The opinions expressed on this blog are the personal views of Andreas Kjernald and do not reflect the positions of either the UMC congregations in Skien or Hvittingfoss or the UMC Norway.

torsdag 12 december 2013

"Inkarnationen" på modernt språk..."Whatever".

Häromdagen lärde sig min yngsta son att säga ordet "whatever" från en film. Det låter mer som "what-EV-öh". Jag fick besked om att jag inte kunde säga det ordet korrekt för "- You are not brown, pappa. No points for you!". Lite komiskt.

Att skriva om julens mysterium som pastor är som om en komiker skulle börja skriva skämt om flygplansmat. En utmaning...för vem skulle skratta åt gamla, uttjänta skämt? Vem skulle bry sig om att det föddes ett barn en gång, som vi råkar fira i december, och att detta barnet är Gud? Whatever.

Vi förstår inte riktigt hur ett litet barn och Guds plan hör ihop. Istället blir vi ofta poetiska eller lyriska (om det är någon skillnad) och blandar det fantastiska med ett nyfött barn med tända stearinljus med värme och ljus och med mörker och hopp och liv och blablabla. Jesusbarnet blir en symbol för hur livet och ljuset vinner och vinner våra hjärtan mitt i midvinterns mörka vrår. Att det goda vinner. Att våren kommer efter vintern. 

Och det är ju fint...men det kan man ju säga om vilket nyfött barn som helst. Det blir lite "whatever" över hela inkarnationen.

En annan anledning till att "inkarnation" har blivit "whatever" är att vi inte längre är i behov av en frälsare. När Billy Grahams dotter, eller barnbarn, fick frågan "Var fanns Gud?" efter orkanen Katrina så sa hon ungefär att "hur kan du nu plötsligt be om Guds närvaro när hela samhället strävar efter att få bort Gud från det s.k. offentliga rummet?". Det är kanske lite tveksam teologi, men det är Bibliskt att tänka sig att där Gud inte är välkommen eller efterlängtad eller efterfrågad är han inte heller intresserad av att finnas. Hesekiel fick ju se Guds härlighet lämna templet och vi kan läsa om Jesus som varnar församlingar att omvända sig eller så "tar han bort ljusstaken" från deras mitt.
Nietschze sa att Gud dör när de inte längre finns någon som tror på honom...och det är ju rätt korkat sagt, rent logiskt, men det finns ett uns av sanning i det. Julens budskap om att "en frälsare är oss född" är lite "whatever" för folk i allmänhet för hela samhället har ju (ofta med kyrkans goda minne) slutat bekymra sig över att det skulle finnas något att frälsas/räddas från. Ungefär som ett skämt om flygplansmaten som idag skulle landa helt fel då den faktiskt är helt ok (förutom på amerikanska flygbolag!).

För det tredje finns det en känd pastor i USA som heter Mark Driscoll. Han är en mycket framgångsrik pastor, men också väldigt polariserande. Han skulle få det svårt i Sverige med uttalanden som "Jag bryr mig inte om miljön för allt ska ju brinna upp till slut när Jesus kommer tillbaka. Jag kör en stor SUV.". Men han har ett stort hjärta för Gud och människor och når tiotusentals människor med budskapet om Guds kärlek till oss syndiga syndare, som han är duktig på att peka ut. 
Nu har han ertappats med att plagiera material till sin nya bok. Hans kommentar till det? Ingen alls. 
Samtidigt dyker det upp uppgifter att en ny "reality show" ska lanseras i USA, en serie om ett antal framgångsrika pastorer och deras liv i Kalifornien. Preachers in L.A. Ferrari bilar, lyxhus, m.m.. Hmmm. Inte så mycket inkarnation utan mer "same old stuff". Dessa inkarnationens talesmän liknar alla andra i världen som har makt och status. Whatever.

Trots att vi inom kyrkan vet att i Guds rike kan man inte räkna och kalkylera framgång som i världen så gör vi det ändå. Det är alltid de framgångsrika, t.ex. i storlek på församling eller ökning på församling, som syns och får synas, som hörs och som ska höras. Vi bjuder in kändispastorer eller så lägger vi ut flotta bilder på Facebook om hur fantastisk varje gudstjänst med JESUS är! (I'm looking at you, Hillsong Stockholm. Allvarligt?) 
Vi har en tendens att vilja göra två motsatta saker samtidigt, vi vill vara tillgängliga för de svaga och de små på samma gång som vi vill se framgång och succé och leende människor. Det är ju mycket enklare om vanliga medelklass människor kommer på gudstjänsten med tydliga och klara andliga problem att lösa, eller hur?
I grund och botten tror jag att det handlar om att vi är övertygade om att livet med Jesus blir i princip bättre och att en uppåtgående trend blir ett mått på hur vi har lyckats. Vi skakar våra huvuden över det tragikomiska i att några präster i USA predikar framgångsevangelium från sin nya Bentley eller Ferrari...men är vi så annorlunda i vårt sätt att tänka? Predikar inte vi att livet ska bli "bättre" med Jesus, också rent påtagligt?

Det är detta som jag tror gör det svårt för oss att ta in inkarnationens storlek i våra liv. Att det blir lite "whatever" även för oss som är mitt i det. Ett litet barn som också är Gud är helt enkelt totalt omöjligt att förstå. Gud är ju, om inte annat, STOR...och där ligger ett litet barn. Det hänger inte ihop...ungefär som att det skulle höra ihop att vara fattig i plånbok och ande och att få (tillhöra) Himmelriket, eller det där Jesus sa att det var bättre att han for upp till Himlen. "-Säkert", tänker vi. 
Vi, som lärjungarna, tror ju att det är de framgångsrika eller Mark Driscoll pastorerna som visar vägen, varför skulle vi annars köpa deras böcker eller lyssna på deras presentationer. Inkarnationen, att Gud blev människa, var väl för att just vi människor skulle bli "större", eller? 

Grundläggade för att slippa ordet "whatever" och dess fadda smak är att tänka lite annorlunda. Som man tänker tror man och som man tror gör man. Inkarnationen är inte först och främst en hyllning till människans "fantastiskhet" eller ett poetiskt mästerverk eller ens livets gåva och kraft i mörkrets tid. Den handlar om din och min absoluta obetydlighet och fantastiska betydlighet. 

Inkarnationen är en historisk händelse där två väldigt obetydliga människor plötsligt blir enormt betydliga. En tonårsjungfru och hennes "man" bestämmer sig för att säga "ja" till Gud vilket i sin tur är en garanti för samhällets förakt. Gud kommer inte i en Bentley till en guldbärande mr. Bling, han kom till några obetydliga herdar. Det var inget palats eller en bokturné, det var en källare där djuren sov.

Förvandlingen från "inkarnation" till "whatever" beror på att den har blivit som allt annat här i världen. "Whatever" är ordet för en likgiltig värld som kanske förstår orignalordets potential, inkarnation, men som ser så lite av den. 
Det som är receptet på att förvandla "whatever" till "wow!" är att låta den få tala för sig själv. Som Gud utlämnade sin son/sig själv till några obetydliga tonåringar ska vi överlämna oss åt honom. Bli obetydliga vi också. Vara nöjda med att Gud tycker vi är betydliga. Lika mycket som vi är obetydliga/okända/utanför/oTwittrade/misslyckade/i behov av i världen...lika mycket säger Gud att vi är betydliga. Att vi faktiskt kan komma ur världen "whatever" och få se något annorlunda och något rent. 
Han låter hela räddningsprojektet stanna till hos oss en stund, som för Maria och Josef, vi som vet att vi är obetydliga för denna världen. Vi som vägrar tro att vi inte behöver en räddare från synd och skam och obetydlighet och utanförskap...för vi vet bättre. Vi känner igen oss i Marias lovsång. Vi som ser alla Mark Driscoll:ar och känner frestelsen i oss själva att bli betydliga och ta plats och bli framgångsrika och tala på konferenser...men får plötsligt syn på inkarnationen och kommer på oss själva. Gud hos ett tonårspar. Dom sa med all säkerhet aldrig "whatever".

När allt om jul och advent och inkarnation kommer omkring så är det egentligen ett enda stort "whatever" jämfört med just detta...att vi är så betydliga i Guds ögon att han vill vara med oss och det är den enda betydligheten vi behöver och vill ha. Allt det andra? Att världen inte bryr sig? Att ingen skriver på vår Facebook? Att vi aldrig blir kända eller erkända? 

Whatever.




Inga kommentarer:

ShareThis