html?_r=1&pagewanted=all

Det finns också följande fakta att ta ställning till: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/jatilllivet/pressrelease/view/regering-kritiserar-abortnaemnd-barn-lever-efter-aborter-i-baade-norge-danmark-och-sverige-761787?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=Subscription&utm_content=pressrelease
Är detta värdigt ett modernt land?

Jag kan inte se att det finns några argument för abort. En människas möjlighet att välja är aldrig högre än rätten till liv. Jag förstår mycket väl att en kvinna (och en man) kan uppleva en graviditet som jobbig eller olyckligt time:ad eller svår. I de ytterst få fall där det handlar om svår sjukdom, incest eller våldtäkt (mindre än 0,3 % enligt studien ovan) är detta givetvis mångdubblat. Men poängen är att det handlar om ett liv...och ett liv kan aldrig avslutas på grund av att det uppfattas som en börda eller som olämpligt kommet eller som ett hemskt pris. Ett barns liv måste, i mina ögon, komma före mammans och pappans personliga åsikter och/eller hur lämpligt eller olämpligt det är. Ett barn är alltid en gåva. Ett foster/barn är ett liv, en person, och ska givetvis få leva oavsett i vilken stadie av utveckling det är. Att ta ett liv, dvs. ett mord, är aldrig rätt och aldrig bra.

Jag har hittills grundat mig på filosofiska och vetenskapliga grunder, men det finns ett Bibelord som passar bra in:

"Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster."