måndag 28 mars 2011

Blandat

Idag känns det som om den smala vägen är väldigt smal och den breda vägen väldigt bred. Man blir lite trött.

Som när man läser när nåt företag i Metro har en helsidesannons där man basunerar ut att "förr vad människan skapt av Gud till unika personer men idag är vi 90% (eller vad det 80%) gris-DNA och 18% pappers-DNA"...då blir man trött. Vilket fruktansvärt "budskap".

eller i samband med ett årsmöte som visade på mycket men inte på det jag hade önskat.

eller i samband med mötet med klyschan (med en arbetskollega) att den som säger sig veta vad sanningen är eller känner sanningen är arrogant och att det låter så mycket bättre och sundare att alla får ha sin egen sanning att tro på. "Sant för mig" men inte nödvändigtvis "sant för dig" alltså. Att inte veta är populärt. Att inte ha sanningen är också populärt. Att tillåta alla sanningar är populärt...förutom då självklart de som person A eller B tycker är fel eller dumma.
Detta är såååå tröttsamt för inte nog med att det är en meninglös paradox (Är det sant, på riktigt och för alla, att "Sant för mig är inte  sant för dig"?). Dessutom använder sig ingen av sådana argument i vardagen utan bara när det handlar om att få vara sig egen påve. Vem skulle säga så till en bilmekaniker eller en tandläkare eller en socialsekreterare eller en polis eller vem som helst? Om det vore ett godkänt argument borde föräldraskap vara en omöjligt, för att inte tala om lag och ordning. Varför är det så fruktansvärt svårt för oss att acceptera att en del har fel och andra har rätt? En del har sanningen och andra inte? En del har kommit långt i sin tro och andra inte? Låt människor få hävda att dom har rätt och vet vad sanningen är och sedan argumentera utifrån relevanta resonemang och påståenden för att övertyga varandra. Det händer ju hela tiden ändå så varför inte göra det ok?
(Den som läser detta och tror att jag hävdar att jag har alla rätt borde boka tid på nästa flight till verkligheten).

Man blir lite trött när det blir lite mycket och jag undrar om det finns det nåt hopp för Sverige eller är det bara att "hoppas på det bästa" och att "det blir nog bra?".
Det är klart, jag vet att Guds lag vinner i slutändan men ibland hade det varit skönt om det syntes lite tydligare. Visst, det är att dra på lite stora växlar att undra om det finns nåt hopp för Sverige bara för att det är lite motigt, men det kan inte hjälpas att ibland så undrar man, och trötta klyschor funkar dåligt i sådana lägen.

Men det är så verkligheten är ibland och det är därför lämpligt att komma ihåg att vi är i fastan nu. På väg mot  Gethsemane och Korset. Det är just den karga verkligheten om livet på denna av synd förstörda jord som fastan handlar om. Att förbereda sig och rannsaka sig själv inför Gud. Verkligheten är den att denna världens representanter tog död på Jesus...för vi ska inte tro att vi helt självklart hade stått och gråtit vid korset. Där stod till slut två personer, Maria och Johannes, av alla de tusentals som hade följt Jesus. Månne är det en bild av hur det är med oss människor och Jesus. Många säger sig hörsamma Jesus ord "Följ mig!" men går egna vägar och endast några få finns kvar tills slutet. Kanske är det så.
Jag vill med Andens och kyrkans hjälp gå med Jesus hela vägen, från ljuvliga (innan korset) till hemska (korset) till ljuvliga del (uppståndelse) och hjälpa så många som möjligt med samma resa. Vet jag alltid vägen? nej. Vet jag alltid sanningen om allt? nej. Vet jag alla svar? nej. Men ett vet jag...

...Gud vet och Hans Ande och Kropp/Kyrka kan hjälpa mig att hitta rätt. Tack Gode Gud för din Ande och för Kyrkan!

Inga kommentarer:

ShareThis