Hopp...finns det?

Jag funderade lite på det här med hopp och kom att tänka på att det är märkligt hur saker och ting utvecklar sig. I en tid när (svensk) kristen tro fokuserade på synd och syndakataloger växte sig en ny teologi fram, en teologi som grundade sig på tanken om människans inneboende godhet och Guds oändliga kärlek. Bort med synd, för att citera en kollega, och in med en förlåtande Gud. En Gud som älskar alla som dom är. En Gud som tycker om oss.
Ingen fördömelse.
Ingen dom.
Inget helvete.
Ingen synd.
Ingen Djävul.
Inga demoner.
Ingen omvändelse.
Inga krav.

Tanken var säkert god för hur kunde Gud bry sig om ifall man hade gardiner eller inte eller om man fick dansa eller inte? Gud måste vara större än så, eller hur?
Nu blev det viktigt att istället för synd tala om nåd. Människan var inte längre en syndare, först och främst, utan en stackars varelse som behövde lite uppmuntran, lite tröst på vägen till himlen. Lite hjälp att klara av all okunskap och ignorans som finns och fanns.

Det som hände var att alla blev lika goda kålsupare. Påminner mig litegrann om när jag var nygift och jobbade som brandman i USA. Ofta fick jag höra uttrycket "det kommer att ändra sig om några år" om vårt äktenskap. Vi var för lyckliga och genom vår lycka blev de andras olyckliga äktenskap mycket tydligare. Allt blir tydligare i kontrast med dess motsats. Så mina kollegor ville hellre dra ner mitt lyckliga äktenskap till deras nivå än att försöka höja sitt egna äktenskap. En tendens som jag ser överallt, framförallt i landet Lagom.

Problemet är bara att om det ska va' nåt med nåden och Gud och allt så måste alla först ner på samma uschliga plats där vi fattar att vi har faktiskt en dom över oss men nåden räddar oss. Hur kan Guds nåd göra oss upphetsade och sprickfärdiga av glädje och tacksamhet om vi på samma gång inte fattar att vi är dödsdömda? Hur kan Guds räddning bli fantastisk om det inte finns något att räddas från? Hur kan vi förändra världen när vi själva förblir samma gamla hösttrötta pratmakare med fina ord och långa utläggningar om allt möjligt vi tycker är viktigt?

Det är en ironi att vi måste först inse att vi har en dom över oss och våra liv för att kunna inse att nåden och Guds kärlek är till för sådana som vi. Hopp behövs inte om man först inte inser att allt hopp är ute...men när man förstår och inser den Bibliska sanningen behöver man inte stanna upp och ta kort på alla synder och elände som finns och fanns i livet. Då gäller det att på Paulinskt sätt lämna det gamla syndlivet bakom sig (som var fullt av elände som leder till skam och död) och blicka framåt...därför att there is no condemnation for those who are in Christ Jesus. Kontrasten blir att det finns fördömelse för dom som inte är i Jesus Kristus.  Men det finns alltid HOPP om vår teologi tillåter oss att balansera synd och hopp. Låt oss sätta vart ord på rätt sida korset.