En kommentar til artikeln fra "Skeivtkristetnettverk" om at "kristne verdier krenker skeive/mennesker" - Är kränkning en synd?

För några dagar sedan kom det en artikel som hade många författare, däribland Metodistkyrkan i Norges rektor på seminariet. Det som fick mig att reagera var uttrycket, eller meningen, där det stod att "det är en paradoks at kristne verdier krenker skeive [mennesker]". Jag har svårt att förstå hur vi fortfarande kan vara kvar på denna nivån för antingen har författarna inte lyssnat eller så missförstår dom med vilje. Det är en mening utan ett enda rätt.

Låt oss se vad Jesus gjorde och försöka förstå om han kränkte någon, och om så var fallet, ifall det var "en paradoks" eller ett problem eller sanningen eller nödvändigt.

• Jesus kallade en grupp människor, eller alla i en folkgrupp, för "Djävulens barn". 
• Jesus kallade religiösa ledare för "hyggorms yngel".
• Jesus kallade en kvinna för "hund".
• Jesus kallade alla människor för syndare.
• Jesus kallade alla i hans hem-synagoga för otroende.
• Gud kallade Jesajas folk för syndare
• Gud kallade Moses folk för styvnackade avgudadyrkare.
• ...the list goes on.

Utifrån en vanlig definition av "å krenke" (En krenkelse er en ytring som oppleves som et nedrig eller sjofelt angrep på ens personlige integritet, selvforståelse og virkelighetsforståelse. Wikipedia) så ser vi tydligt att Jesus måste ha kränkt dessa människor. Enligt författarna är detta alltså högst problematiskt, eller en paradoks (något omöjligt att tänka sig). Logiken blir otvetydigt den att, som den metodistiska biskopen i USA Karen Oliveto sa, "-Även Jesus måste bekänna sin synd 'bigotry'/kränkelser", vilket innebär en katastrofal och direkt obiblisk nedmontering av Jesus som syndfri. Antingen är kränkning fel ord eller begrepp att använda eller så är det fel facit att använda eller så är kränkning inte så farligt som det låter eller så kan kanske kräkning leda till själanöd. Kanske är det nödvändigt att bli kränkt för att så kunna bli frälst?

Detta är problem nummer 1, att logiken i resonemanget innebär att man måste också säga att Jesus kränkte människor med allt vad det innebär av synd och påföljande tolkningsgymnastik och dårskap. Det går bara inte.

Problem nummer 2 är att man med sitt uttalande menar att den kristna kyrkan har, i 2000 år, kränkt och således syndat mot människor genom att utifrån sitt trosgrundlag påpeka människors synd och behov av omvändelse och frälsning, att kyrkan egentligen är en kränkande institution som borde läggas ner...för hur kan den få fortsätt om den kränker människor till höger och vänster? Detta handlar inte bara om vår tids favorittema, sex, men allt annat kyrkan har sagt som gör att människor känner sig kränkta. Det går heller inte att tänka sig, normalt sett.

Problem nummer 3 är just detta med att människor måste känna sig kränkta för att en kränkning ska ha ägt rum. En objektiv förståelse av kränkning finns inte...och således kan person A känna sig kränkt men inte person B, av samma person C. Detta innebär, om vi följer författarnas resonemang, att kristna aldrig kan veta hur man ska uttala sig eller bete sig eller beskriva Guds frälsning till människor...för det kan ju kränka någon någongång. Kyrkan och kristna måste alltså sluta upp med all evangelisering och det går heller inte att tänka sig.

Problem nummer 4 är den kolossala ironin att dom som använder dessa uttryck och formuleringar och teologier (som vi ser exempelfierat i artikeln) nu har blivit vår tids Fariséer som hindrar människors frälsning. Följ detta resonemanget så får nu se:

På Jesus tid fanns det en grupp människor som hette Fariséer. Dom var religiösa ledare. Jesus var väldigt arg på dom därför att dom på olika sätt hindrade människor från att komma till Gud och bli "frälsta", om vi kan kalla det för det. Extra lagar och tillägg och mänskliga traditioner gjorde det omöjligt för människor att nå fram till Gud...och Jesus såg detta som ett otroligt allvarligt problem. 

Dagens liberala/progressiva teologer och religiösa ledare gör motsatsen till vad Fariséerna gjorde men resultatet blir detsamma. Dessa dagens Fariséer säger numera att "allt är ok" och att våra personliga känslor ska styra budskapet och sanningen från Guds ord och allt tal om omvändelse till frälsning från våra synder är onödigt och utdaterat. Vi måste inte kränkas och allt tal om synd eller omvändelse eller att vi inte "duger som vi är" kränker våra känslor och självuppfattning och identitet. Det är syndigt och således bort med det...men då också bort med möjligheten till omvändelse och syndernas förlåtelse. Ergo, människor kan inte nå Gud.

Låt det vara sagt en gång för alla. 

Vi som håller oss till Bibelens klara budskap, och till den lika tydliga kristna traditionens tolkningar kring detta tema (mänsklig sexualitet), har ingenting emot personer som har en icke-heterofil sexuell läggning. Alla människor har lika värde. 

Alla handlingar har det inte. Hur kan detta vara svårt att förstå?

Det vi står för är att Gud har tydligt och klart sagt att vissa sexuella handlingar är syndiga/mot Guds plan och vilja/inte möjligt att fortsätta med för dom som vill följa Jesus eller komma till Himlen. Detta gäller till exempel sex utanför äktenskapet som är mellan man och kvinna. Det gäller också andra sexuella uttryck som t.ex. bruk av pornografi, utomäktenskapligt sex eller lustfyllda tankar om andra. Är det kränkande, och således syndigt, att kalla en utomäktenskaplig affär för synd? Personen följde bara sitt hjärta. Varför inte?

Jag undrar om det inte är direkt nödvändigt att bli kränkt för att kunna bli frälst, att inse att man inte är sin egen kung och har alla rätt. Att Gud är högre och sitter på tronen och att man inte gör det själv. Att man hade fel. Att man såg sitt värde eller sin identitet i avgudar. 

Ingen syndare har någonsin tyckt att det var roligt eller trevligt men hur annars blev vi klara över vårt springande behov av Guds nåd om inte för att våra synder och våra fel dömde oss och kränkte vår suveränitet? 

Karen Olivetto hade fel, Jesus behövde inte bekänna sin synd av kränkningar. Dom var inte synder, något mot Guds vilja, men vägen till frälsning, något Olivetto förnekar behövs.

Det betyder inte att alla sätt att evangelisera är lika goda. Vissa är väldigt dåliga, men vi kan inte på något vis sätta "kränkning" som ett litmus test eller en hemsk synd, att ingens känslor eller egenuppfattning aldrig får ifrågasättas eller utmanas. Gör vi det måste vi inkludera Jesus och menar någon på fullt allvar, förutom en förvirrad biskop, att Jesus syndade med att kränka andra?

Vi och våra känslor och handlingar är inte Alpha och Omega. Vår identitet och självförståelse är inte fullkommen sanning och ofelbara. Har vi glömt att vi är syndare i behov av Guds nåd? Är det inte så att först när vi har mött Guds sanning och blivit "kränkta" av den som vi inser vår syndiga position och behov av Gud, som i sin tur leder oss till frälsning, till Gud? 

Vi måste följa Jesus så gott vi kan och i Hans kärlek och i Hans sanning berätta för andra om Honom och inte överge makten till ett diktatoriskt fängelse byggt av våra egna känslor och tankar och dess orimliga och barnsliga krav på fullständig auktoritet.

f.d. kränkt syndare som fick höra den tuffa (kränkande?) sanningen om min synd och möjligheten för förlåtelse och upprättning genom omvändelse och tro och som nu lever i rättfärdigheten som kommer från Gud.

Teologiverkstaden del 3 - är Gud alltid med oss?

Svaret är nej, det är han inte.

Men ack, så vanligt det är att höra att det är så. Alla metodister säger ibland "Det bästa av allt (är att) Gud är med oss!", något som vår grundare sa på sin dödsbädd. Andra säger det på andra sätt men underförstått är att Gud alltid är med oss och aldrig lämnar oss.

Men så står det inte i Bibeln, där Gud de facto lämnade sitt folk gång på gång. Märk väl, inte för att han inte är trofast men för att dom lämnade Honom...och däri ligger skillnaden som dom flesta inte tänker på. 

Man är van att hålla fast vid Bibelord som t.ex. "Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, varken X eller Y, eller ..." som Paulus säger i Romarbrevet 9. Men det betyder inte att Gud alltid är med oss. 

Ta den unge rike mannen som mötte Jesus. Han hade levt ett gott och andligt liv men saknade, enligt Jesus, en sak. Ge allt du äger till dom fattiga och följ mig. Det gjorde inte den rike mannen och "gick därifrån bedrövad".  Svårt att se att "Gud var med honom", eller hur? Han lämnade ju Jesus efter sig...och Jesus sprang inte efter och försökte få honom på andra tankar. Gud var inte med den unge, rike mannen.

Jag har länge undrat över varför så få människor har så svårt att tänka sig att Gud inte alltid är med oss, särskilt i kyrkans värld. Det är ju inte ens logiskt att tänka sig att Gud skulle vara med oss om vi syndar grovt och medvetet, t.ex.. 

Jag tror ett svar handlar om att många har svårt att få ihop Guds helighet, särskilt i Gamla Testamentet, med Jesus mänsklighet i Nya Testamentet. Guds helighet kan inte blanda sig med vår ohelighet och samtidigt gick Jesus mitt ibland oss. Hur går det ihop? Står det inte att Gud inte ens kan se på vår syndighet? (Hab 1:13). Angående Habakkuk så tror jag det är mer poesi än fakta författaren ger uttryck för här. Uppenbarligen har Gud sett våra synder sedan tidernas begynnelse och uppenbarligen lämnar han inte oss människor vid första "bästa" synd. 

Gud lämnade Templet i Jerusalem (Ezekiel 10) därför att Israeliterna inte valde bort avgudarna.

I Johannes 1 står det att "Guds egna" inte tog emot honom och således är dömda.

I 1 Korinterbrev 6 står det att vår kropp numera är "Andens tempel" och att vi inte tillhör oss själva utan Gud. 

Är det då så långsökt att tänka sig att Gud kan lämna oss och inte alltid vara med oss, om vi följer avgudar (för övrigt det sista budet i Bibelen)?

Gud är inte alltid med oss därför att vi väljer andra gudar och är det något vi kan lära av Bibeln så är det att Gud har 0 tolerans med avgudar. Det är ju det första budet!

Finns det några tecken på att Gud inte är med oss? Hur vet man om Gud är med oss/mig eller inte?

Jag tror det handlar mycket om avgudar och att göra plats i våra liv för det som inte är av Gud. Annars är det svårt att urskilja "tecken" på att Gud inte är med oss. Var går gränsen, liksom, för hur mycket synd och elände och otro och vantro och hädelse innan Gud drar?

Jag vet inte var den gränsen går men jag vet att Gud i sin godhet måste ha berättat det för oss. Det är orimligt att tänka sig att Gud har gjort sig allt det besvär han har gjort genom världshistorien för att uppenbara sig själv för oss utan att också göra det möjligt för oss att uppleva och veta om Han är med oss...eller inte. 

En generell regel tror jag är att undgå att se på världslig framgång som ett tecken på att "Gud är med". En stor församling har inte Gud med sig automatiskt bara för att den är stor. Detsamma gäller också tvärtom, alla små församlingar är inte med Gud automatiskt. 

En annan generell regel, tror jag, är om en kyrka eller församling helt uppenbart har valt bort Gud och Hans ord. Ett exempel är Visby domkyrka, som jag besökte härom veckan. När du går in i den kyrkan hänger där två "sten"tavlor. På dom, som ska likna Moses stentavlor", kan man läsa direkta hädelser och avgudadyrkan ("Fader jord och moder sol älskade med varandra och skapade universum med dess atomer..."). I ett annat andaktsrum i ena hörnet har man dekorerat ett altare med en Pride-flagga och en "One world, one religion" flagga (tror jag det var). Ett altare i en kyrka är en symbol för Guds närvaro, taget från det allra heligaste rummet i Templet. Att dekorera den med en Prideflagga är en hädelseakt då den flaggan står för mänsklighet och sexualitet och har ingenting med Gud att göra. 

Det är en sak om en församling eller kyrka vill markera att Gud älskar alla människor eller har skapat alla människor, det är en annan att drapera en Prideflagga över ett altare.

En tredje generell regel som kan hjälpa oss att förstå och förnimma om Gud är med oss, eller inte, är vår andliga hälsa. Det säger sig självt att vi mår bättre, andligt sett, om Gud är med oss och att motsatsen är densamma (vi mår andligt sämre om Gud inte är med oss). Här måste man dock komma ihåg att andlig hälsa inte är detsamma som att "må bra". Kristendomens historia är full av människor som haft Gud med sig men ofta upplevt både tvivel eller ett andligt mörker, även om dessa människor tillhör minoriteten.

Till exempel, är det rimligt eller Bibliskt att tro att Gud är med en kyrka som vår, UMC, som befinner sig i en schism? Är han då inte med den nya Global Methodist church? Eller är Gud med bägge två även om dom hänger sig och tror diametralt motsatta saker?

Till sist en fundering...varje gång jag ska predika frågar jag Gud om han är med mig. Tillbaka får jag frågan, "-Är du med mig?". Kanske är det där, utan att släta över problematiken kring huruvida Gud är med UMC eller inte, svaret finns. Är vi med Gud?