torsdag 5 december 2013

Hur ska vi som tror att homosexualitet är en synd visa Guds kärlek?

Det är en enkel sak att tala om för människor att de är syndare. Egentligen behövs det knappast för alla vet innerst inne att det är sant. Jag tror problemet istället är att stolthet, den individuella integritet en och konsekvensen av påståendet "att x är synd" är svårt för människor.

Vem är du att döma?
Vad säger att du har rätt?
Vem bryr sig om jag syndar eller inte (så länge det jag definierar som skada inte sker någon annan människa)?

Jag tror helt enkelt att när Gud tas ut ur bilden så saknar människor helt enkelt begrepp och förståelse för att detta med synd existerar. Fel och misstag och brister? Ja, självklart. Men synd som per definition är synd mot en Gud? Knappast.
Man lever dock fortfarande på gamla historiska värderingar, traditioner och synsätt. I Sverige och Norge är dom kristna värderingar. Men det nya sekulära samhället kan bara definiera vad som är rätt och fel utifrån vad som är pragmatiskt/lämpligt/modernt. Det finns ingen inbyggd konsekvens för ett visst beteende. Det är inte fel att begå äktenskapsbrott eller att ljuga. Det är i ett sekulärt samhälle bara pragmatiskt eller icke-önskvärt med äktenskapsbrott eller lögn eller x. Vad som är pragmatiskt eller icke-önskvärt är naturligtvis något som förändras med tiden. Idag är det långa svarta byxor, imorgon blåa korta.
Det påminner mig om en historia om ett äkta par i Florida som kom till en äktenskapsrådgivare med ett problem. De var gifta sedan några år men hade ett "öppet" äktenskap, dvs. de hade sex med andra människor samtidigt som de var gifta. Nu hade båda två börjat uppleva/känna vissa känslor om att detta inte var en så bra idé...det kändes fel, men de kunde inte förstå vad problemet var. Det var ju bara sex och helt enligt överenskommelsen. För dem fanns det inget inbyggt problem eller "fel" i att vara otrogen, det var ingen synd som gick emot skapelsen eller Gud, det var liksom bara kemi och biologi.

Det passar bra in på ett samhälle som tror att allt är enbart materia och energi som har "evolutionerat" sig fram. Moral och etik är bara lokala preferenser och kan skifta med tid och tycke. Det är detta som kallas subjektivism. Rätt för dig men fel för mig. Makten eller majoriteten avgör vilket som gäller för samhället i stort...vad som är den rätta åsikten och det rätta tyckandet.

Tillbaka så till den ursprungliga frågan. Hur kan vi som tror att homosexualitet är en synd emot Gud allsmäktig för det första över huvudtaget säga att något överhuvudtaget är en synd? För det andra, vem är vi att bestämma/döma det? För det tredje, spelar det någon roll "vem man älskar" om ingen kommer till synbar och/eller påtaglig skada?
För det fjärde, hur kan vi visa Guds kärlek till dom som är homosexuella...när det är helt absurdt ur mångas perspektiv att ens tänka tanken att synd och Gud och eviga konsekvenser hör till saken.

I ett sekulärt samhälle är det helt enkelt i bästa fall befängt att säga att homosexualitet är en synd eftersom synd inte finns. Det skulle kunna gå att säga att man personligen inte tycker att homosexualitet är bra eller att det är en synd, eftersom alla har rätt till sin åsikt (i alla fal principiellt), men inte offentligt eller auktoritärt. Det är här som vi märker att subjektivism och påföljande sekularisering har krupit in även innanför kyrkans "väggar", för vi möter samma argument inne i kyrkan som utanför. I Sverige röstade Metodistkyrkan för att vi inte skulle diskriminera på grund av sexuell läggning...vilket betyder att kyrkan blev subjektiv (nästan alla sexualiteter är ok i kyrkan ögon). Ingen synd/fel finns.
Detta är inte bara en fråga om homosexualitet. Metodistkyrkan har samma hållning i många frågor, som till exempel skilsmässa och abort, för att nämna några. Vi tycker inte att skilsmässa eller abort är bra men vi tycker inte heller att det är syndigt utan mest att det är  icke önskvärt eller olyckligt. Omständigheterna i livet avgör vad som är synd...fastän vi inte kallar det för synd. Homosexualitet t.ex. kallas inte synd heller...det kallas för "inkompatibelt med ett kristet liv".

Denna utläggning har på ett sätt lämnat sitt ursprung, om hur sådana som delar mina åsikter om homosexualitet ska visa Guds kärlek mot människor som är homosexuella, och istället handlat om problematiken i att detta med synd och Gud och liv och sexuell läggning är ett mycket svårt ämne i ett samhälle utan Gud eller i en kyrka där subjektivitet är "alive and well."
Det blir lite att frågan faller på sin egen orimlighet och till slut blir en fråga om ett rättvist samhälle, om jämställdhet och fair play. Jag tror det är därför debatten är så passionerad. Det är Rosa Parks i ett segregerat USA. Det är Nelson Mandela i ett apartheid Sydafrika. Det är en fråga om civil olydnad, fast i detta fallet mer en fråga om kyrklig olydnad...a lá pastor Schaffer i USA. Lika lite som vi idag skulle sätta invandrare bak i bussen kan vi vägra att viga två män eller kvinnor i en kyrka...så tror jag många tänker.

Därför tog inlägget en liten omväg. Det är i grunden inte ett problem om vilket samhälle vi ska ha eller rättvisa. Det är ett problem om hur vi ser på Bibelns roll och plats i kyrkan (och kanske även samhället). Är Bibeln såpass Guds ord att vi kan uttala oss med absolut säkerhet om vad Guds vilja är eller inte? Kan vi inte det är det en skymf och en skam att vi gör det, kanske extra mycket om det handlar om människor i minoritet eller i utanförskap eller i underläge...typ homosexuella. Om däremot Bibeln är Guds ord så är det av väsentligt vikt att vi lever och gör det som står där. "Woe to him who says peace, peace when there is no peace".
Jag kan inte se att man kan använda Bibeln som argument för utlevd/aktiv homosexualitet. I de fall man gör det handlar det nästan alltid om Guds kärlek och hur stor den är och att den överglänser allt annat....eller att Bibeln är svår att förstå eller måste tolkas på nytt i varje generation.
Men i mina ögon faller det på sin egen orimlighet för om varje generation ska tolka Bibeln på nytt och att det skulle leda till omtolkningar var 25:e år...ja, då blir det ingen kristendom utan just subjektivitet. Alla får, kan och ska tro vad dom vill. Då förlorar kristendomen sitt existensberättigande och blir som vilken annan intresseförening som helst.
Det är också orimligt att tänka sig att Gud är kärlek precis som vi på 2000-talet förstår kärlek eller att Gud inte skulle älska syndare. Är det inte mest rimligt att det som Bibeln berättar om Guds kärlek konsekvent under tusentals år innan vi kom till jorden så gör han det också idag? I frågan homosexualitet...Gud verkar ha varit väldigt konsekvent i sin kommunikation med människor på Mose tid och Jesus tid och Paulus tid och under kyrkans historia. Vad är det som får oss att tro att han nu har ändrat sig? Vi måste kunna hålla isär människors synd och Guds kärlek. Korset visar på Guds kärlek till alla...men också allvaret i synden som vi människor lever och gör. Förstår vi inte det förstår vi inte korset...då blir det bara en tom symbol för vad betyder korset om Guds kärlek om det inte finns något skäl för honom att dö? Varför dog Jesus?

Så, om Gud är densamme igår. idag och i evighet och att Bibeln och kyrkans historia är eniga så måste man anta att Gud faktiskt menar att homosexualitet är att missa målet, synd, i Guds ögon även idag. Det räcker inte att säga att "på Bibelns tid så menade man inte livslång, äkta homosexuella förhållanden baserade på ömsesidig kärlek, fast det gör vi idag och därför är det ok." Det är ingen modern företeelse att det finns människor av samma kön som vill leva i ett kärleksfullt förhållande med en av samma kön. Det har alltid funnits. Säger inte "vetenskapen" att cirka 5-10% av befolkningen är homosexuell? Har det bara varit på det viset i 100 år? Knappast.

Hur ska man då bemöta de människor som är aktivt homosexuella och således lever tvärt emot Guds plan, vilja och skapelseordning?
Som jag tror Jesus och Paulus och tusentals Jesusföljare har gjort genom tiderna...vi ska bemöta dessa människor som vem som helst. Som av Gud älskade medmänniskor. Om alla är syndare så kan ingen säga att de är bättre än homosexuella. Heterosexuella föds inte utan sexuell synd eller skuld (men kan bli det). Alla heterosexuella har syndat heterosexuellt, på olika sätt, och kan inte få ett fripass från den synden bara för att har en sexuell läggning/natur som Bibeln menar är Guds ordning. De behöver korset likaväl.
De borde bemöta sina medmänniskor som av nåd frälsta heterosexuella människor in till ett nytt liv där synden (den heterosexuella) inte längre håller dem fångna. Där heterosexuell pornografi och lust och frestelser måste vika för Guds Heliga Ande som heliggör dom. Nåden att inte bli som synden har gjort oss. Att som Paulus slippa slita med att göra det man vet man inte borde. Att få Guds hjälp och kärlek till ett liv i frihet från synd (a lá Romarbrevet 6). Om en heterosexuell kan bli befriad och frälst och heliggjord från sin fallna och syndiga heterosexuella natur...så tror jag att en homosexuell också kan det. Varför inte?

Det är däremot inte vårt jobb. Det är Guds jobb...att göra människor helig som sig själv. Att fylla människor med sin helighet och sin kärlek...att föda oss på nytt. Jag inser att jag inte riktigt förstår hur detta hörs från ett homoexuellt perspektiv...men jag antar att det hörs inte så positivt. Kanske till och med oförstående eller oförskämt. Det är inte min tanke eller mening. Jag menar bara att alla människor har en sexuell läggning som måste befrias/heliggöras av Gud, hetero som homosexuell. Jag försöker älska alla människor lika men känner mig bunden av Guds ord, som jag tror är ofelbart, att älska som Gud älskar och att inte älska det Gud inte älskar.

Så till slut...personligen önskar jag att alla homosexuella skulle behandlas med respekt och kärlek till sin nästa. Att de ska få möjlighet att möta Gud utan nedlåtande blickar eller förtal. Jag tror inte att det är värre att ha en homosexuell läggning eller utöva den än det är att ha en heterosexuell läggning och utöva den syndigt (internet pornografi, otrohet, falla för sexuella frestelser, m.m.). Att homo som heterosexuella ska bemötas som Jesus bemötte kvinnan som hade ertappats "in the act", som levde i heterosexuell synd. Med kärlek och förståelse men också med "Gå och synda inte mer".

Jag är medveten om att detta kanske låter naivt eller löjligt eller förolämpande...att Gud kan befria alla människor från sexuell synd, inklusive homosexualitet...särskilt om man tror att det är en genetisk eller skapad "sak". Om det är något man har kämpat med i hela sitt liv.
Jag menar inte att vara okänslig. Jag försöker bara följa argumentet dit det leder, nämnligen att alla människor sliter och kämpar med sin sexuella läggning och natur i denna post-Adam och Eva värld. Enligt Bibeln. Alla behöver korset.
Om Gud har en tydlig vilja i sitt Ord om vad han har skapat och vad han vill med människans (bl.a.) sexualitet så tror jag också att Korset räcker för att förlåta och befria oss från all sexuell synd, homo som hetero.

Repent and believe. Go and sin no more. Nothing is impossible with God.



PS. Jag erkänner att jag kan ha fel och är öppen för samtal och dialog kring hur du tänker, du som är oense med mig. Välkommen med dina tankar.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Tack för ditt inlägg, mycket intressant och tänkvärt! Jag har brottats mycket med hur man ska vara mot de som är homosexuella. Försöker alltid att ha eTT vänligt bemötande mot alla människor men ibland känner jag mig ledsen över att kyrkan bara gett upp och att budskapen i bibeln bara blir mer och mer urvattnade. Hur tycker du man ska vända utvecklingen? Synd att du inte kunde sitta i kyrkans ledning...skönt med någon som använder teologiska argument istället för bara känsloargument.

Anonym sa...

Hej och tack för din kommentar.

Jo, det är väldigt synd att kyrkan, beroende på vilken kyrka vi talar om, allt mer ger efter för en tro/teologi som är väldigt överens med världen. Det blir som du säger urvattnat och meningslöst, för vem bryr sig om en kyrka som tycker som alla andra plus lite Gud?

Jag skulle inte brytt mig om en kyrka som talade som Greenpeace, FN, Röda Korset och Fairtrade grupperna. Kyrkan har alltför ofta glömt bort att det finns ett Helvete och en Himmel, vilket (om man insåg verkligheten) skulle skaka om rejält.

Som svar på din fråga tror jag att det bästa är att inte bry sig om utvecklingen inom kyrkan, eller kyrkorna. Det blir ett politiskt maktspel. Hitta en kyrka som du är överens med så gott det går och som står i en stadig och historisk gren av Kyrkan. Tjäna Gud så gott du kan. Sträva efter helighet i hjärta och liv. Var ett gott exempel på Biblisk kristendom.

/Andreas

ShareThis