"Inkarnationen" på modernt språk..."Whatever".

Häromdagen lärde sig min yngsta son att säga ordet "whatever" från en film. Det låter mer som "what-EV-öh". Jag fick besked om att jag inte kunde säga det ordet korrekt för "- You are not brown, pappa. No points for you!". Lite komiskt.

Att skriva om julens mysterium som pastor är som om en komiker skulle börja skriva skämt om flygplansmat. En utmaning...för vem skulle skratta åt gamla, uttjänta skämt? Vem skulle bry sig om att det föddes ett barn en gång, som vi råkar fira i december, och att detta barnet är Gud? Whatever.

Vi förstår inte riktigt hur ett litet barn och Guds plan hör ihop. Istället blir vi ofta poetiska eller lyriska (om det är någon skillnad) och blandar det fantastiska med ett nyfött barn med tända stearinljus med värme och ljus och med mörker och hopp och liv och blablabla. Jesusbarnet blir en symbol för hur livet och ljuset vinner och vinner våra hjärtan mitt i midvinterns mörka vrår. Att det goda vinner. Att våren kommer efter vintern. 

Och det är ju fint...men det kan man ju säga om vilket nyfött barn som helst. Det blir lite "whatever" över hela inkarnationen.

En annan anledning till att "inkarnation" har blivit "whatever" är att vi inte längre är i behov av en frälsare. När Billy Grahams dotter, eller barnbarn, fick frågan "Var fanns Gud?" efter orkanen Katrina så sa hon ungefär att "hur kan du nu plötsligt be om Guds närvaro när hela samhället strävar efter att få bort Gud från det s.k. offentliga rummet?". Det är kanske lite tveksam teologi, men det är Bibliskt att tänka sig att där Gud inte är välkommen eller efterlängtad eller efterfrågad är han inte heller intresserad av att finnas. Hesekiel fick ju se Guds härlighet lämna templet och vi kan läsa om Jesus som varnar församlingar att omvända sig eller så "tar han bort ljusstaken" från deras mitt.

Nietschze sa att Gud dör när de inte längre finns någon som tror på honom...och det är ju rätt korkat sagt, rent logiskt, men det finns ett uns av sanning i det. Julens budskap om att "en frälsare är oss född" är lite "whatever" för folk i allmänhet för hela samhället har ju (ofta med kyrkans goda minne) slutat bekymra sig över att det skulle finnas något att frälsas/räddas från. Ungefär som ett skämt om flygplansmaten som idag skulle landa helt fel då den faktiskt är helt ok (förutom på amerikanska flygbolag!).

För det tredje finns det en känd pastor i USA som heter Mark Driscoll. Han är en mycket framgångsrik pastor, men också väldigt polariserande. Han skulle få det svårt i Sverige med uttalanden som "Jag bryr mig inte om miljön för allt ska ju brinna upp till slut när Jesus kommer tillbaka. Jag kör en stor SUV.". Men han har ett stort hjärta för Gud och människor och når tiotusentals människor med budskapet om Guds kärlek till oss syndiga syndare, som han är duktig på att peka ut. 

Nu har han ertappats med att plagiera material till sin nya bok. Hans kommentar till det? Ingen alls. 

Samtidigt dyker det upp uppgifter att en ny "reality show" ska lanseras i USA, en serie om ett antal framgångsrika pastorer och deras liv i Kalifornien. Preachers in L.A. Ferrari bilar, lyxhus, m.m.. Hmmm. Inte så mycket inkarnation utan mer "same old stuff". Dessa inkarnationens talesmän liknar alla andra i världen som har makt och status. Whatever.

Trots att vi inom kyrkan vet att i Guds rike kan man inte räkna och kalkylera framgång som i världen så gör vi det ändå. Det är alltid de framgångsrika, t.ex. i storlek på församling eller ökning på församling, som syns och får synas, som hörs och som ska höras. Vi bjuder in kändispastorer eller så lägger vi ut flotta bilder på Facebook om hur fantastisk varje gudstjänst med JESUS är! (I'm looking at you, Hillsong Stockholm. Allvarligt?) 

Vi har en tendens att vilja göra två motsatta saker samtidigt, vi vill vara tillgängliga för de svaga och de små på samma gång som vi vill se framgång och succé och leende människor. Det är ju mycket enklare om vanliga medelklass människor kommer på gudstjänsten med tydliga och klara andliga problem att lösa, eller hur?

I grund och botten tror jag att det handlar om att vi är övertygade om att livet med Jesus blir i princip bättre och att en uppåtgående trend blir ett mått på hur vi har lyckats. Vi skakar våra huvuden över det tragikomiska i att några präster i USA predikar framgångsevangelium från sin nya Bentley eller Ferrari...men är vi så annorlunda i vårt sätt att tänka? Predikar inte vi att livet ska bli "bättre" med Jesus, också rent påtagligt?

Det är detta som jag tror gör det svårt för oss att ta in inkarnationens storlek i våra liv. Att det blir lite "whatever" även för oss som är mitt i det. Ett litet barn som också är Gud är helt enkelt totalt omöjligt att förstå. Gud är ju, om inte annat, STOR...och där ligger ett litet barn. Det hänger inte ihop...ungefär som att det skulle höra ihop att vara fattig i plånbok och ande och att få (tillhöra) Himmelriket, eller det där Jesus sa att det var bättre att han for upp till Himlen. "-Säkert", tänker vi. 

Vi, som lärjungarna, tror ju att det är de framgångsrika eller Mark Driscoll pastorerna som visar vägen, varför skulle vi annars köpa deras böcker eller lyssna på deras presentationer. Inkarnationen, att Gud blev människa, var väl för att just vi människor skulle bli "större", eller? 

Grundläggade för att slippa ordet "whatever" och dess fadda smak är att tänka lite annorlunda. Som man tänker tror man och som man tror gör man. Inkarnationen är inte först och främst en hyllning till människans "fantastiskhet" eller ett poetiskt mästerverk eller ens livets gåva och kraft i mörkrets tid. Den handlar om din och min absoluta obetydlighet och fantastiska betydlighet. 

Inkarnationen är en historisk händelse där två väldigt obetydliga människor plötsligt blir enormt betydliga. En tonårsjungfru och hennes "man" bestämmer sig för att säga "ja" till Gud vilket i sin tur är en garanti för samhällets förakt. Gud kommer inte i en Bentley till en guldbärande mr. Bling, han kom till några obetydliga herdar. Det var inget palats eller en bokturné, det var en källare där djuren sov.

Förvandlingen från "inkarnation" till "whatever" beror på att den har blivit som allt annat här i världen. "Whatever" är ordet för en likgiltig värld som kanske förstår orignalordets potential, inkarnation, men som ser så lite av den. 

Det som är receptet på att förvandla "whatever" till "wow!" är att låta den få tala för sig själv. Som Gud utlämnade sin son/sig själv till några obetydliga tonåringar ska vi överlämna oss åt honom. Bli obetydliga vi också. Vara nöjda med att Gud tycker vi är betydliga. Lika mycket som vi är obetydliga/okända/utanför/oTwittrade/misslyckade/i behov av i världen...lika mycket säger Gud att vi är betydliga. Att vi faktiskt kan komma ur världen "whatever" och få se något annorlunda och något rent. 

Han låter hela räddningsprojektet stanna till hos oss en stund, som för Maria och Josef, vi som vet att vi är obetydliga för denna världen. Vi som vägrar tro att vi inte behöver en räddare från synd och skam och obetydlighet och utanförskap...för vi vet bättre. Vi känner igen oss i Marias lovsång. Vi som ser alla Mark Driscoll:ar och känner frestelsen i oss själva att bli betydliga och ta plats och bli framgångsrika och tala på konferenser...men får plötsligt syn på inkarnationen och kommer på oss själva. Gud hos ett tonårspar. Dom sa med all säkerhet aldrig "whatever".

När allt om jul och advent och inkarnation kommer omkring så är det egentligen ett enda stort "whatever" jämfört med just detta...att vi är så betydliga i Guds ögon att han vill vara med oss och det är den enda betydligheten vi behöver och vill ha. Allt det andra? Att världen inte bryr sig? Att ingen skriver på vår Facebook? Att vi aldrig blir kända eller erkända? 

Whatever.

Hur ska vi som tror att homosexualitet är en synd visa Guds kärlek?

Det är en enkel sak att tala om för människor att de är syndare. Egentligen behövs det knappast för alla vet innerst inne att det är sant. Jag tror problemet istället är att stolthet, den individuella integritet en och konsekvensen av påståendet "att x är synd" är svårt för människor.

Vem är du att döma?
Vad säger att du har rätt?
Vem bryr sig om jag syndar eller inte (så länge det jag definierar som skada inte sker någon annan människa)?

Jag tror helt enkelt att när Gud tas ut ur bilden så saknar människor helt enkelt begrepp och förståelse för att detta med synd existerar. Fel och misstag och brister? Ja, självklart. Men synd som per definition är synd mot en Gud? Knappast.
Man lever dock fortfarande på gamla historiska värderingar, traditioner och synsätt. I Sverige och Norge är dom kristna värderingar. Men det nya sekulära samhället kan bara definiera vad som är rätt och fel utifrån vad som är pragmatiskt/lämpligt/modernt. Det finns ingen inbyggd konsekvens för ett visst beteende. Det är inte fel att begå äktenskapsbrott eller att ljuga. Det är i ett sekulärt samhälle bara pragmatiskt eller icke-önskvärt med äktenskapsbrott eller lögn eller x. Vad som är pragmatiskt eller icke-önskvärt är naturligtvis något som förändras med tiden. Idag är det långa svarta byxor, imorgon blåa korta.
Det påminner mig om en historia om ett äkta par i Florida som kom till en äktenskapsrådgivare med ett problem. De var gifta sedan några år men hade ett "öppet" äktenskap, dvs. de hade sex med andra människor samtidigt som de var gifta. Nu hade båda två börjat uppleva/känna vissa känslor om att detta inte var en så bra idé...det kändes fel, men de kunde inte förstå vad problemet var. Det var ju bara sex och helt enligt överenskommelsen. För dem fanns det inget inbyggt problem eller "fel" i att vara otrogen, det var ingen synd som gick emot skapelsen eller Gud, det var liksom bara kemi och biologi.

Det passar bra in på ett samhälle som tror att allt är enbart materia och energi som har "evolutionerat" sig fram. Moral och etik är bara lokala preferenser och kan skifta med tid och tycke. Det är detta som kallas subjektivism. Rätt för dig men fel för mig. Makten eller majoriteten avgör vilket som gäller för samhället i stort...vad som är den rätta åsikten och det rätta tyckandet.

Tillbaka så till den ursprungliga frågan. Hur kan vi som tror att homosexualitet är en synd emot Gud allsmäktig för det första över huvudtaget säga att något överhuvudtaget är en synd? För det andra, vem är vi att bestämma/döma det? För det tredje, spelar det någon roll "vem man älskar" om ingen kommer till synbar och/eller påtaglig skada?
För det fjärde, hur kan vi visa Guds kärlek till dom som är homosexuella...när det är helt absurdt ur mångas perspektiv att ens tänka tanken att synd och Gud och eviga konsekvenser hör till saken.

I ett sekulärt samhälle är det helt enkelt i bästa fall befängt att säga att homosexualitet är en synd eftersom synd inte finns. Det skulle kunna gå att säga att man personligen inte tycker att homosexualitet är bra eller att det är en synd, eftersom alla har rätt till sin åsikt (i alla fal principiellt), men inte offentligt eller auktoritärt. Det är här som vi märker att subjektivism och påföljande sekularisering har krupit in även innanför kyrkans "väggar", för vi möter samma argument inne i kyrkan som utanför. I Sverige röstade Metodistkyrkan för att vi inte skulle diskriminera på grund av sexuell läggning...vilket betyder att kyrkan blev subjektiv (nästan alla sexualiteter är ok i kyrkan ögon). Ingen synd/fel finns.
Detta är inte bara en fråga om homosexualitet. Metodistkyrkan har samma hållning i många frågor, som till exempel skilsmässa och abort, för att nämna några. Vi tycker inte att skilsmässa eller abort är bra men vi tycker inte heller att det är syndigt utan mest att det är  icke önskvärt eller olyckligt. Omständigheterna i livet avgör vad som är synd...fastän vi inte kallar det för synd. Homosexualitet t.ex. kallas inte synd heller...det kallas för "inkompatibelt med ett kristet liv".

Denna utläggning har på ett sätt lämnat sitt ursprung, om hur sådana som delar mina åsikter om homosexualitet ska visa Guds kärlek mot människor som är homosexuella, och istället handlat om problematiken i att detta med synd och Gud och liv och sexuell läggning är ett mycket svårt ämne i ett samhälle utan Gud eller i en kyrka där subjektivitet är "alive and well."
Det blir lite att frågan faller på sin egen orimlighet och till slut blir en fråga om ett rättvist samhälle, om jämställdhet och fair play. Jag tror det är därför debatten är så passionerad. Det är Rosa Parks i ett segregerat USA. Det är Nelson Mandela i ett apartheid Sydafrika. Det är en fråga om civil olydnad, fast i detta fallet mer en fråga om kyrklig olydnad...a lá pastor Schaffer i USA. Lika lite som vi idag skulle sätta invandrare bak i bussen kan vi vägra att viga två män eller kvinnor i en kyrka...så tror jag många tänker.

Därför tog inlägget en liten omväg. Det är i grunden inte ett problem om vilket samhälle vi ska ha eller rättvisa. Det är ett problem om hur vi ser på Bibelns roll och plats i kyrkan (och kanske även samhället). Är Bibeln såpass Guds ord att vi kan uttala oss med absolut säkerhet om vad Guds vilja är eller inte? Kan vi inte det är det en skymf och en skam att vi gör det, kanske extra mycket om det handlar om människor i minoritet eller i utanförskap eller i underläge...typ homosexuella. Om däremot Bibeln är Guds ord så är det av väsentligt vikt att vi lever och gör det som står där. "Woe to him who says peace, peace when there is no peace".
Jag kan inte se att man kan använda Bibeln som argument för utlevd/aktiv homosexualitet. I de fall man gör det handlar det nästan alltid om Guds kärlek och hur stor den är och att den överglänser allt annat....eller att Bibeln är svår att förstå eller måste tolkas på nytt i varje generation.
Men i mina ögon faller det på sin egen orimlighet för om varje generation ska tolka Bibeln på nytt och att det skulle leda till omtolkningar var 25:e år...ja, då blir det ingen kristendom utan just subjektivitet. Alla får, kan och ska tro vad dom vill. Då förlorar kristendomen sitt existensberättigande och blir som vilken annan intresseförening som helst.
Det är också orimligt att tänka sig att Gud är kärlek precis som vi på 2000-talet förstår kärlek eller att Gud inte skulle älska syndare. Är det inte mest rimligt att det som Bibeln berättar om Guds kärlek konsekvent under tusentals år innan vi kom till jorden så gör han det också idag? I frågan homosexualitet...Gud verkar ha varit väldigt konsekvent i sin kommunikation med människor på Mose tid och Jesus tid och Paulus tid och under kyrkans historia. Vad är det som får oss att tro att han nu har ändrat sig? Vi måste kunna hålla isär människors synd och Guds kärlek. Korset visar på Guds kärlek till alla...men också allvaret i synden som vi människor lever och gör. Förstår vi inte det förstår vi inte korset...då blir det bara en tom symbol för vad betyder korset om Guds kärlek om det inte finns något skäl för honom att dö? Varför dog Jesus?

Så, om Gud är densamme igår. idag och i evighet och att Bibeln och kyrkans historia är eniga så måste man anta att Gud faktiskt menar att homosexualitet är att missa målet, synd, i Guds ögon även idag. Det räcker inte att säga att "på Bibelns tid så menade man inte livslång, äkta homosexuella förhållanden baserade på ömsesidig kärlek, fast det gör vi idag och därför är det ok." Det är ingen modern företeelse att det finns människor av samma kön som vill leva i ett kärleksfullt förhållande med en av samma kön. Det har alltid funnits. Säger inte "vetenskapen" att cirka 5-10% av befolkningen är homosexuell? Har det bara varit på det viset i 100 år? Knappast.

Hur ska man då bemöta de människor som är aktivt homosexuella och således lever tvärt emot Guds plan, vilja och skapelseordning?
Som jag tror Jesus och Paulus och tusentals Jesusföljare har gjort genom tiderna...vi ska bemöta dessa människor som vem som helst. Som av Gud älskade medmänniskor. Om alla är syndare så kan ingen säga att de är bättre än homosexuella. Heterosexuella föds inte utan sexuell synd eller skuld (men kan bli det). Alla heterosexuella har syndat heterosexuellt, på olika sätt, och kan inte få ett fripass från den synden bara för att har en sexuell läggning/natur som Bibeln menar är Guds ordning. De behöver korset likaväl.
De borde bemöta sina medmänniskor som av nåd frälsta heterosexuella människor in till ett nytt liv där synden (den heterosexuella) inte längre håller dem fångna. Där heterosexuell pornografi och lust och frestelser måste vika för Guds Heliga Ande som heliggör dom. Nåden att inte bli som synden har gjort oss. Att som Paulus slippa slita med att göra det man vet man inte borde. Att få Guds hjälp och kärlek till ett liv i frihet från synd (a lá Romarbrevet 6). Om en heterosexuell kan bli befriad och frälst och heliggjord från sin fallna och syndiga heterosexuella natur...så tror jag att en homosexuell också kan det. Varför inte?

Det är däremot inte vårt jobb. Det är Guds jobb...att göra människor helig som sig själv. Att fylla människor med sin helighet och sin kärlek...att föda oss på nytt. Jag inser att jag inte riktigt förstår hur detta hörs från ett homoexuellt perspektiv...men jag antar att det hörs inte så positivt. Kanske till och med oförstående eller oförskämt. Det är inte min tanke eller mening. Jag menar bara att alla människor har en sexuell läggning som måste befrias/heliggöras av Gud, hetero som homosexuell. Jag försöker älska alla människor lika men känner mig bunden av Guds ord, som jag tror är ofelbart, att älska som Gud älskar och att inte älska det Gud inte älskar.

Så till slut...personligen önskar jag att alla homosexuella skulle behandlas med respekt och kärlek till sin nästa. Att de ska få möjlighet att möta Gud utan nedlåtande blickar eller förtal. Jag tror inte att det är värre att ha en homosexuell läggning eller utöva den än det är att ha en heterosexuell läggning och utöva den syndigt (internet pornografi, otrohet, falla för sexuella frestelser, m.m.). Att homo som heterosexuella ska bemötas som Jesus bemötte kvinnan som hade ertappats "in the act", som levde i heterosexuell synd. Med kärlek och förståelse men också med "Gå och synda inte mer".

Jag är medveten om att detta kanske låter naivt eller löjligt eller förolämpande...att Gud kan befria alla människor från sexuell synd, inklusive homosexualitet...särskilt om man tror att det är en genetisk eller skapad "sak". Om det är något man har kämpat med i hela sitt liv.
Jag menar inte att vara okänslig. Jag försöker bara följa argumentet dit det leder, nämnligen att alla människor sliter och kämpar med sin sexuella läggning och natur i denna post-Adam och Eva värld. Enligt Bibeln. Alla behöver korset.
Om Gud har en tydlig vilja i sitt Ord om vad han har skapat och vad han vill med människans (bl.a.) sexualitet så tror jag också att Korset räcker för att förlåta och befria oss från all sexuell synd, homo som hetero.

Repent and believe. Go and sin no more. Nothing is impossible with God.



PS. Jag erkänner att jag kan ha fel och är öppen för samtal och dialog kring hur du tänker, du som är oense med mig. Välkommen med dina tankar.