Teologiverkstaden del 3 - är Gud alltid med oss?

Svaret är nej, det är han inte.

Men ack, så vanligt det är att höra att det är så. Alla metodister säger ibland "Det bästa av allt (är att) Gud är med oss!", något som vår grundare sa på sin dödsbädd. Andra säger det på andra sätt men underförstått är att Gud alltid är med oss och aldrig lämnar oss.

Men så står det inte i Bibeln, där Gud de facto lämnade sitt folk gång på gång. Märk väl, inte för att han inte är trofast men för att dom lämnade Honom...och däri ligger skillnaden som dom flesta inte tänker på. 

Man är van att hålla fast vid Bibelord som t.ex. "Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, varken X eller Y, eller ..." som Paulus säger i Romarbrevet 9. Men det betyder inte att Gud alltid är med oss. 

Ta den unge rike mannen som mötte Jesus. Han hade levt ett gott och andligt liv men saknade, enligt Jesus, en sak. Ge allt du äger till dom fattiga och följ mig. Det gjorde inte den rike mannen och "gick därifrån bedrövad".  Svårt att se att "Gud var med honom", eller hur? Han lämnade ju Jesus efter sig...och Jesus sprang inte efter och försökte få honom på andra tankar. Gud var inte med den unge, rike mannen.

Jag har länge undrat över varför så få människor har så svårt att tänka sig att Gud inte alltid är med oss, särskilt i kyrkans värld. Det är ju inte ens logiskt att tänka sig att Gud skulle vara med oss om vi syndar grovt och medvetet, t.ex.. 

Jag tror ett svar handlar om att många har svårt att få ihop Guds helighet, särskilt i Gamla Testamentet, med Jesus mänsklighet i Nya Testamentet. Guds helighet kan inte blanda sig med vår ohelighet och samtidigt gick Jesus mitt ibland oss. Hur går det ihop? Står det inte att Gud inte ens kan se på vår syndighet? (Hab 1:13). Angående Habakkuk så tror jag det är mer poesi än fakta författaren ger uttryck för här. Uppenbarligen har Gud sett våra synder sedan tidernas begynnelse och uppenbarligen lämnar han inte oss människor vid första "bästa" synd. 

Gud lämnade Templet i Jerusalem (Ezekiel 10) därför att Israeliterna inte valde bort avgudarna.

I Johannes 1 står det att "Guds egna" inte tog emot honom och således är dömda.

I 1 Korinterbrev 6 står det att vår kropp numera är "Andens tempel" och att vi inte tillhör oss själva utan Gud. 

Är det då så långsökt att tänka sig att Gud kan lämna oss och inte alltid vara med oss, om vi följer avgudar (för övrigt det sista budet i Bibelen)?

Gud är inte alltid med oss därför att vi väljer andra gudar och är det något vi kan lära av Bibeln så är det att Gud har 0 tolerans med avgudar. Det är ju det första budet!

Finns det några tecken på att Gud inte är med oss? Hur vet man om Gud är med oss/mig eller inte?

Jag tror det handlar mycket om avgudar och att göra plats i våra liv för det som inte är av Gud. Annars är det svårt att urskilja "tecken" på att Gud inte är med oss. Var går gränsen, liksom, för hur mycket synd och elände och otro och vantro och hädelse innan Gud drar?

Jag vet inte var den gränsen går men jag vet att Gud i sin godhet måste ha berättat det för oss. Det är orimligt att tänka sig att Gud har gjort sig allt det besvär han har gjort genom världshistorien för att uppenbara sig själv för oss utan att också göra det möjligt för oss att uppleva och veta om Han är med oss...eller inte. 

En generell regel tror jag är att undgå att se på världslig framgång som ett tecken på att "Gud är med". En stor församling har inte Gud med sig automatiskt bara för att den är stor. Detsamma gäller också tvärtom, alla små församlingar är inte med Gud automatiskt. 

En annan generell regel, tror jag, är om en kyrka eller församling helt uppenbart har valt bort Gud och Hans ord. Ett exempel är Visby domkyrka, som jag besökte härom veckan. När du går in i den kyrkan hänger där två "sten"tavlor. På dom, som ska likna Moses stentavlor", kan man läsa direkta hädelser och avgudadyrkan ("Fader jord och moder sol älskade med varandra och skapade universum med dess atomer..."). I ett annat andaktsrum i ena hörnet har man dekorerat ett altare med en Pride-flagga och en "One world, one religion" flagga (tror jag det var). Ett altare i en kyrka är en symbol för Guds närvaro, taget från det allra heligaste rummet i Templet. Att dekorera den med en Prideflagga är en hädelseakt då den flaggan står för mänsklighet och sexualitet och har ingenting med Gud att göra. 

Det är en sak om en församling eller kyrka vill markera att Gud älskar alla människor eller har skapat alla människor, det är en annan att drapera en Prideflagga över ett altare.

En tredje generell regel som kan hjälpa oss att förstå och förnimma om Gud är med oss, eller inte, är vår andliga hälsa. Det säger sig självt att vi mår bättre, andligt sett, om Gud är med oss och att motsatsen är densamma (vi mår andligt sämre om Gud inte är med oss). Här måste man dock komma ihåg att andlig hälsa inte är detsamma som att "må bra". Kristendomens historia är full av människor som haft Gud med sig men ofta upplevt både tvivel eller ett andligt mörker, även om dessa människor tillhör minoriteten.

Till exempel, är det rimligt eller Bibliskt att tro att Gud är med en kyrka som vår, UMC, som befinner sig i en schism? Är han då inte med den nya Global Methodist church? Eller är Gud med bägge två även om dom hänger sig och tror diametralt motsatta saker?

Till sist en fundering...varje gång jag ska predika frågar jag Gud om han är med mig. Tillbaka får jag frågan, "-Är du med mig?". Kanske är det där, utan att släta över problematiken kring huruvida Gud är med UMC eller inte, svaret finns. Är vi med Gud?