Efter Generalkonferensen - what a ride!

Generalkonferensen är slut och jag antar att det även gäller för delegaterna. Som en av tusentals som följde konferensen via sociala media och videostreaming är det nu med lite vemod och ett kämpande hopp jag ska försöka att skriva ner några tankar om vad jag tänker och tycker nu efter allt ståhej.

1. Kaos och konservativa vinster

Det var ingen tvekan om att många var oroliga innan konferensen (GK). De så kallade progressiva undrade om de äntligen skulle kunna få majoritet i frågor om miljö, sexualitet, Israel, Judicial Council, och så vidare. Som väntat, även om jag har läst att det var mindre än väntat, blev det protester och manifestationer från de Progressiva delarna av kyrkan, något som gjorde att kontrasten blev väldigt tydlig till de konservativa eftersom de senare vann på alla punkter.
De så kallade konservativa vann i stort sett alla frågor, om man ska uttrycka det så. Kyrkan har blivit klart mer konservativ sedan förra konferensen och röstade för de konservativas förslag om abort, Israel, pornografi och sexualitet...om det hade gått så långt. Det var, enligt många röster jag har läst, en tydlig majoritet för de konservativa på alla väsentliga punkter.

Detta märktes också på den oro, eller frustration, jag tyckte mig kunna se hos de konservativa. Man var bergfast på att inte bara förneka de progressiva framgång men också köra stenhårt på sina saker. De finns en "mitt" i kyrkan, the Moderates, men det verkar inte som om de varken har ryggrad att stå på sig eller kompetens att finna lösningar som kan accepteras av olika läger...vilket i sin tur kan skyllas på att de på kanterna, progressiva och konservativa, är så hårda i sina positioner. Låst.

Så jag tyckte mig se en stenhård konservativ majoritet som fick med sig moderata i stor utsträckning vilket i sin tur visar mig att många moderata inte röstar med de progressiva (kanske för att de progressiva sköt sig i foten med sina påhopp och utspel?).
När kyrkan spenderar tre dagar på att diskutera hur man ska diskutera frågorna ELLER när kyrkan röster 428-403 om att lita på biskoparnas möjlighet att leda...då är det långt gånget. Det är ironiskt men det verkade finnas väldigt lite tro och tillit på vår kyrkas GK.

2. Framtiden - en kyrka, en "kyrka" eller flera kyrkor

Som jag förstod det så bestämde sig denna GK för att inte bestämma sig om de stora frågorna, Kyrkans struktur/enhet och homosexualitet. Man tog inga beslut om kyrkans struktur (förutom fler biskopar till Afrika) men nu tänker jag på de olika förslag om att flytta auktoritet till lokala årskonferenser, skapa tre olika kyrkor inom en kyrka, och så vidare. Dom kallades The Third Way, The Jursidictional option och så vidare. Man tog inte heller några beslut om homosexualitet.

Man satte varken punkt eller utropstecken utan ett kolon(:) och jag tror man gjorde det eftersom man, och då menar jag biskoparna, insåg att det lutade mot en totalseger för de konservativa med påföljande uppror från de progressiva och allt vad det skulle innebära av konsekvenser.

Det som händer nu är att kyrkan(GK) mer eller mindre tar en paus, ett långt andetag, och sätter sin tillit till en kommission som biskoparna ska tillsätta för att se över alla paragrafer som handlar om "human sexuality" och komma fram med en plan för hur vi kan fortsätta vara en kyrka. Detta kan ske så tidigt som 2018 med en extra GK eller till GK 2020 i Minneapolis. Eftersom gruppen inte kommer att väljas förrän biskoparnas första möte 2017 är det inte troligt att kommissionen blir färdig 2018, möjligen 2019.

3. Reflektion om kyrkans framtid

Ska jag vara ärlig är jag mycket spektisk till kyrkans möjligheter att fortsätta vara en kyrka. Det var tydligt att vi redan idag INTE är en kyrka och att de olika grupperingarna vägrar att ge med sig. Bägge sidorna menar sig stå på Guds sida och ingen kan se att en kompromiss är möjlig.

Den andra anledningen till min skepsism är att klimtatet och atmosfären i kyrkan(GK) är så toxic/giftigt. Det är helt uppenbart att många inte bara är oense utan direkt avskyr varandra. Det var uppenbart på GK att många inte ens tror gott om varandra.

Den tredje anledningen är att vi har hållt på sedan 1972 och att alla möjliga möjligheter för att fortsätta att vara en kyrka redan har utforskats...utan resultat.

Den fjärde anledningen är att kyrkan är så USA fokuserad. Det är, trots kyrkans stora växt och storlek i världen utanför USA, fortfarande USA som bestämmer hur det ska gå. Det är i USA som problemet är störst och det är som vanligt Amerikanerna som trissar upp nivån. Det finns ingen chans att kyrkan utanför USA kan diktera för kyrkan i USA vad dom ska göra och alla förslag till GK denna gången om möjliga alternativ för kyrkans framtid kom från USA.

Den femte anledningen är att jag ärligt talat inte ser en möjlighet att fortsätta, rent logiskt.
När en konnektional kyrka har en klar och tydlig ordning och struktur för att vara:
EN kyrka (tillsyn och processer och krav) med EN officiell tro OCH en tydlig hållning om f.eks. homosexualitet (som vi officiellt har idag),
MEN samtidigt har en högröstad minoritet som struntar i den officiella synen och gör som man vill,
PLUS att kyrkan inte klarar av att följa sina egna regler och strukturer om hur man ska hantera brott mot den officiella ordningen,
PLUS att till och med biskopar och hela årskonferenser i kyrkan väljer att gå emot ordningen och göra tvärtemot vad den säger,
I EN KYRKA som bygger på "covenants" eller pakter, som alltså åtsidosätts regelmässigt av en högröstad och radikalt spektakulär minoritet,

...finns det bara en väg att gå vidare som jag ser det. Den enda vägen jag ser för UMC att fortsätta är att antingen dela sig i två delar, en konservativ och en progressiv ELLER att tillåta lokala anpassningar och tillämpningar när det gäller vad man tycker om homosexualitet. Oavsett vilket ser jag ingen möjlighet att fortsätta vara en kyrka som vi är idag..rent officiellt. Vår förståelse av vad det innebär att vara kyrka kommer att behöva förändras eller i alla fall förtydligas.

Det är ingen idé att hoppas på något annat för något annat är inte möjligt. GK 2016 har visat det med råge, om inte annat. Vi är inte en kyrka, vi är minst två eller kanske tre. Kanske dags att låta verkligheten spegla den sanningen...?

Avslutning

Som konservativ kan man tänka att jag skulle ha all anledning att jubla eftersom det konservativa vann! Många menar att oavsett vad kommissionen kommer fram till så måste en GK rösta och då blir det som de konservativa vill, oavsett vad kommissionen säger. Så återigen är det många konservativa som jublar. Det ser bra ut om man är konservativ.

Några hoppfulla progressiva säger att denna kommissionen är ett friskt inslag som ger dom hopp om möjligheterna att ändra på kyrkans syn på det dom tycker är viktigt...men som jag kan läsa mig till så är de flesta progressiva ganska klara på att slaget om UMC är förlorat och att det bästa man kan hoppas på nu är att få till en så bra delning som möjligt, antingen genom mer auktoritet till årskonferenser även i frågor om synd och frälsning ELLER en helt vanligt splitt.

Jag är konservativ men jublar inte. Visst, det är trevligt att de progressiva inte vann några viktiga val eller omröstningar. Jag är väldigt glad över att vi inte längre är med i den abort-vänliga RCRC i USA och det finns annat som gick "min" väg denna gången och det ser till och med ut som om "min" väg i fråga om homosexualitet också kommer att segra till slut 

Men priset är för högt. De konservativa vann slaget men förlorade kriget.

Visst, jag är mycket besviken och upprörd och arg över hur de Progressiva har lyckats slita isär en kyrka som UMC. Jag förstår att de har önskat förändra kyrkan och leda kyrkan på rätt väg men menar att de har misslyckats monumentalt genom sina radikala metoder och brist på goda grunder/belägg och har i sin iver lämnat svårläkta sår och spår av ödeläggelse efter sig. Kort sagt, man har inte bara misslyckats med att övertyga den historiskt förankrade kyrkan men har också raserat den. Det är tragiskt.

Men i slutändan är det inte de progressiva som jag är mest upprörd över. De är inte mina fiender eller motståndare. De är mina bröder och systrar. Den enda som kan vara nöjd med hur det har gått är Djävulen. När världen ser oss säger de:

-Se hur splittrade de är!

-Se hur de inte älskar varandra!

Det är bara han som kan vara glad över en sådan reaktion. Han har lyckats splittra oss och så oro och strid i en kyrka som egentligen ska bringa fred och helighet och kärlek till världen. Det är jag upprörd över.

Så vad händer nu? Ärligt talat vet jag inte. Kanske överraskas jag monumentalt av biskoparnas kommission och dess mirakulösa lösning. Kanske kommer fejk-moderata A.Hamilton med en ny idé som lyckas denna gången. Kanske splittras kyrkan i 2 eller 3 bitar. Kanske, och mest troligt, behåller vi någon slags officiell "unity" men låter årskonferenser (och kanske församlingar) att bestämma mer själva. En sak är säker, vi har näppe råd med många fler GK som denna i Portland, bokstavligt och andligt.