Det är skymningstider och skuggorna blir längre och längre. Ljuset försvinner sakta bort och det blir svårare att se. Vad är det som håller oss på rätt väg när vägskyltarna blir svåra att se? Vad kan vi vända oss till när vägen vidare försvinner i dunkelhet.
Metodistisk teologi har klassiskt sett haft svårt med Guds allmäktighet eller suveränitet. Detta beror på att den metodistiska teologin växte fram i en teologisk miljö där den reformerta teologin och dess ultra-fokus på Guds suvärenitet var stark (FYI-det är den fortfarande). Den var så stark att den proklamerade, till exempel, att det var Gud som valde vem som skulle bli frälst eller inte, människans val hade ingen plats. Gud är suverän och människor lever i arvssyndens grepp.
Metodister valde att mer eller mindre anta att Gud var allsmäktig och suverän och lade istället energi och fokus på människans fria vilja. Gud är allsmäktig, ja, men människor kan välja att säga "nej" till det Gud vill.
Men hur kan då människan välja Gud/det goda om hon lever i synd och är en syndare. Metodisterna var eniga med de reformerta att arvssynden är "pervasive", det vill säga att den genomsyrar allt och alla och gör det omöjligt för människor att göra eller välja gott och rätt (idag är arvssynden ofta satt åt sidan och det antas att alla människor är goda och kan välja rätt och riktigt och Gud om dom vill. Det säger inte Bibeln). Människan är skapad god men helt och hållet skadad och plågad av arvssyndens förfärliga påverkningar, trodde man. Hon är andligt infekterad och kroniskt sjuk. Kopplingen till Gud, källan till liv och det goda, är bruten. Vi bor inte i Eden längre.
För att få den teologiska ekvationen att gå ihop byggde metodisterna en teologi om Guds nåd som möjliggör att människan kan välja Gud/det goda. Gud griper in innan vi vet det eller ber om det och nu kan vi välja Gud (eller inte) även om vi lever i arvssyndens mörka skyming.
Denna lilla teologihistoria har ett syfte.
Den metodistiska fokuseringen på människans val har haft en (kanske) oförutsedd bieffekt. Vi har länge trott att vår frälsning/räddning från Helvete och Synd och synder är upp till oss och hur vi väljer och inte upp till Gud. Vi tackar Gud för möjligheten vi har fått (att välja rätt) men det är ett otroligt stort ansvar vi har skapat för oss själva, att allt hänger på hur vi väljer. Att allt hänger på oss.
Ja, nu är det ju inte så att metodister har trott, och tror, att människan kan frälsa sig själv. Vi har lika mycket fokus på korset och den tomma graven och Jesus som alla andra. Det är Gud som räddar oss.
Men.
Den där bieffekten är att metodister mer eller mindre har en förminskad förståelse av Guds suveräna allsmäktighet. Allt fokus på oss och våra val har gjort att vi har förstått Guds allmakt som lite beroende av oss. Kort sagt, Guds allmakt och suveränitet har blivit mindre allsmäktig och suverän. Jag känner metodister som säger rakt ut att Gud inte är allsmäktig och suverän men det är en vilsen minoritet. Dom flesta skulle erkänna Gud som allsmäktig och suverän men det är min erfarenhet att bieffekten jag har talat om ligger alldeles nära ytan, bakom det självklara som dom flesta bekänner sig till. Få vågar säga det man egentligen funderar på, att bieffekten av Guds förminskade suveränitet ligger och skaver.
Denna bieffekten visar sig ofta i metodistiska kretsar när det krisar eller monster står i skuggorna och väntar...när vi befinner oss i svåra situationer andligt eller bokstavligt. Som till exempel när man ska åka på en årskonferens där kyrkans splittring är högst sannolik och framtiden är oviss. Kan vi människor klanta till Guds plan? Är det upp till oss att välja rätt även här? Tittar Gud mest på? Väntar han på att ett minimum av människor ber? Tänk om vi väljer fel?
Så årskonferensen och skymningen över Metodistkyrkan blir något nästan farligt. Otrevlig. Politisk infekterat...eftersom tanken ofta är att det är upp till oss metodister att välja rätt, tänka rätt och rösta rätt. Så polariseringen fortsätter sitt giftiga korståg. Propagandan sprider sig. Man vill vinna. Den personliga övertygelsen driver allt och kräver efterföljelse. Allt måste böja sig efter det man tycker är "rätt". Dom som väljer "fel" hamnar väldigt fort inte bara på fel sida men blir fel människor. Få orkar skilja på sak och person i sådana lägen.
Detta är högst olyckligt.
(En liten passus: Det som är det uppenbara problemet är ju att ytterst få, ytterst få, blir frälsta från "vrede till glädje / död till liv" i vår kyrka. Inget som handlar om homofili eller samliv ändrar på den saken. Dagen efter att man har valt att starta en ny "kyrka", till piffiga slogans, där alla får välja hur dom vill göra och tro om homofili (och mycket annat) kommer detta gigantiska problem att kvarstå. Tyvärr.)
Nej, Gud är allsmäktig och suverän (Jeremia 32:12, Uppenbar. 21:6, Kol 1:16, Rom 11:33) och sitter inte på ett moln och tittar på. Han väntar inte på att vi väljer rätt. Jo, människor har ett val att ta, ett val om man vill Gud eller inte, men tror vi verkligen att våra val stjälper Guds plan för verkligheten? Det blev ett Israel även om Moses mördade än Egyptier. Det blev ett löftesfolk även om Abraham ljög om sin fru och lät Farao ha henne. Det blev en kyrka även om Peter svek Jesus. Guds plan hände även om människor tog idiotiska val.
Jag märker själv att det är svårt att skriva om Guds allsmäktiga suveränitet. Jag vill gärna tro och tycka att mina val har faktisk inverkan på verkligheten. Jag vill inte tro att allt är förutbestämt och att oavsett vad jag väljer så blir det som Gud vill ändå.
Men jag måste vara intellektuellt flexibel nog till att kunna tänka nya tankar. Allt är inte som det alltid måste vara, även med vad jag tror och tänker. Jag måste vara villig att tänka och tro som det står och inte som jag alltid har tänkt och trott. Jag tror vi lever i en tid där människans ego skulle må bra av att minska...så att Gud kan bli större.
Om vi kanske skulle tona ner våra val och tona upp Guds suveräna makt över sin skapelse.
Om vi skulle välja att tro att det Gud vill och det Gud önskar ligger inte helt och hållet i hur vi väljer, röstar.
Om vi skulle välja att våga tro att även en skymningstid och olustiga årskonferenser ligger innanför Guds allsmäktiga och suveräna goda vilja.
Jag skulle tro att vi skulle må bättre av det och jag tror att det även blir bättre av det.
Metodistisk teologi har klassiskt sett haft svårt med Guds allmäktighet eller suveränitet. Detta beror på att den metodistiska teologin växte fram i en teologisk miljö där den reformerta teologin och dess ultra-fokus på Guds suvärenitet var stark (FYI-det är den fortfarande). Den var så stark att den proklamerade, till exempel, att det var Gud som valde vem som skulle bli frälst eller inte, människans val hade ingen plats. Gud är suverän och människor lever i arvssyndens grepp.
Metodister valde att mer eller mindre anta att Gud var allsmäktig och suverän och lade istället energi och fokus på människans fria vilja. Gud är allsmäktig, ja, men människor kan välja att säga "nej" till det Gud vill.
Men hur kan då människan välja Gud/det goda om hon lever i synd och är en syndare. Metodisterna var eniga med de reformerta att arvssynden är "pervasive", det vill säga att den genomsyrar allt och alla och gör det omöjligt för människor att göra eller välja gott och rätt (idag är arvssynden ofta satt åt sidan och det antas att alla människor är goda och kan välja rätt och riktigt och Gud om dom vill. Det säger inte Bibeln). Människan är skapad god men helt och hållet skadad och plågad av arvssyndens förfärliga påverkningar, trodde man. Hon är andligt infekterad och kroniskt sjuk. Kopplingen till Gud, källan till liv och det goda, är bruten. Vi bor inte i Eden längre.
För att få den teologiska ekvationen att gå ihop byggde metodisterna en teologi om Guds nåd som möjliggör att människan kan välja Gud/det goda. Gud griper in innan vi vet det eller ber om det och nu kan vi välja Gud (eller inte) även om vi lever i arvssyndens mörka skyming.
Denna lilla teologihistoria har ett syfte.
Den metodistiska fokuseringen på människans val har haft en (kanske) oförutsedd bieffekt. Vi har länge trott att vår frälsning/räddning från Helvete och Synd och synder är upp till oss och hur vi väljer och inte upp till Gud. Vi tackar Gud för möjligheten vi har fått (att välja rätt) men det är ett otroligt stort ansvar vi har skapat för oss själva, att allt hänger på hur vi väljer. Att allt hänger på oss.
Ja, nu är det ju inte så att metodister har trott, och tror, att människan kan frälsa sig själv. Vi har lika mycket fokus på korset och den tomma graven och Jesus som alla andra. Det är Gud som räddar oss.
Men.
Den där bieffekten är att metodister mer eller mindre har en förminskad förståelse av Guds suveräna allsmäktighet. Allt fokus på oss och våra val har gjort att vi har förstått Guds allmakt som lite beroende av oss. Kort sagt, Guds allmakt och suveränitet har blivit mindre allsmäktig och suverän. Jag känner metodister som säger rakt ut att Gud inte är allsmäktig och suverän men det är en vilsen minoritet. Dom flesta skulle erkänna Gud som allsmäktig och suverän men det är min erfarenhet att bieffekten jag har talat om ligger alldeles nära ytan, bakom det självklara som dom flesta bekänner sig till. Få vågar säga det man egentligen funderar på, att bieffekten av Guds förminskade suveränitet ligger och skaver.
Denna bieffekten visar sig ofta i metodistiska kretsar när det krisar eller monster står i skuggorna och väntar...när vi befinner oss i svåra situationer andligt eller bokstavligt. Som till exempel när man ska åka på en årskonferens där kyrkans splittring är högst sannolik och framtiden är oviss. Kan vi människor klanta till Guds plan? Är det upp till oss att välja rätt även här? Tittar Gud mest på? Väntar han på att ett minimum av människor ber? Tänk om vi väljer fel?
Så årskonferensen och skymningen över Metodistkyrkan blir något nästan farligt. Otrevlig. Politisk infekterat...eftersom tanken ofta är att det är upp till oss metodister att välja rätt, tänka rätt och rösta rätt. Så polariseringen fortsätter sitt giftiga korståg. Propagandan sprider sig. Man vill vinna. Den personliga övertygelsen driver allt och kräver efterföljelse. Allt måste böja sig efter det man tycker är "rätt". Dom som väljer "fel" hamnar väldigt fort inte bara på fel sida men blir fel människor. Få orkar skilja på sak och person i sådana lägen.
Detta är högst olyckligt.
(En liten passus: Det som är det uppenbara problemet är ju att ytterst få, ytterst få, blir frälsta från "vrede till glädje / död till liv" i vår kyrka. Inget som handlar om homofili eller samliv ändrar på den saken. Dagen efter att man har valt att starta en ny "kyrka", till piffiga slogans, där alla får välja hur dom vill göra och tro om homofili (och mycket annat) kommer detta gigantiska problem att kvarstå. Tyvärr.)
Nej, Gud är allsmäktig och suverän (Jeremia 32:12, Uppenbar. 21:6, Kol 1:16, Rom 11:33) och sitter inte på ett moln och tittar på. Han väntar inte på att vi väljer rätt. Jo, människor har ett val att ta, ett val om man vill Gud eller inte, men tror vi verkligen att våra val stjälper Guds plan för verkligheten? Det blev ett Israel även om Moses mördade än Egyptier. Det blev ett löftesfolk även om Abraham ljög om sin fru och lät Farao ha henne. Det blev en kyrka även om Peter svek Jesus. Guds plan hände även om människor tog idiotiska val.
Jag märker själv att det är svårt att skriva om Guds allsmäktiga suveränitet. Jag vill gärna tro och tycka att mina val har faktisk inverkan på verkligheten. Jag vill inte tro att allt är förutbestämt och att oavsett vad jag väljer så blir det som Gud vill ändå.
Men jag måste vara intellektuellt flexibel nog till att kunna tänka nya tankar. Allt är inte som det alltid måste vara, även med vad jag tror och tänker. Jag måste vara villig att tänka och tro som det står och inte som jag alltid har tänkt och trott. Jag tror vi lever i en tid där människans ego skulle må bra av att minska...så att Gud kan bli större.
Om vi kanske skulle tona ner våra val och tona upp Guds suveräna makt över sin skapelse.
Om vi skulle välja att tro att det Gud vill och det Gud önskar ligger inte helt och hållet i hur vi väljer, röstar.
Om vi skulle välja att våga tro att även en skymningstid och olustiga årskonferenser ligger innanför Guds allsmäktiga och suveräna goda vilja.
Jag skulle tro att vi skulle må bättre av det och jag tror att det även blir bättre av det.
But the LORD is in his holy Temple; the LORD still rules from heaven. Psalm 11;4a
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar