Ett förtydligande om "Gud är större" och min Bibelsyn

Helt kort, om det inte framgick ur mitt tidigare inlägg om "Gud är större" så är det självklart så att vi människor inte helt kan definiera Gud eller att vi kan helt förstå Gud. Det är självklart för alla som håller Gud för grundläggande "other" än oss. 

Med det sagt var min poäng att Gud har själv uppenbarat sig för oss så att vi de facto kan veta mycket om Gud och vad han vill och vem han är. Inte allt, men tillräckligt. Min poäng var att uttrycket "Gud är större" ofta används selektivt (och fegt) av många när något man inte tycker om, eller borde veta, dyker upp och man vill ha en ursäkt.

------

Så till dagens tema, Bibelsyn. Det har visat sig så att Metodistkirken i Norges tidning, Brobyggaren, har frågat några utvalda om vilken Bibelsyn (eller liknande) man har. Jag har inte blivit tillfrågad och tänkte därför att skriva något om det här. Ungefär som att Netflix erbjuder dig det du vill se när du vill se det medans SVT/NRK erbjuder dig det dom vill att du ska se när dom vill det.

Metodistkyrkan/kirken har följande Bibelsyn: 

"The Holy Scripture contains all things necessary to salvation; so that whatsoever is not read therein, nor may be proved thereby, is not to be required of any man that it should be believed as an article of faith, or be thought requisite or necessary to salvation. In the name of the Holy Scripture we do understand those canonical books of the Old and New Testament of whose authority was never any doubt in the church."

Med detta sagt finns det uppenbarligen en uppsjö av olika sätt att förstå och läsa Bibeln på inom Metodistkyrkan. Många har försökt dela in just "Bibelsyn" i olika grupperingar för att definiera hur person X/grupp X läser och förstår Bibeln, ofta på grund av att man vill förstå hur olika tolkningar har uppstått eller hur man i allmänhet ska förstå Bibeln.

I dessa dagar av konflikt och kris är det självklart så att Bibelsyn är en aktuell fråga. Som en kollega i ett Skandinaviskt land sa till mig en gång: "-Det är inte alls svårt att få text X att betyda si och så. Det gäller bara att ha rätt tolkningsinstrument". Nåja. Men låt oss inte gräva ner oss i alla möjliga olika varianter av Bibelsyn. Detta är min variant:

Jag menar att den korrekta Bibelsynen är den som menar att Bibeln är en bok som innehåller det Gud vill uppenbara för oss människor. Den är sann i allt den belyser/talar om och den är tillförlitlig i allt den säger. Den innehåller inga fel eftersom det är Gud som är författaren och det är omöjligt att Gud skulle tillåta fel i sin egen bok/uppenbaring till oss. 

Med detta sagt är det viktigt att också förstå och tolka Bibeln utifrån text-genre. Poesi ska inte förstås/tolkas som t.ex. en historietext. Gud har använt människor för att författa boken och de har med Guds hjälp valt att inkludera och skriva på sina sätt.

I korthet ska man tolka Bibeln utifrån vanliga sunda regler som vi använder på andra böcker. Författarens intention och mening är avgörande. Våra egna subjektiva/postmoderna bias kan och ska bekämpas genom rigorös induktiv studium av texten i sitt sammanhang.

Vidare är det avgörande att man inkluderar begreppet "Incarnational Inerrancy" in sin Bibelsyn. Begreppet utgår ifrån den logiska hållningen att om Gud har ett intresse av att förmedla ett visst budskap till oss människor så kan det gå till på olika sätt genom olika tider. Om budskapet är att "Gud är allsmäktig" är det således möjligt att tänka sig att textens användning av t.ex. pre-moderna begrepp om åska eller universum osv.. Detta betyder absolut inte att allt i Bibeln är symboliskt utan att man skiljer på "essentials" och "accidentals", alltså vad texten handlar om i sin essäns och vad som är det perifiera. Detta kan tyckas krångligt men egentligen är det inte det. Oftast är det uppenbart.

Många säger att Bibeln är inspirerad av Gud och därför felfri och 100% sann (inerrant). Jag är enig i den analysen men använder hellre begreppet tillförlitlig eftersom begreppet "inerrant" ofta blir ett cirkelresonemang (Hur vet man att Bibeln är inspirerad? Jo, eftersom den säger det.). Jag tror att Bibeln är trovärdig...

...inte minst eftersom den så uppenbart pekar på/visar/berättar om en sanning som historiskt har hänt och som har fått människor att möta Gud personligen men också därför att den berättar om en Gud som inte på några som helst villkor hade kunnat vara en påhittad Gud av några människor som ville ha fler "likes". 

Bibeln är radikalt annorlunda än vår mänskliga natur och dess lustar och önskningar. Vi vill ha pengar och sex, berömmelse och beundran, hälsa och välstånd...och Jesus sa ju tvärtom. Det som många tycker är pinsamt eller löjligt eller förlegat eller fel i Bibeln är i mina ögon något av det viktigaste vi har för att kunna vara säkra på att det faktiskt är den sanna Guden som den handlar om.

Var alltid på din vakt när någon vill bortförklara något i Bibeln som är impopulärt i samhällets ögon!

Jag har säkert glömt något men i korthet är det så här jag tänker om Bibeln.  

Nej, Gud är inte större

Vi gör ett kort avbrott i samlingen av inlägg om Metodistkyrkans ve och väl för jag vill skriva några tankar om ett vanligt uttryck.

Gud är större.

För att ge lite bakgrund: Detta är ett väldigt vanligt uttryck när människor diskuterar Gud och tro och på ytan låter det tämligen ofarligt, kanske till och med lite bra. Är det inte självklart så att Gud är större än allt vi kan säga och tänka?

Svaret är nej, det är han inte. Det är dålig teologi att använda det uttrycket.

Låt mig förklara.

"Gud är större" används nästan uteslutande som en slags täckmantel när man inte förstår eller tycker om något som egentligen är ganska enkelt. Ett exempel: En undersökning som tidningen DAGEN visade på häromsistens frågade präster i Svenska Kyrkan om Muslimer och Kristna tror på samma Gud, alltså om Allah är Fadern till Jesus. Många svarade "ja" men där hittade vi också detta "Gud är större" uttalande. Detta är inte svårt.

Som präst i en kristen kyrkan kan man inte skylla på att "Gud är större" när man får frågan om Allah och Jehovah är samma Gud för det betyder bara att man inte känner eller förstår den allra enklaste av sanningar inom kristendomen...att Jesus och Fadern och Anden är Gud och att Allah inte är ens i närheten av detta. Tror man på Gud som treenig, vilket alla präster måste göra, så kan man inte vara så blind (eller ytlig eller olärd) att man förvillar sig själv och andra med patetiska uttryck som "Gud är större" bara för att man inte vill stöta sig med någon.

"Gud är större" dyker också upp när man diskuterar Helvetet och vem som kommer dit. Inför detta svåra tema bör man inte vara arrogant eller högmodig. Man bör vara försiktig och ödmjuk inte minst på grund av den enkla Bibliska sanningen att alla är på väg dit. Jesus kallade sina medmänniskor för "Djävulens barn" av den enkla anledningen att vi alla har valt att tillhöra Syndens Far med våra val, handlingar, beslut och tankar. Det är det "synd" betyder och Bibeln säger att alla är syndare.

Men ofta hör man människor säga att "Gud är större" i den betydelsen att det måste finnas en "utväg" eller "lösning" på det otroligt svåra budskap som Bibeln ger, nämligen att Helvetet är både verkligt och att många kommer att hamna där. Jesus själv pratade väldigt mycket om detta och var solklar i nödvändigheten i att de som inte tar emot hans räddning/frälsning kommer att hamna i Helvetet. Det står överallt. Det är inte mindre sant bara för att det är svårt. Gud är inte "liten" bara för att man inte tycker om det.

...för att inte tala om etik och hur ofta man hör/läser varianter på "Gud är större" där. Någon stackare har t.ex. läst att Gud är kärlek och börjar spekulera fritt om att det skulle betyda att hans/hennes förståelse och tanke om vad kärlek egentligen är innebär att allt som han/hon tycker är kärlek är båda bra och rätt eftersom det kommer från Gud.

Det vanligaste är att man har en diffus uppfattning om att någonstans sa någon att Gud är kärlek och så tänker man lite på det en tisdags eftermiddag i bilkön och efter några blandade tankar om att hämta ungar på dagis/nya serien på Netflix/kärlek är bra, så blir det till att Kärleken också måste vara Gud...utan att inse det gigantiska logiska misstaget man gör där

Plötsligt blir allt "kärlek" även om det inte har det minsta med Gud att göra...och det låter så fint att säga att "Störst av allt är kärleken". Men det är inte sant. Det står att kärleken är större än "hopp" och "tro", inte "allt". Gud är störst av allt.

Vad betyder det egentligen när man säger "Gud är större"?

Att Gud skulle ha så svårt att kommunicera med oss på ett sätt så vi förstod sanningen om t.ex. Helvetet att vi måste leva i ovisshet? Att vi aldrig kan veta något som sant och riktigt på riktigt...att allt är bara mänskliga gissningar och ju svårare frågor ju större chans att vi missar poängen?

Om vi blundar för alla de filosofiska influenserna i sådana uttalanden och tankar (som de flesta människor inte är medvetna om och är högst problematiska) så är det väldigt tricky att säga att "Gud är större" som om det skulle vara en magisk formel som skulle beskydda oss från tuffa verkligheter. 

Dessutom är det oärligt. Ingen säger "Gud är större" när det handlar om något man tycker om. Då antar alla att man förstår precis vad Bibeln menar. 

Till sist. 

Gud är större än allt vad vi kan tänka vilket är precis varför han har uppenbarat sig och sin vilja för oss. Han har talat om för oss det vi behöver veta om verkligheten så vi slipper spekulera och gissa och anta. Därför ska vi inte säga "Gud är större". Det är en undanflykt och det gör oss (och de som lyssnar på oss) en björntjänst och det gör Gud till inkompetent att förmedla sitt budskap.

Gud är stor men han är inte långt bort. 

Gud är stor men han bor hos den som är liten.

Gud är stor men han har visat sig för oss.

Metodistkyrkan är död, länge leve Metodistkyrkan...igen!

Så är jag där igen.

Mitt kyrkosamfund står inför fundamentala förändringar och kanske sin död.

Jag blev ordinerad till Metodistpräst i den svenska delen av The United Methodist church 2010. 2011 fattades det officiella beslutet grunda/starta ett nytt kyrkosamfund Gemensam Framtid och gå in i det tillsammans med Missionskyrkan och Baptistkyrkan, vilket i praktiken betydde att man lade ner Metodistkyrkan(Gememsam Framtid bytte namn till Equmeniakyrkan 2013.). De Metodister som var närvarande minns det torra och extremt icke-firande beslutet som en vanlig omröstning och punkt i dagsordningen. Beslutet satte punkt för en lång process där teologiska frågor medvetet hade ställts till sidan för pragmatiska och emotionella anledningar, vilket är logiskt i en tid där teologisk bevandring var långt mindre än i de andra områdena.

Mycket kan sägas om det och många tyckte/tycker att det var en jättebra och jättelyckad lösning. Jag tyckte inte det var en bra lösning alls och ansåg att det skönmålades högt och brett t.ex. om den fina Metodistiska teologin som nu skulle få blomma ut och frodas i ett större landskap eller att "Nej, det kommer inte alls att bli Missionskyrkan 2.0". Jag hänvisar till mitt Google sök idag 2/2/2018 om "när grundades Equmeniakyrkan" så får du dra dina egna slutsatser.

En annan vanlig tanke på den tiden var att allt liksom skulle lösa sig. En allmän positivism spred sig, mycket på grund av duktiga och positiva ledare, och det var tidigt tydligt att det skulle gå att överbrygga teologiska skillnader "for the greater good". Minns fortfarande den sura minen på föredragshållaren när jag frågade varför jag skulle byta ut 200 år av god teologisk tanke mot ett tunt häfte nedskrivet efter en helg där 8 personer hade haft brainstorming...eller hur den första "kyrkoordningen" började med ämnet "Kyrkan" och inte Gud, något som ändrades i senare upplagor. Positivistisk momentum övervinner mycket.

Den stora missen man gjorde var att man från organisationens och ledarnas sida inte förstod den emotionella förlusten av både tillhörighet och kristen identitet som det innebar när Metodistkyrkan försvann och man bokstavligen tog ner skyltarna runt om i landet. Måhända kan man tänka att alla metodister hade sin kristna identitet i Jesus men sanningen var den att man också hade den starkt knutet till Metodistkyrkans version av Jesus. Ingen säger rakt ut att "min kristna identitet försvann när Equmeniakyrkan startade" men för många var det så, inte minst för oss präster som plötsligt förlorade vår "församling". Säkert träffas Metodistpastorer i Equmeniakyrkans sammanhang ibland men jag tvivlar på att det är detsamma.

Nu är jag med i Norges del av The United Methodist church. Inte nödvändigtvis för att jag måste vara Metodist men för att jag trodde/tror att det är ett bättre och sannare sätt att vara kyrka än t.ex. Equmeniakyrkan är.

och

nu är hennes dagar räknade som en del av the United Methodist church. Vi är just nu inne i en process som kommer att innebära radikala och på många områden katastrofala förändringar för kyrkan. Ingen som har följt med i det minsta tror att det kommer att "ordna sig" eller bara blåsa över. Den styrande/amerikanska delen av kyrkan har tröttnat på skyttegravskriget och kommer att på det ena eller andra sättet att förändra kyrkan i grunden...eller dela den i två eller fler delar.

Make no mistake! Detta är ett direkt resultat av den Progressiva sidan av kyrkan och dess kamp för sina åsikter om den mänskliga sexualiteten...men det är en annan bloggartikel.
Nu är vi där vi är.

Jag hoppas vi slipper hurtiga skönmålningar eller ytlig positivism. Det är en stor sak när en kyrka går sönder och för många kan det innebära fara för både tro och tillhörighet. Det är en tragedi och ingen vinner på det, inte minst tappar kyrkan i trovärdighet...för även de som tycker att kyrkan ska tro som samhället tycker kan seriöst inte tro att kyrkan (en liten del av den, i alla fall) som nu så här i efterkant hänger på samhället skulle skapa trovärdighet.

En del kommer att säga "Äntligen!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Nya möjligheter!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Vi måste bevara enheten i det lilla som finns kvar, även om vi tror direkta motsatser". Inte jag.

Just nu vet jag inte vad jag kommer att säga. Jag har varit väldigt anonym och tyst på Årskonferenser och andra tillställningar inom Metodistkyrkan för jag har fruktat just detta som nu är på väg att hända. Blir lite som att flytta på däckstolar på Titanic.

Det blir mycket tystnad. Och sorg.