En kommentar til artikeln fra "Skeivtkristetnettverk" om at "kristne verdier krenker skeive/mennesker" - Är kränkning en synd?

För några dagar sedan kom det en artikel som hade många författare, däribland Metodistkyrkan i Norges rektor på seminariet. Det som fick mig att reagera var uttrycket, eller meningen, där det stod att "det är en paradoks at kristne verdier krenker skeive [mennesker]". Jag har svårt att förstå hur vi fortfarande kan vara kvar på denna nivån för antingen har författarna inte lyssnat eller så missförstår dom med vilje. Det är en mening utan ett enda rätt.

Låt oss se vad Jesus gjorde och försöka förstå om han kränkte någon, och om så var fallet, ifall det var "en paradoks" eller ett problem eller sanningen eller nödvändigt.

• Jesus kallade en grupp människor, eller alla i en folkgrupp, för "Djävulens barn". 
• Jesus kallade religiösa ledare för "hyggorms yngel".
• Jesus kallade en kvinna för "hund".
• Jesus kallade alla människor för syndare.
• Jesus kallade alla i hans hem-synagoga för otroende.
• Gud kallade Jesajas folk för syndare
• Gud kallade Moses folk för styvnackade avgudadyrkare.
• ...the list goes on.

Utifrån en vanlig definition av "å krenke" (En krenkelse er en ytring som oppleves som et nedrig eller sjofelt angrep på ens personlige integritet, selvforståelse og virkelighetsforståelse. Wikipedia) så ser vi tydligt att Jesus måste ha kränkt dessa människor. Enligt författarna är detta alltså högst problematiskt, eller en paradoks (något omöjligt att tänka sig). Logiken blir otvetydigt den att, som den metodistiska biskopen i USA Karen Oliveto sa, "-Även Jesus måste bekänna sin synd 'bigotry'/kränkelser", vilket innebär en katastrofal och direkt obiblisk nedmontering av Jesus som syndfri. Antingen är kränkning fel ord eller begrepp att använda eller så är det fel facit att använda eller så är kränkning inte så farligt som det låter eller så kan kanske kräkning leda till själanöd. Kanske är det nödvändigt att bli kränkt för att så kunna bli frälst?

Detta är problem nummer 1, att logiken i resonemanget innebär att man måste också säga att Jesus kränkte människor med allt vad det innebär av synd och påföljande tolkningsgymnastik och dårskap. Det går bara inte.

Problem nummer 2 är att man med sitt uttalande menar att den kristna kyrkan har, i 2000 år, kränkt och således syndat mot människor genom att utifrån sitt trosgrundlag påpeka människors synd och behov av omvändelse och frälsning, att kyrkan egentligen är en kränkande institution som borde läggas ner...för hur kan den få fortsätt om den kränker människor till höger och vänster? Detta handlar inte bara om vår tids favorittema, sex, men allt annat kyrkan har sagt som gör att människor känner sig kränkta. Det går heller inte att tänka sig, normalt sett.

Problem nummer 3 är just detta med att människor måste känna sig kränkta för att en kränkning ska ha ägt rum. En objektiv förståelse av kränkning finns inte...och således kan person A känna sig kränkt men inte person B, av samma person C. Detta innebär, om vi följer författarnas resonemang, att kristna aldrig kan veta hur man ska uttala sig eller bete sig eller beskriva Guds frälsning till människor...för det kan ju kränka någon någongång. Kyrkan och kristna måste alltså sluta upp med all evangelisering och det går heller inte att tänka sig.

Problem nummer 4 är den kolossala ironin att dom som använder dessa uttryck och formuleringar och teologier (som vi ser exempelfierat i artikeln) nu har blivit vår tids Fariséer som hindrar människors frälsning. Följ detta resonemanget så får nu se:

På Jesus tid fanns det en grupp människor som hette Fariséer. Dom var religiösa ledare. Jesus var väldigt arg på dom därför att dom på olika sätt hindrade människor från att komma till Gud och bli "frälsta", om vi kan kalla det för det. Extra lagar och tillägg och mänskliga traditioner gjorde det omöjligt för människor att nå fram till Gud...och Jesus såg detta som ett otroligt allvarligt problem. 

Dagens liberala/progressiva teologer och religiösa ledare gör motsatsen till vad Fariséerna gjorde men resultatet blir detsamma. Dessa dagens Fariséer säger numera att "allt är ok" och att våra personliga känslor ska styra budskapet och sanningen från Guds ord och allt tal om omvändelse till frälsning från våra synder är onödigt och utdaterat. Vi måste inte kränkas och allt tal om synd eller omvändelse eller att vi inte "duger som vi är" kränker våra känslor och självuppfattning och identitet. Det är syndigt och således bort med det...men då också bort med möjligheten till omvändelse och syndernas förlåtelse. Ergo, människor kan inte nå Gud.

Låt det vara sagt en gång för alla. 

Vi som håller oss till Bibelens klara budskap, och till den lika tydliga kristna traditionens tolkningar kring detta tema (mänsklig sexualitet), har ingenting emot personer som har en icke-heterofil sexuell läggning. Alla människor har lika värde. 

Alla handlingar har det inte. Hur kan detta vara svårt att förstå?

Det vi står för är att Gud har tydligt och klart sagt att vissa sexuella handlingar är syndiga/mot Guds plan och vilja/inte möjligt att fortsätta med för dom som vill följa Jesus eller komma till Himlen. Detta gäller till exempel sex utanför äktenskapet som är mellan man och kvinna. Det gäller också andra sexuella uttryck som t.ex. bruk av pornografi, utomäktenskapligt sex eller lustfyllda tankar om andra. Är det kränkande, och således syndigt, att kalla en utomäktenskaplig affär för synd? Personen följde bara sitt hjärta. Varför inte?

Jag undrar om det inte är direkt nödvändigt att bli kränkt för att kunna bli frälst, att inse att man inte är sin egen kung och har alla rätt. Att Gud är högre och sitter på tronen och att man inte gör det själv. Att man hade fel. Att man såg sitt värde eller sin identitet i avgudar. 

Ingen syndare har någonsin tyckt att det var roligt eller trevligt men hur annars blev vi klara över vårt springande behov av Guds nåd om inte för att våra synder och våra fel dömde oss och kränkte vår suveränitet? 

Karen Olivetto hade fel, Jesus behövde inte bekänna sin synd av kränkningar. Dom var inte synder, något mot Guds vilja, men vägen till frälsning, något Olivetto förnekar behövs.

Det betyder inte att alla sätt att evangelisera är lika goda. Vissa är väldigt dåliga, men vi kan inte på något vis sätta "kränkning" som ett litmus test eller en hemsk synd, att ingens känslor eller egenuppfattning aldrig får ifrågasättas eller utmanas. Gör vi det måste vi inkludera Jesus och menar någon på fullt allvar, förutom en förvirrad biskop, att Jesus syndade med att kränka andra?

Vi och våra känslor och handlingar är inte Alpha och Omega. Vår identitet och självförståelse är inte fullkommen sanning och ofelbara. Har vi glömt att vi är syndare i behov av Guds nåd? Är det inte så att först när vi har mött Guds sanning och blivit "kränkta" av den som vi inser vår syndiga position och behov av Gud, som i sin tur leder oss till frälsning, till Gud? 

Vi måste följa Jesus så gott vi kan och i Hans kärlek och i Hans sanning berätta för andra om Honom och inte överge makten till ett diktatoriskt fängelse byggt av våra egna känslor och tankar och dess orimliga och barnsliga krav på fullständig auktoritet.

f.d. kränkt syndare som fick höra den tuffa (kränkande?) sanningen om min synd och möjligheten för förlåtelse och upprättning genom omvändelse och tro och som nu lever i rättfärdigheten som kommer från Gud.