Blandat

Idag känns det som om den smala vägen är väldigt smal och den breda vägen väldigt bred. Man blir lite trött.

Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".

eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.

eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte  sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).

Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.

Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot  Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...

...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!

Skäl nummer 1

till att jag med all sannolikhet väljer att inte gå med i GF-kyrkan (eller vad den kommer att heta) handlar om det viktigaste för mig när det gäller att välja kyrka eller samfund...är detta ett samfund för mig?

I den frågan ryms mycket och det är här jag känner att GF är ett samfund, som även kommer att bli ett samfund, som inte passar mig. Jag tror helt enkelt inte på allt som sägs om "en ny kyrka" eller att vi metodister kan påverka den nya kyrkan eller att "inåt, utåt, framåt" motiverar mig. Jag tror att detta nya samfund, trots allt, blir Missionskyrkan 2.0. Detta är inte detsamma som att jag tycker att Missionskyrkan är helt kass. Det betyder bara att den inte är en kyrka för mig.

Jag hoppas på ett sätt att jag har fel och att detta nya samfund blir något nytt och radikalt för jag känner många som arbetar för det...men jag tror det inte. Allt material som jag har läst i denna process och framförallt i dess senaste skede är för min del gammal skåpmat. Det är mycket organisation. Det är lite tunn teologi. Det är hastigt. Det är (ibland) propaganda. Det är politik. Det är klyschor. Det är som om man inte orkar lyfta sig över det som finns idag, lite som att inte orka skrapa bort gammal målarfärg innan man målar nytt.

För min del är det inte bara att jag inte känner att det "nya" blir något för mig. Jag är också besviken på att det nya inte är nytt utan att det är så gammalt/samma...och att det är samma människor som formar det nya som har format det gamla. Vi pratar fortfarande om kyrka och tro som om det vore 80-talet. Vi talar organisation och struktur när ingen bryr sig och t.ex. Facebook gör sånt irrelevant. Vi talar tunt och glättigt men världen ropar efter attraktiva djup.

När ska vi förstå att kyrkan är i marginalen i Sverige idag?
När ska vi förstå att vi inte förstår vårt samhälle?
När ska vi ta oss tid att analysera vad det är som har gått fel?
När ska vi ta oss tid att djupdyka i vår tro för att förstå vår egen teologi/tro?
När ska vi ta oss tid att hitta effektiva sätt att leva och förmedla denna teologi/tro?

För min del...inte i den nya kyrkan. Troligtvis.

Equmeniakyrkan...

Jag tror att vårt samhälle idag är alltför beroende och påverkat av one-liners, jinglar, logotyper, reklambyråer...massmedial hype. Se bara alla amerikaner som hamstrar jodtabletter eftersom herr Parker blev ju biten av en radioaktiv spindel och blev Spindelmannen...då är alltså all radioaktivitet farligt.

Om det är så här i verkligheten så tror jag att namnförslaget "Equmeniakyrkan" är en flopp. Allvarligt talat, att säga att "Vi hade velat ha ett namn som säger vad kyrkan står för men det har vi inte hittat" är i mina ögon en massmedial blunder. Hur kan en kyrka heta en förvriden (grammatiskt) önskan om mer ekumenik? Är den nya kyrkan så fokuserad på inomkyrkliga frågor att ekumenik är det avgörande motivet och motivationen? Det är inte bristen på namn som är problemet, problemet är att det nya samfundet (som i mina ögon är ett samfund och inte en kyrka) inte står för något. 

Det låter kanske hårt men jag tror det är en ofrånkomlig slutsats när kyrkan blir så individualiserad/"församlingifierad". Hur kan Equmeniakyrkan stå för någonting över huvudtaget när varje församling är fri att stå för vad den vill i (nästan) alla väsentliga och icke-väsentliga frågor? Equmeniakyrkans årskonferens/kyrkokonferens kan ju inte ta ställning som sedan är bindande för församlingarna och således är alla beslut på central nivå möjligtvis vägledande...men då står man ju inte för något utan säger att man har ett förslag som man får tycka som man vill om. 

Jag hoppas att det nya samfundet, som kanske ska heta Equmeniakyrkan, blir en framgång och en trogen del av Kristi kyrka på jorden...namnet till trots (för inte är Metodistkyrkan ett kanonnamn när allt kommer kring). 

Roligt

Det är mycket allvar inom kyrkan men det finns också mycket som är roligt. Det är lätt att glömma bort det mitt i allt och jag tror det är viktigt att vi inte gör det. För min del handlar det om att ta Jesus på orden när han säger t.ex. att vi inte ska oroa oss eller att allt vad vi behöver ska Gud ge oss om vi söker Hans rike först.

Det borde göra oss (mig) lättsammare och friare än vad som ibland kan vara fallet. Om det nu verkligen är så så borde vi kristna vara de mest lättsamma och friaste människorna av alla. Vi förstår korset men lever i uppståndelsen.

Ett bra sätt för mig att träna på detta är självdistans och ironi. Lite skämt och skoj. Ibland har jag till och med funderat på att börja en gudstjänst eller en predikan med ett (passande) skämt. Har inte vågat än.

You would never hear this in Church:
-Hey! It's MY turn to sit on the front pew!
-I was so excited, I never noticed your sermon went over time 25 minutes.
-Personally, I find witnessing much more enjoyable than golf.
-I've decided to give our church the $500.00 a month I used to send to TV evangelists.
-I volunteer to be the permanent teacher for the Junior High Sunday School class.
-Forget the denominational minimum salary: let's pay our pastor so she/he can live like we do.
-I love it when we sing hymns I've never heard before!
-Since we're all here, let's start the worship service early!
-Pastor, we'd like to send you to this Bible seminar in the Bahamas.

Tillbaka på bloggen!

Efter ett kortare uppehåll tror jag det är dags att börja skriva igen. Det finns en hel del att fundera över, men också att glädjas över eller njuta av. Till exempel fingrade jag idag på en Samsung Galaxy Tab, en 7-tums surfplatta med Android. För de flesta är detta helt ointressant, men det är både coolt och häftigt (och kanske till och med nödvändigt???) att det finns sådana grejer idag. T.ex. tog det ca. 3 minuter att ladda ner Skype, logga in och ringa min frus mobil samtidigt som jag kikade på New York Times hemsida samtidigt som den laddade ner mina mejl...eller varför inte det coola med att kunna läsa hela världens tidningar och bloggar och annat med automatiska prenumerationer via 3G nätet och dessutom kunna ringa vanliga samtal!

Nåja, jag har funderat lite över annat också på senare tid. Det blir en del att fundera över när man ser ut över Sverige och kyrkligheten i landet, för att inte tala om min alldeles egna kyrklighet. Hur kunde det egentligen bli så här?

Jag tänkte publicera mina topp 5 skäl varför jag inte tror på GF kyrkan och således väljer att inte flytta över min ordination dit, men först några tankar kring vår kyrklighet i Sverige. Varför går så få i kyrkan och varför är det så få av dom som går i kyrkan som växer på djupet och blir lärjungar istället för bänkvärmare?

Jag läser en bok som heter "The monkey and the fish" som trots sin titel är en suverän bok om ledarskap, pastorsskap och kyrka i den nya värld vi lever i. Poängen är i korthet att världen har förändrats radikalt och kyrkan har inte gjort det. Se bara på mina två kyrkor i staden där jag bor. Jättestora. Stabila. Rika. Fullt av verksamheter.
Men allt rullar på som det har gjort i decennier. Kyrkan är fortfarande en byggnad dit man går på gudstjänst och håller på med verksamhet. Jag undrar, mycket tveksamt, om det är möjligt att hålla på så i Sverige idag någon längre tid. Personligen tror jag inte det utan skälet till att det funkar är att kyrkan har varit så stor och så inflytelserik att det helt enkelt tar tid för den att inse att tiden och samhället har sprungit ifrån den. Från Statskyrka till hedendom är det ganska långt. Det tar tid även om Sturmark och andra försöker så gott dom kan att skynda på det hela.

För att vända trenden gör ofta kyrkor i vårt land lite Willow Creek eller lite Emergent Church eller lite Missional Church eller lite Organic Church eller vad det nu är för månadens smak som amerikanarna har hittat på. Man stretar emot fast på sina villkor och jag har undrat över om det inte är riktigt Bibliskt och Inkarnaistiskt (nytt ord!) att gå in i samhället och redeem (återköpa) det. Skalan blir mindre och personligare, men det behövs att våga lita på sin tro (och först se till att man har en tro som håller) att man kan engagera människor i deras liv och på deras planhalva.

Detta är förstås jättesvårt. Det tar tid. Det tar kraft och målmedvetenhet. Det tar visionärt tänkande. Det tar helgelse. Det är mer än ett nytt språk, det är samma gamla tro fast i en ny tid. Att bli en sekt och beklaga sig över samhället och människors synd kanske funkar för några, men för andra tror jag att det är läge att efter moget övervägande och djupdykningar inom teologi, filosofi och modern samhällsanalys gå ut i världen. I liten skala men med en övertygelse och kärlek som inte finns någon annanstans.
Det är jobbigt för många, det här, för det involverar en s.k. konservativ teologi. Annars funkar det inte. Att ha en "liberal" teologi och samtidigt vara en evangelisk motkraft i samhällets hjärta fungerar inte för skillnaden är så obskyr. Samtidigt så blir en "konservativ" teologi ofta ett svärd som slår och fördriver istället för en inbjudan. Det är nya tider nu. Det funkar inte med att hänvisa till auktoritet (typ Bibeln) eller erfarenheter (typ vittnesbörd) eller förnuft (resonera). Det funkar med att leva och visa ett nytt liv i Guds kraft, för att tala gammaldagska.

Mer kommer, men här finns en ledtråd till ett skäl varför jag väljer att inte gå med i GF-kyrkan.