En artikel i Dagen skriven av Olof Edsinger, chef för ungdomarna i EFS, bearbetar och diskuterar debatten kring kyrkan och samtid som har figurerat i media det senaste året, kanske främst startad av Demingers debatt om frikyrkans ytlighet kontra forna statskyrkans fromhet (en i mina ögon i sig ytlig debatt om "min kyrka och mitt sätt att förstå Gud är bättre än ditt").
http://www.dagen.se/opinion/debatt/det-behover-vi-samtala-om/
Visst är vissa kyrkor ytliga och banala. Kanske många. Visst är det dagis på många gudstjänster och sammankomster. Visst är det många fina ord som flödar ur den kreativa källan kallad "Relevans". Visst är många kyrkor så otroligt tråkiga och irrelevanta att ingen blir berörd av evangelium...men det är märkligt att vi försöker använda denna världens etiketter på den andra världens (Guds rike) saker.
Jag håller med artikeln att det är bra att sluta tala om sociologi och vems gudstjänstform som är bäst. Är det inte uppenbart att en kyrka som Svenska kyrkan där 85% inte tror på Jesus har gigantiska problem, herr Deminger? Är det inte uppenbart att frikyrkliga samfund som har tappat medlemmar i decennier trots mer eller mindre begåvade försök att vara relevanta inte vet vad dom ska göra?
Jag tror att just denna iver i att försöka komma på vad vi ska göra (för att blir fler...eller för att göra lärjungar som vi kanske borde säga) är ett problem. Vi är otroligt låsta vid att bli fler. Se dig omkring...den församling som växer i medlemsantal eller den pastor som drar mest folk är den bästa pastorn gör det rätta. Hur många gånger ar du lyssnat på talare/pastorer som har lyckats att bli stora trots svåra omständigheter och som har tips att ge dig så att även du kan lyckas i ditt sammanhang?
Ganska många gånger, tror jag. Är du inte trött på amerikanska superpastorer snart? Vad vet dom om din kallelse, din församling, dina vänner, din omgivning, ditt samhälle, din tro, osv.? Den enda fördelen med dessa superframgångsrika människorna är att vi andra kan bli uppmuntrade och påminda om att vi, trots allt, är med i det vinnande laget.
Jag undrar ibland om allt handlar om att vi faktiskt inte vet vad Gud vill med oss, att vi inte har en aning om vad han egentligen har för planer för oss och våra kyrkor, att vi inte hör ett jota när vi försöker höra Guds röst...och att vi innerst inne låtsas vara kyrka. Min spontana reaktion är att ju fler vackra ord och idéer och "strukturella förändringar" jag hör desto mindre av Gud har man hört...att allt är liksom det bästa vi kan hitta på tills vi ser nåt bättre á la the American superpastor.
Tänk om vi kunde göra det lite annorlunda.
Vi börjar med Gud. Han finns, är och vill exakt det som Bibeln tolkad av den historiska kyrkan säger. Punkt.
Sedan kommer vi. Vi är precis det som Bibeln historiskt tolkad säger att vi är. Punkt.
Gud och vi...inget annat. Ingen uppgradering eller omtolkning eller avmytologisering.
Hur skulle vi vilja göra och vara kyrka så att vi uppfattade detta faktum?
Vad skulle vi vilja göra för att kunna leva med Gud i vardagen?
Hur överkommer vi lättja, apati och likgiltighet?
Det jag tror är vår tids stora utmaning och möjlighet är att vi är mer eller mindre fria att forma den kyrka vi tror att Gud vill ha för vår tid utan att börja trixa med själva teologin. Vi är helt enkelt för dåliga teologer för att börja i den änden. Den liberala teologvågen har svept fram över våra länder här i Norden i flera decennier och hur bra har det gått? Hur många lärjungar blir det när Gud "mirakulöst" ser ut/tycker likadant som dom själva och kristendomen blir till vackra rim på gratulationskort?
Nej, vi är inte bundna av statskyrka eller ett kristet samhälle eller en teologi som gör Gud i människans avbild. Vi behöver inte "Gud light". (Vem vill egentligen ha en Gud som är som vi?)
Vi är protestanter så det borde ligga i vårt DNA att forma nya kyrkor bättre anpassade för vår tid.
Jag tror att om vi vågar stilla oss från stressen att alltid hitta nya vägar och verksamheter att nå människor för Jesus och om vi vågar tro det som folk alltid har trott om Gud och människan och livet...och om vi funderar på hur vi vill nå och få gemenskap med Gud och inte våra egna avbilder...så är vi en bra bit på väg.
Vill vi verkligen ha en kyrka som den är och ser ut och gör idag? Är vi nöjda eller bara vana?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar