När är det rätt av en pastor/präst att neka en person nattvarden, om någonsin?

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har sett eller hört eller upplevt att en pastor/präst har nekat någon nattvarden. Ska jag vara ärlig kan jag inte minnas att det någonsin har funnits någon som helst "tukt" i de kyrkor som jag har varit aktiv i.
Det är ungefär som på en årskonferens i Metodistkyrkan där alla tillsynsmän, som har ansvar för att alla pastorer lever enligt kyrkan moraliskt/etiska regler, säger att alla pastorer lever som dom ska. Varje år. Really?

Min fråga är egentligen två frågor. För det första, är det någonsin lämpligt eller kanske till och med nödvändigt för en pastor att neka en person nattvarden, t.ex. om pastorn har faktisk kunskap om att person X lever i öppen synd? För det andra, om vi pastorer och ledare i kyrkan aldrig tar tag i situationer och personliga livsöden som är mer eller mindre direkt syndiga, vad säger det om vad vi tar på allvar (eller inte)?

Jag är medveten om att detta med synd är ovanligt och att vi mer eller mindre har slutat prata om det, och kanske ännu mer förstå det. Jag tror också att vi har en alltför snäv och okritiskt hållning till synd, plus att vi har blivit för stelbenta i vad vi tänker kring synd. Hur många av oss associerar synd i kyrkan med dans, kortspel och trummor? Eller är det så att vi associerar synd med en. enda. fråga... homosexualitet?
Jag skulle tro att det finns mycket att göra och säga kring hur vi tänker kring synd och vad det är. Men när det gäller min första fråga...kan eller ska eller bör en pastor neka någon nattvard, så tänker jag följande.

Låt oss anta att en pastor har en medlem som har varit otrogen mot sin fru och sedan lämnat henne och sina två barn för en annan kvinna som också var gift och hade barn. Anta att denna man fortsätter att komma till kyrkan där hans förra hustru också går och dessutom väljer att tillsammans med sin nya kvinna, hand i hand, gå fram till nattvarden. Är det rätt av pastorn i ett sådant läge att ge dom nattvarden eller inte?

Paulus säger i 1 Korintierbrevet att:
Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Således, hur kan någon som lever i flagrant synd förkunna eller ens delta i, Jesus död?
Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Ja, hur kan det vara ett värdigt sätt att inför minnet av korset komma till nattvarden med en ny kvinna och gå förbi sin hustru?
Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Dricka en dom över sig...vad innebär det? Innebär det att pastorn "frias" från ansvar och att det är upp till var och en att ta emot nattvarden och, i värsta fall, också ta emot domen? Eller, ska en pastor också han ansvar för den som är i synd och bevara dom från Dom?

Personligen är jag av den uppfattningen att om vi tar nattvarden på allvar så måste vi ibland neka en person nattvarden. I fall där jag som pastor vet att en person lever i öppen synd och vägrar sluta och omvända sig så vore det tjänstefel att låta en sådan person ta emot nattvarden, då det innebär att personen i fråga inte bara syndar mot Gud och sina medmänniskor, kyrkan, utan också dricker och äter en Dom över sig.

Detta innebär inte att en person måste vara felfri och syndfri för att kunna ta emot nattvarden. Tvärtom, i vår liturgi har vi alltid ett tillfälle för människor att begrunda och bekänna sina synder innan vi tar emot nattvarden...och om man då inte vill erkänna sin synd och ta emot Jesus förlåtelse och frälsning så är det ett val man gör. Det valet har då sina konsekvenser varav en är att man inte kan få nattvarden.

Hur tänker ni?