Nåväl, vi kom fram till en, för ovanlighetens skull, pratglad rörläggare som även sålde ved. Vi pratade om det mesta under tiden vi trixade på två pallar ved på en gammal släpkärra. När han hörde att jag var präst sa han, som vanligt, "då är det bäst jag slutar svära". Ok.
Han var väldigt öppen om hur han tyckte det var bra att kyrkan i bygden (dvs. frikyrkorna, faktiskt) öppnade sig mer mot samhället med olika aktiviteter...inte för att han själv var särskilt intresserad. Som vanligt, igen, var hans motto ungefär "var och en får hålla på med sitt, det är ok för mig". Ok.
Det visade sig att den rörläggare här i Mysen som hade gjort vårt badrum nyligen var hans gamla lärling och vips kom vi in på vikten av att vara en ärlig hantverkare (vilket vår rörläggare hade varit). Denna medelålders rörläggare i Värmlands skogar (som även sålde ved) hade således en lång utläggning om vikten av god moral och etik i affärsvärlden och hur han hade samtalat med kända "kringresande affärsgurus" i Norge om just detta...att det är otroligt viktigt att moral och etik, tillit och ärlighet är A och O.
På vägen hem funderade jag på detta med moral och tro och våra liv. Denna man ska alltså bli en lärjunge, en kristen. Samtidigt kunde jag inte släppa tanken att "vad är den stora skillnaden på han och vad kyrkan vanligtvis predikar"? Är den enda skillnaden mellan han och en kristen att den ena tror på Jesus och inte den andra...men att allt annat är detsamma?
Jag funderade, och funderar , på detta. Vad är poängen med att bli kristen, ett kristet liv? Om en icke-troende lever moraliskt och bra och hjälper andra...vad är det egentligen för skillnad? En åsikt? En tro på Gud?
Jakob sa i sitt brev att tro att Gud finns är irrelevant. Luther tyckte Jakob hade fel och den Lutherska kyrkan tycker fortfarande det, på ett sätt. Det räcker att du är döpt och lever så gott du kan (med Guds hjälp, brukar man lägga till för sakens skull) så är du ok. Enligt en stor undersökning i Svenska kyrkan tror endast 15% på Jesus. Biskopens svar var att det inte är orsak till panik. Gud i vardagen är mer eller mindre en slags barmhärtig Samarit som vi kan vända oss till när vi behöver lite tröst/stöd/hjälp/kraft.
I ett sådant läge är rörläggare i Värmland helt ok. Pressad skulle han nog säga att Gud finns. Dessutom är han nog döpt. Han lever ett bra liv och försöker vara moralisk och etisk, till stor utsträckning enligt kristen grund (eftersom Svensk moral är färgad av kyrkan). Varför skulle en sådan man välja att aktivt bli kristen?
Vad är poängen med kyrkan och att bli en kristen om kyrkan, och i den naturliga förlängingen Gud, inte kan särskiljas från Röda Korset+Läkare utan gränser+Greenpeace+Amnesty+Unicef+SIDA?
Vad är poängen med att bli en kristen om det handlar om att tro att Gud finns och är snäll och leva goda liv?
Jag tror vi har blivit för Lutherska, ursäkta till mina vänner i Svenska kyrkan. Att bli en kristen är inte att vara döpt, leva moraliska liv och be en bön då och då när det krisar (eller tända ett ljus vid advent). Om det är så kan vi lika gärna ställa ljusbärare i våra shoppingcenter, klä ut oss i lite udda religiösa kläder och döpa folk på löpande band (lite som en brandförsäkring), dela ut lite tips (kanske via FB och Twitter) om hur våra svåra och tunga liv kan bli bättre om vi försöker be eller försöker lite X mer...och sedan gå hem.
Jag tror istället att det handlar om att något har hänt som vi måste ta ställning till, vare sig vi vill eller inte, ungefär som att olika länder i världen måste ta ställning till vem som blir president i USA eftersom det påverkar deras vardagsliv (typ alla som lever under drönarna i Afghanistan).
Det kom en gång en man som sa att han var kung över ett nytt rike (som maninte kunde se), att han var den profeterade räddaren från Gud som skulle rädda oss från en mystisk sjukdom han kallade för synd. Han föddes lite speciellt, levde och gjorde en hel del coola grejer (vilket märkligt nog hade ganska lite impact på folket), dog, och uppstod igen för att efter några dagar försvinna upp i himlen.
DET har hänt.
Vad gör vi med det?
Dom som var med gjorde ingenting förrän en händelse när en slags Ande kom från himlen och förändrade allt. Svart och vitt, natt och dag. Utifrån den förvirringen blev det 2,3 miljarder kristna idag. Utifrån det är jag i Norge som präst.
Jag tror att vi måste tänka helt nytt (nytt för oss, eller iallafall för mig) om vad det innebär att vara en kristen och varför människor måste bli kristna och hur dom kan bli det...samtidigt som vi behåller det kyrkan alltid har haft.
Vår (Dvs. Metodistkyrkans biskop) har pratat om Re:think church, ett projekt att tänka nytt. Jag tror projektet tänker mycket kring hur vi gör kyrka, dvs. formatet. Det är bra...men det krävs också att vi tänker nytt rent teologiskt och antropologiskt (mänskligt). Inte bara "hur" utan också "varför" och "vad".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar