Så är jag där igen.
Mitt kyrkosamfund står inför fundamentala förändringar och kanske sin död.
Jag blev ordinerad till Metodistpräst i den svenska delen av The United Methodist church 2010. 2011 fattades det officiella beslutet grunda/starta ett nytt kyrkosamfund Gemensam Framtid och gå in i det tillsammans med Missionskyrkan och Baptistkyrkan, vilket i praktiken betydde att man lade ner Metodistkyrkan(Gememsam Framtid bytte namn till Equmeniakyrkan 2013.). De Metodister som var närvarande minns det torra och extremt icke-firande beslutet som en vanlig omröstning och punkt i dagsordningen. Beslutet satte punkt för en lång process där teologiska frågor medvetet hade ställts till sidan för pragmatiska och emotionella anledningar, vilket är logiskt i en tid där teologisk bevandring var långt mindre än i de andra områdena.
Mycket kan sägas om det och många tyckte/tycker att det var en jättebra och jättelyckad lösning. Jag tyckte inte det var en bra lösning alls och ansåg att det skönmålades högt och brett t.ex. om den fina Metodistiska teologin som nu skulle få blomma ut och frodas i ett större landskap eller att "Nej, det kommer inte alls att bli Missionskyrkan 2.0". Jag hänvisar till mitt Google sök idag 2/2/2018 om "när grundades Equmeniakyrkan" så får du dra dina egna slutsatser.
En annan vanlig tanke på den tiden var att allt liksom skulle lösa sig. En allmän positivism spred sig, mycket på grund av duktiga och positiva ledare, och det var tidigt tydligt att det skulle gå att överbrygga teologiska skillnader "for the greater good". Minns fortfarande den sura minen på föredragshållaren när jag frågade varför jag skulle byta ut 200 år av god teologisk tanke mot ett tunt häfte nedskrivet efter en helg där 8 personer hade haft brainstorming...eller hur den första "kyrkoordningen" började med ämnet "Kyrkan" och inte Gud, något som ändrades i senare upplagor. Positivistisk momentum övervinner mycket.
Den stora missen man gjorde var att man från organisationens och ledarnas sida inte förstod den emotionella förlusten av både tillhörighet och kristen identitet som det innebar när Metodistkyrkan försvann och man bokstavligen tog ner skyltarna runt om i landet. Måhända kan man tänka att alla metodister hade sin kristna identitet i Jesus men sanningen var den att man också hade den starkt knutet till Metodistkyrkans version av Jesus. Ingen säger rakt ut att "min kristna identitet försvann när Equmeniakyrkan startade" men för många var det så, inte minst för oss präster som plötsligt förlorade vår "församling". Säkert träffas Metodistpastorer i Equmeniakyrkans sammanhang ibland men jag tvivlar på att det är detsamma.
Nu är jag med i Norges del av The United Methodist church. Inte nödvändigtvis för att jag måste vara Metodist men för att jag trodde/tror att det är ett bättre och sannare sätt att vara kyrka än t.ex. Equmeniakyrkan är.
och
nu är hennes dagar räknade som en del av the United Methodist church. Vi är just nu inne i en process som kommer att innebära radikala och på många områden katastrofala förändringar för kyrkan. Ingen som har följt med i det minsta tror att det kommer att "ordna sig" eller bara blåsa över. Den styrande/amerikanska delen av kyrkan har tröttnat på skyttegravskriget och kommer att på det ena eller andra sättet att förändra kyrkan i grunden...eller dela den i två eller fler delar.
Make no mistake! Detta är ett direkt resultat av den Progressiva sidan av kyrkan och dess kamp för sina åsikter om den mänskliga sexualiteten...men det är en annan bloggartikel.
Nu är vi där vi är.
Jag hoppas vi slipper hurtiga skönmålningar eller ytlig positivism. Det är en stor sak när en kyrka går sönder och för många kan det innebära fara för både tro och tillhörighet. Det är en tragedi och ingen vinner på det, inte minst tappar kyrkan i trovärdighet...för även de som tycker att kyrkan ska tro som samhället tycker kan seriöst inte tro att kyrkan (en liten del av den, i alla fall) som nu så här i efterkant hänger på samhället skulle skapa trovärdighet.
En del kommer att säga "Äntligen!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Nya möjligheter!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Vi måste bevara enheten i det lilla som finns kvar, även om vi tror direkta motsatser". Inte jag.
Just nu vet jag inte vad jag kommer att säga. Jag har varit väldigt anonym och tyst på Årskonferenser och andra tillställningar inom Metodistkyrkan för jag har fruktat just detta som nu är på väg att hända. Blir lite som att flytta på däckstolar på Titanic.
Det blir mycket tystnad. Och sorg.
Mitt kyrkosamfund står inför fundamentala förändringar och kanske sin död.
Jag blev ordinerad till Metodistpräst i den svenska delen av The United Methodist church 2010. 2011 fattades det officiella beslutet grunda/starta ett nytt kyrkosamfund Gemensam Framtid och gå in i det tillsammans med Missionskyrkan och Baptistkyrkan, vilket i praktiken betydde att man lade ner Metodistkyrkan(Gememsam Framtid bytte namn till Equmeniakyrkan 2013.). De Metodister som var närvarande minns det torra och extremt icke-firande beslutet som en vanlig omröstning och punkt i dagsordningen. Beslutet satte punkt för en lång process där teologiska frågor medvetet hade ställts till sidan för pragmatiska och emotionella anledningar, vilket är logiskt i en tid där teologisk bevandring var långt mindre än i de andra områdena.
Mycket kan sägas om det och många tyckte/tycker att det var en jättebra och jättelyckad lösning. Jag tyckte inte det var en bra lösning alls och ansåg att det skönmålades högt och brett t.ex. om den fina Metodistiska teologin som nu skulle få blomma ut och frodas i ett större landskap eller att "Nej, det kommer inte alls att bli Missionskyrkan 2.0". Jag hänvisar till mitt Google sök idag 2/2/2018 om "när grundades Equmeniakyrkan" så får du dra dina egna slutsatser.
En annan vanlig tanke på den tiden var att allt liksom skulle lösa sig. En allmän positivism spred sig, mycket på grund av duktiga och positiva ledare, och det var tidigt tydligt att det skulle gå att överbrygga teologiska skillnader "for the greater good". Minns fortfarande den sura minen på föredragshållaren när jag frågade varför jag skulle byta ut 200 år av god teologisk tanke mot ett tunt häfte nedskrivet efter en helg där 8 personer hade haft brainstorming...eller hur den första "kyrkoordningen" började med ämnet "Kyrkan" och inte Gud, något som ändrades i senare upplagor. Positivistisk momentum övervinner mycket.
Den stora missen man gjorde var att man från organisationens och ledarnas sida inte förstod den emotionella förlusten av både tillhörighet och kristen identitet som det innebar när Metodistkyrkan försvann och man bokstavligen tog ner skyltarna runt om i landet. Måhända kan man tänka att alla metodister hade sin kristna identitet i Jesus men sanningen var den att man också hade den starkt knutet till Metodistkyrkans version av Jesus. Ingen säger rakt ut att "min kristna identitet försvann när Equmeniakyrkan startade" men för många var det så, inte minst för oss präster som plötsligt förlorade vår "församling". Säkert träffas Metodistpastorer i Equmeniakyrkans sammanhang ibland men jag tvivlar på att det är detsamma.
Nu är jag med i Norges del av The United Methodist church. Inte nödvändigtvis för att jag måste vara Metodist men för att jag trodde/tror att det är ett bättre och sannare sätt att vara kyrka än t.ex. Equmeniakyrkan är.
och
nu är hennes dagar räknade som en del av the United Methodist church. Vi är just nu inne i en process som kommer att innebära radikala och på många områden katastrofala förändringar för kyrkan. Ingen som har följt med i det minsta tror att det kommer att "ordna sig" eller bara blåsa över. Den styrande/amerikanska delen av kyrkan har tröttnat på skyttegravskriget och kommer att på det ena eller andra sättet att förändra kyrkan i grunden...eller dela den i två eller fler delar.
Make no mistake! Detta är ett direkt resultat av den Progressiva sidan av kyrkan och dess kamp för sina åsikter om den mänskliga sexualiteten...men det är en annan bloggartikel.
Nu är vi där vi är.
Jag hoppas vi slipper hurtiga skönmålningar eller ytlig positivism. Det är en stor sak när en kyrka går sönder och för många kan det innebära fara för både tro och tillhörighet. Det är en tragedi och ingen vinner på det, inte minst tappar kyrkan i trovärdighet...för även de som tycker att kyrkan ska tro som samhället tycker kan seriöst inte tro att kyrkan (en liten del av den, i alla fall) som nu så här i efterkant hänger på samhället skulle skapa trovärdighet.
En del kommer att säga "Äntligen!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Nya möjligheter!" när kyrkan faller sönder. Inte jag.
En del kommer att säga "Vi måste bevara enheten i det lilla som finns kvar, även om vi tror direkta motsatser". Inte jag.
Just nu vet jag inte vad jag kommer att säga. Jag har varit väldigt anonym och tyst på Årskonferenser och andra tillställningar inom Metodistkyrkan för jag har fruktat just detta som nu är på väg att hända. Blir lite som att flytta på däckstolar på Titanic.
Det blir mycket tystnad. Och sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar